Varför skall man rösta?

Vem är intresserad av detta val? – Tidigare har man kunnat jaga några extra väljare till valurnorna genom att skrämmas för, eller propagera för, sverigedemokraterna. Men nu verkar paniken utebli, och detta till den milda grad att sverigedemokraterna glömde att lämna in kandidatlistor till några församlingar i Skåne. Det måste ju hända något speciellt (läs: skandaler) för att kyrkans angelägenheter skall uppmärksammas utanför de mest berörda kretsarna. SD som skrämselobjekt i kyrkan fungerar inget vidare längre, partiet är ju så väl förankrat i de vanliga borgerliga politiska församlingar på lokal-, regional- och riksnivå att någon kyrklig bas knappast behövs. Och idén med partilistor i ett trossamfund verkar ju lite konstig. Men det håller väl några medlemmar sysselsatta.

Afghanska synpunkter från vänster

Det här är en text från en sällan hörd (ärligt talat: aldrig i stormedia) röst från Afghanistan. Kommunistiska (Maoistiska) Partiet i Afghanistan. Hur mycket aktivitet de har i landet har jag ingen aning om, det som sker bör lämpligen oftast ske i tysthet antar jag, men det finns ju en kommunistisk tradition där sedan gammalt, så även en maoistisk gruppering bör vara möjlig även om den knappast är så stor. Nåväl, så här ser hemsidans framsida ut …

… och nu över till texten som försöker ge en överblick över det aktuella läget.

Talibanernas återkomst och dess konsekvenser för Afghanistan

Kabuls fall till talibanerna markerar slutet på en tragedi och början på en annan för Afghanistans folk, som om Afghanistan vore ett land med återkommande katastrofer, och dess folk är dömt till oändligt lidande. Rädsla, osäkerhet och förvirring genomsyrar samhället. Oron för den dystra framtiden har tagit bort allt hopp och entusiasm från folket. De flesta människor lider av extrem fattigdom, och även människor som fördrivits av kriget svälter. Många unga har lämnat sina skolor, gymnasier och universitet och åkt till Iran i hopp om att nå Europa via Turkiet. Många familjer är strandade vid gränsen mellan Pakistan och Afghanistan, och de som har nått pakistanska städer campar i moskéer, bröllopssalar, hotell och utomhus.

Imperialismen och reaktionen, som har orsakat denna stora tragedi för folket i Afghanistan, är själva upptagna med att reparera sina nederlag eller samla sina segrar. Talibanerna är berusade av sin seger och erövring av makt och är upptagna i en intern kamp om krigsbyten och delning av politisk makt. Många dagar efter erövringen av Kabul har talibanerna inte kunnat upprätta sin regering. Detta indikerar att de står inför allvarliga politiska utmaningar. Resterna av marionettregimens väpnade styrkor försöker främst rädda sina liv och gömmer sig, några har lämnat landet och några har samlats i Panjshir (den enda provinsen som inte har erövrats av talibanerna). Några, som följer Abdullah och Karzai, drar nytta av talibanernas amnesti och hoppas att de själva kan hitta en plats i talibanernas islamiska emirat.

Marionettregimen kollapsade inom några veckor och avslöjade den historiska farsen i det imperialistiska nationbyggande projektet. Marionettregimens kollaps är inte bara ett nederlag för de imperialistiska satraperna, utan också ett stort politiskt, militärt och ideologiskt nederlag för den amerikanska imperialismen och dess allierade. För att frikänna sig från förnedring skyller de borgerliga politikerna i de imperialistiska länderna på varandra och på inkompetens hos sina satraper i Afghanistan för detta. Men dessa desperata ansträngningar kommer inte att leda någonstans, och det tunga moraliska, ideologiska och politiska nederlaget för de amerikanska imperialisterna kan inte repareras. Många marionettregimer har kollapsat när deras herrar har dragit tillbaka sitt stöd, men marionettregimens snabba kollaps i Afghanistan var dramatisk och oväntad. Denna händelse följdes tragiskt av en explosion på Kabul flygplats, som dödade minst 150 människor och skadade 200 andra, inklusive 13 amerikanska marinsoldater och 28 medlemmar i talibanerna.

