Aristoteles’ grav hittad?

Notera frågetecknet i rubriken. Man kan lika gärna skriva att ”i dagens publicitetsjagande och kommersiella forskarvärld försöker grekiska arkeologer så snabbt det bara går slå på trumman för något som möjligen kan vara …”. Mer om denna nyhet – eller pseudonyhet – här.

Men det är klart: skulle det vara den store filosofens och forskarens grav man hittat, och där eventuellt skulle finnas hans skrifter också, så vore det ju ett första klassens fynd.

Undrar förresten hur det går med det där som skulle vara Alexander den stores grav. Har inte hört något om det på ett tag.

Tänk om man hittar Aristoteles bibliotek!

Detta har inget i med följande inlägg att göra, tror jag

Är det Alexander den stores grav som hittats i Amfipolis i norra Grekland? Vi har inget svar på det ännu och arkeologerna gräver – och var det inte så att Alexander begravdes i Egypten?

Nåja, någon har fått en övermåttan stor grav på 300-talet före vår tideräkning, det kan vara någon med anknytning till Alexanders familj … eller någon annan. Spekulationer har förekommit om att det kunde röra sig om Aristoteles, men jag har inte sett några tyngre argument för detta. Det är klart, han var ju en av historiens största filosofer och forskare, grundläggare av ett otal vetenskaper, men var det skäl nog till en jättegrav värdig en storpamp?

Men det vore ju väldigt roligt om det var Aristoteles, begravd med sitt bibliotek. Tänk om arkeologerna kunde plocka fram bokrullar i mängder med alla hans kända och okända verk i originalversion, och skrifter av andra filosofer och författare från det antika Grekland. Ibland kända in i vår tid men kanske bara i fragment, eller av upphovsmän/kvinnor som idag är helt bortglömda. Ta den klassiska poetissan Sapho – namnet är känt, det finns ett fåtal dikter av henne kvar helt eller i fragment, men om man kunde få fram en hel bok med kompletta dikter! Eller om vi tar Platons dialoger: äktheten för några av dem är omtvistade, kanske Aristoteles bibliotek innehöll de verkliga dialogerna. För att inte tala om skrifter av mindre kände filosofer, som de utskällda sofisterna, eller de tidiga joniska naturfilosoferna eller tänkare i den pythagoreiska skolan.

Ja, detta är ju en dröm som knappast lär uppfyllas, men drömma är väl tillåtet ändå!

Tidig penningteori

Här är ett av de tidigaste exemplen på nationalekonomiska funderingar som jag känner till, med avseende på den specialgren som handlar om pengar – penningteori. Under förutsättning att jag gjort transkriptionen från grekiskan rätt (och under förutsättning att de som ursprungligen citerade den grekiske tänkaren Herakleitos inte rörde till det) så låter det så här:
Pyros antamoibe ta panta kai pyr apantoon hokosper chrysou chremata kai chrematoon chrysos.
Och det skall uttydas ungefär som att ”allt kan förvandlas till eld och eld kan förvandlas till allt, liksom varor till guld och guld till varor”.
Guldet presenteras som en vara som motsvarar och kan bytas mot alla andra varor, med andra ord pengar, och pengarna kan i sin tur bytas mot alla varor. Det är en viktig del i utvecklade typer av marknadsekonomi, och en av grundpelarna som kapitalismen vilar på. När det inträder ett läge där flödet fram och åter mellan pengar och varor kärvar, då blir det kris! 
Herakleitos levde omkring 500 före vår tideräknings början, och då hade man slagit mynt under kanske ett par hundra år. På sina håll i det som är Grekland och Turkiet idag hade en penningekonomi utvecklats, och filosoferna kunde dra sina slutsatser. Aristoteles som levde på trehundratalet fvt. tog steget fullt ut och lade verkligen grunden till penningteorierna och hade en del tankar som nog ännu håller. Han varnade för att lita alltför mycket på reda pengar, och för affärsverksamhet som syftar till att pengarna skall växa för sin egen skull.
(En liten reservation: Herakleitos blev redan i forntiden betraktas som svårbegriplig, så vi har ingen garanti för att han verkligen menade det han verkar mena. Men om han gjorde det … etc etc).

Filosofin 10 år på Södertörn

Den filosofiska undervisningen på Södertörns högskola firar tio år i år, och jag var ute och lyssnade till några miniföreläsningar av …

… professor Hans Ruin (ser inte professorerna mycket yngre ut numera än när jag var ung?), och …

… Fredrika Spindler som är mycket inne på Nietzsche, och …

… Sven-Olov Wallenstein (jodå, han är släkt med den gamle fältherren Wallenstein från trettioåriga kriget), och …

… Marcia Sá Cavalcante Schuback.

