Vad skriver man om egentligen?

Ibland är det tröttsamt med bloggandet, inget blir skrivet. Ibland hoppar tankarna hit och dit: ”Ska jag skriva om det där, har jag något intressant att tillfoga det offentliga samtalet eller blir det bara plattityder, självklarheter, något som andra redan sagt?”

Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:

Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.

Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för  krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.

Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA – jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? – Den konspirativt lagde kan ju tänka att ”jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm – det håller vänstern sysselsatt ett tag!”

Kul med snöbollskrig. I förorterna kastas det sten, och det är värre.

Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det …) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?

Jag tror att svaret är ”ja”. Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? – Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.

Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna – med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. – Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.

Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!

Mångsidigt

Att AFA gärna slår fascister på käften vet vi redan, men att de också är inblandade i försäkrings- och fastighetsbranschen var en nyhet för mig. Men det är bra att diversifiera sig och inte lägga alla ägg i en korg. En grafiskt enkel och snygg skylt på Sveavägen i Stockholm såg jag idag:

På rätt plats

Vännerna i Oktoberrörelsen hävdar att det alltid är rätt att slå nazister på käften. Själv är jag tveksam mot det kategoriska ‘alltid’, men däremot kan man säga att de aktivister från Revolutionära Fronten och AFA som kallade till stöd för demonstrationen i Kärrtorp verkligen var på rätt plats vid rätt tillfälle. Här är det klart och enkelt att förstå sammanhanget: en icke våldsam demonstration angrips av våldsamma individer, demonstranterna försvarar sig och jagar bort angriparna. Inga större problem att förklara det (utom för en del av Avpixlat-kommentariatet och liknande figurer som vrider sig som maskar). Här kom RF och AFA in helt rätt.

Fascism – försök till svar på fråga

Det kom en fråga:

Josefin H. sa…
Jag skriver i skolan om fascism, om det är bra eller dåligt. Du verkar kunna om det och undrar då om du skulle kunna hjälpa mig lite. Är det bra eller dåligt och varför tycker du så? skulle vara tacksam för svar!

… och eftersom begreppet ‘fascism’ i sig är väldigt svårt att få grepp på är det svårt att besvara frågan. Den blir inte lättare att svara på eftersom, vad jag vet, väldigt få människor kallar sig fascister idag. De personer och rörelser som skälls för att vara fascister brukar i allmänhet kalla sig något annat numera.

Men tack för frågan, och här är några synpunkter:

  • Om det är bra eller dåligt beror av vem som gör omdömet. En fascist tycker naturligtvis att fascismen är bra, annars skulle han/hon nog vara något annat!
  • Jag tycker fascismen är dålig av den här anledningen: den lurar folk att titta åt fel håll. Om det är ekonomiska kriser eller enorma motsättningar i samhället mellan arbetare, bönder, kapitalister, militärer och andra grupper så måste man försöka komma på vad det är som orsakar dessa kriser och motsättningar, och lösa dem. Och det är här som fascisterna (eller de som vi skäller som fascister) lurar folk genom att peka på skenlösningar. De anklagar judar, romer, invandrare, muslimer, fackföreningar, socialister, anarkister eller vilka som helst för att vara orsak till krisen. Ungefär: ”Om vi slänger ut invandrarna så blir det mycket bättre.” Det är en jättekris i Grekland nu, och rätt krisartat i Frankrike och Italien och en del andra länder. I Grekland misshandlas flyktingar och invandrare, i Frankrike och Italien har romska läger förstörts, i Ungern är det också romer, samt judar, som är hotade. I Malmö hotas såväl muslimer som judar. Men i verkligheten kommer det inte att bli mindre kris, mindre arbetslöshet eller bostadsbrist, för att folk ger sig på olika minoritetsgrupper. På sätt och vis kan man säga att de fascistiska ideerna lockar med lätta och snabba lösningar på svåra problem, och att dessa ideer därmed är lätta att ta till sig för människor som inte orkar tänka så mycket längre än näsan räcker. Och eftersom fascister gillar enkla lösningar som inte kräver så mycket tankearbete ogillar de folk som tänker – med andra ord ogillar de intellektuella och andra som har kritiska frågor.
  • Den gamla fascismen på 1930-talet ledde fram till Andra världskriget. Om den nya fascismen slutar så illa vet vi ju inte, men det finns skäl att vara vaksam mot sådana tendenser. Det kan vara en fascistisk tanke att motsättningar löses med våld, inte genom samarbete och gemensam problemlösning. Men även grupper som inte kan betecknas som fascistiska har lätt att ta till våld, så jag vet inte om jag gissar rätt här. I Sverige har vi ju AFA, Antifascistisk Aktion, som på senare år har anklagats för att ta till våld när så inte är lämpligt. Då är frågan om AFA ”egentligen” är fascistiskt? – Jag har en känsla av att när sådana frågor dyker fram måste vi ställa en mer grundläggande fråga, nämligen om termen ‘fascism’ är användbar när vi diskuterar AFA, sverigedemokrater eller liknande! Men den frågan kan jag själv inte svara på!
Ja, det här kallade jag ”synpunkter”. Vill du ha definitiva svar får du nog fråga en fascist. De har ju klara och rediga svar på allt: ”Det är invandrarnas fel!”

