När MMT ens nämns …

… kan något vara på gång. – Den 29 juli hade SvD en stor artikel om Riksbanken, närmast med anledning av att nuvarande chefens förordnande går ut nästa år. Frågan är vem som ersätter, eller om han får sitta kvar? Frågan är också hur banken skall fungera i förhållande till den politiska makten (eller om vi säger: i förhållande till det demokratiska systemet). Samt vilken typ av ekonomer och idéer som kan tänkas förekomma i framtida riksbanksstyrelser. Några mer eller mindre ‘kontroversiella’ tankar på ekonomi räknades upp, och på slutet kom detta:

Ett annat kontroversiellt förslag har den senaste tiden lyfts fram av Stephanie Kelton, tidigare rådgivare åt den amerikanska vänsterdemokraten Bernie Sanders. Hon förespråkar en teori som kallas ”modern monetary theory” (MMT).Teorin är mångfacetterad, men anhängarna ser sammanfattningsvis finanspolitiken som det bästa sättet att stabilisera konjunkturen. De hävdar också att det inte finns någon begränsning för hur mycket politikerna kan spendera eftersom staten hela tiden kan trycka mer pengar och därför alltid betala tillbaka sina skulder. Om sedelpressen leder till att inflationen skenar iväg kan politikerna till exempel höja skatterna för att få ned den på jorden igen. Om inflationen tvärtom blir för låg kan de i stället stimulera ekonomin igen med lånade pengar.

Få, om några etablerade ekonomer i Sverige har ställt sig bakom MMT, och det skulle vara en stor nyhet om någon som förfäktade den typen av idéer blev del av Riksbankens direktion.

Det märkliga här är väl att MMT överhuvud taget nämns, för några år sedan hade det inte gjorts, men det tyder på att teorin nu är så stark att den inte längre kan ignoreras. Just Stephanie Kelton och hennes aktuella bok har jag skrivit om tidigare, samt en annan bloggpost om praktiska konsekvenser här.

Det går att fnysa åt MMT men jag antar att upplägget faller väl ut hos en lite mildare vänster, och den gruppen är ju inte så liten bara den begriper hur teorin fungerar. En som noterat detta är nationalekonomen Bertil Kilner som skriver i Kommunistiska Partiets tidning Proletären nr 26 i år att:

… bland socialdemokratiska reformister har MMT välkomnats som medlet att fixa kapitalismen utan kravet på socialism.

Det torde stämma att få etablerade ekonomer (vad man nu menar med ‘etablerad’, är det en som är helt marinerad i neoklassiska tankar och är utrustad med rejäla skygglappar och klar instinkt för vad som ‘passar sig’?) stöder MMT.

Bland ekonomer tillhörande den dominerande strömningen varnas hela tiden för inflationsrisken med en MMT-politik. Risken finns, men jag undrar om den är så överhängande som även Kilner varnar för i sin artikel.

Kilner har ju rätt i att det socialistiska målet, med en behövlig avveckling av det nuvarande fallfärdiga kapitalistiska systemet, förs åt sidan i MMT. Jag har för mig att en annan förespråkare för MMT, australiensaren Bill Mitchell, har framställt MMT som relativ systemoberoende. Det kan drivas under kapitalism eller socialism. Varför inte driva den socialistiska sidan av teorin?

Eftersom en utvecklad MMT inte bara handlar om att ‘trycka pengar’ utan också innefattar en generell arbetsgaranti (alla som vill arbeta skall få göra det) känns upplägget i alla fall bättre än medborgarlönen där de arbetslösa massorna betalas för att inte göra något. MMT kan innehålla inslag av arbetarmakt, göra staten mindre beroende av lån, skatter och liknande, och ta oss närmare systemskiftet. Med medborgarlön känns det inte så, snarare som att kapitalisterna skapar ett enormt skick av lazzaroner.