I vetenskapernas begynnelse omfattade filosofin i stort sett allting. Aristoteles drog igång stora delar av det som senare blev olika specialvetenskaper men då rymdes de ändå inom filosofins breda ramar. Sedan har specialvetenskaperna blivit allt fler och gjort sig självständiga, och man kan då undra vad som blir kvar för filosofin? Edmund Husserl slog ju i början av nittonhundratalet ett slag för att återupprätta filosofin som övervetenskap – eller vi kan ju säga ”vetenskapernas drottning” – men ämnet har bara tryckts tillbaka ytterligare.

När nya högskolor startar är det inte säkert att filosofin ens får vara med på läroplanen. Nu är det ju ”nytta” som gäller, och hur ”anställningsbar” är en filosof i dagens samhälle? Fredrika Spindler nämnde att redan Nietzsche var kritisk mot hur dåtidens makter och marknad tog över och ställde filosofin i sin tjänst. Det var på 1870-talet. Men där vill jag tillägga att redan Karl Marx var inne på samma linje i Kommunistiska Manifestet redan trettio år tidigare. Och att vetenskapen allt mer ockuperas av ”marknadskrafterna” är ju något som vi kan se fortsätter idag. Det som skyddar filosofin kan vara att den inte är så lätt att göra pengar på som exempelvis medicin.

Var skall filosofin ta vägen? Skall den försvara det mänskliga, det rationella, ställa de kritiska och ibland obekväma frågorna? Eller skall reträtten fortsätta. och yrkesfilosoferna skriva små snäva avhandlingar som inte så många är intresserade av? Jag anade av föredragen att det här är ett problem, för hur kombinerar man ”kritiskt tänkande” med krav på att ”anställningsbarhet” också skall vara med i kurspaketen? Vilka företag och förvaltningar vill ha obekväma tänkare i sin personalkader, folk som kanske kommer med fel synpunkter?

Ändå behövs filosofin. För att ta ett annat ämne som jag känner till: nationalekonomin skulle behöva en rejäl uppstädning med hjälp av ett gäng filosofer. Låter det konstigt? Kom då ihåg att vissa delar av nationalekonomin grundlades redan av Aristoteles (teori om hushållning grundad på etiska ideer, penningteori) och att Adam Smith var moralfilosof. Mot slutet av 18oo-talet försvann det mesta av filosofin ur nationalekonomin, och det har den inte mått bra av.

Aristoteles – Locke – Marx – Schlaug

Så här skriver Birger Schlaug i en bloggpost:

De gamla tänkarna – oavsett ideologisk hemvist – utgick från att vi människor skulle utnyttja de möjligheter som den ekonomiska tillväxten gett oss för att leva goda liv med mer fri tid, mer kultur och fler tillfällen till det goda tänkandet och det goda samtalet.

Denna fantastiska möjlighet skulle öppnas när vi uppnått en god materiell standard. Inte skulle vi då fortsätta att springa omkring som skållade råttor i ett ekonomiskt hjul där alla ropar ”mer, större, fortare”.

Schlaug specificerar inte vilka ”de gamla tänkarna” skulle kunna vara, men jag har ett par namn på förslag. Aristoteles och Karl Marx. Den ene grekisk filosof och naturforskare, levde 384-322 f.Kr., kanske en av alla tiders största snillen. Den andre lärd tysk som skrev sin doktorsavhandling om grekisk filosofi och lade grunden till den moderna socialismen på 1840-talet, baserad på tysk filosofi, fransk historia och engelsk ekonomi.

Aristoteles tillhörde överklassen som levde på slaveri, Marx ville ha bort alla klasser och allt slaveri – vad har de för gemensamt? – Förutom skarpa hjärnor hade de en kritisk inställning till en ekonomi som inriktats efter penningens behov.

Aristoteles

Aristoteles påpekade att hushållning ställde en hel del krav för att man skulle kunna leva gott men att man måste skilja hushållets nödvändiga anskaffningar och byten med andra hushåll från affärsverksamhet där det gäller att ge ut pengar för att få ännu mer pengar i all oändlighet. ”Dessa män män gör alla konster till sätt att skaffa pengar, som om detta vore deras mål och allt måste tjäna detta mål” skrev han om affärsmän och ockrare.

