Sju streck på gammal benbit

Enligt nedanstående twitter har kinesiska arkeologer hittat ett stycke ben som någon människa kan ha ristat streck på för 110.000 år sedan. Detta kan tyda på viss intellektuell verksamhet, att människor börjar beskriva, fundera över och avbilda vad de ser omkring sig, och översätter det till abstrakta mönster. Tidigare så har Sydafrika gällt som det område där de äldsta spåren av sådan aktivitet hittats (73.000 år gamla spår enligt twitterfilmen) men processen kan ha börjat ännu tidigare i det som nu är Kina.


Sju streck på en benbit? – En stenåldersgubbe som tänker ”måndag, tisdag, onsdag …”? Hur som helst, Henan där han/hon fanns är området med rödmarkerad gräns på kartan nedan.

Det finns en viktig sak som skiljer östra delen av den Eurasiatiska kontinenten från den västra delen där vi bor. Östra delen var aldrig nedisad som Skandinavien och landet ner mot Alperna under senaste istiden. Östasien och Sibirien var isfria.

Ett exempel på det skrev jag om här på bloggen för tio år sedan: den över 3½ miljoner år gamla sjön El’gygytgyn i norra Sibirien. Under dessa isfria år har mer och mer slam lagrats på sjöbottnen. Forskare har tagit upp borrkärnor från alla dessa år ur bottenslammet och lärt sig mycket om klimatuvecklingen under årtusenden. – Men vad har detta att göra med benklottraren i Henan för 110.000 år sedan?

Bara en lös tanke: hittills har ”ut från Afrika-hypotesen” varit tämligen dominerande när man tolkat mänsklighetens utveckling i stora drag. Men kan det finnas andra tidiga vägar för kulturella framsteg, exempelvis från östra Asien, alternativt att folk började klottra på ben oberoende av varandra på vitt skilda håll i världen för cirak 100.000 år sedan?

En försvinner, två frågetecken kvar

I ett inlägg för några år sedan nämnde jag att möjligen hela fyra nordiska bosättningar, eller åtminstone ställen där nordbor haft något för sig, kan ha hittats i Kanada. Det fanns den helt säkra i nordligaste Newfoundland, ytterligare två osäkra på denna ö, samt en uppe i Arktis. Den helt säkra bosättningen, L’anse aux meadows, är markerat med ett stort rött X. De osäkra är markerade med små röda frågetecken.

Det som hänt nu är att grundligare utredningar gjort att det nedersta frågetecknet försvinner helt och hållet. Tanken var att nordbor varit vid Point Rosee på sydvästra Newfoundland och utvunnit myrmalm, men detta har inte kunnat bekräftats utan har kunnat avfärdats.

Återstår alltså en säker och två frågetecken. Vid det andra frågetecknet på Newfoundland (Sop’s arm på östkusten) kan det ha rört sig om jaktexpeditioner, men i den mån det finns exempelvis fångstgropar kanske det är andra än skandinaver som gjort dem.

En sak att tänka på är att den bekräftade bosättningen på Newfoundland inte varade så länge och inte innehöll så många människor. Dess möjligheter att expandera till nya områden bör ha varit rätt liten. I den mån de var ute och spanade i nya områden kan de inte ha lämnat några större synbara spår efter sig. Själv tror jag lite mer på spåren längre i norr, på Baffin island. De är senare än vikingatiden och skulle kunna ha varit en bas för handel där grönlänningar hämtade upp lyxvaror för vidaretransport till Europa.

Olika sorters fornforskning

Söndag 9 november 2008 skrev jag en bloggpost om världens (hittills kända) äldsta tempel, en mycket märklig anläggning som ligger i vad som idag är södra Turkiet. Den är tillräckligt märklig för att orsaka vissa revideringar av hur vi tänker oss förhållandet mellan fasta anläggningar och rörliga jägar- och samlarbefolkningar i förkeramisk tid.

Häromdagen upptäckte jag att det finns en hemsida ägnat åt denna gamla tempelplats. Den bör intresserade av arkeologi och antropologi naturligtvis besöka.

