Krig USA-Iran? För och emot.

En anledning för USA att börja krig mot Iran skulle vara om den nuvarande Bushregimen kommer in i ett mentalt tillstånd av ”efter oss syndafloden”. Med andra ord att de tror att näste president kommer att vara demokrat (vare sig det nu blir Clinton, Obama eller någon annan) och de vill lämna ett fullständigt kaos i avskedspresent. Och vad vore då bättre än ett nytt ovinnbart krig? Att ett angrepp på Iran nu skulle vara lika genialiskt katastrofalt som Tysklands angrepp på Sovjet 1941 tror jag inte spelar någon roll för figurer som Bush och Cheney.

Å andra sidan finns det logiskt tänkande personer även i USA:s administration som inser att Iran inte kan krossas genom några flygangrepp. Markinvasion har man inte resurser till eftersom krigen i Irak och Afghanistan gör att armén har fullt upp ändå. Skickar man in flottan i Persiska viken, med hangarfartyg och mängder av flygplan, placerar man stora feta mål inom räckhåll för iranska raketer, minor och torpeder. Och USA har som bekant svårt att ta förluster – det räcker med att Iran får in en träff på ett enda hangarfartyg så kan tusentals man stryka med och hemmaopinionen slå bakut. Kanonbåtsdiplomati fungerar illa om kanonbåtarna är sårbara. Dessutom kan Iran, vid ett angrepp, öka hjälpen till motståndsgrupper i Iak och Afghanistan och kanske slå mot västliga trupper där. Israels nederlag mot Hitzbollah kan ses som ett varnande tecken vid sidan av det utdragna irakkriget.

Det finns en hel del opposition inne i Iran, men det verkar inte som om den i allmänhet ställer upp för en USA-invasion. Vanliga bomber mot Iran skulle förmodligen stärka den nuvarande regimen. Dessutom handlar det förmodligen om tusentals mål om man vill uppnå någon djupare verkan, med andra ord en långvarig kampanj. Att bomba några anläggningar i kärnenergiprogrammet är meningslöst om USA inte slår ut mängder av militära positioner samtidigt: luftvärn, raketbaser, flottstationer, minanläggningar etc. Och trots allt prat om ”smarta bomber” är det mindre sannolikt med 100 procents framgång.

Alternativet är givetvis det extrema, nämligen att angripa med interkontinentala robotar utrustade med kärnvapen, men vågar ens de nuvarande galningarna i Vita Huset och Pentagon göra en sådan sak?

Det är frågan vilken logik som kommer att styra i USA:s politik under det kommande året. Ju mer av Bush i politiken desto större kaos i Asien. och desto snabbare och brutalare kommer USA:s ställning som supermakt att eroderas. En annan administration kanske kan sköta avvecklingen snyggare och fredligare, men avveckling blir det likförbannat.

Bättre uniform

Det är något gnäll om att svenska soldater i Afghanistan inte har ökenfärgade uniformer utan måste knalla omkring i gröna militärställ (och blir därmed bättre måltavlor). Jag bara undrar: varför måste de överhuvud taget ha militär uniform? ”Våra svenska pojkar” antas ju inte bedriva krig, och de är i en del av Afghanistan där det påstås inte vara krig på gång (och vem skall väl då skjuta på dem?). Varför inte byta ut till något civilt när det nu inte är krig vi skall hålla på med där? Folk därborta har nog sett nog av soldater. Här bredvid bifogas ett förslag på en mer civil framtoning för våra bålda kämpar.

Spridda notiser

Det finns mycket att fundera över och kommentera dessa dagar. I Aftonbladet skriver en debattör att ”UD lämnar soldaterna i sticket!” Det är ”våra pojkar” i Afghanistan som avses, och över huvud taget alla svenskar som kan befinna sig i området och som inte kan räkna på hjälp från den underbemannade ambassaden i Pakistan som också skall försöka sköta våra affärer i Afghanistan. Om UD struntar i svenskar är det väl inget konstigt. UD är knappast känt för att ingripa med kraft om svenskar i utlandet råkar illa ut, särskilt inte om ”fel” sorts svenskar drabbas på ”fel” ställe. – Det bästa man kan göra med svenskarna i Afghanistan är att ta hem dem snabbt som tusan, innan det händer något verkligt otrevligt igen. Vad det gäller de stackars afghanerna händer det otrevliga saker hela tiden. Enligt al-Jazeera:

As many as two hundred people have been reported killed or wounded in Nato-led air strikes in southern Afghanistan.