Sitter någon på berget för att se tigrarna slåss?

Är detta framtiden? De stålhårda bataljonerna (det var visst Revolutionära Fronten ovan) marscherar fram längs gatorna i raka led. Jag hade med den här bilden, och några andra av intresse i sammanhanget, i ett blogginlägg för några år sedan. Tyckte jag fick ihop mina synpunkter rätt bra då, och det kom bra kommentarer också.

Tyvärr är ämnet fortfarande aktuellt. Frågan är: om och hur organiseras försvar mot otyg som skytten i Malmö (när man kan betvivla att polisen inte fungerar som den skall)? Och vad skall det leda fram till? Jag refererade igår till bloggkollegan Röda Verb som är inne på den linjen. RV befinner sig rätt nära det drabbade området. Idag hittade jag en intressant parallell: Kerstin på Motvallsbloggen har många tänkvärda reflexioner både om dagens läge och den liknande situationen i början på 1990-talet. Bland annat detta:

1993 bildades AFA, antifascistisk front. Invandrargäng började också organisera motstånd mot skinnnskallarna och deras attacker och började ge igen med samma mynt. Det dröjde inte så länge förrän skinnskallarna började låta håret växa då de började bli rädda att få stryk när de var ute på stan. I DN och de andra av våra stora media beskrevs AFA, antifascisterna som de kallades, som hemska våldsverkare. De var ju vänsterinriktade. Men de fick i  huvudsak stopp på de här attackerna mot invandrare och flyktingar, det som beskrivits som ”pojkstreck” av polisen och i media och som man inte vidtog några allvarligt menade insatser för att stoppa.

Det fungerade alltså i viss mån, men ibland har det blivit dödliga uppgörelser och kanske helt ovidkommande personer har råkat komma i vägen när olika grupper brakat samman. Man får dessutom intrycket av att politiken kommit i bakgrunden och det blivit mer av drängslagsmål vartefter tiden gick.

Mördare brukar inte gilla att bli observerade under tjänsteutövning. Man får anta att om grupper av oroade personer finns ute på gatorna kan det få avskräckande verkan på skytten. Med tanke på vad han (man får anta att det är en han) håller på med får han ta risken att bli inte bara observerad, utan kanske också fasttagen och (ihjäl)slagen av någon sorts självförsvarsgrupp. Ur den synpunkten är sådana grupper bra.

”Grannsamverkan mot våldsmän” – snart kanske lika populärt som ”grannsamverkan mot inbrott”? Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Men det finns några steg till i tankekedjan som inte bör glömmas bort. Kerstin var i sitt inlägg inne på massmedias roll, men antydde lite om samhällsutvecklingen i stort, nämligen att det var slut på industrialiseringen av Sverige för tjugo år sedan. Det blev en djup kris. En marxist skulle peka på hur en allt sämre fungerande ekonomisk bas slår igenom i den politiska diskussionen i samhällets överbyggnad, och att detta bland annat medför att en massa väldigt otrevliga ideer med ens anses legitima att föra fram även i ”respektabla” media. Och när vi kommer i det läget så drar de med sig otrevliga handlingar: Lasermannen, ligister som försöker bränna flyktingförläggningar, etc. Opportunistiska mediepersoner följde med i och underblåste den här utvecklingen genom att ta över en del argument från de som inte gillar utlänningar.

