Afghanska synpunkter från vänster

Det här är en text från en sällan hörd (ärligt talat: aldrig i stormedia) röst från Afghanistan. Kommunistiska (Maoistiska) Partiet i Afghanistan. Hur mycket aktivitet de har i landet har jag ingen aning om, det som sker bör lämpligen oftast ske i tysthet antar jag, men det finns ju en kommunistisk tradition där sedan gammalt, så även en maoistisk gruppering bör vara möjlig även om den knappast är så stor. Nåväl, så här ser hemsidans framsida ut …

… och nu över till texten som försöker ge en överblick över det aktuella läget.

Talibanernas återkomst och dess konsekvenser för Afghanistan

Kabuls fall till talibanerna markerar slutet på en tragedi och början på en annan för Afghanistans folk, som om Afghanistan vore ett land med återkommande katastrofer, och dess folk är dömt till oändligt lidande. Rädsla, osäkerhet och förvirring genomsyrar samhället. Oron för den dystra framtiden har tagit bort allt hopp och entusiasm från folket. De flesta människor lider av extrem fattigdom, och även människor som fördrivits av kriget svälter. Många unga har lämnat sina skolor, gymnasier och universitet och åkt till Iran i hopp om att nå Europa via Turkiet. Många familjer är strandade vid gränsen mellan Pakistan och Afghanistan, och de som har nått pakistanska städer campar i moskéer, bröllopssalar, hotell och utomhus.

Imperialismen och reaktionen, som har orsakat denna stora tragedi för folket i Afghanistan, är själva upptagna med att reparera sina nederlag eller samla sina segrar. Talibanerna är berusade av sin seger och erövring av makt och är upptagna i en intern kamp om krigsbyten och delning av politisk makt. Många dagar efter erövringen av Kabul har talibanerna inte kunnat upprätta sin regering. Detta indikerar att de står inför allvarliga politiska utmaningar. Resterna av marionettregimens väpnade styrkor försöker främst rädda sina liv och gömmer sig, några har lämnat landet och några har samlats i Panjshir (den enda provinsen som inte har erövrats av talibanerna). Några, som följer Abdullah och Karzai, drar nytta av talibanernas amnesti och hoppas att de själva kan hitta en plats i talibanernas islamiska emirat.

Marionettregimen kollapsade inom några veckor och avslöjade den historiska farsen i det imperialistiska nationbyggande projektet. Marionettregimens kollaps är inte bara ett nederlag för de imperialistiska satraperna, utan också ett stort politiskt, militärt och ideologiskt nederlag för den amerikanska imperialismen och dess allierade. För att frikänna sig från förnedring skyller de borgerliga politikerna i de imperialistiska länderna på varandra och på inkompetens hos sina satraper i Afghanistan för detta. Men dessa desperata ansträngningar kommer inte att leda någonstans, och det tunga moraliska, ideologiska och politiska nederlaget för de amerikanska imperialisterna kan inte repareras. Många marionettregimer har kollapsat när deras herrar har dragit tillbaka sitt stöd, men marionettregimens snabba kollaps i Afghanistan var dramatisk och oväntad. Denna händelse följdes tragiskt av en explosion på Kabul flygplats, som dödade minst 150 människor och skadade 200 andra, inklusive 13 amerikanska marinsoldater och 28 medlemmar i talibanerna.

Nederlaget för den amerikanska imperialismen i Afghanistan är som Sovjetunionens och Storbritanniens nederlag i detta land, och precis som Ashraf Ghanis öde är som Najibullah och Shah Shujahs öde.

De amerikanska imperialisterna försöker behålla sin närvaro på Kabuls flygplats för underrättelse- och spionageändamål. Kabuls flygplats och Afghanistan luftrum är fortfarande ockuperade av de amerikanska imperialisterna och deras allierade. Bakom kulisserna pågår samarbete mellan talibanerna och de amerikanska imperialisterna. Mötet mellan talibanernas vice ledare Mullah Baradar och chefen för CIA är ett tecken på detta. Tillbakadragandet av USA:s säkerhets-, underrättelse- och politiska personal från Kabul innebär slutet på den militära ockupationen i Afghanistan, men det betyder inte slutet på inflytandet från den amerikanska imperialismen och andra imperialister i Afghanistan. Detta kommer att fortsätta med att talibanerna lockar till sig tidigare tjänstemän i marionettregimen som Abdullah Abdullah och Hamid Karzai och genom att återupprätta den tidigare regimens militära och administrativa institutioner.

