"… svartmålarnas depressionsfaror"

Den här lilla bitska affischen fotograferade jag på Vasagatan i Stockholm den 18 april 2009. Någon ville påminna dåvarande finansministern Anders Borg om vad han 2007 trodde om läget – året innan den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet bröt ut.

Men det var väl liknande innan börser och banker kraschade omkring 1930, nämligen att bara pessimister och tråkmånsar kunde varna för att något kunde gå illa. Och minns hur glada och uppåt bankerna här i Sverige var strax innan fastighetsbubblan sprack i början av 1990-talet. Alla fick ju låna säckvis med pengar. Och så gick det som det gick. (Undrar om inte ”depressionsfaror” egentligen skall vara ”depressionsfarhågor”.)

Nu informerar Federal Reserve Bank i USA, dess New York-avdelning, om att den privata skuldsättningen i USA är lite värre än strax innan kraschen 2008.

While Mortgage Delinquencies Fall, Credit Card Delinquencies Rise 

August 13, 2019

NEW YORK – The Federal Reserve Bank of New York’s Center for Microeconomic Data today issued its Quarterly Report on Household Debt and Credit, which shows that total household debt increased by $192 billion (1.4%) to $13.86 trillion in the second quarter of 2019. It was the 20th consecutive quarter with an increase, and the total is now $1.2 trillion higher, in nominal terms, than the previous peak of $12.68 trillion in the third quarter of 2008. 

Lite knepigt med USAmerikanernas ”trillion”, men tydligen skall det vara så här: ” A trillion is 1000000000000, also known as 10 to the 12th power, or one million million.” En miljon miljoner alltså, vilket låter rätt mycket. Under andra kvartalet 2019 skulle hushållsskulderna i USA (för hus, bilar, studier, kreditkort m.m.) uppgå till 13 800 000 000 000 dollar. Vid tredje kvartalet 2008, när krisen brakade loss så att hela systemet höll på att rasa ihop, var hushållsskulderna ‘bara’ 12 680 000 000 000.

Nu är ju ‘skuld’ inte automatiskt detsamma som ‘kris’, men det beror av hur skulderna är utformade, och vad som händer i övrigt i det ekonomiska systemet. USA-rapporten säger att icke betalda kreditkortsskulder ökar, vilket antyder en del privatkonsumtion ligger över konsumentens betalningsförmåga. En del faller väl på stackare som tror att kreditkortet är en penningmaskin utan gränser, men andra orsaker kan finnas. Exempelvis att delar av den sönderfallande ‘medelklassen’ i USA inte har inkomster nog att betala för invand konsumtion.

Grunden för krisen 2008 var (misstänker jag) svag betalningsförmåga hos rätt stora samhällsgrupper. Tändhatten som satte igång krisen var något annat, nämligen bankers och finansinrättningars spekulationstrollerier med tvivelaktiga värdepapper som plötsligt verkade vara guldkantade – tills någon granskade dem närmare och i panik skrek ”sälj”. Något annat kunde ha dragit igång krisen, men grundvalen, med en kapitalistisk ekonomi som saktar in och får allt svårare att ‘leverera’ är densamma.

BRA … Du får MER …

Det här är banne mig ett super-övertydligt exempel på krisen i media. Hade det varit för 30-40 år sedan hade Aftonlövet skrivit ”Dessa får det sämre” medan Excessen hade klämt till med ”Dessa får det bättre”. Nu har likriktningen blivit pinsam (för att använda en ganska mild term) och hela gänget låter som regeringsorgan. För den som har lite svårt att fatta så vill jag peka på att ”din ekonomin” nu blir BRA, och ”MER FÅR DU” av Borg (personligen utdelat?) idag. Det är klart, kan jultomten dra runt hela Jorden på ett dygn så bör väl Borg hinna dra runt hela Sverige på samma tid. MER… bra med färgmarkering för de som har lite extra svårt att fatta.

Vi andra kan väl, i likhet med Kerstin på Motvallsbloggen, avfärda det här som typisk PPD-politik. (PPD
 = Pinka På Dig = först känns det varmt och skönt, men sedan blir det kallt och otrevligt.)

Om man ändå skall försöka låta positiv så kan man säga att återuppbyggnaden efter den här figurens härjningar kommer att göra att efterfrågan på arbete kommer att öka kraftigt och den permanenta arbetslösheten därmed tryckas ner rejält.

