Illa för hobbysociologer?

Uttrycket ‘hobbysociolog’ finns vad jag vet inte, men på senare år har vi ju utsatts för ‘hobbykriminologer’ som ‘hobbyepidemiologer’, så varför inte klämma till med ytterligare en amatörgrupp av personer som via ‘sociala media’ meddelar omvärlden om sin expertis i det ena eller andra aktuella området?

Vad säger nu hobbysociologerna? – Nå, om man spanar in exempelvis Flashbacks välinformerade (obs: satir) skribenter så stämmer en hel kör upp visan om att antisemitismen slog till i Malmö först i och med den stora invandringen av muslimer på 2000-talet. Det är invandrarnas fel (och möjligen SSU:s). Staden har fått ett enormt inflöde av nya grupper som råkar ogilla judar. Underförstått: om muslimerna körs ut är problemet löst.

Men då kommer den här flickan och förstör hela upplägget via ett uppslag i Svenska Dagbladet.

Och är inte Skåne en av landsändorna som har haft en rätt omfattande ren och skär (ursäkta: solkig och brun) nazistisk historia som aldrig helt försvunnit, och som omvandlats under historiens gång till modernare rörelser? Antisemitism kommer att finnas kvar och ibland bli synlig genom att någon identifierad ‘skånedemokrat’ skriver något dumt på nätet eller lägger upp en olämplig bild. Då blir det uteslutning ur partiet (om inte dummingen är kompis med partiledningen). Då är det lugnast att vara helt anonym hobbysociolog på Flashback.

Ovanligt hårda ord från Putin

President Putin och hans medarbetare är knappast kända för att vråla ut hotelser och förolämpningar (de är alltså inte USAmerikaner, om man vill vara polemisk). Men här är ett ovanligt aggressivt uttalande av honom som behandlar en historisk fråga, nämligen hur Polen agerade året innan Andra världskriget bröt ut. Det är en ful historia, där Polen gick ihop med Tyskland och Ungern för att krossa Tjeckoslovakien. För att göra historien kort så hindrades Sovjet från att ingripa på Tjeckoslovakiens sida. Året därpå angrep Tyskland Polen, med ett fruktansvärt pris för polackerna och de central- och östeuropeiska judarna. Det var Sovjets röda armé som fick rensa bort nazisterna, vilket i sin tur idag (indirekt, men i alla fall) beklagas av bland annat polska politiker och gör att monument till befriarna förstörs.

Det som verkligen slog mig hårt, säger jag er ärligt, var hur Hitler och Polens officiella representanter diskuterade det så kallade judiska problemet. Hitler berättade för utrikesministern och sade senare rakt på sak till den polska ambassadören i Tyskland att han hade en plan för att skicka den judiska befolkningen till Afrika, till kolonierna. Föreställ er 1938 att utvisa judar från Europa till Afrika. Skickar dem till deras utrotning. Till förstörelse. Och här är vad den polska ambassadören svarade till detta och skrev i sin rapport till den polska utrikesministern, herr Beck: ”När jag hörde detta”, skrev han, ”svarade jag” (till Hitler menar han), ”att om han gör det, kommer vi att bygga ett vackert monument till honom (till Hitler) i Warszawa.” Bastard! Det antisemitiska grisen. Det finns inget annat sätt att säga det. Han var i full solidaritet med Hitler i hans anti-judiska, antisemitiska känsla och dessutom föreslog han att det skulle byggas ett monument till Hitler i Warszawa för att denne förföljde det judiska folket. Och han skrev till sin beskyddare, utrikesministern, uppenbarligen i hopp om förståelse och godkännande. Han skulle inte ha skrivit detta utan anledning. Hur som helst, jag kommer inte gå in på mer detaljer nu, men i alla fall vill jag betona igen: vi har tillräckligt med material för att förhindra att någon förstör minnet av våra fäder, våra farfäder och alla de som gav sina liv för seger över nazismen. Jag vill bara notera att det är den här typen av människor, människor som de som förhandlade med Hitler då, är nu samma typ av människor som vanställer monument till befrielsesoldaterna, Röda arméns soldater som befriade Europas länder och Europeiska folk från nazismen. Dessa är deras följare.

