På tal om lagerslavar

I följande film ses inte många människor, och definitivt inga lagerarbetare som springer med tungan som en slips runt halsen för att hinna med och hinna undan slavdrivarna. Det är ett (i stort sett) helautomatiserat lager i Kina.

Nu skall ju det beryktade Amazon, med sin erkänt illa behandlade personal på lagergolvet, dra in även i Sverige. En kommunalpolitiker i Eskilstuna tror (enligt SvD 2020-08-15) att det här betyder jobb. Det finns en tendens att pressade politiker tror det. I filmen hävdas dock att automatlagret jobbar fem gånger snabbare än mänskliga arbetare.

Man kan ju undra hur länge de här anställningarna i Eskilstuna lager, och andra lager för den delen, kommer att vara.

På sikt kommer dessa beryktade slavjobb hos Amazon försvinna, om företagets lönsamhetskalkyler säger att robotar är billigare och pålitligare och mindre benägna att protestera än människor bland lagerhyllorna. Det är så kapitalism fungerar: vinsten styr. Det är en långsiktig fråga som politiker bör fundera på och skapa förslag till lösningar. Om de inte gör det är risken uppenbar att kapitalet kommer med sina egna lösningar, och de kanske inte är så trevliga.

Förarlöst

En skeppssimulator vid Fraunhofercentrum för marin logistik CML i Hamburg gör det redan i dag möjligt att styra stora fraktfartyg automatiskt med autopilot, kameror och gps-stöd.

Fartyg kan köras utan besättning. Redarna vill inte ens betala för lågavlönade asiater om det blir billigare utan besättningar. Samma möjlighet att köra utan besättning gäller för flygplan och tåg, självstyrande bilar kommer. Transportsektorn kommer inte att tömmas på folk, men behovet av arbetskraft minskar. Hur länge dröjer det innan taxibilar blir förarlösa, för att ta ett exempel? Eller lastbilar?

Framtiden för den bemannade handelsflottan?

Med andra ord rullar den tekniska revolutionen vidare.

Datoriseringens verkningar

Jag hittade en sak på ‘Naked capitalism‘ som behandlar utsikterna att datoriseringen slår ut olika typer av arbeten. Det fanns också en lista hämtad från brittiska Economist. Tydligen är ‘fritidsterapeut’ ett jobb där datorisering har svårt att slå igenom de närmsta årtiondena, i alla fall enligt vad den som gjort listan tror.

Men tandläkare? – När jag pratade med min tandläkare senast nämnde han att det i Japan numera finns robotar inom utbildningen som kan protestera om det gör ont. Och även om det kan förväntas mycket handarbete även i fortsättningen så undrar jag om inte smarta robotar kan göra mycket mer av tandläkeriet om några årtionden. Att präster, fyran på listan, däremot är motståndskraftiga mot datorer är nästan mer  troligt. Möjligen kan enklare tjänster inom själavården datoriseras, men vill man ha en dator med psykologprogram och speciella trosprogram som biktfader, eller en robot i prediksstolen?

ScreenHunter_921-Jan.-20-10.16

Om man i stället tittar på andra änden av listan så ligger ‘ordbehandlare och maskinskrivare’ illa till. Det tycker jag egentligen är konstigt eftersom dessa grupper rensades bort i stor omfattning redan förra årtusendet, liksom ekonomibiträdena. Persondatorer med skriv- eller bokföringsprogram ersatte de stora grupperna av sekreterare, skrivbitråden och ekonomipersonal. De få som finns kvar borde väl räknas som specialister på extra snygga jobb?

I botten är telefonförsäljarna, en grupp som nog avskys av de flesta inklusive dem själva. Ett genomgångsjobb för de hårdhudade verkar det som. Jag vägrar att svara i telefon om jag misstänker att det är en nasare på gång. Det kan jämföras med exempelvis snabbmatsrestaurangerna som nu dras in i robotiseringen.

Sett i längre perspektiv så kan vi jämföra med springpojksjobb och kontorselever som fanns i riklig omfattning för 50-60 år sedan. Det var också ingångsjobb, inte många var ju springpojke eller postbud hela livet (även om det fanns sådana), men den ingången har också stängts. Dessa ungdomar gick ju ofta vidare åtminstone ett stycke upp i kontorsorganisationen, en del kunde bli chefer som kände verksamheten i grunden. Idag är det nog sällsynt.