Och 1848 skrev Marx att ”bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt beläte”. Det där sista var Bibelspråk eftersom de arbetare han vände sig till ofta inte hade läst så mycket mer än lite bibeltexter och liknande. Men vad han menade var att kapitalisterna försökte göra om hela världent för att det skulle tjäna deras egna intressen – nämligen att oavbrutet göra kapitalet allt större. Alla måste vara med på den karusellen eller gå under!

Aristoteles förespråkade vad jag vet ingen lösning på problemet med ockrare och affärsmän som bara jagade mer pengar hela tiden. Som förhållandena såg ut i Athen för 2300 år sedan fanns det knappast någon lösning.

Karl Marx

Men för 160 år sedan hade världen ändrats en hel del. Marx och hans vänner började skymta en öppning. De såg hur produktivkrafterna blev allt starkare, de började ana ett samhälle som skulle kunna ta hand om medborgarnas grundläggande behov och låta alla utvecklas till fullvärdiga människor.

För att detta skulle kunna uppnås måste det borgerliga samhället omstörtas och produktivkrafterna ställas i folkets tjänst. Marx beskrev aldrig hur han tänkte sig det skulle fungera i detalj, han var emot sådana projekt som en del andra radikaler under hans tid sysslade med utan att lyckas, men någon sorts resursplanering bör ha legat i botten. Med kommunismen skulle mänsklighetens förhistoria upphöra och dess verkliga historia börja (var den skulle sluta kunde han naturligtvis inte sia om).

John Locke

Vad tyckte borgerligheten om detta? På Marx tid hade den växt sig rik och mäktig i några länder i västra Europa, och den tyckte väl att den fick samla på sig rikedomar så mycket den ville utan att fattiglapparna behövde bråka om det. Under ett tidigare skede var man beskedligare. I slutet av 1600-talet hävdade John Locke att människan har rätt till produkten av sitt arbete (och borgaren har rätt till produkten av sin tjänares arbete) men att man inte skulle plocka på sig mer än vad man behövde. Det gällde borgare som förmodligen själva ofta stod i sin verkstad och arbetade, och man skall nog inte blanda ihop dem med dagens bonusjägargubbar och liknande figurer som inte verkar känna några gränser.

För att återgå till Schlaug – jag tycker det verkar som om han skulle kunna uppskatta den här kombinationen av tänkare från olika tider, med klokhet och framåtblick. Aristoteles satt fast i sitt slavsamhälle, ekonomin var för enkel på Lockes tid, men från Marx och framåt har verkligen ” …den ekonomiska tillväxten gett oss [möjligheter] för att leva goda liv med mer fri tid, mer kultur och fler tillfällen till det goda tänkandet och det goda samtalet” som Schlaug skrev inledningsvis.

… och till slut Birger själv

Marx trodde att produktivkrafterna själva skulle driva utvecklingen i denna riktning och kanske Schlaug har förståelse för det – han tänker ju sig att folk om några årtionden skall skratta åt vad tillväxtfanatikerna säger idag. Just nu verkar det inte riktigt så positivt, men tolkar man läget efter Marx’ modell kanske det beror av att det borgerliga samhällets växtkraft håller på att avta på grund av inre motsättningar av olika typ. Och det är i sig ett positivt tecken, under förutsättning att grundliga och snabba reformer kan sopa undan allt gammalt skräp som hindrar samhället att utveckla det goda livet. Men om det blir arbetarklassen eller någon annan grupp som står för den stora omvandlingen, det är en öppen fråga.

Ett pessimistiskt perspektiv är att det kanske är för sent, mänskligheten kommer att hanka sig fram med rikedom för några få och avgrundsdjup fattigdom för de flesta för att man inte i tid uppfattat att rejäla omvandlingar behövs och så slutar det hela med ett ynkligt gnäll om några hundra år varpå insekterna kan ta över efter oss.

1000 miljarder dollar …

Denna indiska dam (bilden lånad från Världsbankens hemsida) verkar ha en del av sitt sparande upphängt i näsan och runt halsen, men kan hon ha det kvar om rispriserna rakar i höjden?

… uppskattar Internationella Valutafonden förlusterna under den pågående finanskrisen. Hälften beror av bostadskrisen i USA. DN skriver om rapporten, en sammanfattning av originalet finns här. (Sedan finns vidare hänvisning till själva rapporten som är en fet historia som jag inte har tid att läsa just nu).