Alltså: det finns folk i Polen idag (och väl i Litauen och Ukraina) som är av samma skrot och korn som den polack som ville resa ett monument över Hitler och som alltså är bastarder och grisar (orättvist mot grisarna tycker jag). Här är en film där Putin säger det som jag översatt ovan. Det börjar ungefär 3:08 i filmen.

Solzjenitsyn – anti-judisk?

Minns någon Aleksandr Solzjenitsyn? Författaren. Han hivades ut från Sovjetunionen som icke önskvärd, och hyllades därmed i omvärlden som hjälte och demokrat.

Men anti-semitism, eller rent judehat, talades det inte. Det kanske inte var så känt eller utvecklat hos AS på den tiden. Men nu borde det vara det. Jag hänvisar till en artikel i Russia Insider som handlar om en bok som AS har skrivit, men där det görs ansträngningar att hindra översättningar till andra språk. Efter att ha tröskat mig igenom artikeln (som alltså håller med AS) tycker jag det är svårt att tillbakavisa anklagelserna om fientlighet mot judar generellt. De hade det minsann bra, var elaka före, efter och under revolutionen och den kommunistiska epoken, och borde be om ursäkt allihop tycker AS!  – Med de exempel som ges är det faktiskt inte så konstigt att det görs ansträngningar att hindra översättning till främst engelska. Som uttalad judehatare skulle AS i det närmaste vara död i den litterära världen i väst (eller är han egentligen inte nästan det, det finns ju knappast behov av hans tjänster längre i och med att Sovjet upphört?).

Men det finns upplysningar, exempelvis på Wikipedia om denna bok:

In 2001, however, Solzhenitsyn published a two-volume work on the history of Russian-Jewish relations (Two Hundred Years Together 2001, 2002).[82] A bestseller in Russia, the book triggered renewed accusations of anti-Semitism.[83][84][85][86]
Similarities between Two Hundred Years Together and an anti-Semitic essay titled ”Jews in the USSR and in the Future Russia”, attributed to Solzhenitsyn, has led to inference that he stands behind the anti-Semitic passages. Solzhenitsyn himself claims that the essay consists of manuscripts stolen from him, and then manipulated, forty years ago.[86][87] However, according to the historian Semyon Reznik, textological analyses have proven Solzhenitsyn’s authorship.[88]

Det bör påpekas att Russia Insider inte är en officiell rysk publikation.  Den innehåller en del intressant material om Ryssland, men på senare tid har det kommit fler artiklar som är anti-judiska. Det verkar underligt, och jag undrar hur någon kan tro att Ryssland tjänar på detta – det är väl snarare tvärtom. Som tur är finns det andra sajter med bra nyheter och analyser om Ryssland, där man slipper dras med den här typen av material.

Kan det vara så att anti-kommunism och judehat har en del gemensamt? AS kan ju vara ett exempel.

Vad skriver man om egentligen?

Ibland är det tröttsamt med bloggandet, inget blir skrivet. Ibland hoppar tankarna hit och dit: ”Ska jag skriva om det där, har jag något intressant att tillfoga det offentliga samtalet eller blir det bara plattityder, självklarheter, något som andra redan sagt?”

Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:

Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.

Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för  krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.

Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA – jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? – Den konspirativt lagde kan ju tänka att ”jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm – det håller vänstern sysselsatt ett tag!”

Kul med snöbollskrig. I förorterna kastas det sten, och det är värre.

Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det …) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?

Jag tror att svaret är ”ja”. Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? – Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.

Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna – med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. – Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.

Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!

Myrdal om anti-semitism

Med ungefär sjuttio år i bagaget av anti-antisemitism bör man ha en viss tyngd i sina diskussioner. Jag nämnde tidigare Jan Myrdals twitter-kritik mot Hillersberg. Nu kommer han igen med en text som refuserats av skönandarna på Dagens Dumheter. Den är rubricerad DEN TJÄNANDE ANTISEMITISMEN. (Har inte den tidningen längre, och det verkar inte vara någon större förlust.) Det är ett brett svep över antisemitism och liknande påfund, och jag antar att det breda anslaget sticker en del i ögonen. Alla har ju inte Myrdals långa perspektiv och breda kunskaper, om man säger så, och inte någon ambition att få perspektiv och kunskaper heller.