Nederlaget för den amerikanska imperialismen i Afghanistan är som Sovjetunionens och Storbritanniens nederlag i detta land, och precis som Ashraf Ghanis öde är som Najibullah och Shah Shujahs öde.

De amerikanska imperialisterna försöker behålla sin närvaro på Kabuls flygplats för underrättelse- och spionageändamål. Kabuls flygplats och Afghanistan luftrum är fortfarande ockuperade av de amerikanska imperialisterna och deras allierade. Bakom kulisserna pågår samarbete mellan talibanerna och de amerikanska imperialisterna. Mötet mellan talibanernas vice ledare Mullah Baradar och chefen för CIA är ett tecken på detta. Tillbakadragandet av USA:s säkerhets-, underrättelse- och politiska personal från Kabul innebär slutet på den militära ockupationen i Afghanistan, men det betyder inte slutet på inflytandet från den amerikanska imperialismen och andra imperialister i Afghanistan. Detta kommer att fortsätta med att talibanerna lockar till sig tidigare tjänstemän i marionettregimen som Abdullah Abdullah och Hamid Karzai och genom att återupprätta den tidigare regimens militära och administrativa institutioner.

Talibanernas snabba och överraskande seger chockade folket i landet. Chockerande scener med människor som flockades mot flygplatsen, flyende till Iran, Pakistan och centralasiatiska länder, visar alla folkets rädsla för talibanerna. Folket i Afghanistan hade inga illusioner den här gången eftersom de visste essensen hos talibanerna. Det är därför som talibanerna försöker verka försonande för att få folkets samtycke och minska deras rädsla. Talibanernas ”allmänna amnesti” och löftet att bilda en ”inkluderande” regering har inte dämpat rädslan hos medelklassen, intellektuella och anställda i den tidigare regimen. Kvinnor och nationella minoriteter har uteslutits från den politiska arenan, och mediefriheten har begränsats ytterligare. Åttio procent av medierna har stängts av. Kvinnor har blivit avskräckta från att arbeta utom hemmet, utom på vårdinrättningarna. Trots allt detta har talibanernas löften lockat de reaktionära borgerligt-feodala kompradorklasserna och några tjänstemän i den tidigare regimen. Talibanerna försöker inte bara attrahera tjänstemän från den tidigare regimen, de försöker också få stöd från de amerikanska imperialisterna och dess allierade och framställa sig som acceptabla, men inget i charmoffensiven kommer att dölja deras fula ansikte för massorna.

Vissa teknokrater som tidigare tillhörde marionettregimen har visat vilja att arbeta med talibanregimen. De pashtunska chauvinistiska elementen är mer entusiastiska när det gäller att ge stöd till talibanerna. Enligt deras uppfattning kommer talibanernas islamiska emirat att stödja pashtunschauvinismen och dess dominans över staten. Men de icke-pashtuniska elementen i marionettregimen är mer rädda och främmande för talibanerna. Men de skulle motvilligt arbeta med talibanregimen, om talibanerna ger dem en plats. Dessa bedragare, som påstår sig ”representera” de förtryckta nationaliteterna, bryr sig bara om sin andel i regeringen, oavsett om det är i den tidigare marionettregimen eller talibanernas islamiska emirat.