Se om jag får ordning på nollorna här. Tusen miljarder: 1 000 000 000 000 dollar. Ersätt ettan med en sexa och det blir drygt motsvarande summa i svenska kronor. Det är ganska mycket pengar. Är det inte dubbla svenska bruttonationalprodukten på ett ungefär?

Samtidigt får man tänka på att ”pengar” och ”produktiva resurser” inte är riktigt samma sak. Att vara utan resurser är i grunden mer kritiskt än att vara utan pengar. Är du hungrig och vill köpa mat hjälper det inte hur mycket pengar du har om ingen mat finns att köpa (vilket redan Aristoteles listade ut). Finns maten, samt vilja och förmåga att komma fram till den, blir pengar en mindre fråga. Men nu håller ju mat på att segla upp som en förstarangsfråga i många länder. Exempelvis rispriset som går upp i länder där ris är bas i mathållningen – det där är politisk dynamit.

Åter till IMF. En av deras chefer sammanfattar läget (kan någon ge mig en bra svensk översättning på ”deleveraging”, det finns ingen i mitt gamla lexikon):

Financial markets remain under considerable stress because of a combination of three factors …First, the balance sheets of financial institutions are weakening; second, the deleveraging process continues and also that asset prices continue to fall; and, finally, the macroeconomic environment is more challenging because of the weakening global growth …

Bankerna känner kalla vindar i nosen och vågar inte låna ut, samtidigt som bland annat fastighetspriser faller och världens tillväxt avtar, det är väl essensen i budskapet. Här är en intressant sak som visar att subprime-krisen sprider sig ut i delar av ekonomin som borde vara vid bättre hälsa:

Credit deterioration, which was first evident in the U.S. subprime market, is now showing up in higher-quality residential mortgages, U.S. commercial real estate, and the corporate debt markets …

Osäkerhet om hur stora bankförlusterna egentligen är får läggas samman med kända problem som visar sig när konjunkturen mattas av, och då blir det naturligtvis ännu värre och nervösare med framtidsutsikterna:

Uncertainty about the size and distribution of bank losses, reduced capital buffers, and the normal reduction in credit as the cycle turns are also likely to weigh heavily on household borrowing, business investment, and asset prices. This, in turn, would affect employment, output growth, and balance sheets—thereby creating worrying macroeconomic feedback effects.

Och mycket av bakgrunden ligger i att man tillåtit krediter, som normalt bara ges till sådana som kan ta en finansiell nedgång, till stora mängder av människor som inte gör det:

This feedback dynamic is potentially more severe than in earlier credit cycles, as it was fueled by a proliferation of new credit products that allowed more people to obtain credit …

De kom, mer eller mindre insatta i problemen, in i en finansiell situation som skiljer sig rejält från att ha en vanligt bankkonto. Bakgrunden torde vara att vanliga lönearbetande i USA inte fått några reallönehöjningar på många år, däremot har regering och Federal Reserve fört en politik med billiga krediter/låga räntor som gjort att folk kunnat låna på sina mindre värda hus och därmed hålla konsumtionen uppe. Stämmer den analysen skulle jag vilja hävda att det i grunden inte är lånekrisen, utan det dåliga läget för arbetande i USA, som är den egentliga orsaken till den nuvarande krisen. En splittrad och oorganiserad arbetarklass har svårt att hävda sina intressen och driva upp lönerna när produktiviteten ökar. Nu är det en liten grupp välbeställda som tar hand om det potentiella löneökningsutrymmet och det hela straffar sig i form av en klassisk överproduktionskris.

IMF tycker att det offentliga bör rycka in och hjälpa till för att undvika panikförsäljningar av tillgångar, och att aktieägare måste acceptera att ta förluster:

It is now widely acknowledged that public measures are needed in a number of areas. In particular, there may be a need to shore up the prices of various types of securities to prevent fire sales. Plans that use public money, however, should attempt to ensure that shareholders accept the first losses. Also, measures will need to carefully weigh the legitimate issues of consumer protection and the legal rights of contract holders.

Någon form av ”chockterapi” är inte i IMF:s smak, av lättförståeliga skäl. Det är politiskt farligt. Att man tar upp aktieägare är intressant. Förr begrep väl de inblandade att en aktie inte är detsamma som en penningsedel med garanterat värde, det handlar om en lottsedel som kan ge alla möjliga utfall från jättevinst till ingenting. Man spelar på börsen och gissar vilka företag som kan gå bra. Nu verkar det av det ovanstående som om det finns folk som inte accepterar villkoren – tycker de månne att en eventuell förlust på Lotto skall kompenseras med en utbetalnng från statskassan?