Några klipp från Putins senaste tal

President Putin har hållit sitt årliga tal till parlamentariker och andra viktiga personer i Ryssland. En engelsk version finns att läsa här. En stor del av talet handlar om att fixa till inre ryska förhållanden på olika områden – utrymme för förbättringar torde finnas. Jag har inte mätt spaltdecimetrar, men den del som ägnades åt utrikespolitik var nog mindre. Gissningsvis är medel-ryssen mer intresserad av bättre levnadsbetingelser, så prioriteringen torde vara riktig. Några klipp från talet följer, några speciellt viktiga meningar har kursiverats.

Har bara sett någon enstaka media-reaktion här hemma, men jag tror det mest handlar om att han inte nämnde Navalny och inte pratade om Ukraina. Varför skulle Navalny ens nämnas, utom möjligen att karln verkar vara odödlig? Han har ju överlevt världens värsta nervgift tre gånger (i en kopp te, i en flaska vatten, och slutligen i kalsingarna) och vad kan då skada honom? Och det räcker med att prata om Ukraina indirekt för att omvärlden borde förstå att man inte bör överskrida vissa gränser. Putin verkar inte vara typen som vrålar ut hotelser och förolämpningar till höger och vänster, men slutmeningen i det här citatet bör ses som en mycket skarp varning:

We really want to maintain good relations with all those engaged in international communication, including, by the way, those with whom we have not been getting along lately, to put it mildly. We really do not want to burn bridges. But if someone mistakes our good intentions for indifference or weakness and intends to burn or even blow up these bridges, they must know that Russia’s response will be asymmetrical, swift and tough.

Those behind provocations that threaten the core interests of our security will regret what they have done in a way they have not regretted anything for a long time.

För ett par dagar sedan kom den sensationella uppgiften om ett försök att mörda Vitrysslands president med familj och närstående, och sedan kuppa in en ny regering med hjälp av hjälpsamma vitryska militärer. Jag tror inte detta har uppmärksammats i ”våra” media. Historien låter ju nästan otrolig (Vitryssland är ju ändå ett land i norra Europa, inte en risig stat i Tredje världen!), men Putin talade om detta, nämligen:

 … the recently exposed direct interference in Belarus in an attempt to orchestrate a coup d’état and assassinate the President of that country. At the same time, it is typical that even such flagrant actions have not been condemned by the so-called collective West. Nobody seemed to notice. Everyone pretends nothing is happening.

But listen, you can think whatever you like of, say, Ukrainian President [Viktor] Yanukovych or [Nicolas] Maduro in Venezuela. I repeat, you can like or dislike them, including Yanukovych who almost got killed, too, and removed from power via an armed coup. You can have your own opinion of President of Belarus Alexander Lukashenko’s policy. But the practice of staging coups d’état and planning political assassinations, including those of high-ranking officials – well, this goes too far. This is beyond any limits.

Suffice it to mention the admission made by the detained participants in the conspiracy about a planned siege of Minsk, including plans to block the city infrastructure and communications, and a complete shutdown of the entire power system in the capital of Belarus! This actually means they were preparing a massive cyberattack. What else could it be? You know, you cannot just do it all with one switch.

Clearly, there is a reason why our Western colleagues have been stubbornly rejecting Russia’s numerous proposals to establish an international dialogue on information and cyber security. We have come up with these proposals many times. They avoid even discussing this matter.

What if there had been a real attempt at a coup d’état in Belarus? After all, this was the ultimate goal. How many people would have been hurt? What would have become of Belarus? Nobody is thinking about this.

Just as no one was thinking about the future of Ukraine during the coup in that country.

Mina slutreflexioner: De tilltänkta kuppmakarna verkar ha använt samma manual som misslyckades i Venezuela, nämligen att ta kontakt med militärer som de trodde var villiga att ställa upp och störta Maduro. Men militärerna lurades och kuppen misslyckades totalt. Putin antar att Minsk skulle ha drabbats av ett cyberangrepp mot sin kraftförsörjning. Just den typen av angrepp har USA hotat med, i och för sig mot Ryssland, men det kanske var Vitryssland man tänkte på. – Hur som helst, försöket misslyckades, och det är frågan vad Lukashenka drar för slutsatser av det. Han, åtminstone, kan ju inte låtsas ”som om ingenting har hänt”.

Putin friad: inte diktator

Ryssland sträcker sig visserligen över två kontinenter, men den politiska, ekonomiska och demografiska tyngdpunkten torde ändå ligga i Europa. V. V. Putin måste alltså ses som en europeisk ledare. Samtidigt har han tätt som oftast anklagats för att vara diktator. (Notera att sådana påståenden aldrig riktades mot hans föregångare Jeltsin, trots att denne bland annat lät bombardera det folkvalda parlamentet när det inte gjorde som han ville.) Men på senare tid har det kommit nya signaler: det finns bara en europeisk diktator – ”Europas sista” – och gissa vem det är! Inte Putin! Det finns bara en kvar, och den killen styr landet som jag envisas med att kalla Vitryssland!

Just det, här har vi saken svart på vitt (med lite färger inlagda av mig): den siste diktatorn sitter i en stat som är 100% europeisk!

Jaja, ”kvinnorna som vill …”. Vad händer härnäst? ”Barnkorståget som vill …”.

Har du tänkt på att det är väldigt sällan som man får läsa någon intervju med en vitrysk person som är emot demonstrationerna och strejkerna, men som stödjer presidenten. Är det för att sådana personer är sällsynta? Är det för att deras åsikter inte passar in i agendan om ”Europas sista diktator”?

Och, ärligt talat, har inte den franska regimens våld mot De gula västarna varit några grader värre än vad som skett i Vitryssland – men utan att omvärlden protesterat?

Några funderingar över tre gubbar i en bild

För ett tag sedan körde jag en liten bildfråga med anledning av den pågående krisen mellan Sverige och Vitryssland. Tonen må ha varit lättsam, men frågan är mer allvarlig: hur påverkas vi, ofta omedvetet, av hur bilder läggs upp och kombineras?

Här är först ett original från Dagens Nyheter i eftermiddags. Man får intrycket av att de ilskna herrarna Bildt och Lukasjenko skriker åt varandra, och att konversationen går genom den stackars svenske ambassadörens öron. Han ser ju lätt lidande ut och med ett spänt drag runt munnen. Uppställningen visar på två flyglar som helt enkelt är förbannade på varandra. Möjligen kan dryg överklass-ilska tolkas hos mannen till vänster och något mer underklassigt folklig hos han till höger (som väl inte har någon adlig bakgrund?) Kompisar är de definitivt inte. Samtidigt är det av lättförståeliga skäl inte så lätt att få in gubbarna på samma bild för att skrika åt varandra, så det hela måste arrangeras. Som här då.

Jag tog mig för att flytta om i korten:

I den mån man ser någon konflikt här så ryar gubbarna åt personer som inte syns i bild. Varandra bryr de sig inte om. Och ambassadörens ansträngda min kanske beror av att ingen bryr sig om honom heller? Den mellanstatliga konflikten är upplöst på något sätt. (Förresten, borde inte Bildts motpart vara vem-det-nu-är som är vitrysk utrikesminister? Inte presidenten?)

Ett ytterligare alternativ kunde vara i den här stilen …

… men inte ser killen i mitten gladare ut för det!

Nåväl, vem som är rätt välträndad hockey-lirarare, och vem som ser ut som en förvuxen gymnasist, är väl ganska lätt att urskilja i alla fall på de övre bilderna? Kanske bäst att de inte möts, då skulle risken vara att Lukasjenko med en elegant-brutal passning skickade Bildt över sargen!