Den varnande trion

Tidigare har jag kunnat berätta vem som vann ”Dynamitpriset i nationalekonomi” , alltså vilka som enligt läsarna av Real-World Economics Review Blog bar störst ansvar för den nuvarande ekonomiska krisen.

Men nu har man haft en ny omröstning: vilka ekonomer fanns det som varnade för att exempelvis fastighetsbubblan kunde leda till en enorm kris (och blev utskrattade som tack för det)? Nu har det spännande resultatet kommit.

Vinnare blev Steve Keen, australier, och tvåa respektive trea Nouriel Roubini och Dean Baker. Dessa herrar har alltså försökt slå larm utan att lyckas. Det är väl Roubini som är mest känd i denna trio, han har ju etiketterats som ”domedagsdoktorn” för sina prognoser.

Keen har en blogg här som verkar innehålla intressant material. Där finns också en länk till den här teckningen. Helvetet tycks vara ”det eviga ekonomiska seminariet”. Bilden är något suddig, men verkar det inte som den siste mannen i raden (som säger: ”ojdå, det här är ännu värre än vad jag trodde”) faktiskt har hästsvans? Är det någon vi känner?

"De automatiska stabilisatorerna"

Jag gissade tidigare att finansminister Anders Borgares inhopp i bloggosfären skulle kommenteras i Ekonomistas-bloggen, och fick givetvis rätt. Eftersom Borg var ganska långrandig fick han ett ungefär motsvarande svar.

Men även TCO-utredarna som ofta skriver intressanta saker tar itu med Borg under rubriken En överförsiktig finanspolitik är oansvarigt, och Roger Mörtvik skriver:

Att göra sparsamhet med statens pengar till en så extrem dygd som Borg gör, låter kanske betryggande, men i en kris som är “mer exceptionell än vad vi kanske någonsin har upplevt tidigare” som Borg själv säger, riskerar det att bli en kontraproduktiv strategi.

Om Borg tänker fortsätta att spara sig ur denna exceptionella efterfrågekris kommer slutnotan i form av långsiktiga kostnader för arbetslöshet, minskad sysselsättning, minskande skatteintäkter och låg tillväxt att bli det som verkligen äter upp välfärdens finansiering.

Jag håller i stort sett med, men uttrycket ”sparsamhet” låter inte riktigt bra när det rör sig om politiker som driver principen att staten skall ha så lite pengar som möjligt och att man i stället skall ägna sig åt skattesänkningar och eliminering av vinstgivande offentliga verksamheter.

Mörtviks resonemang kunde nog också utvecklas med funderingar om vad som händer i Sveriges och världens produktiva bas nu, samt hur det hänger ihop med samhällenas ideologiska överbyggnader. I vilken mån fungerar äldre typer av ekonomiska stimulansåtgärder i samhällen som är på väg bort från genomrationaliserade fabriker och in i en ny märklig datavärld? Är det inte så att dagens stimulanser kan bereda vägen för en ännu värre krasch om några år?

Både hos Utredarna och Ekonomistas diskuteras de automatiska stabilisatorerna, med andra ord faktorer som kan motverka en lågkonjunktur: när konjunkturen faller sjunker statens intäkter men samtidigt ökar utbetalningar från A-kassan och bidrar därmed till att hålla efterfrågan uppe. Ett fortsatt penningflöde i form av försäkringsutbetalningar i stället för löner gör att kasten i ekonomin för privatpersoner och hela samhället inte behöver bli så häftiga. Ekonomistas skriver:

De automatiska stabilisatorerna är ett välkommet inslag i stabiliseringspolitiken eftersom de brukar bli vältajmade och tillfälliga, till skillnad från diskretionära stimulanser som ofta kommer för sent och som dessutom är svåra att avveckla när konjunkturen vänder.

Som vi vet har Alliansen medvetet gått in för att göra det dyrare för folk att vara med i A-kassan, många har hoppat av, och i stället får en del nog försöka få ut kommunal socialhjälp. Men kommunerna har dåligt med pengar, regeringen vill inte satsa så mycket … . Båda de här bloggarna är ganska tveksamma till hur dessa automatiska stabilisatorer kommer att fungera. Föga ansvarsfullt och politiskt-ekonomiskt taffligt – det kan vara ett omdöme om Alliansens politik. Men det kanske är fel sätt att resonera: de kanske vet jäkligt väl vad de gör, det är bara det att deras ansvar är inte vårt ansvar!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Island: Store forventninger til rød regering, MJE skriver Skateland Roller Rink – poesi och språkligt förfall., Jinge skriver Bredbandsberoende tidningsläsare, Björn Nilsson skriver Att leta utan att finna, Kaj Raving skriver Ocensurerad kapitalism!