Talibanerna talar om att bilda en ”inkluderande” regering, som under de senaste 20 åren utlovats också av Karzais och Ashraf Ghanis marionettregimer. Vissa har tolkat detta som ett tecken på att talibanerna har förändrats. Det råder ingen tvekan att under de senaste tio åren har talibanerna gjort ändringar i sin diplomati med de imperialistiska länderna och länderna i regionen, och på det sättet hanterar de den interna oppositionen och befolkningen i Afghanistan. Men som Zabihullah Mujahid, talibanernas talesman sa, har det inte skett någon förändring i talibanernas ideologi och grundläggande tro, även om talibanerna under det senaste decenniet har etablerat förbindelser med de imperialistiska och reaktionära makterna och har fått erfarenhet inom detta område. Särskilt efter att ha öppnat sitt kontor i Qatar och upprättat förbindelser med världens länder har de förvärvat diplomatins kompetens och vaksamhet. Å andra sidan har urbaniseringen under denna period ökat och arbetarnas och den utbildade befolkningens storlek ökat. Talibanerna tvingas moderera sitt beteende för att upprätthålla förbindelserna med dessa länder och för att locka till sig imperialistiskt bistånd, och å andra sidan, och för att förhindra en ‘brain drain’ av politiska och administrativa kadrer från landet. Talibanerna, liksom den tidigare regimen, kan inte ändra tillståndet i landets ekonomi, och, som ett resultat stärka den ekonomiska grunden för deras regering. De har ärvt en ekonomi som är beroende av imperialistiskt bistånd och en korrupt byråkrati från den tidigare regimen. En annan orsak till talibanernas beroende av utländskt bistånd är bristen på tillräckliga inhemska inkomster och förstörelsen av jordbruk och industri. Talibanerna kan inte förlita sig på massornas innovation och kreativitet, och därför kommer de inte att skilja sig väsentligt från den tidigare regimen.

Under de senaste tjugo åren var talibanernas främsta paroll att avsluta den utländska ockupationen och skapa en regering baserad på islamisk sharialag. Nu när de har möjlighet kommer de att konstruera en chauvinistisk teokrati, baserad på en trångsynt och extremistisk läsning av islam, som kommer att anta religiösa lagar som i hög grad skulle begränsa individuella, sociala, politiska och kulturella friheter.

Kvinnor, arbetare, socialpolitiska aktivister, politiska partier och grupper och kommunister kommer att undertryckas. Talibanerna försöker påtvinga samhället politisk och kulturell förlamning. De söker full lydnad för sitt styre. Mullorna kommer att fungera som samhällets intellektuella, moraliska och politiska vägledning för en klagande befolkning. Sekulära partier kommer inte att få verka, inte heller de andra islamiska och jihadiska partierna kommer att få verka. Förtryck och undertryckande av rättigheter och frihet kommer att leda till motstånd mot talibanerna. Talibanerna har ett motsägelsefullt förhållningssätt när de möter ungdomar och intellektuella arbetare,. Å ena sidan behöver de deras förmåga och expertis inom de administrativ-politiska områdena, och å andra sidan kommer talibanernas trångsynthet att skapa allvarliga hinder och undertrycka dem.

Etnisk chauvinism kommer att vara en annan grundläggande egenskap hos talibanregimen. I sken av islamisk enhet avvisar talibanerna kraven från de förtryckta nationaliteterna och kallar det emot islam. Även om talibanerna denna gång har några uzbekiska, tajikiska och hazariska sunnimuslimer i sina led, hindrar inte detta talibanerna från att koncentrera politisk makt i händerna på de pashtunska härskande klasserna, vilket följaktligen kommer att leda till fler sociala motsättningar och etniska splittringar.

En annan utmaning för talibanerna är de interna klyftorna mellan de olika fraktionerna, som också har en etnisk dimension. Ashraf Ghanis regim hade koncentrerat makten i händerna på de östra Ghaljaipashtunerna, vilket var en faktor för dess inre friktioner.