Talibanernas snabba och överraskande seger chockade folket i landet. Chockerande scener med människor som flockades mot flygplatsen, flyende till Iran, Pakistan och centralasiatiska länder, visar alla folkets rädsla för talibanerna. Folket i Afghanistan hade inga illusioner den här gången eftersom de visste essensen hos talibanerna. Det är därför som talibanerna försöker verka försonande för att få folkets samtycke och minska deras rädsla. Talibanernas ”allmänna amnesti” och löftet att bilda en ”inkluderande” regering har inte dämpat rädslan hos medelklassen, intellektuella och anställda i den tidigare regimen. Kvinnor och nationella minoriteter har uteslutits från den politiska arenan, och mediefriheten har begränsats ytterligare. Åttio procent av medierna har stängts av. Kvinnor har blivit avskräckta från att arbeta utom hemmet, utom på vårdinrättningarna. Trots allt detta har talibanernas löften lockat de reaktionära borgerligt-feodala kompradorklasserna och några tjänstemän i den tidigare regimen. Talibanerna försöker inte bara attrahera tjänstemän från den tidigare regimen, de försöker också få stöd från de amerikanska imperialisterna och dess allierade och framställa sig som acceptabla, men inget i charmoffensiven kommer att dölja deras fula ansikte för massorna.

Vissa teknokrater som tidigare tillhörde marionettregimen har visat vilja att arbeta med talibanregimen. De pashtunska chauvinistiska elementen är mer entusiastiska när det gäller att ge stöd till talibanerna. Enligt deras uppfattning kommer talibanernas islamiska emirat att stödja pashtunschauvinismen och dess dominans över staten. Men de icke-pashtuniska elementen i marionettregimen är mer rädda och främmande för talibanerna. Men de skulle motvilligt arbeta med talibanregimen, om talibanerna ger dem en plats. Dessa bedragare, som påstår sig ”representera” de förtryckta nationaliteterna, bryr sig bara om sin andel i regeringen, oavsett om det är i den tidigare marionettregimen eller talibanernas islamiska emirat.

Talibanerna talar om att bilda en ”inkluderande” regering, som under de senaste 20 åren utlovats också av Karzais och Ashraf Ghanis marionettregimer. Vissa har tolkat detta som ett tecken på att talibanerna har förändrats. Det råder ingen tvekan att under de senaste tio åren har talibanerna gjort ändringar i sin diplomati med de imperialistiska länderna och länderna i regionen, och på det sättet hanterar de den interna oppositionen och befolkningen i Afghanistan. Men som Zabihullah Mujahid, talibanernas talesman sa, har det inte skett någon förändring i talibanernas ideologi och grundläggande tro, även om talibanerna under det senaste decenniet har etablerat förbindelser med de imperialistiska och reaktionära makterna och har fått erfarenhet inom detta område. Särskilt efter att ha öppnat sitt kontor i Qatar och upprättat förbindelser med världens länder har de förvärvat diplomatins kompetens och vaksamhet. Å andra sidan har urbaniseringen under denna period ökat och arbetarnas och den utbildade befolkningens storlek ökat. Talibanerna tvingas moderera sitt beteende för att upprätthålla förbindelserna med dessa länder och för att locka till sig imperialistiskt bistånd, och å andra sidan, och för att förhindra en ‘brain drain’ av politiska och administrativa kadrer från landet. Talibanerna, liksom den tidigare regimen, kan inte ändra tillståndet i landets ekonomi, och, som ett resultat stärka den ekonomiska grunden för deras regering. De har ärvt en ekonomi som är beroende av imperialistiskt bistånd och en korrupt byråkrati från den tidigare regimen. En annan orsak till talibanernas beroende av utländskt bistånd är bristen på tillräckliga inhemska inkomster och förstörelsen av jordbruk och industri. Talibanerna kan inte förlita sig på massornas innovation och kreativitet, och därför kommer de inte att skilja sig väsentligt från den tidigare regimen.

Under de senaste tjugo åren var talibanernas främsta paroll att avsluta den utländska ockupationen och skapa en regering baserad på islamisk sharialag. Nu när de har möjlighet kommer de att konstruera en chauvinistisk teokrati, baserad på en trångsynt och extremistisk läsning av islam, som kommer att anta religiösa lagar som i hög grad skulle begränsa individuella, sociala, politiska och kulturella friheter.

Kvinnor, arbetare, socialpolitiska aktivister, politiska partier och grupper och kommunister kommer att undertryckas. Talibanerna försöker påtvinga samhället politisk och kulturell förlamning. De söker full lydnad för sitt styre. Mullorna kommer att fungera som samhällets intellektuella, moraliska och politiska vägledning för en klagande befolkning. Sekulära partier kommer inte att få verka, inte heller de andra islamiska och jihadiska partierna kommer att få verka. Förtryck och undertryckande av rättigheter och frihet kommer att leda till motstånd mot talibanerna. Talibanerna har ett motsägelsefullt förhållningssätt när de möter ungdomar och intellektuella arbetare,. Å ena sidan behöver de deras förmåga och expertis inom de administrativ-politiska områdena, och å andra sidan kommer talibanernas trångsynthet att skapa allvarliga hinder och undertrycka dem.