Palestina är kärnan. Det som sionisterna gör mot palestinierna driver fram en negativ syn på judar i gemen, särskilt i den islamiska världen. Samtidigt försöker den israeliska staten knyta judar runtom i världen till sig. Myrdal jämför med liknande taktik hos den tyska staten under Andra världskriget:

På motsvarande sätt som då i början av fyrtiotalet arbetar nu de israeliska statsorganen. Troende i religiösa samfund, de en gång kibbutzfrälsta, sådana med familjerötter från shtetler i Östeuropa, ättlingar till överlevande från Auschwitz, allmänt kulturintresserade, alla som upplever en judisk identitet; de drivs med hotet om en växande antisemitism att solidarisera sig med den israeliska staten och försvara dess allt katastrofalare och allmänfarliga politik.

Det blir en rundgång: antisemitism och anti-islam bygger upp varandra till allt mer hatiska nivåer. Samtidigt har vi rörelser i Europa, som i Ungern, som återigen spelar ut jude-kortet. Det hade de knappast gjort om det inte finns rätt många i folket som faktiskt har dessa fördomar. Att det här ogräset växer igen kan inte bara skyllas på nyliberalismens härjningar. Myllan och fröna fanns redan.

Men bilden ser inte helt entydig ut. USA är nyckelland i den här saken. Är det inte så att det finns en generationsfråga, där äldre USAmerikanska judar ofta fortfarande helhjärtat stödjer vad extremisterna i den israeliska ledningen gör, medan de yngre generationerna blir mindre och mindre intresserade? Kanske basen för israelisk propaganda ändras? Om det folkliga stödet för Israel i USA finns bland åldrande evangelikala människor är det ju en annan situation än om judarna i stort sett mangrant ställer upp för Israel. Nu verkar det tyngsta stödet finnas hos aggressiva pro-israeliska påtryckargrupper, som dock ett växande antal amerikaner, judar eller ej, inte gillar. ”Israel firsters” har ännu övervikt, men kommer det att hålla på sikt?

Hur stor judefientligheten är i Sverige vet jag inte. Har för mig att någon undersökning kom fram till att frekvensen faller från höger till vänster: de mest judefientliga finns bland sverigedemokrater och moderater, de minst fientliga bland vänsterpartister och KP-are. I samband med bankkriserna och krisen i eurozonen har åsikter om ”judarna” ibland poppat upp i tidningarnas ”pissrännor”. Dock långt ifrån i samma omfattning som folk som hetsar mot ”invandrare” i allmänhet och ”muslimer” i synnerhet.

Och så får vi räkna med att det bland yngre muslimer som med rätta upprörs över övergreppen mot palestinierna kommer det ibland att slå fel och slå över till anti-semitism. Några snillen tror att de utövar kamp mot Israel genom att åka som jihad-turister till Syrien, hetsade av radikala imamer och betalda av rika knösar från Arabiska halvön. Det kommer man inte åt med uppblåsta förmaningar, utan det krävs också ett klart ställningstagande mot sionisternas våldsdåd och falskhet. Ärlighet varar längst, hyckleri avslöjas förr eller senare. Hur många i det socialmoderata lägret klarar av en ärlig kritik?

Myrdal om Hillersberg

Bland de få som jag följer på Twitter är Jan Myrdal. (Följer också Kapten Stofil, men det är en helt annan sak som alla förstår!) Jan M. använder mest Twitter för att sprida citat ur äldre texter, från sextiotalet ungefär. Under bilden är ett flöde (läses nedifrån och upp) som dock måste vara av färskare datum eftersom det behandlar den rabulistiske för inte så länge sedan döde tecknaren Lars Hillersberg.