Det finns flera fraktioner inom talibanerna, de två huvudsakliga fraktionerna är Quetta Shura som leds av Mullah Haibatullah och Peshawar Shura under ledning av Sirajuddin Haqqani. Men de fraktioner som leds av Mullah Mansour och Mullah Yaqub nämns också. Därför är talibanernas mest omedelbara utmaning skillnaderna mellan de olika talibangrupperna å ena sidan och skillnaderna mellan fotfolket och ledningen å andra sidan. Den främsta fraktionen som leds av Mullah Haibatullah är Durrani och deras skillnader med Haqqanifraktionen som leds av Sirajuddin Haqqani och Khalil Haqqani, som är Ghaljai, är uppenbara. Därför handlar innebörden av ”inkluderande” regering i första hand om en maktdelning mellan olika talibanska fraktioner, eftersom talibanledningens huvudsakliga del är från de tre provinserna Kandahar, Helmand och Uruzgan.

Andra utmaningar som talibanerna står inför är att dela makt med andra etniska grupper och nationaliteter. Några väpnade styrkor från den tidigare regimen har samlats i Panjshir under ledning av Ahmad Masoud (son till avlidne Ahmad Shah Masoud) som vill ha del i den politiska makten. Några andra väpnade styrkor inom marionettregimen är utspridda över landet tillsammans med deras utrustning. Att avväpna dessa krafter är ett annat problem som talibanerna står inför. Den fruktansvärda explosionen på Kabul flygplats har avslöjat talibanernas oförmåga att tillhandahålla säkerhet.

Externt är talibanregeringen pressad av de imperialistiska och reaktionära makterna, och frågan om deras erkännande av talibanregimen är fortfarande oklar. Den pakistanska utrikesministern söker vid sina besök i länder i Centralasien och Iran samtycke från dessa länder för att erkänna talibanregeringen. Världens erkännande av talibanregeringen skulle inte förändra dess väsen. Oavsett vad så kommer talibanregimen att vara teokratisk och människofientlig och gå emot intressena hos de arbetande massorna i Afghanistan. Befrielsen av massorna kommer bara uppnås genom en nydemokratisk revolution, som skulle störta imperialism och borgerliga feodala kompradorklasser.

Kort sagt, nederlaget för de amerikanska imperialisterna i Afghanistan visade dess militära, politiska, ideologiska och moraliska konkurs och farsen för det imperialistiska pålagda nationbyggande projektet. Detta kommer att hjälpa till att kasta bort illusioner och utveckla och förstärka andan av motstånd och kamp hos massorna. Talibanregeringens teokratiska och våldsamma karaktär kommer oundvikligen att få massor av människor till att oundvikligen gå med i den politiska kampen mot dem. Därför måste vi korrekt identifiera och analysera de möjligheter och utmaningar som partiet och den revolutionära kampen står inför och förbereda oss därefter för att möta de nya utmaningarna och kanalisera massornas anti-talibanstämning för att stärka den revolutionära kampen.

Mer om ”gemensamt välstånd” i Kina

Här är lite mer om Kinas politik för ”gemensamt välstånd” som jag skrev om för några dagar sedan.

Ett par inlägg på nätet kan ge mer material för att förstå vad som händer, och hur det händer. Exempelvis det här från en västlig källa, och här från nyhetsbyrån Nya Kina. Den senare definierar ”gemensamt välstånd” som följande:

Common prosperity is an essential requirement of socialism and a key feature of Chinese-style modernization. It reflects China’s commitment to a people-centered development philosophy.

Common prosperity is not egalitarianism. It is by no means robbing the rich to help the poor as misinterpreted by some Western media. Protecting legitimate private property has been written into China’s Constitution.

Moreover, common prosperity refers to affluence shared by everyone both in material and cultural terms. It is not just an economic issue and far from simply redistributing wealth. That is why the meeting last week has stressed the importance of creating more inclusive and fair conditions for people to get a better education and improve their development capabilities.