Mexico hjälper Cuba

I morgon söndag går två mexicanska marinfartyg från Vera Cruz till Cuba. Lasten innehåller sjukvårdsutrustning som kanyler, syreflaskor och masker. Dessutom matvaror som torrmjölk, tonfiskkonserver, bönor, socker, matolja, samt bensin. Det är alltså den mexicanska staten som rycker ut för att hjälpa.

Varför hjälper inte Sverige cubanerna? Är man rädd att det kan medföra obehag från Husse?

En bransch med brottslighet och samhällsförfall

Två personer med byggnadsarbetarbakgrund (en aktiv, och en riksdagsman) skriver i SvD Debatt idag under rubriken Byggbranschen klarar inte av kriminaliteten om en bransch med:

… tilltagande kriminalitet, korruption och i slutänden, allt dyrare och sämre byggen.

Det låter illa. Ett antal utredningar har gjorts under åren, och otrevliga förhållanden har klarlagts. (Att det är skumrask i byggbranschen har väl varit känt även utan offentliga utredningar, men de är nog nyttiga i alla fall.) Vad har utredningar och annat lett till? Har träsket dikats ut? Man har:

… belyst och kritiserat förhållandena, vad avser just kriminalitet, svarta pengar, jobbtrafficking och konstiga ägarstrukturer. Det har lagts fram ett antal förslag, men det enda som hänt är att ingenting har hänt. De små framsteg som gjorts i en ända har genast övertrumfats av nya gangsteraffärer i den andra. Och ja, vi skriver avsiktligt ”gangsteraffärer”…

Det sägs inget i artikeln om exempelvis italienska maffian tagit sig in här, men faran finns väl. Gangsters gillar upplägg där man med ett minimun av risk kan operera och dra in stora pengar, och italienarna driver också företag som till det yttre ser legala ut. Och nu har vi ”gangsteraffärer” eftersom:

… den organiserade brottsligheten idag i stort sett ostört kan använda branschen som bankomat och pengatvättmaskin.

I grova drag fungerar dessa gangsterfirmor som vilket kapitalistiskt företag som helst: det är vinsten som är det avgörande. Höga och riskfria vinster fungerar som en magnet för dem, som för alla investerare. Försvinner vinsterna drar de någon annan stans, försöker hitta nya länder och branscher att infiltrera. Men själva branschen, utanför de rent kriminella bolagen, verkar trots att man lovar bättring, inte vara särskilt intresserad av praktiska åtgärder. – Varför? – Jo, det var detta:

Det som hänt är att flödet av svenska skattepengar till kriminella har ökat, att svenska skattepengar med allt högre hastighet landar på utländska konton under konstiga förhållanden, och att byggnadsarbetare i Sverige idag mer eller mindre byts ut mot utländsk personal, som jobbar för sämre villkor, i sämre arbetsmiljöer, och tiger om det.Inget av detta är okänt för branschens aktörer. De skarpa åtgärderna från aktörerna lyser samtidigt med sin frånvaro, eftersom branschen uppenbarligen är livrädd för att samhället ska börja reglera situationen (och kanske minska vinsterna).

Just det, vinst var det. Och har vi inte hört det där om svenska skattepengar och utländska konton i samband med andra branscher också, i stil med vård, skola, omsorg ..?

Nåväl, författarna skriver att problemen bara inom byggbranschen är så stora att det skulle krävas hela Ekobrottsmyndighetens och Utlänningspolisens resurser för att ta hand om dem. Det låter mycket, särskilt med tanke på att liknande problem finns inom andra branscher. Och då kan vi tala om förfall. Samhällsförfall. Upplösning.

Vissa intressenter har alltså enligt artikeln, försökt hindra konkreta åtgärder. De glor på sina vinster, de skiter i den stora gemensamma ekonomin, de arbetandes intressen, att samhället faktiskt behöver gemensam hederlighet för att fungera i samhällsmedlemmarnas intressen. Eller de kanske säger som Maggie Thatcher: ”Det finns inget samhälle, bara individer.” Då kan man ju strunta i om den samhälleliga gemenskapen och anständigheten säckar ihop till förmån för profitörer av alla de slag, inklusive sådana som vid behov nog kan trolla fram en del våldskapital också. En marxist kunde i detta sammanhang peka på motsättningen mellan privat profit och samhällets intressen, samt att den härskande klassen (och som kapitalister hör även bolagsgangsters dit) har våld som yttersta medel för att få igenom sin vilja, om det inte räcker med korrupta branschorganisationer, ämbetsmän och politiker. – Och vad gör en byggföretagare (eller i vilken annan bransch som helst) som vill vara hederlig i det här läget? Går under, eller tummar på hederligheten?