Ett flertal kollegor i bloggvärlden har påpekat att det bästa sättet att ta hand om den nya vågen av rasister är att bekämpa den kapitalistiska regim som är grunden till missförhållandena. Det är när läget ser hopplöst ut för många som vi får förortskravaller, rasistgäng och liknande. Med andra ord heter lösningen enhet och  klasskamp. Är det ”invandrarna”, eller stenrika inhemska kapitalister, som fått västvärldens ekonomier att gå i botten och utlösa grymma ”sparpaket” som drabbar de fattigaste värst? (Säg ordet ”klasskamp” till Sahlin eller Ohly: de kommer förmodligen att skrika usch och fy och lägga benen på ryggen – man kan inte lite på att de skall göra något vettigt.)

Då är frågan om det skall vara någon sorts klassorganisationer som skall försöka hålla rent på gatorna. Lenin skulle ha gillat idén. Och vilken roll skall grupper av AFA:s typ kunna spela utan att det hela går överstyr? Kommer de här grupperna att fortsätta verka även efter att skytten förhoppningsvis är bortplockad på något sätt, och för vilka mål? De kan ju glida iväg åt håll som inte är så bra, eller mot väldigt positiva insatser, beroende av vilka människor som dominerar dem.

Jag ser en risk här, mitt i det positiva att människor sluter sig samman. Man kan komma till en situation som jag tror kineserna jämför med att ”sitta på berget medan tigrarna slåss”. Man sätter sig vid sidan medan två av ens fiender slåss, och så kammar man hem vinsten när de själva inte orkar längre. I den situation som råder i Malmö skulle det i princip innebära att försvarsgrupper kämpar inte bara med lokala rasistgäng av våldsam typ, utan också med polisen (förmodligen rätt rasistisk den också), och detta medan sverigedemokrater, vellingemoderater och liknande figurer passiva kan sitta vid sidan av och så småningom försöka kamma hem de politiska vinsterna åt sig själva och sina uppdragsgivare utan att behöva riskera sitt eget skinn. ”Titta på alla dom där som är ute och slåss, vi är minsann inte såna, vi vill bara ordning och reda på gatorna, och mer poliser som håller efter alla busar …” Kanske det redan sitter smarta partistrateger och tänker åt det hållet?

Bara positivt, så vitt jag vet

… tja, något får man väl svara när de frågar …

Det blir inga bilder från Prideparaden här. Det får räcka med det jag publicerat förra året. Men när jag kollar bakåt hittar jag en kritisk notis redan här.

I Aftonlövet skriver de rödgröna ledarna att de upptäckt att en femtedel av alla barn inte lever i ”traditionella” familjeförhållanden. Det betyder att fyra femtedelar gör det. Fast begreppet ”traditionellt” är ju suddigt. Och jag tror nog att många barn har mer nytta av stabila och pålitliga personer omkring sig än av sådana som drar som flygekorrar från det ena förhållandet till det andra och mest är uppfyllda av sig själva. Sedan kan det se ut på olika sätt, men om man skall peka ut ett hot mot ”familjen” så är det snarare borgerlig individualism och kapitalism än några kollektivistiska socialistiska ideer. Dessvärre är det svårt att lagstifta fram trygghet i familjekonstellationerna, hur de nu än ser ut, men bygger man ett tryggt samhälle hjälper man åtminstone till.

Såg för övrigt en klagan att AFA inte tillåts vara med i Prideparaden, men däremot Securitas. Annars skulle man väl ha kunnat höja underhållningsvärdet genom att låta dem slå varandra på käften under paraden? – Skämt (?) åsido, AFA uppträder ideellt (slåss utan att få betalt för det) medan Securitas är inhyrda slagskämpar, och där har vi skillnaden. Slåss man mot betalning, är med i den kommersiella svängen, passar man bättre in i paraden helt enkelt. Det åkte säkert med ett lastbilslass moderna svenska legoknektar också.

Nä, det där är ett kommersiellt jippo numera. Bourgeoisin tränger in överallt. Men några gör motstånd, naturligtvis är det de ostyriga anarkisterna som säger om paraden:

I den föräntas vi alla vara en enda stor och lycklig familj, men det är företagen som dikterar villkoren. Som när Afa gick i paraden 2007 och den lyckliga familjen blev ett minne blott. Vi fick bekräftat det vi redan visste – att Pride även var ett borgerligt projekt.