Det kanske är flera problem som skall lösas genom att formulera politiken så här. Dels kan ojämlikheten i Kina bli politiskt farlig för det nuvarande systemet och dess ledare om mindre rika kineser (väldigt många människor alltså) blir missnöjda med ledningen. Dels gäller det att komma tillrätta med skadliga affärsmetoder från de stora företagen. Dels gäller det att inte med tal om ”gemensamt” skrämma bort utländska investerare, samt kinesiska kapitalister, (som förmodligen ändå ägnar sig åt icke godkänd pengaflykt) utan att få dem att bidra mer till välståndslyftet för de breda massorna. Dels finns det en ganska stor rätt välbärgad grupp som ändå har svårt att klara sig eftersom de bor i dyra tillväxtområden men som kanske inte vill uppleva nya versioner av kulturrevolutionen eller 1930-talets agrarrevolutionära krig, men som kan behöva mer stöd för bostäder, familjebildning etc.

Det var länge sedan Kinas ledare talade om klasskamp. Det ser ut som om man försöker lösa klassmotsättningarna utan öppen klasskamp. Möjligen kan man se det som klasskamp men under andra etiketter. En faktor som underlättar kan vara att partiet finns representerat i de stora företagen och därmed kan politiken föras över direkt från partiledning till företag. Men det förutsätter också att storföretagskommunisterna/direktörerna är med på noterna och inte saboterar, samt att sådant kan avslöjas och åtgärdas. Då och då störtas ju en korrupt pamp i Kina, så det kanske fungerar.

Är man i den marxistiska traditionen är det ju lätt att vara skeptisk (och faktiskt en plikt att vara skeptiskt) men det är utvecklingens resultat som räknas. Kanske Xi Jinping har en del poänger med den här politiken. Det som inte fungerar kommer gissningsvis pragmatiska kineser att byta ut mot något bättre under resans gång – helt efter den dialektiska filosofins principer om motsättningar. När ett problem, en motsättning, löses genom olika åtgärder kommer nya motsättningar att träda fram och kräva lösningar. Kina och världen förändras raskt. Snart kommer nog nya riktlinjer från partiet att presenteras för folket, genomföras någonstans som en test, och sedan aktiveras i stor skala om resultatet blir bra. Tills det kommer nya problem …

Undrar om damerna till vänster är tibetanska mjölkpigor som är på väg för att mjölka jakarna?

Talibanhumor?

Nja, ‘humor’ kanske inte är det första man förknippar talibaner med, men någon som kanske är i det lägret har i alla fall totat ihop den här bilden. Ett talibankommande gör en ‘reenactment’ av den kända propagandabilden från 1945, där några USA-soldater reser sin flagga på Iwo Jima under kriget mot Japan. Och så har vi dagens bild, med talibaner …

Talibanerna med sin vita flagga verkar väldigt modernt utrustade. Men det är klart: USA och den kollapsade Afghanska regeringsarmén har ju lämnat en väldig massa fina prylar efter sig.

Gemensamt välstånd

På sista tiden har det dykt upp artiklar om att Kina klämmer åt olämpliga aspekter av landets företagsamhet. Kapitalet sägs vara oroat. Men vad handlar det om? Är det bara partiets maktlystnad, eller finns det något annat? En artikel i Asia Times ger en annan infallsvinkel som kanske stämmer bättre med partiets målsättning att höja levnadsnivån för hela landet.

Kina kan snart minska gapet mellan rika och fattiga genom att lägga nya skatter på egendom och arv, sätta gränser för lönerna för direktörerna i de statsägda företagen, skärpa lagstiftningen mot monopolister samt främja välgörenhet.

Och hur formulerar man en sådan politik? President Xi har nyligen talat på ett partimöte och sade att landet skall arbeta för ”gemensamt välstånd” (common prosperity). Där finns det uppenbarligen en del att göra, trots att Kina tidigare i år kunde meddela att den värsta fattigdomen har städats bort. Om man uttrycker det i siffror så skulle Kinas disponibla inkomst per capita förra året vara 30.000 yuan. Men 600 miljoner människor tjänade mindre än 1.000 yuan per månad. (1 000 yuan motsvarar 1.355 kronor för närvarande.) 964 miljoner människor, 68 procent av hela befolkningen, tjänar mindre än 2000 yuan per månad.

