Lyssningstips för historieintresserade

Jag råkade nyss på en podd där Aron Flams berömda (ö/kända) bok om Sverige och andra världskriget behandlades. Historikern Mikael Nilsson tar i rejält. Det lär behövas, med tanke på att vissa personer och grupper försöker bygga upp en bild av ett Sverige som knappt känns igen från den verkliga historien. Ibland känns det som de rör sig i ett parallelluniversum. Den som är intresserad av ämnet bör lyssna här.

En reflexion från min sida: om nu Sverige var så tyskvänligt under kriget, varför gick rekryteringen av svenskar till tyska krigsmakten så in i norden dåligt? Och varför var det så många danskar och norrmän som gick med i de tyska styrkorna? Vet inte om det finns exakta siffror, men ungefär 150 svenskar mot 8000 danskar och 6000 norrmän låter märkligt – Sverige var ju inte ockuperat, Danmark och Norge var det. Man får väl lägga till en del svenskar som var i Finland och alltså praktiskt var på den tyska sidan, men det ändrar knappast relationstalen så mycket.

Det är rätt ynkligt med folk som årtionden efter andra världskrigets slut krävt en politik som förmodligen gjort att även Sverige ockuperats 1940/1941. Vid den tiden fanns ju ingen krigsmakt som kunde stå emot tyskarna, för tillfället hade de ju i praktiken vunnit kriget. Och var hade då de danska judarna tagit vägen, nu kunde de ju räddas över Sundet när läget blev kritiskt. Men att spela moraliskt upprörd i efterhand, när det är riskfritt … är ju som sagt riskfritt. Och moraliskt tvivelaktigt.

Barbarossa

Den 22 juni 1941 började andra världskriget på allvar. Tyskland angrep Sovjet. Tyskarna trodde att en blixtattack skulle sänka Sovjet. Det fungerade ju på västfronten. De räknade inte med att Sovjet var så redo man kunde vara 1941, och att tyskarna som det visade sig hade skrivit under sin egen dödsdom.

Ett sätt att studera historiska skeenden kan vara att läsa samtida tidningar. I efterhand kan en historisk händelse, som Tysklands Operation Barbarossa, vara lätt att förstå. Småplocket rensas bort i den historiska analysen, det väsentliga tas fram. Men när den dåtida pressen rapporterar om det som hände igår och idag blir det knepigare. Stort och smått blandas på nyhetssidorna, riktiga och felaktiga uppgifter, mer eller mindre insiktsfulla kommentarer, lögner och propaganda. Det är med andra ord som idag. Kan vi idag, med ledning av en morgontidning, radion och TV samt ”nätet” få en omedelbart korrekt och förståelig bild av vad som händer i världen? (”Nej”, säger jag.)

Jag kollade Svenska Dagbladets historiska arkiv för två dagar, 22 och 23 juni 1941 och plockade några rubriker och delar av artiklar. Vi är alltså dels i sista dagen innan krigsutbrottet i öst, och dels i första dagen av Barbarossa.

Stockholmare åker till skärgården med pick&pack, och tydligen med getter också. Ingen känsla för att nästa fas av det stora kriget är på gång.
Men moralfrågor är alltid intressanta, och dansbaneeländet är naturligtvis viktigt att angripa.
Dock: i öster händer något. Finland mobiliserar. Varför? Tyskarna säger sig inte lägga sig i vad finnarna gör.
Hur som helst: händer det något på slagfälten handlar det inte om Sovjet. Det skulle ju innebära ett tvåfrontskrig i Europa, och den faran är nu ”slutgiltigt undanröjd” säger Deutsches Nachrichtenbüro. Nej, det är England man riktar sig mot. – Nåväl, detta var på gamla midsommarafton, den 22 juni. Låt oss nu se hur sången går den 23 juni!
Jojo, ”bombregn över ryska armeerna”! Angrepp på Finland sägs det också, men jag har för mig att finnarna var i gång med att minera Finska viken redan innan krigsutbrottet.
Och att den tyska fronten gick från Norra ishavet till Medelhavet var klart redan dag ett.
Mitt i storpolitiken hittar vi ledaren för Sveriges Kommunistiska Parti, Sven Linderoth. Tyskarna försökte få SKP förbjudet. Partiet arbetade under svåra omständigheter, men något partiförbud blev det aldrig.

Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fallVerbal 2020
Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!
Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.
Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?
Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.
Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.
Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.
Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:
Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?
Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? – Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?
Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.
Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.
 

De retroaktiva krigarna

En märklig företeelse som förekommit rätt länge, men som blivit alltmer egendomlig på senare tid är något som man kan kalla ”de retroaktiva krigarna”. Det rör sig om personer som av olika skäl klagar över att Sverige inte deltog i Andra världskriget (vilket innebär att hjälpen till Finland 1939-1940 märkligt nog försvinner i resonemanget).