I paraden råder numera en ickevåldspolicy. Grupper som hotar om våld eller använder sig av våld får inte gå i paraden. En nödlösning för att få bort ”stenkastarvänstern”, som inte glatt dansade bakom Mer-bilens ”älska mer” budskap.

Ibland tycker jag riktigt bra om anarkister (och ibland blir jag störtförbannad …)! Att nita Pride som ett borgerligt projekt köper jag! (Nej vad dumt skrivet, inte ”köper”, inte bli nedkletad av köp- och säljsamhället!)

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Är myr-, människo- eller robothjärnan bäst?, Anders_S skriver Skärp strandskyddet, Jinge skriver Gud finns inte i Haninge, Kristoffer Ejnermark skriver Myterna om Lenin och bolsjevikerna del 2 – Var Oktoberrevolutionen en konspiration?

Trottar och gatuslagsmål

Den här bilden har jag publicerat tidigare, närmare bestämt 6 september 2007 (klicka på Jannes näsa så kommer du till originalinlägget – det blir nog din enda chans att ge Jan G en näsknäpp!).

Anledningen till att jag återpublicerar detta gamla fotografi (tagit av mig med en blytung systemkamera av märke Minolta) är att det tycks pågå en trotskistisk motoffensiv just nu angående vad Jan G skrev i Aftonlövet för ett tag sedan. (Min kommentar till den artikeln finns här.)

I och för sig har jag vad jag vet bara tre trotskistiska bloggar på min läslista, men om tre av tre skriver om samma sak på ungefär samma sätt är det något man kan göra statistik av. Här, här, bland annat. En av dem ifrågasatte om Jan G ens varit med på några demonstrationer, och det här fotot från Enhet-Solidaritet torde visa att så är fallet. Inte blev det något bråk vid demonstrationen heller.

Håller på att städa runt i hyllorna och hittar plötsligt en broschyr med några tal som hölls på Enhet Solidaritets Förstamajmöten 1976. Bland annat ett anförande av Jan Guillou i Stockholm. Det kan vara talet han håller på bilden ovan, när han stod på Medborgarhusets trappa.

Varför kommer den här frågan upp egentligen? Finns det något mer i bakgrunden än att trotskisterna känner sig trängda för att de gick med på att släppa in ”Svarta blocket” i Palestinademonstrationen i Malmö? Det var ju ingen världsavgörande demonstration, men den nämndes på al Jazeeras hemsida – och det illustrerades med ett foto av knäppgöken som var uppe och hoppade på en polisbil! Det visar varför element av den typen bör hållas på avstånd, för det första, och för det andra varför uppslutningen till vissa demonstrationer blir mindre än vad man skulle kunna hoppas på. Det är ju ganska få som går på demonstration med avsikten att delta i gatuslagsmål. Det är ganska sällan man påverkar samhällsopinionen positivt genom att kasta sten eller slå sönder saker.

Svensson, som är den mest auktorative i den här gruppen antar jag, hävdar att man i Göteborg nått långt genom dialog med kravallartisterna. Som fallet Malmö visar räcker det uppenbarligen inte. Och det borde man ha förstått på förhand! Dessutom torde man förstå åt vilket håll opinionen påverkas just av att några kastar sten eller slår sönder saker, och detta gör att saken hamnar i ett mer misstänkt läge, i alla fall om man är lagd för misstänksamhet.

En av inläggen jag hänvisar till skriver:

Problemet med Stoppa Matchen-demonstrationen i Malmö i år var inte att det togs till militanta medel för att faktiskt försöka stoppa matchen, utan problemet var att de som tog till radikala medel inte hade med sig resten av folket som protesterade. Att de ”autonoma” faktiskt brast i sin kommunikation och agerade ensamma.