A spokesman for US-led forces said late on Thursday that the raids in Helmand province had targeted a meeting of Taliban commanders but local officials said about 50 civilians were among the casualties.



Talibanerna håller på att återta Aghanistan. Pakistan är en kärnvapenutrustad mina som kan explodera när som helst. För några dagar sedan provsköt man för övrigt en kryssningsmissil. Indien har också kärnvapen och missiler och det kan gå åt helvete i hela regionen. Risken finns att islamister och hindunationalister försöker bomba varandra sönder och samman utan hänsyn till konsekvenserna. Bofors är visst i farten och försöker kränga mer kanoner till Indien. Härliga tider!

Frånsett krig och atombomber: ungefär en tolftedel av Jordens befolkning bor vid Gangesfloden, från Himalaya genom Nepal och Indien ner till Bangladesh. Ganges mår inte bra. Växthuseffekten och kalhuggna skogar skadar källområdena och avrinningen uppe i bergen, längre ner är nedsmustningen våldsam. Just nu är det stora översvämningar som är tusan så mycket allvarligare än det där lilla broraset i Minneapolis i USA. Många dödsoffer, halva Bangladesh under vatten, armén sätts in för att evakuera drabbade människor i Indien … . Åter al-Jazeera:

Heavy monsoon rains and floods have killed at least 200 people in South Asia, leaving up to 10 million marooned in their villages or homeless, officials say.
The Indian states of Assam, Bihar and Uttar Pradesh, along with neighbouring Bangladesh, are among the hardest hit areas.



Till Indiens alla problem kommer det faktum att man är vad Gunnar Myrdal kallade en ”mjuk stat”. Alltså en stat som inte orkar ingripa, som är för svag och för korrupt för att kunna ta tag i djupgående problem och driva igenom lösningar. Till de politiska och ekologiska problemen kommer våldsamt ökande skillnader mellan fattiga och rika som är grogrund för snabbt växande upprorsrörelser på landsbygden.

På tal om uppror så börjar, enligt en kulturartikel i Dagens Nyheter idag, det brittiska försvarsministeriet oroa sig för att på lite sikt kommer ”medelklassen” (= det som jag brukar kalla ”bättre betalda knegare”) kanske att resa sig mot saker som den tycker illa om. (Tittade efter nyss, men artikeln av Stefan Jonsson – Hotet från medelmassan – verkar inte finnas på DN:s nätupplaga ännu. Hotet från medelmassan låter lika konstigt som om det vore Hotet från mandelmassan. Däremot hittade jag originalet till nedstående citat från den brittiska utredningen här, efter att ha gått ett varv via Monthly Review.)

The middle classes could become a revolutionary class, taking the role envisaged for the proletariat by Marx. The globalization of labour markets and reducing levels of national welfare provision and employment could reduce peoples’ attachment to particular states. The growing gap between themselves and a small number of highly visible super-rich individuals might fuel disillusion with meritocracy, while the growing urban under-classes are likely to pose an increasing threat to social order and stability, as the burden of acquired debt and the failure of pension provision begins to bite. Faced by these twin challenges, the world’s middle-classes might unite, using access to knowledge, resources and skills to shape transnational processes in their own interest.


Den här frågan borde vara lika relevant i Sverige som i Storbritannien. Jag tycker att medelklassen som engelsmännen skriver om här i själva verket ser ut som proletariatet hos Marx. Miljöhot, globaliseringens avigsidor, sänkta pensioner, ökade sociala klyftor, uppkomsten av ny slum och stora grupper som känner sig förfördelade i vårt ”efterindustriella samhälle” – det borde vara en stor saftig köttbit för vänstern att sätta tänderna i. Men jag är pessimistisk. Vänstern överlåter nog det här med varm hand åt Sverigedemokraterna med hänvisning till att man är fullt upptagen med att driva HBT-frågor och feminism!