De två författarna har också förslag till lösning. Förslagen säger jag inget om, vet inte om de kan fungera.

Funderingar om marxism och parti i Kina

Kinas kommunistiska parti har alltså just firat hundraårsdagen första juli 2021. Hyllningar och burop har noterats världen över, ibland både-och från samma källa. Filippinernas Kommunistiska Parti exempelvis hävdar sig vara maoistiskt, och på den grunden skriver man om hundraårsdagen för det en gång stora kinesiska kommunistpartiet. … en gång stora … Det är alltså Maos era man hyllar, och den tog slut på 1970-talet. Det filippinska partiet är dock ett äkta kämpande parti, och dess synpunkter bör respekteras.

Marxism?

Källorna för att bedöma hur Kina utvecklas under den här epoken kan variera, men det är svårt att komma förbi Xi Jinpings jubileumstal den första juli. Vad finns med, vad fattas? – När jag läste en samling tal och skrifter av Xi (The governence of China, II) för några år sedan var en frånvaro slående: motsättningar i samhället berördes i förbigående någon gång, men det mest grundläggande i marxismen nämndes inte med namn. Klasskamp. I talet första juli gick klasskampen spårlöst förbi. Gamle ordföranden Mao hade nog haft synpunkter på det. ”Klasskampen är nyckellänken, allt annat hänger på det” hävdade han någon gång på 1970-talet i polemik mot Deng Xiaoping. Men Deng vann ju på slutet i alla fall.

Men måste marxismens grunder vara exakt desamma över tid och rum? Strax innan oktoberrevolutionen 1917 höll de ryska bolsjevikerna sin sjätte kongress. Där sade Stalin något intressant: ”Vi måste göra oss av med den antikverade idén att bara Europa kan visa oss vägen. Det finns dogmatisk marxism och skapande marxism. Jag står för den senare.”

Är det inte samma attityd hos dagens kinesiska ledare? Vi skall ha vår egen marxism, vi kan själva! Vad sade Xi första juli enligt den engelska översättningen:

We must continue to adapt Marxism to the Chinese context. Marxism is the fundamental guiding ideology upon which our Party and country are founded; it is the very soul of our Party and the banner under which it strives. The Communist Party of China upholds the basic tenets of Marxism and the principle of seeking truth from facts. Based on China’s realities, we have developed keen insights into the trends of the day, seized the initiative in history, and made painstaking explorations. We have thus been able to keep adapting Marxism to the Chinese context and the needs of our times, and to guide the Chinese people in advancing our great social revolution. At the fundamental level, the capability of our Party and the strengths of socialism with Chinese characteristics are attributable to the fact that Marxism works.

KKP-ledaren hyllar marxismen som ledande tankesystem, men det blir en marxism på egna villkor, grundad på de kinesiska erfarenheterna. ”… anpassa marxismen till den kinesiska miljön …” Det låter ju logiskt: teori och praktik måste passa ihop för att politiken skall bli lyckad. Kan det vara så att klasskampen i Kina är avslutad och att stor harmoni råder? I så fall är ju Xi helt rätt ute! – Men kan grunden också vara något annat, nämligen vilka som är med i och kontrollerar partiets politik? – Så, låt oss ta en titt på …

Hur ser partiets medlemskader ut?

