Många bokstäver!

Det pågår ett kinesiskt-afrikanskt stormöte i Beijing. 2018 Beijing Summit of the forum on China-Africa Cooperation.  Skall man döma av twitterfloden från Xinhua har de flesta afrikanska statsöverhuvuden kommit till Kina.

Det är naturligtvis stort och symboliskt, och ett inslag i maktkampen i dagens värld. Man kanske kan sammanfatta det som att ”Afrika vänder sig till Kina”, vilket ju inte är så kul för gamla kolonialister och imperialister.

Dessutom får man chansen att exempelvis lära sig vad Madagaskars president heter – många bokstäver att hålla reda på!

Afrikansk cyber-punk (!?)

Fick ett par länktips av trogne läsaren Karl och tänkte att de kan vara värda att lyfta upp så att de blir synbara ordentligt:

Den här afrikanska sidan, samt en svenskspråkig sida med en från fransyska språket översatt artikel om afrikansk science fiction.

Jag var på ett möte om miljö en gång där en afrikan ställde frågan varför inte Afrika skulle kunna ha en rymdindustri i framtiden, i stället för att bara vara råvarukoloni och avstjälpningsplats för västerländskt skräp? Och det är ju en bra fråga.

En annan bra fråga är om Marshall McLuhan hade rätt när han trodde att elektroniska media har lättare att slå igenom i kulturer där det muntliga är starkare än i det gamla västerlandet där vi fortfarande domineras av tryckpressen och maskinkulturen med dess serieproduktion. Delar av Afrika (och en del andra områden i Tredje världen) kan ju tänkas gå nästan direkt från traditionellt jordbruk till högteknologi. Inte så att det traditionella jordbruket försvinner, utan att det finns i bakgrunden för den lokal anslutningen till den elektroniska världsomspännande kulturen. Och då kommer givetvis en del av det traditionella att åka ut på det nervsystem som omspänner hela världen. Varför inte kalla det ‘kulturberikning’ för att riktigt reta alla sverigedemokrater?

Det som kan röra till processen är dels svårartade klimatförändringar, sammanbrott i kontinentens mega-städer, samt lokala krig och konflikter samt inblandning utifrån. Det finns ju ett viss hot om att Afrika kan bli skådeplats för indirekta uppgörelser mellan USA och Kina.

Olyckor i rad för Malawi

Klipp från en rapport från nyhetsbyrån IRIN:

International Monetary Fund (IMF) Managing Director Christine Lagarde urged Malawians to stick with tough economic reforms during a recent three-day visit to the country, but measures recommended by the Fund and implemented by President Joyce Banda have been deeply unpopular with many citizens who can no longer afford basic goods and services.

Dåliga skördar flera år i rad, inflation, devalvering, människor som inte längre har råd med grundläggande varor och tjänster, hunger hotar – och dessutom Internationella Valutafonden som kräver ”reformer”. Den ena olyckan efter den andra drabbar lilla Malawi i centrala Afrika. Alla bör veta att numera betyder ”reformer” försämringar, och dessutom försämringar som i första hand drabbar de som har minst marginaler. Men fru Lagarde åt säkert gott under de tre dagar hon var i Malawi och föreläste för malawierna om hur bra det blir bara de ”reformerar”. Hon behöver inte fundera på var maten skall tas när säcken med majs är slutäten.

Christine Lagarde. Borde sådana här människor få gå lösa? – Möjligen, men de borde inte få ha något inflytande över andra människors väl och ve!

Kapplöpningen om Afrika – lästips

Från förra gången det begav sig – imperialistkolossen Cecil Rhodes sätter sina plattfötter på den afrikanska kontinenten

The scramble for Africa – kapplöpningen om Afrika – var tiden från mitten av 1800-talet och fram till början av 1900-talet när Europas kolonialmakter tävlade om att kapa åt sig så mycket som möjligt av den afrikanska kontinenten. Detta naturligtvis utan att fråga så mycket om vad afrikanerna tyckte. Man skulle kunna tro att den tiden skulle vara historia, men kanske inte. Lästips: en artikel av Pepe Escobar som mest handlar om Libyen men därifrån helt kort drar ut några större linjer. Kineserna expanderar med sin handel och politik i Afrika, men det uppskattas inte på sina håll:

This is not only about Libya – far from it. This is the message of the ruling elites in Washington – and their satrapies in London and Paris – for Africa. We’re going flat out for the military subjugation of Africa, and for the control of Africa’s natural resources. Keep doing deals with China, and this is what you get. With NATO as global Robocop, nothing can stop us – with or without regime change, but always under the cover of farce.