”I Kina går kineserna med långa bamburör …

(Jag skrev några kommentar till frågan om de fångna koreanska kristna i Afghanistan på Jinges blogg. Här har jag dragit ihop det hela till en text om redigerat om litegrann.)

”I Kina går kineserna med långa bamburör
och fångar missionärerna och steker dem i smör”

för att citera en revykuplett om det s.k. boxarupproret i Kina år 1900. De kinesiska upprorsmännen vände sig mot missionärer som sågs som ombud för utländska makter. Kristna predikningar och västerländska kanonbåtar – två aspekter av samma fiende. Det blev dock halshuggning snarare än smörstekning för de missionärer som boxarna fick tag på. (Jag tror versen citerades i Tore Zetterholms De främmande djävlarna.)

Nu har ett antal koreanska kristna råkat illa ut i Afghanistan och fångats av motståndsgrupper (åtminstone påstår de sig vara motståndsgrupper). Läget i landet är erkänt farligt, motståndet breder ut sig, även en uthållig organisation som Läkare utan gränser har funnit det klokast att dra sig ur. Är koreanerna i själva verket ett slags kamikaze-evangelister som sänds till områden där inte ens de mest vansinniga USAmerikanska kyrkorna vågar gå in? Varför är de där?

Att gå in som missionär i ett område som Afghanistan – där folk i gemen bara vill bli av med utländska oinbjudna besökare med eller utan vapen – tyder på nästan fullständig huvudlöshet och känslolöshet för vad lokalbefolkningen tycker. Särskilt fullständig känslolöshet för mänskliga liv hos de religiösa ledarna. Felet här är inte att folk är kristna, utan att ledare offrar fåraktigt dumma medlemmar i sina församlingar. Guds lamm kastas in i vargflocken. Det finns skäl att fundera på om den här expeditionen har inspirerats inte bara från Korea utan också från USA. (Jag kan ju vara överdrivet misstänksam också: de där koreanerna kan ju helt enkelt vara oskyldiga små lamm som skickats ut av en helt enkelt knäpp pastor i Korea utan några djupare baktankar annat än att sprida någon kristen sektlära.)

Jag vill återknyta till något som hände när Sovjet ännu existerade. Åtminstone tre gånger flög Korean Airlines in över sovjetiskt område med civila trafikflygplan. En gång vid Kolahalvön, en gång minns jag inte var det skedde, och så vid Kamtjatka. Där sköt ryssarna ner planet och en massa människor dog. Det är mycket fel för ett bolag statistiskt sett. Var dessa ”felnavigeringar” i själva verket försök att testa hur alert den sovjetiska luftbevakningen var? Sydkoreanerna kan knappast ha bedrivit sådan här aktivitet utan uppbackning från USA. Om inget har ändrats sedan den tiden har jag för mig att Sydkoreas armé står under USA:s kommando, för övrigt.

Sydkorea är mer oberoende av USA än för några årtionden sedan men jag är skeptisk mot att det tidigare militära samarbete bara skulle ha upplösts. Även om formella strukturer upphävs kan inofficiella förbindelser leva kvar. Dessutom kan en regering idka flera linjer samtidigt: Sverige samarbetade med NATO samtidigt som man officiellt var neutral. Eller Pakistans militära underrättelsetjänst ISI som skall kämpa mot islamister till stöd för USA: ISA bidrog till att bilda talibanerna en gång i tiden, och antagligen vet man fortfarande vem man kan prata med hos talibanerna om man vill något.