Jag antar att de arkeologer som grävde fram ovanstående fantastiska skulptur jobbade sig ner millimeter för millimeter i jorden med murslevar och penslar. Men det finns andra metoder inom arkeologin: experiment. Det sitter folk och slår fram redskap ur klumpar av flinta för att utforska bästa metoden att göra flintredskap. Andra gör försök med att framställa järn enligt väldigt gamla metoder. Det kan man lära sig mycket av. De enorma bronslurarna från (just det) bronsåldern har man dock inte lyckats göra om i modern tid. Kanske bronssmederna för 2500-3000 år sedan hade en hantverksskicklighet som dagens smeder inte klarar av?

Andra försök går ut på att upprepa saker som man tror hänt förr, med gammal material men kanske klena bevis för att saken verkligen hänt. Beviset blir att man kan genomföra projektet: om det idag går att segla med vassbåt från Nordafrika till Mexico så måste det ha skett i forntiden, trots att inga erkända materiella bevis för sådana förbindelser så vitt jag vet plockats fram.

Norrmannen Thor Heyerdahl var pionjär för sådana projekt, först med Kon-tiki-flotten på 1940-talet. Själva idén att kulturer kan färdas långa vägar över haven är inte fel, men färderna har inte gått hur som helst. Heyerdahl trodde att den polynesiska övärlden befolkats av folk som tog sig över från Sydamerika. Idag torde moderna forskningsmetoder, där man tittar handfasta mänskliga biologiska data, visa att polynesiernas urhem låg i Asien. Därifrån företog de mänsklighetens kanske djärvaste utvandring över de enorma havsvidderna. Att i små båtar ta sig raka spåret från Hawaii till Nya Zeeland måste betraktas som sjömanskap av högsta dignitet!

Varför skriver jag detta? Jo, för att nu tänker bolivianerna skicka ut en vassbåt som skall ta sig hela vägen till Australien och bevisa någonting. Eftersom Bolivia förlorade sin kust i kriget mot Chile på 1800-talet måste båten starta från chilensk hamn.

Och varför Australien som mål? Australien befolkades 20.000-30.000 år innan det kom människor till den amerikanska kontinenten. Till utseendet är australiska urinvånare inte särskilt lika urfolk från Sydamerika heller, så något släktskap kan väl knappast hävdas. 

Ett tidigare försök att segla hela vägen har misslyckats, och vad har man bevisat om det går bättre den här gången? – Att det är praktiskt möjligt att ta en vassbåt från punkt A till punkt B, inget annat.

När Heyerdahl tog en flotte av balsaträ från Sydamerika till Polynesien visade han att företaget var möjligt, men inte att det verkligen skett något sådant i forntiden. I den mån folk tog sig över havsvidderna så var det enstaka grupper som for vidare mot Sydamerika från exempelvis Påskön.  Det kan finnas arkeologiska fynd som tyder på sådana resor. Och det är i sig väldigt spännande, utan att man behöver blanda in fantastiska fantasiprojekt i det hela!

Tidiga nordbor på Island

Varför dessa kartor? – Jo, det är så att år 874 som officiellt år för de första nordiska bosättningarna på Island inte gäller längre. Äldre fynd av bebyggelse har gjorts. Notera den röda pricken på östra Island. Platsen heter Stöðvarfjörður och där byggdes det strax efter år 800. En arkeolog gissar att det här inte var en gård med djurskötsel, utan en utpost för eventuell framtida bebyggelse. Ytterligare några sådana ställen har upptäckts på Island.

Jag spekulerar lite, men liknar inte detta vad nordborna försökte med i ”Vinland”, Newfoundland? Först en bas längst i norr på ön, och sedan några möjliga utposter längre söder ut (jag vet inte om de är definitivt bekräftade eller avvisade som nordiska ännu). De är rödprickade på kartan.

På Island kunde utposterna hålla sig kvar och bli till fast bebyggelse. Bosättningarna på Grönland höll ut i bortåt 400 år. På Newfoundland gav kolonisterna snabbt upp. Ju längre bort från hemlandet, desto svårare var det att hålla igång något som väl får betraktas som privatföretag. På den här tiden fanns det inga europeiska makter som var intresserade av att upprätta kolonier långt borta i norr. Om man nu ens hade kraft till det: det kontinentala Europa var mer upptaget med att försvara sig mot saracener, ungrare och nordbor. För en nordbo var det nog mer givande att plundra i Europa än att ge sig av och slita hårt som nybyggare långt bort bland främmande och farliga skrälingar. Om man ens överlevde resan över Atlanten.

Bara en våg från Afrika (?)