Det här är en aspekt som verkar frånvarande exempelvis hos ”bombvänstern” men som borde lyftas fram. Kapplöpningen om Afrika finns nu som en tävlan mellan en del NATO-stater, samt Kina (och kan man på lite sikt tänka sig att indierna kommer in också?). Om vi tänker ytterligare i något eller några steg: NATO utvidgar sina krig mot misshagliga regimer, Sverige hänger med i skydd av våldsamt missbrukade FN-resolutioner, och en dag när NATO-trupper och kinesiska trupper står mot varandra med fingret på avtryckaren, vad gör vi då …?

En ny frihet i EU – smittspridning?

Louis Pasteur – denne man bekämpade, spred inte, rabies.

EU håller sig med några rörelsefriheter som jag inte minns om det är tre eller fyra: varor, tjänster, kapital, människor, eller hur var det? På Motvallsbloggen skriver Kerstin om ytterligare en rörelsefrihet som en del av dessa fantastiska EU-människor önskar sig: frihet för rabies och rävbandmask att ta sig in i de länder där dessa trevligheter inte fått fäste. Det är väl det där med ”handelshinder” som skurkarna brukar dra upp när något land vill skydda sig mot ovälkommen import. Att rabies är farlig genom bett från smittade hundar och andra djur är känt, och sprids rävbandmask blir det farligt att plocka bär exempelvis.

Är inte detta ytterligare ett gott skäl till att vända EU ryggen?

På tal om Pasteur så finns Pasteurinstitutet i Frankrike. Jag slog upp deras hemsida och fann en intressant artikel (på engelska). Forskarna har räknat ut att rabies inte har funnits mer än högst 200 år i Afrika. Smittan uppträdde inte där förrän i samband med kolonialismen och urbaniseringen. Numera är Afrika den näst värst rabiesdrabbade kontinenten efter Asien. Ännu ett av kolonialismens missdåd. Och nu vill några rabiesländer i EU att de länder som lyckas hålla smittan ute skall sluta med det, i någon helig frihetsprincips namn.

Hur kan man räkna fram människovärde?

Detta är ett inlägg som inspirerats av min bloggarkollega The Evolving Ape.

När det monstruösa angreppet mot Gaza rasade som värst, och väl också tidigare, undrade han varför eländet i centrala Afrika inte uppmärksammats lika mycket som andra hemskheter. För det är ju så att om man vill leta efter djävligheter under epoken efter nazisternas förintelseläger och atombomberna över Japan torde våldet i centrala Afrika från 1990-talets början och framåt vara bland det värsta. Miljontals människor har dödats – hur många har då skadats? Till vilken nytta? Vem har tjänat på det? Varför verkar många miljoner svarta offer vara mindre värde än några tusen bruna?

Detta leder vidare till frågan om vad ett människoliv är värt. Är svarta afrikaner mindre värda eftersom slaktandet inte dragit till sig lika mycket upprört intresse som Palestina? Någon (lustigkurre?) kom fram till några kronor någon gång genom att se vilka ämnen som människokroppen innehåller och sedan kolla marknadspriset för varorna. En dj-t cynisk kommentar skulle kunna vara att sedan slavhandeln upphörde har också afrikanernas värde minskat.

Men varför inte ta till nationalekonomernas perversa metoder? Metoden som jag beskriver här må verka osmaklig, men den används exempelvis av miljöekonomer när man vill värdera företeelser som egentligen inte kan prissättas. Man frågar helt enkelt: ”Hur mycket är du villig att betala för …?” Det kan vara ren luft, att en djurart inte utrotas, att en skog bevaras o.s.v. Samma typ av fråga kan ställas angående hälsa – hur mycket är du beredd att betala för att slippa den hypotetiska risken att en psykotisk person tror att du är ett troll och försöker slå ihjäl dig?