Etnisk chauvinism kommer att vara en annan grundläggande egenskap hos talibanregimen. I sken av islamisk enhet avvisar talibanerna kraven från de förtryckta nationaliteterna och kallar det emot islam. Även om talibanerna denna gång har några uzbekiska, tajikiska och hazariska sunnimuslimer i sina led, hindrar inte detta talibanerna från att koncentrera politisk makt i händerna på de pashtunska härskande klasserna, vilket följaktligen kommer att leda till fler sociala motsättningar och etniska splittringar.

En annan utmaning för talibanerna är de interna klyftorna mellan de olika fraktionerna, som också har en etnisk dimension. Ashraf Ghanis regim hade koncentrerat makten i händerna på de östra Ghaljaipashtunerna, vilket var en faktor för dess inre friktioner.

Det finns flera fraktioner inom talibanerna, de två huvudsakliga fraktionerna är Quetta Shura som leds av Mullah Haibatullah och Peshawar Shura under ledning av Sirajuddin Haqqani. Men de fraktioner som leds av Mullah Mansour och Mullah Yaqub nämns också. Därför är talibanernas mest omedelbara utmaning skillnaderna mellan de olika talibangrupperna å ena sidan och skillnaderna mellan fotfolket och ledningen å andra sidan. Den främsta fraktionen som leds av Mullah Haibatullah är Durrani och deras skillnader med Haqqanifraktionen som leds av Sirajuddin Haqqani och Khalil Haqqani, som är Ghaljai, är uppenbara. Därför handlar innebörden av ”inkluderande” regering i första hand om en maktdelning mellan olika talibanska fraktioner, eftersom talibanledningens huvudsakliga del är från de tre provinserna Kandahar, Helmand och Uruzgan.

Andra utmaningar som talibanerna står inför är att dela makt med andra etniska grupper och nationaliteter. Några väpnade styrkor från den tidigare regimen har samlats i Panjshir under ledning av Ahmad Masoud (son till avlidne Ahmad Shah Masoud) som vill ha del i den politiska makten. Några andra väpnade styrkor inom marionettregimen är utspridda över landet tillsammans med deras utrustning. Att avväpna dessa krafter är ett annat problem som talibanerna står inför. Den fruktansvärda explosionen på Kabul flygplats har avslöjat talibanernas oförmåga att tillhandahålla säkerhet.

Externt är talibanregeringen pressad av de imperialistiska och reaktionära makterna, och frågan om deras erkännande av talibanregimen är fortfarande oklar. Den pakistanska utrikesministern söker vid sina besök i länder i Centralasien och Iran samtycke från dessa länder för att erkänna talibanregeringen. Världens erkännande av talibanregeringen skulle inte förändra dess väsen. Oavsett vad så kommer talibanregimen att vara teokratisk och människofientlig och gå emot intressena hos de arbetande massorna i Afghanistan. Befrielsen av massorna kommer bara uppnås genom en nydemokratisk revolution, som skulle störta imperialism och borgerliga feodala kompradorklasser.

Kort sagt, nederlaget för de amerikanska imperialisterna i Afghanistan visade dess militära, politiska, ideologiska och moraliska konkurs och farsen för det imperialistiska pålagda nationbyggande projektet. Detta kommer att hjälpa till att kasta bort illusioner och utveckla och förstärka andan av motstånd och kamp hos massorna. Talibanregeringens teokratiska och våldsamma karaktär kommer oundvikligen att få massor av människor till att oundvikligen gå med i den politiska kampen mot dem. Därför måste vi korrekt identifiera och analysera de möjligheter och utmaningar som partiet och den revolutionära kampen står inför och förbereda oss därefter för att möta de nya utmaningarna och kanalisera massornas anti-talibanstämning för att stärka den revolutionära kampen.

Talibanhumor?

Nja, ‘humor’ kanske inte är det första man förknippar talibaner med, men någon som kanske är i det lägret har i alla fall totat ihop den här bilden. Ett talibankommande gör en ‘reenactment’ av den kända propagandabilden från 1945, där några USA-soldater reser sin flagga på Iwo Jima under kriget mot Japan. Och så har vi dagens bild, med talibaner …

Talibanerna med sin vita flagga verkar väldigt modernt utrustade. Men det är klart: USA och den kollapsade Afghanska regeringsarmén har ju lämnat en väldig massa fina prylar efter sig.