Jag rör mig inte i konstnärskretsar, men mötte faktiskt Hillersberg en gång för många år sedan. Det var på anarkisternas Kafé 44 på Tjärhovsgatan, en kväll med diktuppläsning. Uppläsarens namn minns jag inte, den var en man som var/hade varit korrekturläsare på Svenska Dagbladet och nu skrivit en samling sonetter. Muslim var han också. (Undrar hur man fick ihop anarkism med klassiska sonetter förresten?) I den lilla publiken befann sig Lars H. Jag snabbförfattade själv en sonett och läste upp från scenen, (det var förmodligen både första och sista tillfället som scenpoet för min del!). Sedan kom jag att byta några ord med Lars H. Han verkade vara en ofarlig liten figur, hade bara någon teknisk fråga om sonettens utformning. Jag var ju helt olärd i ämnet, den var inte riktigt formfulländad om man säger så. Men korrekturläsaren verkade uppskatta den!

Jag är något förvånad över att Myrdal klipper till så hårt mot Lars H. Men det är klart, killen (Lars H alltså) hade inte alltid världens bästa omdöme. Det har inte Lars Vilks heller, men det gäller ju hur man riktar sitt dåliga omdöme och vilka beskyddare man har.  Hade Vilks börjat med att rita sin vedervärdiga judesugga, inte sin vedervärdiga rondellhund, hade han nog inte varit så omhuldad som han nu är i vissa kretsar. – Sedan vet jag inte om Myrdal rätt värderar Hillersbergs betydelse för hur svenska progressiva ser på Israel. Är de så korkade?

Hillersberg var aldrig någon favorit som tecknare hos mig. Smårolig ibland, men sällan stor-rolig. Och visst har Myrdal rätt när han skriver att ”en vänster som accepterar antisemitiska inslag är ingen vänster”. Men då får man observera vem det är som definierar ”antisemitism”, och av vilka skäl!

Notera Lars – Lazarus Hillersberg – Hillelberg. Hillel var en forntida judisk lärd som sägs ha sammanfattat läran med dessa ord: Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. En princip som med andra ord uttalats i flera religioner och filosofier. Men för en satirisk tecknare kanske det inte är en bra riktlinje, om inte tecknaren också är rejält elak mot sig själv! 

  1. <div class="tweet original-tweet js-stream-tweet js-actionable-tweet js-profile-popup-actionable js-original-tweet " data-expanded-footer="

    ” data-feedback-key=”stream_status_345587586649178112″ data-item-id=”345587586649178112″ data-name=”Jan Myrdal” data-screen-name=”Jan_Myrdal” data-tweet-id=”345587586649178112″ data-user-id=”476895713″ style=”background-color: whitesmoke; border-bottom-color: rgb(232, 232, 232); border-bottom-style: solid; border-bottom-width: 1px; cursor: pointer; min-height: 51px; padding: 9px 12px; position: relative;”>

    Men en vänster som accepterar antisemitiska inslag är ingen vänster.
  • <div class="tweet original-tweet js-stream-tweet js-actionable-tweet js-profile-popup-actionable js-original-tweet " data-expanded-footer="

    ” data-feedback-key=”stream_status_345587426292551680″ data-item-id=”345587426292551680″ data-name=”Jan Myrdal” data-screen-name=”Jan_Myrdal” data-tweet-id=”345587426292551680″ data-user-id=”476895713″ style=”border-bottom-color: rgb(232, 232, 232); border-bottom-style: solid; border-bottom-width: 1px; cursor: pointer; min-height: 51px; padding: 9px 12px; position: relative;”>

    och har dåligt omdöme och kritiken splittrar vänstern.
  • <div class="tweet original-tweet js-stream-tweet js-actionable-tweet js-profile-popup-actionable js-original-tweet " data-expanded-footer="

    ” data-feedback-key=”stream_status_345587311297310721″ data-item-id=”345587311297310721″ data-name=”Jan Myrdal” data-screen-name=”Jan_Myrdal” data-tweet-id=”345587311297310721″ data-user-id=”476895713″ style=”border-bottom-color: rgb(232, 232, 232); border-bottom-style: solid; border-bottom-width: 1px; cursor: pointer; min-height: 51px; padding: 9px 12px; position: relative;”>

