Blir det något anfall?

Det här är en betraktelse över dagsläget omkring Iran, men jag kan inte låta bli att göra en kringgående rörelse för att komma dit.

Alltså:

Det finns inte bara krig, utan det finns människor som av olika skäl studerar krig och drar slutsatser av dem. – Varför gick det bra för ena parten, och dåligt för den andra? En förklaring kan ju vara beväpning. I SvD idag 20/11 skriver Ehrenkrona på ledarsidan en betraktelse över kriget mellan Azerbaijan och Armenien. Rubriken är ”De azeriska drönarnas triumf”. Det säger ju vad artikeln går ut på, men på slutet kommer en vidare intressant reflexion för svensk del:

Detta är en del av kriget som kommer att studeras noga i andra länder. Så bör ske även i Sverige. Luftvärn av det slag som vi nyss har köpt från USA är inga lämpliga motmedel mot drönare som svärmar, inte minst av kostnadsskäl. En renässans för det klassiska luftvärnet ligger i korten.

Såväl proffs som skrivbordsstrateger som vapenhandlare och krigs- och fredsaktivister bedriver alltid studier av krig: alltid kan man lära sig något nytt! Att de så kallade patriotrobotarna från USA skulle vara ett bra vapen mot drönare har väl betvivlats redan tidigare, som när jemeniterna skickade små luftfartyg mot saudiska oljeanläggningar. Det blev en jemenitisk framgång av stora mått. Och man kan undra om dessa gamla patriotbatterier (även om de säkert är uppdaterade mycket vad det gäller tekniken) skulle fungera så bra mot moderna stora robotar heller.

Samtidigt kan ju fel slutsatser dras av lyckade resultat på slagfältet. Ett feltänk som jag minns är från kriget mellan Irak och Iran 1980-1990. Bakgrunden fanns i kriget 1982 mellan Storbritannien och Argentina om Falklandsöarna. Argentina förlorade, men dess flygvapen lyckades sänka två brittiska fartyg. Detta genom att använda franska Super étendard-flygplan utrustade med en robot som kallades exozet. Nu var det dock kriget i Persiska viken det handlade om, och Iran och Irak försökte störa motsidans oljetankers. Irakierna skickade ut sina super-plan med exozet för att sänka tankfartygen på fiendesidan, men nu uppträdde ett tydligen förbisett problem: exozet var en bra grej för att skjuta sönder kraftigt bepansrade krigsfartyg. Roboten exploderar när den slår in i tjockt pansar. Men en oljetanker är i princip en balja av tunn plåt, inte pansar, så exozet-en tyckte inte det kändes som den skulle explodera – den gjorde bara ett hål i tankerns skrov och flög vidare. Och tankern fortsatte ut ur viken. Lärdom av detta: köper du vapen måste du noga överväga vad de verkligen kan användas till i ”skarpt läge”, inte om de gör sig bra på försäljarens reklamfilmer eller fungerat bra i ett annat sammanhang.

Eftersom jag nu kommit ner till Persiska viken kan vi ta en blick på dagsläget. Frågan är ju om galne Donald tänker utsätta Iran för luftangrepp eller inte. Han har ju två månader på sig att ge order om det. Nu är ju Donald (”det stabila geniet”) lite oförutsägbar i sitt agerande, ena dagen vill han bomba bort dig från jordens yta och den andra tycker han att du är jättebra, och det försvårar analysen. Eller om man säger att det gör det lättare för oss som vill göra vilda gissningar åt olika håll. Slänger man upp alla tänkbara alternativ på bordet så måste väl något av dem stämma åtminstone litegrann! Men nu spekulerar jag vidare:

Det måste vara angrepp från luften, det kan vi vara rimligt säkra på. Att skicka in marktrupper låter ogenomförbart, i alla fall om man vill ha ut dem levande igen. USA har inte marktrupper för ett stort krig över stora delar av Iran, det måste bli någon kommandoliknande operation mot ett fåtal mål. Iranierna är nog klara över vilka dessa mål är, och har vidtagit lämpliga åtgärder.

Vad det gäller angrepp från fartyg i Persiska viken eller Arabiska havet finns också uppenbara problem för USA. En hög iranier (minns inte vem, kanske hög militär) uttryckte det så här angående USA:s hangarfartyg: ”Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål.” Det bör gälla alla typer av krigsfartyg som deltar i angrepp mot Iran (även en norsk båt som är i eller kommer att skickas till Persiska viken). Sjömålsrobotar, drönare, styrbara minor, torpeder, snabba ytfartyg – det finns en mängd resurser för att förvandla fientliga fartyg från hot till mål, och till skrothögar på havsbotten. Är det krigströtta USA redo att ta förlusten av några fartyg och mängder av dränkta sjömän? Vad tycker världen i stort, och världsekonomin, om att Hormuzsundet blockeras, åtminstone för en tid? (Det är klart: om ”det stabila geniet” är tillräckligt hänsynslöst kanske han ger en order som orsakar stora förluster för de egna styrkorna, men knallar ut från Vita huset och låter flinande gamle Joe Biden ta över ärendet.)

