Det försvunna 200-årsjubileet, och en försvunnen utvärdering

Den 14 augusti 1814 var sista dagen för ett krig där Sverige var inblandat (som angripare, dessutom). Den dagen slöts stilleståndet i Moss i Norge, norska och svenska soldater slutade skjuta ihjäl varandra, och resultatet blev i stället unionen mellan Norge och Sverige där Norge till stora delar var självstyrande. Sedan var det bara att räkna år efter år av svensk fred. De flesta svenskar trivdes antagligen med det. 1914, när de stora makterna i Europa just brakat samman i ett världskrig som kom att bli det första, kunde Sverige fira hundra år av fred (trots krigshotet 1905 när Norge sade upp unionen). 1964, när folkhemmet var på väg mot sin topp, hade vi haft fred i 150 år, och ingen kunde väl tro annat än att svenska soldater på utlandsuppdrag enbart var skickade som fredsbevarare av Förenta Nationerna.

Sedan hände något. Jag minns inte om någon talade om 200-årsjubileum år 2014 för vår långa fred. Det skulle ändå ha låtit falskt. Afghanistan kom emellan år 2002. Visserligen pratades det ‘nyspråk’. Krig kallades ‘fredsframtvingande insatser’ – men det var likförbannat krig även om propagandisterna snyltade på den närliggande termen ‘fredsbevarande’. Och Sveriges säkerhetsintressen påstods nu befinna sig i Afghanistan, där svenska soldater hamnade i något som var ett krig som var helt ointressant ur svensk synpunkt. Syftet verkar helt enkelt att ställa sig in hos USA/NATO, att vara kolonialtrupper. Landet och folket begrep man väl inte mycket av. Någon fred att bevara, som under FN-uppdragen, fanns inte, och att tvinga afghaner att sluta slåss om de känner för det … tja, lycka till med det. Att föra krig i ‘imperiernas kyrkogård’ är och förblir idioti.

Det var alltså tolv år innan 200-årsjubileet som aldrig blev av. Sedan kom ju Libyen, Irak, Mali … Sverige har blivit exportör inte bara av vapen utan också av militärer, till tjänst för stormakterna.

Nu säckar den USA-skapade ‘insatsen’ i Afghanistan ihop, med nya fruktansvärda lidanden för folket där som resultat. USA drar sig ur, eller försöker möjligen fortsätta kriget på distans med bombflyg. Svenska soldater kan inte var kvar där längre, vilket inte är konstigt eller att ifrågasätta. Men jag undrar: kommer det att ske en ordentligt genomgripande utredning av det svenska kriget i Afghanistan? Kommer ansvariga politiker, militärer och tjänstemän att verkligen ställas till ansvar för bland annat fem döda svenskar och X antal döda afghaner? – Hm, det här är ju Sverige, och här är det ju svårt med ansvar, åtminstone om det gäller folk som är en bit upp i samhällshierarkin. Att exempelvis ledamöter av Riksdagen, som tryckt på ja-knappen för den ena ‘insatsen’ efter den andra, nu skulle vara beredda att erkänna sin skuld i det hela, det är svårt att tänka sig. ‘Jamen, jag tryckte ju bara som partiledningen sa att vi skulle göra …’

Den här bilden tog jag i mars 2008 vid Fittjas tunnelbanestation. Reuterswärds revolver med knut på pipan. Undrar om den finns kvar, eller om gangstrarna därute har knyckt den.

Författare: bloggarbjorn

Många foton på bloggen är tagna med Canon IXUS fickkameror samt Nikon D3100, och på senare tid Nikon P900, samt en Xiaomi-mobil. De äldre bilderna som jag lägger upp (oftast svartvita) är mest från 1970-talet senare del, tagna med en Minolta SRT101, samt några med kameror från pre-digital tid vars märke jag glömt. Enstaka teckningar och målningar får slinka med också. För närvarande uppdaterar jag normalt bloggen var tredje dag. Händer det något sensationellt blir det tätare uppdateringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s