    Ibland sägs det bland vissa intellektuella att man inte bör kritisera Hillersbergs antisemitiska teckningar då han är konstnär
  • <div class="tweet original-tweet js-stream-tweet js-actionable-tweet js-profile-popup-actionable js-original-tweet " data-expanded-footer="

    ” data-feedback-key=”stream_status_345587027032559617″ data-item-id=”345587027032559617″ data-name=”Jan Myrdal” data-screen-name=”Jan_Myrdal” data-tweet-id=”345587027032559617″ data-user-id=”476895713″ style=”border-bottom-color: rgb(232, 232, 232); border-bottom-style: solid; border-bottom-width: 1px; cursor: pointer; min-height: 51px; padding: 9px 12px; position: relative;”>

    Men det är framförallt de medelålders eller äldre antifascisterna som funnit Hillersbergs teckningar avskyvärda.
  • <div class="tweet original-tweet js-stream-tweet js-actionable-tweet js-profile-popup-actionable js-original-tweet " data-expanded-footer="

    ” data-feedback-key=”stream_status_345586849986781184″ data-item-id=”345586849986781184″ data-name=”Jan Myrdal” data-screen-name=”Jan_Myrdal” data-tweet-id=”345586849986781184″ data-user-id=”476895713″ style=”border-bottom-color: rgb(232, 232, 232); border-bottom-style: solid; border-bottom-width: 1px; cursor: pointer; min-height: 51px; padding: 9px 12px; position: relative;”>

    Visst har högermän reagerat mot dem.
  • <div class="tweet original-tweet js-stream-tweet js-actionable-tweet js-profile-popup-actionable js-original-tweet " data-expanded-footer="

    ” data-feedback-key=”stream_status_345586466837127169″ data-item-id=”345586466837127169″ data-name=”Jan Myrdal” data-screen-name=”Jan_Myrdal” data-tweet-id=”345586466837127169″ data-user-id=”476895713″ style=”border-bottom-color: rgb(232, 232, 232); border-bottom-style: solid; border-bottom-width: 1px; cursor: pointer; min-height: 51px; padding: 9px 12px; position: relative;”>

    Det har han gjort med sina antisemitiska teckningar.
  • <div class="tweet original-tweet js-stream-tweet js-actionable-tweet js-profile-popup-actionable js-original-tweet " data-expanded-footer="

    ” data-feedback-key=”stream_status_345586345995030528″ data-item-id=”345586345995030528″ data-name=”Jan Myrdal” data-screen-name=”Jan_Myrdal” data-tweet-id=”345586345995030528″ data-user-id=”476895713″ style=”border-bottom-color: rgb(232, 232, 232); border-bottom-style: solid; border-bottom-width: 1px; cursor: pointer; min-height: 51px; padding: 9px 12px; position: relative;”>

    och som mest effektivt bidragit till att skapa ett stöd åt staten Israels förbryterska politik bland svenska progressiva.
  • <div class="tweet original-tweet js-stream-tweet js-actionable-tweet js-profile-popup-actionable js-original-tweet " data-expanded-footer="

    ” data-feedback-key=”stream_status_345586048283340802″ data-item-id=”345586048283340802″ data-name=”Jan Myrdal” data-screen-name=”Jan_Myrdal” data-tweet-id=”345586048283340802″ data-user-id=”476895713″ style=”border-bottom-color: rgb(232, 232, 232); border-bottom-style: solid; border-bottom-width: 1px; cursor: pointer; min-height: 51px; padding: 9px 12px; position: relative;”>

    Lars Hillersberg är inte bara en rätt begåvad konstnär, han är också den propagandist som gjort sionisterna de största tjänsterna i Sverige
  • Antisemitism/antiislamism