Tendensen har väl tidigare dominerats av liberala figurer och USA/NATO-svärmare. Målet kan ha varit att försöka få Sverige att göra något dumt genom att jaga fram det dåliga samvetet. Kanske i stil med ”oj va dålit Sverige va under kriget, nu måste vi gottgöra de genom att ge allt vi har till EU å NATO!”

På senare tid har frågan övertagits av sverigedemokrater och liknande som gör ett stort buller om socialdemokraternas ”bruna rötter”, och hur Sverige under kriget skall ha krupit för, underkastat sig etc etc Tyskland. Man får ett intryck av att dessa människor hellre sett att Sverige förklarat Tyskland krig (eller att de helt enkelt babblar rakt ut i luften för att få bort uppmärksamheten från sig själva). Detta är ju tämligen meningslöst eftersom kriget tog slut för länge sedan, och att fäkta med svärd idag, när det är helt ofarligt, verkar löjligt eller till och med oärligt. Det är klart att Sverige kunde ha förenat sig med ett antal latinamerikanska stater som hann med att förklara krig mot Tyskland strax innan riket bröt samman, men det verkar också löjligt, och syftet var väl att beslagta lokala tyska tillgångar, inte någon flammande anti-nazism.

Här är ett par tankar om effekterna av ett svenskt krigsdeltagande under en period när Tyskland hade huggtänderna kvar (med andra ord in i 1944):

Flyktingar. 1943 räddades 8000 danska judar över till Sverige. Hade krig utbrutit hade räddningen kanske blivit kortvarig. Inte bara för dem, utan för svenska judar, socialister, fackföreningsfolk etc, alltså grupper som misshagade tyskarna. Den svenska neutraliteten gjorde det också möjligt att rädda en hel del människor genom ”de vita bussarna” 1945.

Malmen. Om motivet var att få stopp på den svenska järnmalmsexporten till Tyskland skulle ett krig ur svensk synpunkt vara en riskabel operation. Skulle den svenska krigsmakten vara stark nog att hindra att tyskarna tog över gruvorna i Gällivare och Kiruna, samt järnvägen ner till Luleå, och därmed kunna fortsätta leveranserna med båt till Tyskland? Min gissning är att tyskarna borde ha klarat detta, och att de dessutom var starka nog för att se till att de västallierade inte kunde komma till hjälp via Narvik. I värsta fall kunde den här utvecklingen ha skadat de allierade mer än vad den hjälpte. (Jag undrar hur finnarna skulle ha reagerat i ett sådant läge – hade de förhållit sig neutrala, eller direkt hjälpt tyskarna? Jag misstänker det senare.) Tyskarna hade nog inte behövt ockupera hela Sverige, det hade räckt med en del nyckelområden, och resten kunde ha förvaltats ungefär som Vichyregeringen i Frankrike.

De här punkterna är vad man kallar ‘kontrafaktisk historieskrivning’, vilket innebär att man försöker gissa vad som kunde ha hänt om inte det som hände verkligen hade hänt. Men nu gick det som det gick … och om jag skall lufta ytterligare någon misstanke är det att de som idag vill förklara Tyskland krig retroaktivt innefattar element som säg 1943 glatt hade välkomnat Wehrmachts taktfast marscherande gossar.

Jag blev överraskad

Jag blev överraskad vid läsning av en artikel i Svenskan idag. Det är en intervju med den 94-åriga krigsveteranen Maria Rochlina, och hon säger saker som man kanske inte ser så ofta i den här tidningen. Rubriken är ”94-årig krigsveteran: ”Vladimir Putin sviker oss””, och jag tänkte att här har man väl letat upp någon som kommer med sedvanligt liberalt gnäll. Men så icke. Läs här:

Maria talar med vördnad om diktatorn Josef Stalin, och säger att det saknas starka ledare i dag.
– Putin talar hela tiden om att man inte ska glömma kriget, men han får patriotism att framstå som en show, och försöker ta åt sig äran för segern. Men det var jag och Sovjet som vann kriget.
Likt många veteraner som hyllar kommunismen är hon kritisk mot Vladimir Putin, eftersom han inte vill återinföra det sovjetiska systemet.
– Putin har svikit veteranerna, han låter oligarker plundra Ryssland. Jag kommer att träffa honom 9 maj och berätta vad jag tycker. 

Hoppas att hon berättar och att Vladimir P. lyssnar ordentligt. En veteran från Stalingrad och Kursk kan man inte bara ignorera. Eller kan man det? Hur många av den här kalibern finns det kvar i Ryssland:

En Sovjetmänniska ända ut i fingerspetsarna som känner stark nostalgi för Sovjettiden, då sjukvård och skola var gratis.