Det försvunna 200-årsjubileet, och en försvunnen utvärdering

Den 14 augusti 1814 var sista dagen för ett krig där Sverige var inblandat (som angripare, dessutom). Den dagen slöts stilleståndet i Moss i Norge, norska och svenska soldater slutade skjuta ihjäl varandra, och resultatet blev i stället unionen mellan Norge och Sverige där Norge till stora delar var självstyrande. Sedan var det bara att räkna år efter år av svensk fred. De flesta svenskar trivdes antagligen med det. 1914, när de stora makterna i Europa just brakat samman i ett världskrig som kom att bli det första, kunde Sverige fira hundra år av fred (trots krigshotet 1905 när Norge sade upp unionen). 1964, när folkhemmet var på väg mot sin topp, hade vi haft fred i 150 år, och ingen kunde väl tro annat än att svenska soldater på utlandsuppdrag enbart var skickade som fredsbevarare av Förenta Nationerna.

Sedan hände något. Jag minns inte om någon talade om 200-årsjubileum år 2014 för vår långa fred. Det skulle ändå ha låtit falskt. Afghanistan kom emellan år 2002. Visserligen pratades det ‘nyspråk’. Krig kallades ‘fredsframtvingande insatser’ – men det var likförbannat krig även om propagandisterna snyltade på den närliggande termen ‘fredsbevarande’. Och Sveriges säkerhetsintressen påstods nu befinna sig i Afghanistan, där svenska soldater hamnade i något som var ett krig som var helt ointressant ur svensk synpunkt. Syftet verkar helt enkelt att ställa sig in hos USA/NATO, att vara kolonialtrupper. Landet och folket begrep man väl inte mycket av. Någon fred att bevara, som under FN-uppdragen, fanns inte, och att tvinga afghaner att sluta slåss om de känner för det … tja, lycka till med det. Att föra krig i ‘imperiernas kyrkogård’ är och förblir idioti.

Det var alltså tolv år innan 200-årsjubileet som aldrig blev av. Sedan kom ju Libyen, Irak, Mali … Sverige har blivit exportör inte bara av vapen utan också av militärer, till tjänst för stormakterna.

Nu säckar den USA-skapade ‘insatsen’ i Afghanistan ihop, med nya fruktansvärda lidanden för folket där som resultat. USA drar sig ur, eller försöker möjligen fortsätta kriget på distans med bombflyg. Svenska soldater kan inte var kvar där längre, vilket inte är konstigt eller att ifrågasätta. Men jag undrar: kommer det att ske en ordentligt genomgripande utredning av det svenska kriget i Afghanistan? Kommer ansvariga politiker, militärer och tjänstemän att verkligen ställas till ansvar för bland annat fem döda svenskar och X antal döda afghaner? – Hm, det här är ju Sverige, och här är det ju svårt med ansvar, åtminstone om det gäller folk som är en bit upp i samhällshierarkin. Att exempelvis ledamöter av Riksdagen, som tryckt på ja-knappen för den ena ‘insatsen’ efter den andra, nu skulle vara beredda att erkänna sin skuld i det hela, det är svårt att tänka sig. ‘Jamen, jag tryckte ju bara som partiledningen sa att vi skulle göra …’

Den här bilden tog jag i mars 2008 vid Fittjas tunnelbanestation. Reuterswärds revolver med knut på pipan. Undrar om den finns kvar, eller om gangstrarna därute har knyckt den.

Ny översättning + fundering om krig=fred

En ny bloggpost hos Global Politics innehåller bland annat en artikel som översatts av mig. Översatts och översatts förresten, större delen av originalet var ju på norska, med ett kortare engelskt inslag, så det kan ju inte betraktas som något storverk att få över den till svenska.

När jag tog den här bilden var tanken på kriget långt borta

Jag läste en artikel häromdagen på gammaldags papper. Det handlar om svenska militära insatser för Nationernas Förbund och Förenta Nationerna och finns i Historisk Tidskrift nr 2019:3. Titeln är ‘Fredsbevarande eller fredsframtvingande? Svenskt deltagande i internationella truppinsatser 1920-2017’.

Ord är viktiga. De förmedlar budskap. Eller förvränger den verklighet som budskapet antas handla om. Tänk på fredsbevarande – där är parter som kämpat mot varandra, som kanske drar loss med strider igen … om det inte står en utomstående medlande kraft mellan dem och bevarar den ömtåliga freden. Ett ädelt värv.

Men fredsframtvingande? Vi har fortfarande ‘fred’ kvar, men hur skall man uppfatta sammankopplingen med tvång? Om stat A militärt överfaller stat B för att tvinga fram en fred som ger A territorier, resurser eller andra fördelar så kan ju det kallas ‘fredsframtvingande’. Men i verkligheten är det ju krig det handlar om.