    Vad som emellertid gör denna psykopatologiska företeelse så svår att effektivt bekämpa är, att den är av irrationell natur. Inget av de argument, som med kuslig enformighet och en kuslig vokabulär bruka framföras i den antiislamska agitationen, har det ringaste med förnuft och objektiv sanning att skaffa. Där de inte är medvetna lögner är de tvångsföreställningar av samma art, som man träffar hos människor, som lider av förföljelsemani eller storhetsvansinne. Men med sådana människor tjänar det som bekant mycket litet till att argumentera. De finner alltid på skenbara argument som stöd för sina vanföreställningar. En man, som lider av förföljelsemani, kan t. ex. få för sig, att hustrun vill mörda honom. Visar hustrun honom vänlighet, så är det hyckleri och förställning, visar hon sig ovänlig, så är saken klart bevisad, ger hon honom mat, så är det för att förgifta honom, ger honom icke tillräckligt med mat, så är det naturligtvis för att svälta honom till döds. Kort sagt – hur hon bär sig åt, är det ett klart bevis på att hon umgås med djävulska planer. På exakt samma plan ligger psykologiskt sett den antiislamska argumenteringen. Det är därför jag fruktar, att enbart upplysningsverksamhet, hur nyttig och nödvändig den än är, icke är tillräcklig.

    Citatet ovan kommer från den gamle lärdomsfarbrorn Alf Ahlberg, fast jag gjorde några ändringar. Ändrade antisemitism till antiislamism, tog bort verbens singular- och pluralisformer och ändrade  ytterligare några ord för att det hela skulle låta modernare. Ursprunget plockade jag upp här, hos Mohamed Omar som numera citerar vad en del äldre svenska författare skrev om antisemitism 1943. Egentligen är det onödigt. Om Mohamed inte under en tidigare period umgåtts med folk som resonerar som enligt citatet ovan hade han sluppit lova att ”… skriva, bedriva upplysning och ordna möten om exempelvis antisemitismen. Och jag ska seriöst sätta mig in i Förintelsen”.

    Men min poäng är att bland dagens så kallade islamkritiker finns det människor som resonerar på samma sätt som psykfallen som Ahlberg skriver om. Samma oärlighet och hat, bara riktad mot andra grupper. Och de är irrationella: en snäll muslim blir för dem bara en muslim som döljer sin elakhet just nu, och alla muslimer är i grunden elaka och ute efter oss. Och det spelar ingen roll vad de säger eller gör, eller att muslimer gladeligen slaktar muslimer som anses vara otrogna religionen, alla är likadana. Med människor som larmar som de värsta antiislamisterna går det inte att föra ett rationellt resonemang, det är vad Ahlberg visade. De tar inte till sig argument. Däremot kan de ta till metallstänger och ändå värre tillhyggen. Någon kanske minns en viss Breivik?

    Notera året 1943 förresten. I början av året blev tyskarna slagna i Stalingrad, i juli ett nytt nederlag för dem i det jättelika pansarslaget vid Kursk och samtidigt landsteg de västallierade på Sicilien. Mot slutet av året kom svensken Arvid Fredborg ut med en bok om Tyskland där miljonmördandet av judar i korthet omnämndes.

    Otrevligt besök

    När jag tog en kvällspromenad upptäckte jag den här affischen:

    Om vi tittar närmare på textavsnittet:

    EDL – jaha, då är vi inne på Breivikarnas område då. En sentida motsvarighet till det gamla tysk-nazistiska Anti-Judiska Kampförbundet månne? Skillnaden är att man bytt hatobjeket. Under det gångna årtiondet har ju de smarta grupperna av fascistisk natur bytt skepnad för att göra sig respektabla – man har gjort sig av med de oförbätterliga gamla jude-hatarna och i stället satsat på Israel och kamp mot ospecificerade muslimer som håller på att ta över världen.

    Det finns folk som sticker näsan i vädret och fnyser ”jag är varken kommunist eller nazist”. Att de inte är kommunister kan man tro på, men vad det gäller nazismen är saken annorlunda. Det torde gå lätt för en borgerligt sinnad person att ta över i stort sett hela det nazistiska idégodset men plocka bort det speciella judehatet, ersätta med muslimhat, och sedan traska vidare som om ingenting hänt. Ytan är ny men innanför skalet ser det ut ungefär som förut, alltså någon variant av fascism och missförstådd darwinism.

    Det luktar illa i Europa för tillfället.