Jaha, det går ju att plocka fram en del citat från Marx och Lenin där anarkister och kuppmakare och ultravänster kritiseras för just dessa felsteg, nämligen att rusa iväg utan att ha folk med sig. Trotskisterna brukar ju se Marx och Lenin som auktoriteter så varför fortsätter man älta det här? (Mao har sagt samma sak om ultravänstern, men han får väl inget öra hos trotskisterna.) Jag förstår inte hur det kan röra sig om ”splittring” om man inte vill ha med de där människorna att göra? Det låter snarare som ”sunt förnuft”.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Hells Rabbis gripna i USA, Anders_S skriver Gripanden i Västra Frölunda, kimmuller skriver Följ med på safari till Malmös problemområden, Fredrik Jönsson skriver Manifestation: Stoppa uppsägningarna på Vestas!, Kristoffer Ejnermark skriver Jan Guillous legalism och splittringsiver

Några funderingar om Jan G:s senaste krönika

Tigande vänster gynnar krafter i extremhögern skriver Jan Guillou. Det är inte särskilt märkliga synpunkter i hans krönika, men några kommentarer kan ges. Det är aktiviteter av AFA- och Revolutionära Fronten-typ som är på tapeten igen. Med andra ord kriminalitet som ursäktas med politiska etiketter, och där ”vänstern” antas inte tala ut ordentligt.

1. ”Vänstern” är inget entydigt begrepp. För att ta det konkreta fallet med demonstrationen mot Israel i Malmö så tyckte V, SKP och trotskisterna att det var OK att ha med det svarta blocket, medan socialdemokraterna och Kommunistiska Partiet inte ville det. Vem representerar ”vänstern” här? Minoriteten, eller den majoritet som verkar ha tänkt med arschlet?

2. Sverigedemokraterna är en sak, de nynazistiska grupperna en annan sak. Jag tycker det hålls isär dåligt i artikeln. De har olika position på det politiska fältet. Jan G skriver att de står utanför och därför inte kan kletas ihop med Reinfeldt-regimen därför att de har olika politiska grunduppfattningar (men vad händer om man gräver djupare i de moderata leden, vilka åsikter kommer då fram?). Tar man Sverigedemokraterna vill de ju framstå som gamla hederliga socialdemokrater av Per Albin-snitt. Det är ett smart grepp för att ta hand om besvikna före detta vänsterväljare och det rubbar bilden av Sverigedemokraterna som ett parti ”utanför”. Snarare då ”innanför”, men på ett annat sätt än dagens riksdagspartier.

3. Rent praktiskt, hur skall ”vänstern” ta hand om extremhöger och nästan-extremhöger? Skall man som i V:s fall veva fördömanden men fortsätta med sin borgerliga politik, eller skall man övergå till en hårdare linje och faktiskt bedriva klasskamp? För att återknyta till punkt 2: dagens riksdagspartier verkar mest strunta i vanligt folk och ”kulturvänstern” driver struntfrågor. SD verkar intressera sig för vanligt folks problem. Vill vänstern visa att den är bättre får den ta itu med just de dagliga problemen, men sätta in dem i ett sammanhang av klasskamp och kamp för socialism. För där kan inte extremhögern hänga med. Då blir alternativen klarare än dagens nyliberala smörja där alla är i stort sett likadana och bara kristdemokraterna ibland vågar sticka ut litegrann i någon moralfråga.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Tvivelaktig nytta av abortregister, Kaj Raving skriver Israel: religiös extremism och statsterrorism, Jinge skriver En ovanligt GRISIG influensa, andread0ria skriver Hur mycket vapen har du i DITT vänsterfäste?, Björn Nilsson skriver Klasspolitik i stället för identitetspolitik, kamratwot skriver En chef är en chef är en chef

Hemfridsbrott – förskräckligt, Janne!


Somliga får spel när namnet Jan Guillou kommer upp. Skälen kan vara olika, exempelvis att han inte tillräckligt andaktsfullt har slickat Dagens Nyheter-kulturskönandarnas rövar, eller råkat uttrycka sig negativt om Israels behandling av palestinier. Vissa grejer har han fel om, men det kan vi bortse från för tillfället. Nu har han kläckt ur sig en ny drapa som borde få en viss sorts folk att gå i spinn. Till stora delar är den inte så konstig, i alla fall inte konstigare än vad jag själv skrivit (senast här). Men här är slutet av hans krönika:

Den svenska 70-talsvänstern där jag var med hade också problem med stollar som ville vandra in på RAF-vägen och sabotera våra demonstrationer med våld. Men vi bekämpade dem ursinnigt och det hade varit otänkbart att några svartklädda maskerade idioter skulle ha trängt sig in i en Vietnamdemonstration. Hur starka än de politiska motsättningarna kunde te sig mellan olika grenar av bokstavsvänstern så var vi helt överens i denna enda fråga: stoppa provokatörerna!