Finns det en inställning hos vissa koreanska grupper, och deras vänner i USA, att man kan leka väldigt vårdslöst med människoliv om ”högre syften” kan uppnås? (Den inställningen finns överallt, det vore konstigt om just de här grupperna vore immuna mot den.) Att koreanerna skulle uppnå så mycket i rent missionsarbete är tveksamt – den kristna missionen har aldrig varit framgångsrik bland muslimer vad jag vet. Däremot kan de fungera som spjutspetsar för underrättelsearbete, kanske utan att själva vara medvetna om det. Cheferna hemma i Söul däremot kan veta, och ha kontakt med militären. Korea är formellt fortfarande i krig. Det vore konstigt om det inte gick trådar från de religiösa grupperna till militären och vidare till USA. Om agenterna/missionärerna kan hitta svaga punkter i Afghanistan är det bra för den egentlige intressenten (USA alltså). Skulle de stackars tokarna dö är det lika bra, för då kan man slå på stora trumman och ropa ut hur elaka talibanerna är, alldeles som döda flygpassagerare blev ett propagandavapen mot Sovjet.

En intressant artikel i Asia Times on Line handlar visserligen om spionkriget mellan Iran och USA men illustrerar en del av den här problematiken. Efter ett rejält underrättelsenederlag för USA blev det så att ”…the CIA embarked on a different track, focusing far less on recruiting “agents” than developing as wide a base of contacts and informants as possible.” I stället för agenter kommer ”konsulter” som gradvis dras in i verksamheten utan att förstå att CIA står bakom eftersom det inte är CIA som står för den omedelbara kontakten. Det skulle alltså vara möjligt för en underrättelsetjänst att via exempelvis religiösa missionerande grupper infiltrera och samla information i områden där man misslyckas att agera på annat sätt.

De lite äldre kommer kanske ihåg oron som ”polska tavelförsäljare” orsakade under 80-talet. De påstods kränga konst i närheten av svenska flygvapenpiloter som förberedelse för ett angrepp från öst. Före Första världskriget var det ”ryska skärslipare” som vandrade runt i Norden och beskylldes för att vara tsarens spioner. Jag vet inte om det bevisats något i dessa fall, och eftersom det var fred utsattes varken polacker eller ryssar för preventiva våldsamma aktioner från myndigheter eller privatpraktiserande patrioter. Det var nog mest nys med paniken, men samtidigt är det inte otroligt att någon av dessa ambulerande företagsidkare verkligen hade kontakt med hemlandets underrättelsetjänst, ungefär som svenska sjökaptener kunde berätta för våra spionorgan om vad de såg i utländska hamnar. I underrättelsetjänsternas skumma värld är väl det mesta (utom hederlighet kanske) möjligt.

Varför är folk arga?

Från Afghanistan kommer rapporter: folk är arga. När civila dödas i strider mellan NATO-trupper och andra utländska förband å ena sidan och exempelvis talibaner å den andra så skyller folk de civila dödsoffren på utlänningarna, inte på talibanerna. Det verkar som om USAmerikanska läror om ”collateral damages” – ”oavsiktliga skador” – inte köps av lokalbefolkningen. Kanske folk helt enkelt tänker: utan de där utlänningarna skulle vi slippa åtminstone en del av striderna. Skolbarn, bröllopsfester, skrotsamlare etc. sprängs i luften just därför att utlänningarna är så våldsamma och hänsynslösa. (Samma sak har rapporterats från Irak, för övrigt.)

Afghanistan blev självständigt på 1740-talet och är alltså en av världens äldsta existerande stater (äldre än USA – de flesta medlemmar i FN bildades från 1960 och framåt). Samtidigt är det ett land som alltid bestått av stammar och klaner som försvarat sin frihet med vapen i hand. Av det kan man dra slutsatsen att de här grupperna ändå lärt sig hantera våld och konflikter så att situationen inte fullständigt gått överstyr – hade den gjort det hade kolonialmakterna kunnat ta över på 1800-talet. England försökte, men misslyckades gruvligen.

Nu stövlar utländska knektar in och skall förinta sina motståndare. Den afghanska modellen verkar vara att integrera olika grupper så att de kan prata med varandra, och har man den inställningen är det klart att USA:s förintelsekrig inte är acceptabelt.