Men angående människovärde: Skicka ut intervjuare som frågar ett statistiskt urval av människor i olika länder hur mycket de är villiga att betala för att inte bli dödade, lemlästade, våldtagna eller förslavade, eller att detta inte skall drabba någon av uppräknade anhöriga som maka/make, barn, föräldrar, syskon etc. Och så förvandlar man svaren till någon sorts medelvärde och jämför mellan olika områden.

Om en kongoles bjuder en get för att inte bli dödad och en israel hundra shekel måste man göra omräkningar för att få siffrorna jämförbara. PPP – Purchasing Power Parity – kallas det, och med en sådan beräkning skall en svinrik amerikan bli jämförbar med en lusfattig nepales. Visar detta att trots omräkningarna blir erbjudna summor olika i olika områden (billigare att mörda en fattiglapp, med andra ord) kan ju nationalekonomen skriva en knepig artikel i American Economic Review och visa att människorvärdet inte är detsamma i Kigali som i Karlskoga.

Alternativet är att omräkningen faktiskt visar att folk i förhållande till sina resurser faktiskt värderar sina liv lika högt (fast då vet jag inte om American Economic Review är intresserad längre). Och då kan man ju säga att människovärdet är ungefär det samma överallt. Men det skulle ju faktiskt kunna vara så att fattiga människor med klena resurser värderar sitt liv högre än vad vi övergödda västerlänningar gör också – sådant vet man ju inte på förhand.

Ett sjukt sätt att tänka? Ett människoliv är väl ovärderligt och kan inte prissättas? – Nja, exemplet ovan är visserligen mindre smakligt, men teoretiskt skulle man ju kunna visa att gazabon är beredd att betala mer för att hålla sig vid liv än rwandiern och då faktiskt är värd mer uppmärksamhet. – Dock, oss emellan sagt tror jag det finns andra förklaringar än teoretiska beräkningar av människovärde när media gör sina nyhetsvärderingar.

Världsekonomin krymper – det kommer att kräva (döds)offer

”Det är tid för de vuxna att ta över igen”. Så avslutas en bitande artikel om det liberala experimentet på Island. Vi skall med andra ord, enligt skribenten, inte uppfatta libertianer som riktigt vuxna. Detta torde också gälla deras profet Milton Friedman som ändå var högt upp i åldern innan han dog.

Och det gäller inte bara Island utan hela världen. Paul Krugman citeras. Han säger att länder som har framhållits som framgångsrika av ”konservativa” krafter (som Island för inte så länge sedan) nästan ofelbart drabbas av ekonomisk katastrof några år senare. Jojo, vi har ju baltiska, irländska och andra ”tigrar” eller ”under” som är aktuella just nu. Men nu gäller det att vuxet och nyktert folk tar hand om världens ekonomi igen, inte snuttjullar från någon handelshögskola.

För nu är det allvar. Internationella Valutafonden IMF tror att världsekonomin kommer att krympa för första gången sedan Andra världskriget. Då är ju följdfrågan var det kommer att krympa mest: hos de som har det hyggligt ställt, eller hos de redan fattiga. De flesta inser nog svaret – det blir negrerna som får dra åt svångremmen.

Vi brukar rynka på näsan åt USA:s president när han säger att Amerikas livsstil inte är förhandlingsbar – men är vi i Europa så mycket bättre egentligen? Kommer inte politikerna här att kämpa med näbbar och klor för att krympandet skall ske någon annan stans än hos oss? (Eller möjligen att krympandet kan drabba folk som har svårt att försvara sig, med andra ord våra egna fattiga?)

Världsbanksrapporten kan kopplas till vad som händer i Afrika. I globaliseringens tid hänger kriserna ihop. En företrädare för Världsbanken säger:

When this crisis began, people in developing countries, especially those in Africa, were the innocent bystanders in this crisis, yet they have no choice but to bear its harsh consequences, … We must look at poor people as assets and not liabilities. The new globalization should mean we adopt new ways of caring for our infants, educating our youth, empowering our women and protecting the vulnerable.

Detta handlar bokstavligen om liv och död. IRIN skriver:

Overheated real estate markets in rich countries and newborns’ fates in poor ones – one phenomenon will inevitably alter the other if the international recession continues, according to the World Bank, which has written that an economic growth collapse in Africa could become a “human collapse”.

Economists define the collapse of economic growth as three or more years of shrinking national income, among other factors.