Ny stjärna på blogghimlen


En ny stjärna på blogghimlen är finansminister Anders Borgare. Ekonomi, arbete och politik heter skapelsen som sjösatts alldeles nyligen. Hästsvansen hade kanske varit vitsigare.

För att vara läsbara bör blogginlägg vara ganska korta eller uppdelade i partier med underrubriker och lite bilder här och där – det är ju jobbigt att läsa från en skärm. Författaren meddelar dock att han kommer att bryta mot korthetsprincipen och börjar med ett inlägg som betitlas: En försiktig finanspolitik är ansvarsfull. Det är lika upplysande som att säga att en ansvarsfull finanspolitik är försiktig. Det låter alltså ganska intetsägande.

I stort sett handlar inlägget om att Borg som politiker tycker att han förstår ekonomin bättre än ekonomerna i regeringens Finanspolitiska Råd. Jag antar att man kommer att ta upp den handsken exempelvis på Ekonomistas. Jag har haft frågan om Rådets kritik mot regeringen uppe tidigare.

Eftersom jag är misstänksam mot ekonomer så vill jag inte omedelbart säga att Borg har fel. En insiktsfull politiker med mycket praktisk erfarenhet kan nog fatta smartare beslut än ekonomer som är mer bundna till sina mer eller mindre verklighetsfrämmande modeller.

Men jag har hela tiden misstanken att regeringens ”försiktighet” mer har att göra med att man vill rasera den nordvästeuropeiska typen av välfärdsstat och ersätta den med en anglosaxisk variant där underklassen verkligen får veta att den är underklass. Det lyser igenom att Borg är rädd för att åtgärder som vidtas under en lågkonjunktur kan leva kvar även när det blir bättre tider. För om det sker, exempelvis genom de extra tilldelningar som Rådet föreslår, blir ju nedmonteringen av Folkhemmet svårare.

Naturligtvis skulle man ju kunna tänka sig att när det är lågkonjunktur skulle det kunna vara förmånligt att springa ut och handla upp och sysselsätta resurser som annars ligger i träda, men det verkar inte som om man är ”ansvarsfull” om man tänker på det sättet. – Nä, läs Borg själv om du är intresserad av hans tankar, det är bra att de kommer ut i den här formen också!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Valfusk?, Kaj Raving skriver Köttfri dag, något för EU att uppmuntra, Jinge skriver Hypen kring Dawit Isaak, Baskien Information skriver Organisation inför EU-valet bannlyst och fångnytt, Kristoffer Ejnermark skriver Yttrandefrihet versus hets mot folkgrupp

Hur få regering och finansminister att lyssna?

”Regeringen och finansminister Anders Borg står allt mer isolerade med sin passiva och kamerala finanspolitik” skriver Kjell Rautio på bloggen Utredarna.

Det ruskiga med ”procykliskt” som det varnas för nedan betyder uttryckt på annat sätt att högre arbetslöshet och högre kostnader för kommuner och landsting kommer att göra konjunkturcykeln ännu djupare och besvärligare att ta sig upp ur. Motsatsen är ”kontracyklisk”, vilket innebär att regeringen stoppar in extra pengar i exempelvis kommunerna under en lågkonjunktur för att de inte skall behöva avskeda folk och därmed spä på arbetslösheten – men det innebär också att staten drar in pengar när det är högkonjunktur för att minska överhettning och verkan av den krasch som så småningom kommer. Man samlar i ladorna under goda år för att ha i reserv för de dåliga åren helt enkelt. Ungefär det recept som Keynes och andra förordade.

Nå, Rautio skriver vidare:

SKL [Sveriges Kommuner och landsting], statliga Konjunkturinstitutet, akademiska forskare, regeringens eget finanspolitiska råd, ett otal bankekonomer, fackförenings- och arbetsgivarekonomer säger alla idag unisont att det är helt nödvändigt att finansministern så snart som möjligt överger sin passiva hållning. Annars riskerar personalneddragningar och kommunala skattehöjningar att, som Calmfors varnat för, börja verka procykliskt. Därmed försvåras krisbekämpningen och vi får se onödigt kraftiga nedskärningar i välfärden och en arbetslöshet som långsiktigt försämrar landets konkurrensförmåga.