I detta årtionde kunde Sverige ha firat 200 år av fred, efter sista kampanjen i Norge 1815. Men så blev det inte, även om en del försökt det tricket. För när Sverige blandade sig i USA:s krig i Afghanistan 2002 upphörde raden av fredsår. Skulle inte detta krig vara ‘fredsframtvingande’? Och inte blev det bättre när svenskt stridsflyg deltog i ödeläggandet av Libyen några år senare.

Dessa fall av ‘fredsframtvingande’ är inget annat än krig. Men varför sa inte svenska politiker att ”nu marscherar vi ut i krig långt bort i världen”? – Förmodligen för att inte väcka den opinion som kan misstänkas vara väldigt stark och definitivt emot svenska soldater i något som kan betecknas som kolonialkrig. Därför presenterar man eländet med ett sammansatt ord vars första del är ‘fred’ och hoppas att det får folk att inte tänka vidare. Fred är ju bra. Någon kan ju dra en parallell till Orwells ‘nyspråk’. Man säger ‘fred’ men menar ‘krig’.

Är kommunismen verkligen död? – Del 1

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Hans inställning tycks vara monarkistisk-religiös. Men jag antar att det är analytikern i honom som gör att han trots en anti-kommunistisk inställning skriver som han gör. Den egna uppfattningen får inte ta över analysen, för då är det ingen analys längre. Därmed kan det komma fram en mängd intressanta reflexioner som hjälper oss att bättre förstå vad som hände i Sovjet/Ryssland även om vi kan ha en annan politisk grund.

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar markerade [ö.a. – översättarens anmärkning]. Eftersom den ursprungliga texten är väldigt lång har jag delat upp den. Här kommer första delen som blickar bakåt. Fortsättning följer senare i veckan.

The Saker: Är kommunismen verkligen död? – Del 1

Sovjetunionens sammanbrott 1991 markerade slutet av det längsta försöket med kommunism i den nyare historien. Många såg detta som beviset för att kommunism (eller marxism-leninism, jag använder dessa termer som utbytbara här) inte var en livskraftig ideologi. När allt kommer omkring så avslutades kommunismen i Ryssland 1991, kineserna avlägsnade sig tyst från den också och ersatte den med ett unikt kinesiskt varumärke för kapitalism. Slutligen, ingen av de före detta sovjetiska ”allierade” valde att hålla fast vid den kommunistiska ideologin så snart som de återvann sin frihet. Till och med Chávez typ av kommunism  ledde till ett fullständigt konkursat Venezuela. Så vad finns det att prata om?

I själva verket en hel del, inledningsvis med varje enskilt ord i stycket ovan.

Kommunism – det förflutna:

För det första så kollapsade aldrig Sovjet. Det nedmonterades uppifrån av ledarna i kommunistpartiet som bestämde att den sovjetiska nomenklaturan skulle dela upp den sovjetiska ”tårtan” i femton mindre delar. Det som hände sedan var inget mer än följden av inbördes strider mellan dessa fraktioner. Eftersom ingen gav dessa gäng av partigängare mandat att upplösa SSRU [Socialistiska sovjetrepublikernas union, ö.a] eller i själva verket att reformera det på något sätt, kan deras handlingar bara betecknas som en fullständigt olaglig kupp. Alla, med början med Gorbatjovs och Jeltsins gäng, var förrädare mot sitt parti, mot sitt folk och mot sitt land.

Vad folket beträffar så fick de bara rätten att ge sin mening en gång, den 17 mars 1991, när bastanta 77,85 procent röstade för att bevara ”SSRU som en förnyad federation av jämlika suveräna republiker i vilka en individs rättigheter och frihet kommer att fullständigt garanteras oavsett nationalitet ” (se här för en bra diskussion om denna nu sedan länge glömda omröstning).

Det var ingen kollaps. Det var en kupp, eller mer exakt en serie kupper, alla utförda i fullständig illegalitet av förrädare från partiapparaten och mot folkets vilja. Några kommer att protestera mot att kommunistpartiet var fullt av förrädare. Men såvida man inte kan förklara och bevisa att kommunismen systematiskt och på något unikt sätt frambringar förrädare har denna anklagelse ingen förtjänst (som om kristna inte förråder kristendomen, demokrater demokratin, eller fascister fascismen).