Och om man ser till hur order hanteras på stora företag så var det förr ett evigt omskrivande av samma data, ett ganska enkelt skrivmaskinsjobb som krävde en massa damer med flinka fingrar. Eller om hålkortsmaskiner var inblandade och det satt stansoperatriser och gjorde hål i korten. Sedan länge har i stället datorerna tagit över och skickar data från instans till instans utan omkrivningar. Offert, order, produktionsbeställningar, ekonomiska underlag, fakturor, tullhandlingar och skeppningsdokument kan köras ut i en lång serie utan särskilt stor mängd mänsklig handpåläggning.

Rutinjobben trycks tillbaka, även kvalificerade arbeten naggas i kanten av ny teknik – det gäller att dra slutsatser av detta också. Men det känns inte som man gör det i den ‘officiella’ politiska debatten. Kanske beroende av att färre och färre politiker i toppen har någon bakgrund i yrkeslivet utanför politiken. Annie Lööf får ju ses som ett skräckexempel. Det får vara utkantsfigurer som Birger Schlaug som tjatar om ämnet, men vem lyssnar?

Synd att man är för gammal för att satsa på utbildning … exempelvis till fritidsterapeut!

"Moraliskt anstötligt" – prekariatet

Detta är vad filosofen Jeanette Emt säger i radions ‘Filosofiska rummet’ om livsförhållandet för människorna i det som kallas prekariatet.

Det finns också en artikel i Sydsvenskan som berättar om författaren Guy Standing (är det frågan om ‘the last Guy Standing’?) som skrivit om prekariatet som ‘en klass i blivande’. Själv är jag tveksam till just det där med ny klass – jag tycker det mer ser ut som den tidiga europeiska arbetarklassen med rotlösa och fruktansvärt utsatta människor. Eller arbetare på många håll i Tredje världen idag. Men man kan strunta i etiketterna och se till praktiska verkningar. (Även om jag fasthåller att ‘prekariatets’ tillväxt handlar om dels om förskjutningar inom proletariatet, och dels om att en del tidigare icke-proletära grupper proletariseras. Själva utvecklingen är logisk med tanke på hur kapitalismen fungerar. Den period vi haft bakom oss var inte typisk, den var en avvikelse i och med att kapitalet hölls inom vissa tyglar.)

Kanske det viktigaste i prekariatet är att alltfler människor drivs tillbaka till en situation när man knappt vet från den ena dagen till den andra hur man skall klara sig och rättigheter som tillkämpats tidigare går förlorade. Detta är ”moraliskt anstötligt”. Hur blir man som människa om man tvingas leva så?

Standing ser tre grupper i prekariatet: ungdomar vars föräldrar tillhörde den stadgade arbetarklassen från igår men som inte kan få samma säkra villkor, medelklassen som alltmer drabbas av osäkra villkor, samt invandrare som drabbas av de värsta villkoren. En intressant sak jag vill lägga till är att här har vi inte bara att göra med folk med låg utbildning och enkla jobb. Det finns även människor med hög utbildning, kvalifikationer och kunskaper som slavar i bemanningsföretag eller som synnerligen osäkert anställda akademiker. Skrev inte Marx i Manifestet att proletariatet kommer att få en del bildningselement från högre samhällsskikt som rutschar utför och proletariseras?

På något sätt kan prekariatet bli en samhällsfara säger Standing. Men för vem/vad är de farliga? Jag undrar om de möjligen i stället kan bli vägröjaren och uppröjaren när våra samhällen snart tvingas till radikala ombyggnader. Särskilt om man lär sig samarbeta mellan grupperna. Och dessutom samarbeta med människor som är lyckliga nog att inte vara i den ‘prekära’ fållan. Sett ur den synvinkeln kanske ‘faran’ blir en välsignelse?

Lösningar diskuterades i radioprogrammet, men frågan är om det är lösningar. Man kan ju ta ‘medborgarlön’ som jag själv inte är helt negativ till. Faran som nämndes i ‘Filosofiska rummet’ är att detta bara kan bli ett sätt att ‘köpa ut’ människor som man vill bli av med från arbetsmarknaden. (Har för mig att just den farhågan har nämnts i den här bloggen tidigare, av en alert läsare i Nynäshamn.) Med andra ord är medborgarlön, modern penningteori, kortare arbetstid och slikt tänkbara verktyg för att fixa till samhällsfelen, men de räcker inte till på långa vägar om man inte ger sig på det grundläggande sättet hur samhället fungerar.