Alltså, förmodligen ingen mark- eller sjöoperation. Notera att Trump vill ha bort USA-militär från Irak och Afghanistan. Det kan vara sista försöket att vara ”fredspresident”. Det kan också vara motiverat av att ju färre marksoldater man har i fientliga områden omkring Iran, desto mindre blir förlusterna om Iran eller Irans vänner slår till och hämnas. Det kan röra sig om lokala miliser som är emot USA, men det kan också röra sig om pricksäkra iranska robotattacker mot USA:s baser. Iran har vad jag vet inte sagt att man glömt mordet på general Soleimani, men i det sammanhanget visade man ju vilken kapacitet och träffsäkerhet som finns. (På tal om robotar som jag skrev lite om ovan, så kunde ju USA:s luftvärn inte avstyra den iranska attacken mot basen i norra Irak.)

Så då har vi luftangrepp kvar att fundera över. Skickar USA in flygplan riskerar sådana att bli nedskjutna, piloterna hoppar och tillfångatas, och det blir dålig PR igen. Det som återstår är drönare eller kryssningsrobotar. Då uppstår, ur USA:s synvinkel, en idealisk situation där alla lik är iranska.

Dock har iranierna visat sig kapabla att plocka ner drönare, och flera episoder under kriget i Syrien har visat att det går att ta hand om kryssningsrobotar innan de kommer fram till målet om försvararen har ett någorlunda kompetent luftvärn. Och runt de anläggningar där iranierna har sin atomverksamhet lär det finnas kompetenta krafter, och själva anläggningarna är nog rätt bra befästa och inne i berg. – Undrar om Iran har fått leveranser av ryskt luftvärn förresten?

Ja, vad skall vi tro? – Jag hoppas att det inte blir något bombande och fler människooffer. Och jag undrar om ”den djupa staten” i USA låter Trump trycka på knappen för angrepp ifall den ser för stora problem med det. Man kanske till och med säger åt israelerna att ”glöm det, det blir inget”. – Men det vet vi ju inte mycket om.

Svansen viftar på hunden

Det rapporteras att Afghanistans ”president” Karzai fått ett VIP-mottagande i NATO-högkvarteret i Kabul nyligen. Visserligen har Karzai fällt en del uttalanden som låter konstiga för att komma från en marionettpolitiker, men den sorgliga sanning som USA har att leva med är att man inte kan hitta något bättre alternativ än denne person. Alternativet kan knappast vara något annat än någon annan skum krigsherre som bara ser NATO-styrkorna som sin förlängda arm att slå mot sina motståndare … och som kanske gärna spelar under täcket med talibaner och samtidigt livligt uppmuntrar odlingen av opievallmo. Alltså försöker USA nu intensivt att tona ner motsättningarna och vara Karzai till lags.

De afghanska ledarna är den svans som viftar på den amerikanska hunden. Så fortsätter det tills jänkarna åker ut.

Spelet i Afghanistan skulle vara komiskt om det inte vore djupt tragiskt, med oerhörda mänskliga lidanden. I USA försöker man förvandla det hela till ett dataspel, där operatörer i hemlandet styr obemannade robotbeväpnade flygplan på andra sidan jorden. Ibland sprängs en hel familj i luften, men det behöver inte bekymra välkammade american boys som ju inte gjort något annat än tryckt på en knapp.

USA är och har varit en hund med många svansar. Några av dem var militärdiktaturer under 1970-talet, och bland de mer ökända var Argentina, Chile och Uruguay. Tillsammans drev knektarna ett projekt som kallades Operation Condor och som avsåg att helt enkelt mörda motståndare, var än i världen de befann sig. En av de mördade var Chiles tidigare ambassadör i USA, och han dödades i Washington.

Man skulle ju kunna tänka sig att USA skulle reagera våldsamt på att utrikes makter ägnade sig åt mord i USA, men nu har en del nya dokument kommit fram som visar mer av spelet. Även här kan man säga att den imperialistiska hunden gjort sig beroende av sina svansar. I USA visste man om det här mordprogrammet, en del ville säga åt de sydamerikanska torterarna att inte göra så där. Men då ingrep dåvarande utrikesministern Henry Kissinger, en av det förra århundradets mest blodbesudlade politiker, och stoppade varningen. Och militärjuntornas mordkommandon kunde fortsätta att arbeta.