Den fråga som många ställer sig idag är: Vad krävs för att man skall få finansministern och regeringen att lyssna?

Tja, kan det hjälpa med en stadig knölpåk kanske? Eller säga åt Anders Borgare att han kommer att få hästsvansen avklippt om han inte sköter sig!

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Let’s try some pöbelvälde, Björn Nilsson skriver Elitklasser, elitskolor?, jesper skriver Vad var det vi sa? – Finanskapitalet, krisen och makten, Jinge skriver Mötet mellan Netanyahu och Obama, Anders_S skriver Idiotiska frågeställningar i media kring partiledardebatten, Krastavac skriver Augusti till augusti: Anställd, varslad och uppsagd

Finanspolitiska rådet mot regeringen

Kan man tro att regeringen är desorienterad och/eller handlingsförlamad, eller att den faktiskt vet vad den gör när den inte gör så mycket i den pågående krisen? I det senare fallet kanske den har en plan, en idé om hur den vill att samhället skall se ut. Och då är den låga aktiviteten och den skenbara klumpigheten i politiken kanske väl genomtänkt?

Regeringens Finanspolitiska råd har synpunkter på en del saker som bör göras, enligt Sveriges Radio,

Förutom höjda statsbidrag till kommunerna, pekar rådet nu på stöd till upprustning av kommunala bostäder, tillfälligt sänkt skatt för pensionärerna och en extra skatterabatt för låginkomsttagare, allt för att stimulera ekonomin.

Lars Calmfors tror att förslagen kan minska arbetslösheten med ungefär en halv procent.

Det måste väl vara minskning med en halv procentenhet han menar antar jag. Exempelvis från åtta till sju och en halv procents arbetslöshet. Men det handlar ju både om att minska arbetslösheten och att se till att det inte kommer nya vågor av avskedanden, bland annat i kommunerna. Och man behöver ju inte vara någon ekonomisk Einstein för att räkna ut att just i denna period av lågkonjunktur är det alldeles utmärkt att hugga tag i oanvända resurser och sätta dem i arbete, exempelvis vad det gäller upprustningen av bostäder. Det låter billigare än att försöka göra samma sak under högkonjunktur.

Men finansminister Anders Borgare fortsätter med sitt falskklingande ”ansvarstagande”:

Vi delar inte deras bedömning att det behövs stora ofinansierade utgiftsökningar, utan vi har haft en kraftig försämring av de offentliga finanserna men vi har fortfarande marginaler som gör att vi kan möta en svagare utveckling. Att redan idag spela bort de marginalerna tycker inte jag vore ansvarsfullt,

Ofinansierade? Höll inte regeringen på med en massa skattesänkningar för ett tag sedan? Var det ansvarsfullt? Det låter nästan som fyllot som supit upp hushållskassan och sedan gnäller att pengarna tagit slut när familjen vill köpa mat!

Kanske Alliansen tänker vänta till valrörelsen nästa år – och då börja ösa ut pengar?

På Ekonomistas-bloggen finns synpunkter från en medlem i rådet, Martin Flodén (han polemiserar mot ett knasigt uttalande från Mats Odell):

Grunden för en god konjunkturpolitik är att den offentliga sektorn inte ska strama åt under en lågkonjunktur (i grundkursen i makroekonomi får man lära sig att de offentliga utgifterna bör öka i en nedgång). Trots att skatteintäkterna nu faller kraftigt har vi inte en offentlig-finansiell kris. Vi har, särskilt i en internationell jämförelse, mycket starka offentliga finanser. Det finns därför inget behov av åtstramning i kommunerna, och risken att en bibehållen omfattning på de kommunala utgifterna under lågkonjunkturen försämrar trovärdigheten för finanspolitikens långsiktiga hållbarhet är liten.

Det håller jag med om. I och för sig kan grundkursen i nationalekonomi innehålla mycket underligt, men den här tumregeln om offentliga utgifter stämmer. Men en regim som vill krossa så mycket som möjligt av den offentliga sektorn – inte av praktiska utan av ideologiska skäl – lär inte lyssna på det örat.

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver Fina, rara, söta internet, Anders_S skriver Gör om rättegången mot Pirate Bay!, Jinge skriver Påvens besök meningslöst?, slutstadium skriver Vad snutar vill ha, salkavalka skriver KRISEN PÅ DAGENS KONFLIKT, salka skriver Management-by-otrygghet

En pinsam påminnelse…

… för Anders Borgare är denna lapp jag såg i morse på Vasagatan.