Och det är för att uttrycka saken milt, förbaskat dumt av Sverige att blanda sig i det här blodbadet. För vad än politiker, militärer och ledarskribenter i Sverige tror sitter det politiker och ledare i Afghanistan som har sina egna agendor som inte nödvändigtvis stämmer överens med vad Washington och Pentagon säger. Det pågår rörelser i det afghanska parlamentet för att släppa in exempelvis talibanerna i den politiska processen via en allmän amnesti. Det är den afghanska modellen för konfliktlösning, och förmodligen vettigare än förintelsekrig även om talibanerna inte är så kul (men det är inte krigsherrarna som USA allierat sig med heller).

Nya nordiska offer i Afghanistan

Som jag skrev tidigare: I Afghanistan vinner alltid hemmalaget. Nu är det en finne som sprängts i luften, och fyra norrmän som skadats vid samma angrepp, i ett område som enligt finska Hufvudstadsbladet ligger ”i en vanligtvis lugn stad i Afghanistan.”

” … under det senaste halvåret har arbetet försvårats och nu har också de norra delarna av landet blivit mer otrygga” säger en talesman för det finska försvarsdepartementet. Annorlunda uttryck: försöket att smyga in nordbor, inklusive svenskar, i områden i Afghanistan som ligger långt bort från den heta stridszonen söder om Kabul fungerar inte. Det torde vara i stort sett omöjligt för politiker i Sverige och övriga Norden att föra en militär linje i Afghanistan som både skall tillfredsställa krigshövdingarna i USA och ursinnigt frihetsälskande afghanska folkgrupper. För vår del borde det rimligaste vara att ta hem soldaterna, möjligen satsa på civilt uppbygge om det är möjligt, men annars hålla sig borta helt och hållet.

Vem som bombade finnen och norrmännen framgår inte (det behöver ju inte vara just talibaner), men vartefter krisen i söder utvecklar sig kommer den med stor säkerhet att sprida sig norrut. Och den afghanske medelsvensson har nog inte lättare än någon annan att uppfatta skillnaden mellan ”snälla” soldater på FN-uppdrag och ”elaka” ockupationsknektar från NATO. De ser ju likadana ut allihop.

Bomber över Afghanistan

I föregående inlägg, och tidigare också, har jag nämnt Afghanistan, ett stackars krigshärjat land där Sverige nu dras djupare och djupare in i något som liknar krig. För en stund sedan hittade jag en artikel i New York Times där läget beskrivs under rubriken: Civilian Deaths Undermine Allies’ War on Taliban.

Scores of civilian deaths over the past months from heavy American and allied reliance on airstrikes to battle Taliban insurgents are threatening popular support for the Afghan government and creating severe strains within the NATO alliance.

USA och NATO har för små styrkor i landet för att kunna kriga effektivt, och därför måste man använda flygattacker i stor skala. Men:

The reliance on air power has led to a string of prominent episodes recently involving the deaths of large numbers of civilians, who often cannot escape, caught between NATO forces and the Taliban and its sympathizers.

Och i artikeln beskrivs just hur en aktion går snett, ett USA-förband känner sig trängt och ropar på hjälp – och så regnar bomberna över en by, en massa folk dödas, och de överlevande är inte glada. Är det meningen att svenska plan skall in här och göra samma sak, med fina fredliga svenska splitterbomber som verkligen inte skadar några civila? Verkligheten visar ju att inte bara folk bombas sönder, utan hela det förtroende som västvärlden kunde tänkas ha i landet. Folk måste rimligen tänka ”bevara oss för sådana vänner” när de ser hur amerikaner, britter och canadensare (de lär vara de värsta busarna i NATO-styrkorna) härjar omkring!

Schack matt, matt av schack

Jag försöker lära mig spela datorschack. Det går inget vidare. En klipsk tioåring skulle slå ut mig ganska lätt. Men här är en intressant observation jag gjort:

Det verkar ju som om mina vita kämpar är segerrika när en motståndarpjäs förpassas från brädet. Ibland är det så, men ibland händer något annat. Om jag slår ut en av motståndarnas bönder utan att tänka mig för kan det hända att en av hans tunga pjäser, kanske ett torn eller en löpare, kommer dånande i det hål som jag öppnat på brädet. Så länge den svarta bonden stod där blockerade han vägen för sina egna pjäser längre bak, men när jag slår ut den och ställer dit en av mina egna pjäser är hindret borta. Och så slutar det med att jag förlorar partiet igen. Bara för att jag tog bort en motståndarpjäs som stod bra där den stod och faktiskt tjänade mina intressen.