In studying economic, health and governance data for 45 sub-Saharan African countries from 1975-2005, World Bank senior economist Jorge Arbache found that during multi-year economic collapses, infant deaths increased on average by almost three percent, from 86 deaths per 1,000 live births to 114.

The World Bank calculates that some 28 million children are born in Africa every year, which would mean up to 700,000 more deaths because of the recession, which is caused in part by risky US mortgage lending, said Arbache.

De överhettade lånemarknaderna i de rika länderna bestod delvis, särskilt i USA, till att man lånade till människor som var för fattiga för att få lån egentligen. Människor med levnadsvillkor som kanske närmade sig de som nu drabbas i Tredje världen när ekonomierna drar ihop sig. Jag tror att det kan finnas viss fog för jämförelsen om man exempelvis ser till barnadödlighet. USA utmärker sig genom dåliga siffror där. Är det en tillfällighet?

I alla fall kan man misstänka att minskad efterfrågan på varor från Tredje världen, samt att de rika länderna tar allt större del av den tillgängliga krediten för att rädda sina egna företag, gör att många fattiga länder kommer att få det ännu värre. Och då kan man ju undra hur USA med sin märkliga ekonomi kommer att klara sig, kan delar av landet ramla ner i Tredje världen också?

Afrika är stort


Här är en karta jag hittade på nätet nyss. Den visar att Afrika inte bara är ganska stort, utan väldigt stort. Notera att inte bara USA, Kina och Indien ryms inom Afrikas gränser, utan även Sverige, Norge och Finland, Argentina och Brittiska öarna. Delar av Afrika mår inte så bra idag (som nyhetsförmedlingen fungerar får vi sällan höra om när det verkligen går bra) men vågar man ändå vara optimist? Trots den pågående konstgjorda katastrofen i Somalia, det oroliga Kongo, misskötseln i Zimbabwe, inbördeskriget i Sudan etc etc? För att inte tala om HIV, torka och regn om vartannat vid fel tidpunkter, korruption, förtryck. utplundring … ändå skulle jag vilja känna optimism vad det gäller mänsklighetens vagga. För vad är alternativet?

Där kommer vitingen … nej, gulingen!

Jag läser ibland en blogg skriven av Chris Blattman som behandlar Afrika. Nyligen berättade han om barn i olika delar av Afrika, när det dyker upp en främling, samlas och ropar att den vite mannen kommer. Men så fick Blattman några kommentarer vilket orsakade ett nytt inlägg. Nu har man nämligen börjat ropa att det är kinesen som kommer! Världen förändras!

Man kan ta det från den humoristiska sidan, eller vara gravallvarlig. I USA börjar man tydligen på sina håll svettas rätt så ordentligt – obevekligt verkar de asiatiska jättarna vara på väg upp, och då naturligtvis i synnerhet Kina. Vilket framgår av det här inlägget Coming Soon: A Post-American World som jag plockat upp via HuffPost. HuffPosts existens upptäcktes tydligen för några dagar sedan av Dagens Nyheter. Jag läser Det progressiva USA, så det där visste jag för länge sedan.

”That’s a big shift from a world in which America was at the center economically, financially, culturally, militarily, politically, to a world in which there are more centers and many forces, from India to China to Brazil to South Africa that have to be taken into account,”

Inget konstigt med det. Inget är fast under kapitalismen, allt flyter, och på samma sätt som dess tyngdpunkt fanns i Europa fram till Första världskriget och den sedan drev över till USA glider tyngdpunkten nu ut i det som nyss var Tredje världen. Det var många kommentarer till artikeln och många som skyllde nedgången på de senaste årtiondenas politik. Intressant läsning. Mycket ilska vällde upp mot republikanerna och storbolagen- frågan är vad som händer med den. Om det växer fram ett positivt krismedvetande kanske de kan göra något positivt åt det och anpassa sig till en post-amerikansk värld. Amerikaner får sluta lära sig geografi genom att föra krig, och i stället börja städa upp i det egna landet. Men att kapitalismen drar vidare österut kan de nog inte göra så mycket åt. Utvecklingen kommer att bli intressant framåt. Sverige kommer inte att vara opåverkat. Det blir fler kineser här också. Och USA-beundrarna får väl börja studera mandarin i stället.