Sedan finns ju hela tiden frågan om Alliansen är handfallen inför den pågående krisen, eller om man helt enkelt använder den för att göra om samhället än mer för att passa in den nyliberala modellen. Själv har jag varit skeptisk ett tag mot att nyliberalismen dött knall och fall, det är väl snarare så att dess mest utmanande propaganda tystnat medan politiken fortsätter ungefär som vanligt eftersom ingen stoppar den. Ett av de senare välskrivna inläggen om detta hittar man hos Approximation.

Från Konfliktportalen.se: planekonomen skriver Handlingens propaganda och pedagogik, Kristoffer Ejnermark skriver Sverige hjärta USA-imperialismen, slutstadium skriver Reinfeldt ljuger, autonomak skriver Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror!, domljuger skriver Teori vs. praktik/Marx vs. Scrubs, totalavloning skriver Total Avlöning 18/4/09 Gud skapade ingen brådska.

Undanträngningsmekanismer

Idag skriver Bildt om en ny IMF-rapport som pekar på negativ tillväxt i världsekonomin. Han oroar sig för

… hur de accelererande underskotten i de stora ekonomierna nu suger upp så mycket kapital att sköra och svaga ekonomier helt enkelt trängs ut och tippas över kanten.

Jag hade samma sak uppe för någon tid sedan. Då med anledning av att Världsbanken kom med liknande dystra utsikter. Ekonomisk kris i de rika länderna leder till ökad dödlighet i Afrika. När de rika och mäktiga kämpar för att hålla sig uppe trampar de ner de fattiga och maktlösa – väldigt snyggt!

Att jämföra svensk offentlig sektor rätt av med folk på yttersta marginalen i Afrika är inte smakligt, men det kanske finns en liknande mekanism. Nu är det kris som sagt, och kommunerna kan tvingas att avskeda massvis med folk. Någon brist på medel finns egentligen inte, men de finns inte i tillräcklig grad i kommunerna. De har bland annat glidit iväg i skattesänkningar för folk som redan har det gott ställt. De rika tränger undan de fattiga kan vi säga även här.

Möjligen tror Borg & Co att det enligt läroboken skall uppstå ”dynamiska effekter” av skattesänkningarna som får ekonomin att röra på sig, men i så fall har han inte tagit hänsyn till att skatteförändringars resultat beror av var och hur och för vem man ändrar skatten. Dessutom finns det andra utgiftsposter än skatter. Sänker man skatten för de välmående men samtidigt gör livet dyrare för de mindre välmående är det verkligen ingen ”stimulans” för ekonomin. I själva verket är det ett recept för att få den att fungera sämre.

Det har tidigare funnits antydningar om att regeringen förstått att satsningar på den offentliga sidan är effektiva om man vill ha snabba och ekonomiska resultat i en kris men det verkar ha varit bara en antydan som inte förverkligas. Regeringens politik, hur den än offentligt motiveras, förefaller ha en stenhård ideologisk kärna som inte får påverkas av den otäcka verkligheten. Och ideologi är ju ett förstelnat tänkande, eller för att citera Friedrich Engels falskt medvetande.

"Astrolog förklarar finanskrisen"

”Astrolog förklarar finanskrisen” får vi veta i Aftonlövets ekonomibilaga (som väl därmed får anses hålla ännu lägre nivå än Dagens Industri). Astrologer antas förutspå saker. Kommer man i efterhand och förklarar en händelse med att stjärnorna (planeterna egentligen) stod si eller så låter det knappast som om man är kvalificerad som prognosnisse. Astrologen i fråga är indier, och vi kan naturligtvis undra om man har samma planeter i Indien som här vid Atlanten.

En viss ruelse över att ekonomerna inte klarar av att spå syns i Wolodarskis skriverier i Dagens Nyheter. Han skriver:

Finansminister Anders Borg, som byggt en mur runt sig av disputerade ekonomer, har gång på gång underskattat stormens styrka.

För mig låter det inte så konstigt. Nyckelorden är disputerade ekonomer. Kanske mur också. Om man är bakom en mur kan det vara svårt att uppfatta de viktiga och intressanta företeelser som finns därutanför. Dessa ekonomer har kläckt ur sig doktorsavhandlingar, men är det ett kvalitetstecken om man tänker sig någon slags relation mellan kunnande och den ekonomi där de antas verka? Det är nog inte så stor konst att skaffa sig ett stort kunnande som är fullständigt oanvändbart.