Det här kan tyda på att ‘reformerna’ som startades i slutet av 1970-talet, börjar uttömma sina möjligheter. Det kinesiska storkapitalet blir mer inriktat på monopolisering och finansiering i stället för produktion – de ger ett fåtal större inkomster, men stora delar av folket hänger inte med. Då ingriper den del av partiet som inte är inriktat på att Kina skall bli ett kapitalistiskt land bland alla andra, utan att man fortsätter att jobba mot nästa jubileum: 2049, då Kina skall vara ett modernt och socialistiskt land. Den utvecklingen kan störas av missnöje med klyftorna i samhället mellan rika och fattiga, och förmodligen mellan rika kustprovinser och ett fattigare inland. Det stör ‘harmonin’ i landet, och det torde inte uppskattas av ledningen.

Det här är en utomordentligt intressant utveckling. Kan Xi Jinping och de ideologiskt inriktade partimedlemmarna rida den kapitalistiska tigern och tillsammans med de breda massorna styra den mot det socialistiska målet, eller kommer de att misslyckas någonstans längs vägen? Det lär bli anledning att återkomma till detta.

Iranskt stöd till Libanon

Det är (i skuggan av Afghanistan) en rejäl social kris i Libanon. Folk drabbas hårt, det verkar vara brist på det mesta vid det här laget, inklusive drivmedel. Men det finns hjälp: den 19/8 meddelade Hassan Nasrallah, generalsekreterare för Hetzbollah, att det första fartyget med bränsle var på väg att lämna Iran och gå till Libanon. Och fler kommer.

Men nu finns det ett reellt hot, nämligen att israelerna kan attackera fartygen. Till detta gav Nasrallah ett klart besked: från att fartygen går till havs så kommer de att betraktas som libanesiskt territorium. Det framgår inte vilken flagg de går under, om det verkligen är Libanons, men om ett fartyg angrips så kommer det av Hetzbollah att ses som ett angrepp på Libanon. Nu har väl Hetzbollah knappast kapacitet att agera i Indiska oceanen eller Röda havet, däremot kan man slå direkt mot Israel. Och det är knappast ett hot som kan viftas bort.

Möjligen är det en bieffekt av denna historia att USA plötsligt meddelar att man ”tillåter” att Egypten skickar gas till Jordanien som använder den för att producera el som levereras via Syrien till Libanon. Det är många elavbrott i Libanon, så extra leveranser kan behövas. Men kan israelerna avhålla sig från att försöka bomba kraftledningarna i Syrien? Och om även de ställs under Hetzbollahs beskydd ..?

Det blir grönare i SCO

SCO, Shanghai Cooperation Organisation. En organisation för ekonomi, politik och säkerhet, lite i bakgrunden i våra media, men det borde den nog inte vara. De mörkgröna staterna på kartan nedan är medlemmarna. Ljusgrönt står för ‘observatörer’ och gult är ‘samtalspartners’. Ytterligare stater är intresserade av att delta.

En stor och ljusgrön ‘samtalspartner’ ser vi i nederkanten: Iran. Men där är ändring snart. Iran har fått besked om att medlemskap är på gång vilket är en framgång för Teheran. ‘Tack vare’ USA:s utpressningspolitik har iranierna alltmer kommit att rikta sig mot Ryssland och Kina. USA hade ju en chans att parera detta genom att utan krångel återgå till kärnenergiavtalet som Trump rev sönder, men den chansen har man bränt. Iran bygger stora ekonomiska projekt i samarbete med Kina, kineserna etablerar sig i Afghanistan, och det är frågan om hur länge det dröjer innan även Afghanistan blir mörkgrönt. Ungefär hälften av planetens befolkning bor i SCO-staterna. Det är mycket det, och det kan inte ignoreras. Eller den politiker i väst som gör det, ignorerar på egen risk.