Sådana spelbrädets tanklösheter händer också i världspolitiken. Ta arabvärlden och Iran. Där finns lysande exempel. I Iran avsatte västmakterna en regering som ville nationalisera oljan i början av 50-talet. Man trodde att Iran var säkrat, med shahens diktatur. Men så kom Khomeini och den islamska revolutionen och slog spelet överända.

I Irak tyckte USA att det var bra när Saddam slog ner inhemsk opposition och gick i krig med Iran. Sedan blev det så oerhört viktigt att Saddam avsattes, för då skulle allt bli så bra – och nu sitter USA fast i ett krig där man inte vet hur man skall trassla sig ur.

Afghanistan är ett annat fall (visserligen inte arabiskt eller persiskt, men i alla fall ett fall): talibanerna verkade bra ur USA:s synpunkt en tid, sedan skulle de nödvändigtvis slås ut samtidigt med al-Qaida, och så sitter USA med ännu ett krig som bara blir värre och värre. Talibanerna försvann för en tid, in kom krigsherrar som redan förött landet och gjort sig ordentligt impopulära, och nu är talibanerna tillbaka igen, starkare än på länge.

Slutsatsen är uppenbar: ibland är det bättre att vara tålmodig, att inte söka kortsiktiga framgångar om det leder till att man ändå får smörj på slutet.

I Afghanistan vinner alltid hemmalaget

Senast Sverige var i krig vann vi, genom att tvåla till norrmännen 1815. Men nu är det något i görningen igen: svenska soldater som formellt ingår i ett FN-uppdrag i Afghanistan står under USA-befäl. USA för krig i Afghanistan, det är inget som de försöker dölja. Vilken tänkande afghan som helst kan av detta dra slutsatsen att Sverige också är i krig med hans land.

Nu vill några ljushuvuden skicka dit svenska flygplan också, eftersom våra trupper kan behöva flygunderstöd. Den enkla lösningen på det problemet vore att ta hem soldaterna, men man kan misstänka att SAAB vill använda Afghanistan som ett skyltfönster: ”Titta vad våra fina plan kan bomba, vill ni inte köpa några stycken?”

Nu närmar sig våren, och under vintern har man kunnat läsa artiklar i exempelvis Asia Times on Line där talibanernas kommendanter lovar en våroffensiv som heter duga. Redan förra året var tufft för de västliga invasionsstyrkorna. Engelsmännen fick ordentligt med smörj i sina värsta strider sedan Koreakriget. Det lär inte bli lättare för dem i år. Den ”västvänliga” regimen i landet kontrollerar knappt huvudstaden, befolkningen är missnöjd för att ingenting fungerar och för alla människor som dödas ”av misstag” när amerikanerna jagar omkring och skjuter och bombar urskillningslöst, talibanerna som var borta för några år sedan har gjort en stark återkomst.

Men om man struntar i etiketter som ”taliban” eller ”al-Qaida” (vi vet ju inte alltid vilka det är som angriper invasionsstyrkorna och deras afghanska samarbetsmän) finns det ändå en historisk lärdom att ta in: i Afghanistan vinner alltid hemmalaget! Engelsmännen försökte invadera Afghanistan tre gånger, 1840-talet, 1870-talet och 1919. De blev utkastade och tvingades till slut erkänna Afghanistans självständighet. Hur det gick med Sovjets invasion 1980 vet vi, den misslyckades trots att den sovjetiska armén var större än de NATO-förband som nu finns i landet.

Även om krigstokiga svenska militärer inte har några dubier att börja slåss i ett land där de vet att de knappast är välkomna borde de åtminstone notera statistiken: Afghanistan är en kyrkogård för angripare, och vare sig vi skickar Gripen eller inte är det hög sannolikhet att de tappra afghanerna vinner den här gången också. Och den afghanska motståndsrörelsen lär inte bry sig om nationaliteten på de utländska soldater de pangar ner. Inte ens om det är svenska yrkessoldater.