Jag har till och med varit med om att göra ”husrannsakan” hemma hos misstänkta våldsromantiker före en stor demonstration för att beslagta och förstöra deras beväpning i form av påkar och bensinflaskor. Det var självklart att provokatörerna var det största hotet mot vänstern och mot den opinionsbildning vi drev.

RAF var tyska Rote Armée-Fraktion som inte åstadkom mycket annat än elände med sin stadsguerillaverksamhet. Jag har en volym med RAF-texter som Cavefors förlag gav ut en gång, och det är inte särskilt inspirerande läsning. Någon revolutionär situation i Tyskland kunde de inte bidra till, snarare tvärtom.

Nå, Jan G jämför AFA-tokarna med RAF. Men nu kanske du frågar vad som är så förskräckligt här? Jo, då får vi tänka på Jan G-kritikernas psykologi. Jag minns för många år sedan när Israel lär ha skickat en mordpatrull till Sverige för att ”ta hand” om Jan G, men han fick information om det och gjorde det rimliga nämligen gick till polisen. Varpå någon dåre började yra om att Jan G ”tjallade”. Tjalla på folk som man tror är ute efter att mörda en själv – jojo, det är till att ha konstig uppfattning om valören hos olika ord.

I citatet ovan skriver Jan G att han var med om en raid mot någon som misstänktes vilja utöva våld vid en demonstration. Våldsverktygen förstördes. ”Det är väl bra” säger den vanliga trögtänkta tönten. Helt fel! Den intelligente Jan G-kritikern uppfattar givetvis omedelbart vad det är frågan om: här kan man komma med anklagelser om hemfridsbrott, stöld, kanske olaga hot, inbrott, skadegörelsen … härliga tider!

Låter det befängt? Tja, sådan är psykologin hos den sortens folk. Jag såg kommentarer till en artikel Per Gahrton skrivit där han, liksom Jan G, var ursinnig över AFA-packets uppträdande och slutade med en fundering om att hans palestinska vänner skulle ta i betydligt hårdare om det här upprepades. Och då kom en slemmig israeltyp (man får utgå från att det var en sådan) och yrade om ”olaga hot”. Först Gahrton:

En sak kan jag lova – om en svartklädd ”svenne” med schal över näsan visar sig på en kommande Palestinademonstration vågar jag inte garantera att mina palestinska vänner håller sig lika lugna som de gjorde i Malmö. Vi kommer inte låta svarta anarkofascister förstöra Palestinarörelsen! Kampen för Palestinas befrielse går vidare.

Här är det geniala svaret på det:

”En sak kan jag lova – om en svartklädd ”svenne” med schal över näsan visar sig på en kommande Palestinademonstration vågar jag inte garantera att mina palestinska vänner håller sig lika lugna som de gjorde i Malmö.”

Dags att polisanmäla führern för palestinastormtrupperna? Det skulle vara underbart att se honom skaka galler för hets mot folkgrupp och olaga hot. Han är ju trots allt ett första klassens äckel som hör hemma bakom lås och bom!

Sluta dalta med AFA! Sluta dalta med Israel! Sluta dalta med demonstrationsförstörare och rasister! Sluta dalta med slafsvänster som låtsas hålla på med ”dialog” med demonstrationsförstörare och provokatörer! – Skall det vara så förbannat svårt att förstå, eller är ni israelprovokatörer hela gänget?

AFA – förrädare

Nu har AFA verkligen spelat sin provokatörsroll igen, denna gång i Israels tjänst. Vad är det för mening med att ens försöka ”föra samtal” med det där gänget? De bör inte släppas in i några demonstrationer i fortsättningen. Det bör stå klart för AFA att de inte är välkomna någonstans. Det är helt klart att de bara är ute efter våld och att de fullständigt struntar i alla uppmaningar om att uppträda anständigt. Det går inte att ha dem med helt enkelt. De bör betraktas just som vad de är: förrädare.