För det andra, är kommunism en livsduglig ideologi? Nå, för det första finns det två tankeskolor om detta ämne inom den marxistiska ideologin. En säger att kommunism kan uppnås i ett land, den andra säger att nej, för för att kommunismen skall vara möjlig är en världsrevolution nödvändig. Låt oss först bortse från första tankeskolan en stund och bara titta på den andra. Det kommer att bli knepigt ändå, eftersom allt vi har för att bedöma dess empiriska korrekthet är en relativt kort lista av länder. Jag kan redan höra invändningen: ”Vad? Är inte Sovjetryssland, det maoistiska Kina, Pol Pots Kampuchea och, säg, Kim Il-sungs DFRK [Demokratiska Folkrepubliken Korea – Nordkorea, ö.a] nog?

I själva verket – nej. För det första uppnåddes aldrig kommunismen som sådan i SSRU enligt den officiella sovjetideologin, utan bara socialism. Detta är varför landet kallades SocialistiskaSovjetrepublikernas Union. Kommunismen sågs som ett mål. Socialismen som en oundviklig mellanliggande övergångsfas. Att säga att kommunismen misslyckades i SSRU är lika logiskt som att säga att en halvfärdig byggnad misslyckades med att ge fullgott skydd. Kina har naturligtvis inte ”misslyckats”, till att börja med. Pol Pots Kampuchea var förmodligen ett (förskräckligt) försök att bygga ett sant kommunistiskt samhälle över en natt, men detta motsäger i sig marxismens historiskt-dialektiskt materialistiska teori som uttalar behovet av en socialistisk övergångsfas. Vad beträffar DFRK så är dess ideologi inte marxism eller kommunism, men Juche, som är mest en avlägsen släkting. Så nej, dessa få exempel företräder nästan ingenting, om bara för att urvalet är för litet för att vara relevant och för att ingen av dem kvalificerar sig som ”testfall”.

Vi kommer nu tillbaka till argumentet ”kommunism kan inte uppnås i ett land”. Låt oss se på det från en enkel röd-vit-blå amerikansk ideologisk position och minnas att förespråkarna för en kapitalism av USA-typ gillar att påminna oss om att Reagans kapprustning konkursade Sovjetunionen som inte kunde hänga med. Andra stolta amerikanska patrioter tycker också om att säga att, jo, USA drev ner oljepriset vilket gjorde det omöjligt för Sovjet att fortsätta ge ut pengar, och att detta prisfall var det som gjorde att den sovjetiska ekonomin kollapsade. Personligen finner jag dessa argument både dumma och okunniga, men låt oss godta dem som självklar sanning. Visar inte det att SSRU kollapsade beroende av yttre faktorer och inte på grund av något inneboende internt fel?

Modern skolning (jag kallar det inte ”undervisning”) betonar verkligen inte logik, så jag kommer retoriskt att fråga följande: Om vi godtar att kapitalismen besegrade kommunismen visar det att kommunismen inte var livsduglig eller att kapitalismen är överlägsen? För de många (tyvärr) som kommer att svara ”ja” skulle jag vilja föreslå att om ni låser in en hyena och en människa i en bur och tvingar dem att slåss om resurser är det minst troligt att människan vinner. Visar det att människan inte är livsduglig eller att hyenan är ”överlägsen”?

Marxismen-leninismen uttalar klart att kapitalismen byggs på förtryck av de svaga och att imperialismen är kapitalismens högsta stadium. Vi behöver inte hålla med om detta argument (fast jag personligen gör det väldigt mycket), men inte heller kan det avvisas helt enkelt bara för att vi inte tycker om det. I själva verket skulle jag hävda att vederläggning av det bör vara ett nyckelelement i vilket som helst allvarligt menat avvisande av kommunism. Men för att vara kortfattad är allt jag vill säga detta: vem som helst som verkligen har rest i Asien, Afrika eller Sydamerika kommer att intyga att kommunisterna (SSRU, Kina, Kuba) verkligen skickade enorma mängder hjälp inkluderande råvaror, teknologi, specialister, läkare, militära rådgivare, agronomer, vattenreningsexperter, etc. I motsättning till detta, fråga vem som helst i dessa länder vad kapitalismen för med sig, och du kommer att få samma svar: våld, utplundring och stöd för ett styrande lokalt comprador-gäng. [Comprador: Portugisiskt-kinesiskt uttryck för kapitalister som arbetar för utländska makter till förfång för det egna landet, ö.a.] För den som hävdar detta kan jag bara förespråka en sak: börja resa i världen.

[Marginalanteckning: Ja, att använda hyenan som en symbol för kapitalismen i min liknelse ovan är rimlig. Vad det gäller ”buren” – det är helt enkelt vår planet. Vad jag tänker är fel är att likställa kommunismen med en mänsklig varelse. Men detta är vid detta tillfälle i vårt samtal min privata åsikt, och inte alls ett argument. Jag har varit anti-kommunist i hela mitt liv, och är det fortfarande, men det är knappast skäl för mig att godta logiskt svaga och kontrafaktiska anti-kommunistiska argument.]