Därmed har Kissinger faktiskt blivit inblandad i ett bombdåd i USA:s huvudstad, utfört av främmande makt, och där ett av de två offren var amerikansk medborgare. Man kan undra om Henry K. skall hinna dö innan rättvisan hinner ifatt honom? Det är många runt om i världen som skulle vilja se honom inför rätta för mängder av mord.

Sammanfattningsvis: om man skall leka supermakt med hjälp av lokala klienter i andra länder kan det sluta med en ganska dyr räkning för en själv. Man tror att man är stora starka kamphunden som fritt kan vifta på svansen, men plötsligt upptäcker man att svansen har en egen dagordning – och då kan det bli väldigt konstigt.

Senaste från Miljöaktuellt

Jag får tidningen Miljöaktuellts nyhetsbrev varje vecka. Titt som oftast kommer det artiklar av intresse för oss som vill ”rädda Jorden”. Exempelvis den här underhållande saken om ”healing-energi-bollar” och om mystiska naturväsen som kallas devor och som det finns ohyggligt många av. Om devorna inte mår bra blir det miljöproblem, men det kan man hjälpa genom ”healing” (helbrägdagörelse säger man väl på svenska). Något säger mig att om Föreningen Vetenskap och Folkbildning får tag på de här healing-figurerna kommer blod att flyta (bildligt talat, naturligtvis!).

Något mer ”main stream” vad det gäller vetenskaplig inställning är förmodligen artikeln om köttproduktion i laboratorium. Det handlar om en internationell forskargrupp som av miljöskäl vill främja ”en storskalig processindustri som tillverkar muskelvävnad för mänsklig konsumtion”.

Om man tar fram kött på det sättet, hur kommer vegetarianer att reagera? Det är klart att om man kan få bort mängder av växtgaspruttande och skogsundanträngande kossor kan detta vara positivt, såvida inte andra negativa saker uppträder. Och kommer stora boskapsländer som Brasilien och Argentina att acceptera detta?

En ny militärallians i Latinamerika?

Borde lära mig spanska bättre. Nu klarar jag bara av enklare nyhetstexter där det går ganska bra att gissa sig fram till innehållet. Som den här från den officiella venezoelanska nyhetsbyrån ABN. Anledningen till att jag slog upp den var att jag ville kolla den mot en artikel i Dagens Nyheters nätupplaga med den intressanta titeln Chávez vill skapa militärallians mot USA. Och vem kan väl protestera mot det? Den enda yttre makt som hotar Latinamerika ligger norr om Rio Grande del Norte. På senare år har USA haft allt svårare att kontrollera sin gamla bakgård och det är inte uteslutet att Washington/Pentagon tar sig för att göra något desperat för att rädda läget. Det kan dock vara för sent. Den misslyckade kuppen mot Chavéz tyder på det, bland annat. Går alliansen igenom minskar manöverutrymmet ytterligare.

Jag har för mig att Chavéz var nere i Bolivia förra året och sade något om en Latinamerikansk armé men att det då inte skapades några större reaktioner. Vad betyder det om detta initiativ förverkligas och blir hållbart? – Det innebär att Venezuela, Dominica, Cuba, Nicaragua och Bolivia säger officiellt att ”om någon av oss angrips är det ett angrepp mot oss alla”. En normal kollektiv säkerhet alltså. Tidigare har USA kunnat gå ut hårt mot en enskild stat men med ett kollektivt försvar fungerar det inte längre.

Om några bataljoner från Venezuela eller Bolivia placerades på Cuba som ”snubbeltrådar” vore det ett intressant steg framåt. Eventuellt finns redan kinesiska signalspaningsförband på Cuba, kineserna är intressenter i oljefyndigheter på cubanskt vatten, och rent generellt verkar det att som om USA försökte angripa Cuba militärt skulle de stöta sig inte bara med cubanerna utan med andra makter också. Vilket gör att de bör hålla sig lugna, vilket i sin tur kan leda till en lugn demokratisering på Cuba.

Jag tyckte mig uppfatta så mycket i ABN-artikeln som att det fanns funderingar på ett större säkerhetsarrangemang i Sydamerika. Om Brasilien kunde komma med skulle alliansen förstärkas av en regional stormakt. Undrar hur man har det med planerna på kärnvapen därnere numera – en gång i tiden har jag för mig att såväl Brasilien som Argentina ville ha kärnvapen. Förhoppningsvis låter de bli. Och för Latinamerikas utveckling vore det bäst om man slapp de här militära historierna så snart det bara är möjligt. De är inte gratis.