Den marxistiske ekonomen Michael Roberts citerar i sin blogg en undersökning av vad det är för människor som är medlemmar i/ledare för KKP. Har kapitalisterna tagit över? Är det ännu ett arbetar- och bondeparti med några intellektuella i toppen? Under vilka livsvillkor lever medlemmarna och folket? – Det sista har ju varit en viktig fråga ända sedan Marx 1859 publicerade tesen att ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.” (Från det berömda förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin.)

Slutsatsen som Roberts drar, efter att ha studerat en undersökning av KKP-medlemmarnas ställning i samhället är bland annat att böndernas andel av partiet minskat, men att kapitalisterna inte har ökat så mycket så man kan säga att de tagit över. I stället är det arbetare och folk i ‘professionerna’ (det som jag brukar kalla ”bättre betalda knegare”) som blir allt fler i partiet.

Professionals are defined as “all the professional and technical personnel working in science-related sectors (e.g., science, engineering, agriculture, medical care) and social science-related sector (e.g., economics, finance, law, education, press and publication, religion)”.

Jag antar att man kan se intressena hos ett välutbildat och välbetalt samhällsskikt här som är mer intresserat av ett trevligt medelklassliv än revolutionära omvälvningar och klasskamp. Om man ser till hela KKP så motsvarar den här gruppen 27% av medlemmarna. Men ser man till eliten i Kina (i undersökningen definieras elit som de 5% som har de högsta inkomsterna) och särskilt i partiet, så är 38% tillhöriga detta skikt med bättre utbildning. Jag antar att deras ställning i samhället vad det gäller inkomst och leverne i övrigt gör att de har en stor inverkan på vad högsta partiledningen tycker är viktigt. De är ju nyckelpersoner för att leda Kinas vidare utveckling.

Nu finns det ju alltså riktiga storkapitalister i KKP, med Jack Ma som kanske mest kända exemplet. Men uppenbarligen kan han och de andra kapitalist-kamraterna inte operera som de vill. En viktig skillnad mellan Kina och diverse stater som skäller på Kina tycks vara att i de senare saknar staten förmågan att ta itu på skarpen med figurer som är ”too big to fail”. I Kina fixar man det.

Traditionellt har det varit mycket av fraktions- eller tvålinjekamp i Kina. Ett sätt att se det är att KKP länge bestått av två grupper: dels de övertygade kommunisterna, dels borgerliga nationalister. De förra ville genomföra hela det revolutionära programmet, de senare var rätt nöjda bara Kina befriat sig från yttre makter och de kunde ta över styret själva. Kampen mellan de här har tidvis varit väldigt hård. Möjligen har dessa fraktioner på något sätt smält ihop under Xis styre. Men den kommunistiska fraktionen ser ändå ut att vara stark nog för att se till att Mao inte rensas ut ur partihistorien. Och Mao varnade ju också för att tro att motsättningar kan försvinna. De kommer alltid att finnas. Övervinns en motsättning kommer en annan att träda fram.

Förmodligen är den kinesiska ledningen mycket vaksam vad det gäller motsättningar som kan förvärras och leda till kriser, och då bör det viktigaste vara att se till att partiet håller samman. Det här kan vara en viktig observation:

The ‘elite’ CCP members are generally university educated professionals and executives in companies, both state and private.  In effect, there is an increasing divergence between the social composition of the party rank and file and the better-off members of the party.

Här skulle en spricka kunna uppstå om inte de välmående personerna i ledningen tar hänsyn till vad fotfolket i partiet tycker exempelvis om korrumperade partiledare. Men det verkar faktiskt som det ageras mot sådant folk i Kina, även sådana på höga nivåer. I så fall kanske den gamla ‘tvålinjekampen’ har ersatts av kampen för att dra mutkolvar, förskingrare och andra skummisar inför domstol.

Hur som helst: den slutsats Roberts drar är att KKP varken är det ena eller andra. Det kan ju tolkas som att det har blivit något tredje, eller att partiet helt enkelt befinner sig i ett övergångsskede från arbetar- och bondeparti till borgerligt parti, eller att partistrukturen signalerar ett nytt utvecklingsstadium i den kommunistiska partiteorin. Själv tror jag att … (gissa!).