Vid detta tillfälle i samtalet kommer min typiske kapitalistiske samtalspartner att bombardera mig med en salva korta slagord, som ”kompis, i varje kommunistiskt samhälle röstar folk med fötterna, har du glömt båtfolket, marielitos [en del kubaner som flytt till USA, ö.a.] eller de som hoppade över berlinmuren?” Eller ”vartenda land i östeuropa avvisade kommunismen så snart som de sovjetiska stridsvagnarna försvann – säger inte det dej något om kommunismen?” Vanligen får personen som levererar dessa slagord en särskild fröjd i ögonen, en känsla av oundviklig triumf så det är särskilt givande att observera detta innan man avvisar all denna strunt.

Låt oss börja med fotröstarargumentet. Det är rent strunt. Ja, det är sant att några människor flydde från kommunistiska samhällen. Det stora flertalet gjorde det inte. Och var snäll och säg mig inte att ”deras familjer hölls som gisslan” eller ”den hemliga polisen fanns överallt för att hindra det”. Sanningen är mycket enklare.

På ”push-sidan”: Alla de berömda vågorna av folk som emigrerade från kommunistiska samhällen är kopplade till djupgående kriser i dessa länder, kriser som har haft många orsaker, inklusive för det mesta kommande utifrån.

På ”pull-sidan”: I varje fall användes ett kraftfullt västligt propagandasystem för att övertyga dessa människor att emigrera, och lovade dem ”mjölk och honung” om de flydde.

Jag är ledsen om jag måste förstöra någons naiva illusioner, men som en som har arbetat flera år som tolk-översättare och intervjuat personer som sökt status som politisk flykting kan jag intyga att det stora flertalet politiska flyktingar är inget av den sorten: de är för det mesta ekonomiska flyktingar och några få är sociala flyktingar, vilket betyder att någon personlig orsak fick dem att bestämma sig för att det var bättre att utvandra än att stanna. Jag har intervjuat hundratals flyktingar från Sovjetunionen och alla deras berättelser om politisk förtryck var skrattretande, särskilt för en person som mig som visste hur (det mycket verkliga) politiska förtrycket i Sovjetunionen verkligen fungerade. För dem som skulle hävda att, nå, kommunism oundvikligen resulterar i ekonomiska kriser skulle jag bara hänvisa till diskussionen ovan om vad, om något, vi kan sluta oss till efter de få exemplen av marxistiska samhällen i historien.

[Ö.a. Här utlämnas ett stycke där Saker berättar om sin tid som antisovjetisk aktivist.]

Låt mig säga dig sanningen – de flesta av dessa sovjetmedborgare som ogillade det sovjetiska systemet försökte aldrig emigrera. Problemet här är inte familjer hållna som gisslan eller det ”allsmäktiga” KGB, utan det faktum att du älskar ditt land även om du avskyr den härskande regimen. Än värre, de flesta av de som hoppade av (och jag hjälpte personligen en del av dem) blev för det mesta olyckliga när de väl kom till väst, deras illusioner krossades under mindre än ett år och allt de hade kvar var en ständigt närvarande nostalgi. Av det skälet rådde jag dem personligen alltid att inte emigrera.

Slutligen, beträffande de sovjetiska ”allierade” i östra Europa är deras avvisande av kommunism lika logiskt och förutsägbart som deras omfamnande av kapitalismen, NATO, EU och allt det andra. Under årtionden fick de höra att väst levde i fred och välstånd medan de levde i förtryck och misär, och att de onda ryssarna var orsaken till alla deras olyckor. Faktumet att de, när tillfället gavs, sprang iväg för att omfamna det amerikanska imperiet var lika förutsägbart som naivt. Kom ihåg att historien skrivs av segrare, och bara tiden kommer att verkligen säga oss vilket arv kommunism och kapitalism kommer att lämna i östra Europa.

Vad vi vet är att även om den sovjetiska ockupationen av Afghanistan resulterade i ett förskräckligt och våldsamt krig, och även fast Afghanistans folk också verkade omfatta USA:s och dess allierades ”vänliga beskydd”, börjar saker nu ändras. Åren av sekulärt styre och även den sovjetiska ockupationen studeras åter av ett ökande antal historiker och afghanska kommentatorer som nu ser den mer nyanserat än vad de skulle ha gjort i det förflutna.