Något som gör prekariatets läge ännu mer prekärt skrev jag om i föregående bloggpost: även i tillfällighetsjobb och lågavlönade rutinarbeten inom tjänster och service  ersätter datorer och robotar alltmer mänskligt arbete. På något sätt känns det som att det antingen måste hända något positivt ganska snart, eller också blir det bara skit med framtiden.

Mekaniserade hamburgare

Dagligen ramlar det in nya exempel på vad datorisering och robotisering gör med behovet av mänskligt arbete. Som den här hamburgermaskinen som kan ersätta en massa folk och utrymme på hamburgerrestaurangerna.

Enligt bolaget kan maskinen mala kött, skiva tomater och gurka, tillaga biffar och i andra änden spotta ut en hamburgare som helt motsvarar kundens individuella preferenser. Allt detta med en hastighet på sex färdiga anrättningar i minuten, vilket enligt Momentum Machines ska göra slut på hamburgerflippandet för evigt.
För en genomsnittlig hamburgersylta, menar bolaget, innebär detta omedelbara besparingar på 135 000 dollar om året, vilket uppges vara hur mycket dagens manuella tillredning kostar. Dessutom äger hela processen rum på en yta om 2,7 kvadratmeter, vilket bäddar för lägre hyror. 

Möjligen är det konstigt att maskinen inte kommit tidigare. Serieproduktion av mat enligt väldigt bestämda normer borde ju inbjuda till mekanisering förr eller senare. Kan det vara så att låga löner för personalen gjort att det här steget inte känts så pressande tidigare för hamburgernasarna? Ur affärsmässig synpunkt spelar det ju ingen roll om en viss produktion är manuell eller maskinell. Det väsentliga är vad som ger störst vinst. När maskineriet blir billigt att anskaffa och underhålla torde detta driva på mekanisering även av snabbmatskök.

Det här verkar påminna om mekaniserade sammansättningsbanor som jag såg i industrier förra årtusendet: det räcker med någon enstaka person som förser maskinen med komponenter, det bör rimligen vara lite underhåll och rundsmörjning då och då, men i övrigt går hela tillverkningsprocessen utan mänsklig handpåläggning.

En intressant detalj är att här kan ytterligare ett inkörs/tillfällighets – eller nödarbete försvinna. Var det inte den här typen av arbeten – att exempelvis serietillverka hamburgare mot låg lön – som Naomi Klein hänvisade till när hon skrev No logo? Det som skulle vara tillfällighetsarbeten för ungdomar på väg ut i det ‘riktiga’ arbetslivet blir till en återvändsgränd. De kommer inte längre. Nu kanske de inte ens kommer fram till tillfällighetsjobben. Vem gör politik av det? Vem talar för möjligheterna som ligger i den här processen, i stället för att skrämma folk med tråkiga konsekvenser när såväl enkla som komplicerade arbeten i allt snabbare takt tas över av robotar och datorer?

Olust råder i landet

Rubriken är ett citat från gamle Strindberg, men jag minns inte var han skrev det. Det var i en samling reportage om det trista läget i Sverige omkring förra sekelskiftet tror jag.

Olust råder på arbetsplatserna skulle man också kunna säga. Detta med ledning av en artikel i DN. Trivselnivån har fallit på bara några år. Är det månne dags för en ny trivseldebatt snart? Den gamla trivseldebatten kom omkring 1950 när det var goda tider, gott om arbete, och företagen upptäckte att man inte kunde hantera personalen hur som helst – passade det inte på ett ställe så var det goda möjligheter att gå till ett annat. Personalomsättningen på ett stort industriföretags verkstäder kunde vara över hundra procent vissa år! Och då började det funderas på om inte trivsel kunde spela in.

Guldårens arbetsmarknad är borta för länge sedan. I stället har det kommit så kallade jobbskatteavdrag, men märkligt nog (eller är det så märkligt?) går olustkurvorna i höjden. Varför blir inte folk nöjda när de ‘får mer pengar i plånboken’ (löjligt uttryck, hur många går omkring med sedelbuntar numera?)? Det verkar finnas ett grundläggande fel någonstans som inte kan botas med lägre skatter (och sviktande samhällsservice).

Hälsosamt arbete ute i friska luften. Undrar om gubben längst till höger levererar några krus uppiggande dricka till skördefolket? (Från Olaus Magnus’ Historia om de nordiska folken.)