Vad sa statsminister Hansson egentligen?

Lite historia. Här har jag klippt från Svenska Dagbladet 28 augusti 1939. Sveriges statsminister talar på Skansen i Stockholm. Kriget är på väg att bryta ut. ”Sveriges beredskap är god” säger han. Senare har uttalandet hånats och förvrängts till att han talade om den militära beredskapen. Den var inte på topp. Men det var folkförsörjningen det gällde och som han talade om. Hansson fick rätt. Det blev ingen livsmedelskris i Sverige av samma allvarliga art som under första världskriget.

Neutralitetsbrott?

Här är ett par klipp från Svenska Dagbladet, 17 januari 1945. Det var mindre än ett halvår kvar innan världskriget skulle ta slut i Europa. De stora offensiverna och slagen skedde söder om Östersjön när den sovjetiska armén ryckte fram mot Berlin. Men även i norr hände det saker: Röda armén ryckte in i Finnmark i norra Norge, och norska trupper var med:

Norrmän tränga fram i Nordnorge! Men varifrån kom de norska trupperna, och hur transporterades de till fronten? Notera rubriken längst ned: Norska poliserna flögos härifrån med USA-plan. Hela notisen ser ut så här:

Jag är inte insatt i var och varenda detalj angående världskriget, och vad som förvånade mig här är att svensk press innan ens kriget var slut talade om att USA-plan (jag tror de flög från Kallax i Luleå) lyfte upp stridande förband till Finnmark. Dessutom står det att de norska polisförbanden utbildats i Sverige. Nu var det ju si och så med Sveriges neutralitet under kriget, men formellt måste ju detta vara ett neutralitetsbrott i likhet med hur tyska krigsmakten fick förmånsbehandling  under tidigare skeden av kriget. Berodde det här avslöjandet av journalistiskt spaningsarbete, eller hade redaktionen på Svenskan fått en ”grå lapp” om att det var lämpligt att skriva lite som skulle gillas av de Allierade?

På tal om fronten söder om Warszawa: här är en sovjetisk spelfilm som handlar om den delen av kriget. Hela skeendet, från Stalin i Kreml till marskalkarna och soldaterna vid fronten – och bort till bunkern i Berlin!

 

SvD 16/1 1945 – Teschen

Jag har ännu inte så mycket använt den utmärkta tjänsten som prenumeranter å Svenska Dagbladet åtnjuter, nämligen att via datorn plocka upp gamla nummer. Men nu tog jag mig en titt på tidningen den 16 januari 1945 och fann en intressant notis. Kriget gick mot sitt slut, den sovjetiska jätteoffensiven rullade fram i öster och en ny polsk regering hade bildats i Lublin i östra Polen. Det är den som kallas Lublinregeringen nedan.

1945 är som sagt krigets slutår, men med den här historien är vi tillbaka till 1938 och en händelse som nästan gjorde kriget oundvikligt: Tjeckoslovakiens undergång. I allmänhet brukar Tyskland och nassarna få skulden, och de var ju huvudskurken, men det fanns två andra lymlar inblandade: Polen och Ungern. På kartan nedan kan man se vad som hände när Tjeckoslovakien styckades. De som tog de största bitarna var Tyskland och Ungern. Teschen är det lilla blå området. Verkar inte vara mycket till krigsorsak.

Wikikarta härifrån

Men läget inför krisen 1938 var att Sovjetunionen var redo att gå in med stora truppstyrkor för att stödja tjeckerna. För att föra över trupperna måste dock polskt territorium passeras, och polackerna gick inte med på det. Det verkar som viljan att knapra på grannlandet var större än viljan att rädda hela grannstaten. Så: i oktober 1938 tog polackerna Teschen och i september 1939 tog tyskarna Polen, med katastrofala följder för det polska folket. – Jaja, sluter man en pakt med Djävulen så går det som det går …

I notisen i SvD framgår för övrigt att de polska och tjeckoslovakiska exilregeringarna i London fortsatte att gräla om Teschen under kriget. Den polska exilregeringen är inte samma sak som Lublinregeringen, det var två olika grupper där de i London verkar ha framhävdat i att annekteringen av Teschen var en god idé. I Lublin hade man bättre omdöme, och kunde därmed få diplomatiskt erkännande från tjeckoslovakerna. Bakom Lublinregeringen stod Sovjet, så det var viktigt.

19 november 1942 – 75-årsjubileum

För den som är intresserad av det riktiga kriget i Europa, fronten där avgörandet stod på den europeiska krigsteatern under andra världskriget, kan det vara värt att notera att den 19 november 1942 började slaget vid Stalingrad. 75 år har gått. Var vaksam mot personer som försöker sudda i historien!