Bara en enkel jämförelse av afghanernas dagliga liv före och efter den sovjetiska invasionen eller en jämförelselista på vad Sovjet och amerikanerna verkligen byggde i landet berättar en mycket olik historia (även amerikanerna använder idag sovjet-byggda anläggningar, inklusive den nu ökända flygbasen Bagram). Var försiktig med logiken som utmanas här: Jag ursäktar inte den sovjetiska invasionen här, allt jag säger är att klokheten i att ”omfamna den andra sidan” kan inte bedömas i det omedelbara bakvattnet efter ett ”byte” av tillhörighet – ibland behövs det flera årtionden eller mer för att göra en balanserad värdering av vad som verkligen hände.

Min kärnpunkt i allt ovan är enkel: imperiets officiella propagandamaskin (även känd som ”media” och ”undervisningssystemet”) har försökt att lägga fram en enkel berättelse om kommunismen där, i själva verket även en liten utgrävning aningen djupare än de ytliga parollerna visar att saker är mycket, mycket mer komplicerade än den grova och begreppsligt falska berättelse vi blir tilldelade.

(Inte) Fred i tvåhundra år!

Så här kunde våra sista motståndare i ett krig ha sett ut – norska soldater modell 1814. En tråkig historia när ‘brödrafolken’ sköt på varandra i slutfasen av Napoleonkrigen. Men de blev inte de sista …

Är krig inte krig om man byter etikett, kallar det ‘insats’, eller kanske ‘fredsframtvingande insatser’? Någon kanske har hört om ‘den svenska insatsen’ i Afghanistan? Någon kanske har funderat över vad ‘fredsframtvingande‘ möjligen kan innebära? Det låter faktiskt inte riktigt som ‘fredsbevarande insatser’ som det talades om tidigare när svenska trupper låg ute på FN-uppdrag i olika delar av världen. Det låter snarare som förskönande omskrivningar just för … krig. Och några trupper under FN-flagg har vi inte längre.

Låt oss höra på en (verbal) salva i ämnet ‘Sverige och freden’ från förre socialdemokratiske försvarsministern Thage G Peterson. Jag har saxat några meningar från Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev:

Det hävdas i dag att Sverige har levt i 200 år utan krig. Men det är inte sant! Sanningen är att Sverige har varit i krig i snart 13 år. Inte i vårt närområde visserligen. Men Sverige har varit i krig i Afghanistan.

Det är sant att Sverige efter vapenvilan som slöts i Moss i Norge den 14 augusti 1814 har fått njuta av freden och friheten. Sverige ställde inte upp på några krig i Europa under 1800-talet. På 1900-talet blev vi inte indragna i de två världskrigen. Men på 2000-talet har vi varit i krig i Afghanistan. Det hävdades att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Men nu har hemvändande soldater berättat hur det i verkligheten har varit. Svenska soldater har varit i strid. En officer berättade nyligen i Sveriges Radio att man ofta har varit i strid. Men att de politiker som fattade besluten om att skicka svensk trupp för strid i Afghanistan inte vill prata om det. Jag möter nästan dagligen dem som frågar: Hur kunde det bli så här? Varför träder ingen fram och försvarar vårt aktiva deltagande i kriget?

Och vidare:

Ett nytt och osvenskt sätt att se på konfliktlösning har tagit plats i vårt land. I takt med detta ändrade synsätt på hur fred skall nås och upprätthållas så har det hävdats att en ny folkrätt håller på att växa fram som innebär en acceptans av våldet under täckmanteln om självförsvar och mänskliga rättigheter. Denna nya väg är en farlig väg. Den öppnar för krig i större skala. Och legitimerar våldet och dödandet i relationer mellan länder och folk. Den nya svenska linjen kan ses som en anknytning till den förhärskande doktrinen hos stormakterna i väst om konfliktlösning genom militära interventioner. Men interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen är inga lysande exempel till eftervärlden. Tvärtom. Interventionerna har skapat misslyckade stater med ännu mer av oro och konflikter! Afghanistan är i dag längre bort från freden än när kriget började för tretton år sedan. Till detta bedrövliga tillstånd har Sverige medverkat.

Sverige är numera i krig med figurer av den här sorten. Men kom ihåg: I Afghanistan är det alltid hemmalaget som vinner!

Följ länken ovan till Afghanistansolidaritet så kan du fylla i din epost-adress och prenumerera på nyhetsbrev som kommer varannan vecka!

Naturligtvis måste ‘insatsen’ i Libyen också räknas som krig. Svensk militär deltog i krigsoperationer mot en oberoende stat som vi inte hade något otalt med. Den som hävdar att spaningsflygningar mot bombmål i Libyen för NATO:s räkning, och spridande av propaganda mot den lagliga libyska regeringen på libyskt territorium, inte är krigshandlingar måste ha en ganska konstig verklighetsuppfattning.

Thage G gör en hedervärd insats som krigsmotståndare. Det gäller även ett fåtal andra socialdemokrater. Men inte för flertalet. Skam över dessa ynkedomar!