Arbetet antas som grundläggande för människans utveckling i den Marx-inspirerade traditionen. Arbetet skapas av, och skapar människan som samhällsvarelse, och är alltså helt nödvändigt. Men notera då att ‘arbete’ är mycket mer än lönearbete, det är det mesta vi gör tillsammans för att skapa, vidmakthålla och utveckla samhällen. Den moderna människan har funnits i bortåt 200.000 år. Under bortåt 98 procent av den tiden har något som påminner om lönearbete inte funnits någonstans. Om vi räknar med våra äldre släktingar, de som grundlade arbetet och utvecklade såväl hand som hjärna genom redskapsanvändning, är vi så långt tillbaka i tiden att lönearbetet blir en promillehistoria i vår utveckling. Samhällsarbete kan alltså ses som norm, lönearbete som avvikelse.

Att stå vid en svarv fem dagar i  veckan är ett arbete, men att klippa gräsmattan åt en gamling med sviktande ork är det också – även om det senare inte avlönas med annat än ett tack och några koppar kaffe med gott tilltugg!

Kanske en nyckel till olusten finns här: lönearbetets stora feta häck trycker ner så mycket av den inspiration och hjälpsamhet som gör att vi får ett mänskligt samhälle att leva i. För lönearbetets mål, ur löneutbetalarens synpunkt, är inte människor och deras trivsel, det är att förvandla kapital till ännu mer kapital. Det är en kraft som ligger utanför det mänskliga samhället men som skoningslöst suger ut dess kraft. Och detta nu med en våldsamhet som blivit ett världsomfattande hot. Ekonomin som skulle tjäna människornas behov blir i stället deras herre.  Detta kan, om man följer Kants resonemang, vara ett tecken på ondska. Människor blir utnyttjade som redskap på ett sätt som skadar dem. Att ständigt ha en alltmer hungrig parasit sittande på axlarna är inte roligt, även om denne presenterar sig som en snäll socialmoderat välgörare. Men det omänskliga kapitalets påtryckningar förmedlas av mänskliga ombud. Kan detta bidra till att missnöjet sprider sig?

Efter väl förrättat värv kan det vara trevligt att ta sig lite mat&dryck i goda vänners lag!

Inte är jag papist, men nye påven Frasse uttrycker det så här: Människan ses som en konsumtionsvara, som man kan använda och sedan kasta bort. Detta ligger inte så långt från vad en marxist kan hävda, med ledning av vad Marx skriver om kapitalets utveckling. Arbetskraften är bara en produktionsfaktor bland andra i profitskapandet, ur kapitalets synpunkt är en människa inte viktigare än en kartong skruvar eller en dunk smörjolja.  När arbetskraften har gjort sitt och inte är nyttig längre så är den bara att kasta bort! Är det inte dags att i stället kasta bort det ovärdiga nedgraderande systemet som skapar olust och hotar vår existens på denna planet?

Vad lär oss ‘kommunrankingar’?

En sammanfattning av kritiken mot ‘kommunrankningar’ finns hos Politologerna:

  1. Att kommunrankningar oftast görs av organisationer med en agenda, i syfte att påverka. De är inte neutrala. 
  2. Risken finns att kommunalt utvecklingsarbete inriktas mot indikatorer som premieras i rankningar istället för de verkliga problemen. 
  3. Det är dessutom inte säkert att rankningarna fångar upp intressanta skillnader mellan kommunerna, framförallt inte när det gäller förändringar från år till år. Min erfarenhet är att det är relativt stabilt i botten och toppen, men att kommuner åker berg- och dalbana i mitten av rankningen. Det är därför meningslöst att tolka in mycket i förändringar från år till år. 

Mot slutet av den där bloggposten finns en hänvisning:

Läs även Jonas Vlachos på bloggen Ekonomistas, som har undersökt om kommuner som kom väl ut i Svenskt Näringslivs rankning av företagsklimatet också upplevde minskande arbetslöshet åren därpå – det gjorde de inte.

Det kan ju vara så att gott ‘företagsklimat’ är just vad ordet säger. Bra för åtminstone stabila och etablerade företag. Och detta behöver inte sammanfalla med gott ‘lönearbetarklimat’. När det är privatföretag vi talar om är vinsten ledstjärnan, inte något annat. Ökad ‘sysselsättning’ (hemskt ord egentligen!) kan vara en bieffekt av vinstjakten, men behöver nödvändigtvis inte vara det. Snarare leder vinstjakten till att företagen skär bort så mycket personal som möjligt.