Själv fick jag en rätt negativ bild av ekonomer när jag studerade nationalekonomi tidigare detta årtusende. Med en rätt lång bakgrund inom en stor industri tänkte jag att även jag kan ha en del praktiska kunskaper som är av nytta (och jag har ju dessutom hanterade miljoner som inte var fiktiva tankeexperiment utan högst reella i bokförningen) men det fick jag aldrig något intryck av att proffsekonomerna tyckte var väsentligt. De hade sina idéer om vad ”företagen” har för sig och att jag sett exempelvis priskalkyler i levande livet var inte av intresse. Det stämde ju inte med läroböckerna malande marginalism.

Alltså: Borg sitter förmodligen bakom en mur av folk som visserligen kan kläcka ur sig krånglig matematik och läsa upp en del neoklassiska trossatser vid behov, men hur mycket verkliga insikter har de av hur det fungerar runt om i samhället? Muren måste bort om verkligheten skall bli synlig.

Mer Wolodarski:

Under min egen tid som civilekonomstudent i Stockholm i slutet av 90-talet berördes 30-talsdepressionen flyktigt. Dess lärdomar tycktes passé, knappast relevanta för vår tid av politisk och ekonomisk globalisering. Undervisningen i finansiell ekonomi var präglad av en ensidig tro på att marknader alltid fungerar rationellt.

Förenklat kan budskapet sammanfattas så här: finanssektorns aktörer är rationella. Prissättningen på marknaden är korrekt, den går att lita på. Och hög skuldsättning är ingen nackdel. Lönsamma projekt kan ju alltid finansieras med nya lån.

Men sanningen – och den är knappast ny – är att beslutsprocesser sällan följer lärobokens rationella beskrivning. Intuition, flockbeteende och rädsla måste också vägas in i kalkylen.

Tja, sent skall syndaren vakna! Gårdagens religiösa trossatser blir nu ”en ensidig tro”. Inte är det mitt fel om Wolodarski har lärt sig en massa dumheter i skolan. Ytterligare en godbit att hacka på:

Kanske är det naivt att tro att professionella bedömare ska kunna förutspå allvarliga finansiella svackor. Om det inte gick på 1930-talet, varför skulle det gå nu?

Jag är inte säker på saken, men signalerade inte Kommunistiska Internationalen att det var kris på gång? Strax före den stora börskraschen 1929 bröt sig Kilboms falang ur det svenska kommunistpartiet bland annat med hänvisning till att kapitalismen hade stabiliserats i en evig högkonjunktur. De flesta kilbommare återgick senare till socialdemokraterna och en liten grupp blev pronazistisk. Och under hela trettiotalet var det kris, och den tog inte slut förrän kriget bröt ut.

Men om vi hänger upp oss på ”professionella bedömare” och som affärsmässigt sinnade personer fråga varför man skall betala professionella bedömare som inte klarar av att göra bedömningar? Ta in amatörer med lite grå celler i skallen i stället, eller konsultera någon tant som spår i kaffesump! Det kan inte bli sämre. Det verkar som om Borgs mur av disputerade ekonomer utan större plågor kan rationaliseras bort. Att exempelvis USA:s usla affärer generellt, och de oerhörda inkomstklyftor som finns där, kombinerat med teknikskiften och lite annat i världen exempelvis spekulationskapitalets betydelse, inte skulle ha någon betydelse … tror man det är man inte kompetent som ekonom. Hade ekonomerna varit kompetenta och professionella hade de rest sig som en man/kvinna och ropat: Detta håller inte, det kommer att bli kris!

På tal om USA. Här är några synpunkter från en historieprofessor i USA som jämför dagens kris med trettiotalskrisen. Det finns likheter och olikheter. En av de intressantare är att det finns mindre tryck från organiserade arbetare och handlare idag än då. Folket har blivit, eller gjorts maktlösare. Min reflexion är att den del av ekonomin där större delen av folket befinner sig påminner allt mer om den oreglerade situation med perfekt konkurrens som förekommer i läroböckerna, medan kapitalägarna befinner sig i en helt annan värld. Det är väl därför en del personer skäller om ”kapitalism för de fattiga och socialism för de rika”. Staten i USA köper ut de rika – hur vore det om man köpte ut de fattiga, skulle det verlkligen bli dyrare?