    August och hatet

    Det var någon som tyckte att det var tur att Strindberg inte hade tillgång till dator. För då hade det säkert blivit många mer hyllmeter med böcker! Den här teckningen av August – med dator – hittade jag hos den skicklige tecknaren Erik Rune, med hemsida här.

    När nu debatten rasar vidare angående Mohamed Omars ursäkt för antisemitiska uttalanden (se not nedan) kan det vara värt att påminna om att August Strindberg skrev judefientligt i sin ungdom. Det var före den moderna antisemitismens dagar. Det gamla judehatet hade religiösa grunder, antisemitismen stödde sig på ras, och det ger rätt olika effekter i praktiken.

    Men knappt hade den moderna antisemitismen börjat uppträda förrän August slog till bromsen och skrev en ursäktande artikel betitlad ‘Mitt judehat’ (1884). Den innehåller en massa strunt (att de flesta judar var fattiga arbetande människor verkar ha undgått honom) men är åtminstone ett avståndstagande från den nationalistiskt och överklass-militaristiskt färgade antisemitism som trängde sig fram under senare delen av 1800-talet. Vad än August gillade eller ogillade så var hans misstänksamhet mot överklassen permanent över tiden. Och hans ursäkt var ju att de judar han skrivit om tidigare varit sådana i Sverige som verkade nationellt inskränkta, men nu hade han mött och uppskattat en massa schyssta internationalistiska judar!

    Här kommer ‘noten nedan’: Jag undrar hur mycket ‘debatt’ som verkligen rasar, och hur mycket som består i att några tomtar i israellobbyns andrasortering skall fortsätta att hacka på MO och ständigt intyga att han inte ursäktat nog? De flesta tycker väl helt enkelt att det är skönt att den här tråkiga perioden är över och hoppas att det inte blir några nya urspårningar.

    Artikeln ‘Mitt judehat’ finns i Samlade verk, band 17. Den tidigare text som Strindberg backar ifrån borde vara ‘Moses’ som finns i Det nya riket, Samlade verk band 12. – Konstigt att han aldrig kom på tanken att ‘hat’ faktiskt kan fördunkla tankeförmågan och göra att folk gör eller åtminstone säger dumma saker som de inte hade gjort om de tänkt efter innan de handlat eller talat? Han pysslade ju med ‘kvinnohat’ också vilket orsakade en del bisarra beteenden och påståenden. Här skulle jag vilja referera till ytterligare en text där August försöker utreda judarnas ursprung (ganska bra till och med, tror jag) men hittar den inte. Jag återkommer när den behagar dyka upp!

    Senaste inlägget i denna oregelbundet förekommande August-serie hittar du här.

    Om(ar)orientering

    För några dagar sedan väckte Mohamed Omar uppmärksamhet genom att ta avstånd från tidigare anti-semitiska uttalanden.  Förutom på den egna bloggen har MO fått in samma artikel här.  I kommentarerna ser man att somliga verkar ha dragit en lättnadens suck över att den här perioden är över, andra är mindre glada, och så finns det knäppjannar som utbryter i förvirrat pladder av svårplacerad art. Kvarvarande antisemiter, samt extrema israel-lobbyister, torde tillhöra mindreglada-gruppen. MO har från olika synvinklar varit en tillgång för dem under några år men nu är det förhoppningsvis slut med det. 


    Vi har ju inte sett var det hela landar ännu – om det landar någon gång, i en föränderlig värld kan tankarna flyga hur långt som helst utan att hitta fast mark. Den litterärt bevandrade kan under väntetiden dra paralleller till Strindbergs tidiga attacker mot judar och hur han senare tog avstånd från dem. 


    Omorientering för Omar som det tycks i alla fall, och förhoppningsvis med bidrag som kan lyfta debatten om vissa ämnen, exempelvis Iran, där han reviderat en del synpunkter. Då kanske iranska ambassaden hamnar bland de mindreglada också? 


    MO var ju tidigare känd som poet. Jag tyckte att hans första samling var OK, och kanske andra också, men att det religiösa påhänget sänkte nivån. Finns här och här för den som orkar läsa. Kanske han kan komma igen när luften klarnat?