Troligvis ligger det i den mänskliga naturen att finna rankinglistor och andra relativa jämförelser intressanta. Frågan är dock vad en viss ranking egentligen mäter och vilket värde den ska tillmätas. Svenskt Näringslivs företagsklimatsindex verkar främst beskriva att det går rätt bra här och nu (plus att skatten är låg och M är stora), men det ger mycket liten vägledning om vilka faktorer som ger en positiv utveckling framöver.

Några länkar om arbetslivet som jag sparat

Här är några länkar till artiklar i Svenska Gladbladet som jag sparat sedan i somras. Anledningen till att de publicerades just under sommaren kanske var att eventuellt lättrörda läsare då kunde tänkas ha andra saker för sig än att läsa just dessa artiklar. För den samhällskritiske finns ju enorma mängder intressanta uppgifter att hämta i artiklar av den här typen.

1. Tomt arbete är ett opium för folket. Intressant artikel med stark inledning:

Vid skatteverket i Helsingfors upptäckte man en dag för några år sedan att en tjänsteman hade avlidit vid sitt skrivbord. Trots att det fanns ett hundratal andra anställda på samma våningsplan tog det två dagar att lägga märke till att han var död. Inte heller då insåg man det därför att någon hade börjat sakna hans insatser utan därför att en god vän tittade in för att göra honom lunchsällskap. En chef på verket förklarade senare att han hade ”arbetat ganska självständigt”.

  Men det finns mer slående saker i artikeln, även om de inte är så ‘lustiga’.

2. Cynisk marknad gör unga ofria. Jaja, så gick det med den ‘frihetsrevolutionen’! Artikeln är en recension av en bok som handlar om:

… städare, lagerarbetare, säljare, servitörer och journalister [som] gillar sina arbeten, men de gillar inte den otrygghet, ångest och ofrihet som deras arbetsvillkor för med sig. Att aldrig veta om och när man ska jobba nästa vecka gör att man lever i ständig stand by.

Nya tiders arbetsliv alltså, som påminner en del om förhållandena under den tidiga industriella revolutionen.

3. De ser sig själva som det nya proletariatet. Nytt och nytt, men ‘proletariat’ passar bra.

Timanställd. Projektjobb. Arbetslös. Bemanningsanställd. Vikarie. Så kan livet gå runt i många år för unga vuxna. Utan fast jobb, inget hyreskontrakt, inga lån för att köpa en bostad. Familjebildningen skjuts på framtiden. Allt fler lever i osäkerhet i många år trots att de jobbar mycket. 

Bland mina ursprungliga anteckningar fanns en not om att Martin skrivit något bra om det här, men där har jag dessvärre ingen länk.

Varför ägna sig åt meningslösheter när man kan hänga på en gren och bara koppla av?

(Var jag fått Svenska Gladbladet ifrån? – Jo, det var något som stod i Svenska Mad i början av sextiotalet, på den tiden Svenska Dagbladet var ärkemossigt.  Under samma tid fick Expressen heta Excessen, och med slagordet ”tidningen som är ding” [till skillnad mot det officiella ”tidningen som har sting”])

Hela fem jobb!

Från Aftonlövet

Tiderna förändras. När jag såg det här, med personen som haft hela fem jobb vid 27 års ålder, tänkte jag på de arkivkort från ett svenskt storföretag som jag läste för några år sedan. Det gällde anställda omkring 1950. Många var ungdomar, inte ens fyllda tjugo ofta, som redan haft fem anställningar. Det var på den tiden det fanns jobb för nästan alla. Företagsledningarna var bekymrade: om det inte passade att jobba på ett ställe kunde det vara ganska lätt att hitta något annat. Det gick inte att skrämma med arbetslöshet för att få folk att stanna. På somliga verkstadsavdelningar låg personalomsättningen på över hundra procent vissa år. Det var vid den tiden ”trivseldebatten” uppstod – varför trivdes inte folk på jobbet, varför sökte de sig vidare? Hur är det numera, finns det någon ”trivseldebatt” eller bara ett hot om att det står hundra man på gatan villiga att ta ens jobb om man krånglar?

När vi så smått är inne på ämnet ‘tidningar’ så plåtade jag i förmiddags det här exemplet som visar att kvällsbladens löpsedlar inte alltid är identiska. Här har vi för en gångs skull en idékamp: för eller emot 5:2-dieten!