Den här filmen har jag hittat hos Science Nordic. Humans spread around the world in a single wave of migration. Mycket intressant. Sista ordet är nog inte sagt i den här saken, om hur och när den moderna människan spreds från Afrika och ut över världen. Jag tycker att koloniseringen av Amerika ligger ganska sent i den här filmen exempelvis.

En intressant detalj är att människor tycks ha nått sydligaste Afrika för mindre än 100.000 år sedan. Samtidigt är det just därnere som väldigt tidiga indikationer om kultur, abstrakt tänkande, har spårats. Var det när man inte kom längre söderut som det verkligen blev fart på tänkandet?

Aristoteles’ grav hittad?

Notera frågetecknet i rubriken. Man kan lika gärna skriva att ”i dagens publicitetsjagande och kommersiella forskarvärld försöker grekiska arkeologer så snabbt det bara går slå på trumman för något som möjligen kan vara …”. Mer om denna nyhet – eller pseudonyhet – här.

Men det är klart: skulle det vara den store filosofens och forskarens grav man hittat, och där eventuellt skulle finnas hans skrifter också, så vore det ju ett första klassens fynd.

Undrar förresten hur det går med det där som skulle vara Alexander den stores grav. Har inte hört något om det på ett tag.

Fyra nordiska bosättningar i Kanada?

I början av april nämnde jag en nyupptäckt möjlig nordisk boplats på Newfoundland i Kanada och att jag hade ett minne av ytterligare en sådan, fast på andra sidan ön. Jag mindes rätt enligt den här artikeln.

På nedanstående karta finns fyra platser markerade, med ett X och tre ? Upp mot vänstra hörnet en tänkbar nordisk byggnation (en handelsstation?) på Baffin land. Och så har vi tre markeringar på  Newfoundland nedtill.

Den gamla kända boplatsen L’anse aux Meadow är markerad med krysset, den är det inga osäkerheter om. Möjligen om det är den som är ”Vinland”, eller om detta namn avser en annan plats. Hur som helst så är det klart att här bodde nordbor omkring år 1000. Men så har vi frågetecknen, ett på varsin sida av den stora ön. Har nordbor bott där tillfälligt?

Efter att ha läst den länkade artikeln undrar jag om det var två specialiserade platser som återfunnits. Den på västra sidan av ön (Point Rosee) skulle ha varit för järnframställning ur myrmalm och den på östra sidan (Sop’s arm) avsedd för jakt. Bevis för det skulle vara att de människor som vanligen levde här inte framställde järn, och att de inte hade den sortens system av fångstgropar som påträffats. Men ännu så länge är dessa platser mest att betrakta som frågetecken. Om skandinaver har bott där så var det inte under någon längre tid och städat upp efter sig när de gav sig av igen.

Vad  ‘Vinland’ var är oklart. Dels plats, dels vad namnet innebär. Normalt brukar förklaringen, som följer de isländska sagorna, tala om vilt växande vindruvor. Men för att hitta sådan måste man längre söderut än Newfoundland. En annan förklaring som jag såg någon gång är ett gammalt norskt ord ‘vin’ som betyder frodiga gräsmarker, bra för bete. Med den tolkningen passar L’anse aux Meadows ganska bra. Men då får vi också förutsätta att de som berättade om det nya landet för sina landsmän på Grönland och Island skarvade en del. Skepparhistorier alltså.

Som det brukar sägas: ytterligare forskning krävs!

Ny nordisk boplats hittad på Newfoundland?

Radion berättar att en ny vikingatida boplats kan ha hittats på Newfoundland. Den är markerad på den här kartan. Point Rosee/Pointe Rosée heter det. Förutom vad Sveriges Radio rapporterar kan man titta på wikipedia (kartan kommer därifrån) där en artikel kommit upp väldigt snabbt, samt här. Den ligger alltså långt nere i sydväst på den stora ön, medan den sedan tidigare kända bosättningen i L’anse aux Meadows ligger i norra hörnet.

Nu har jag ett minne av att en bosättning kan ha hittats även på Newfoundlands östkust, och att jag till och med gjort en notering om det här på bloggen, men jag hittar inte igen det nu. Minnesfel eller falskt alarm? Hur som helst, det fanns åtminstone två bosättningar på Newfoundland (”Vinland”), men de blev inte långvariga. Lokalbefolkningen var för tuff att hantera för vikingarna och förbindelselederna tillbaka till Grönland och Island för långa och osäkra.

Om man ser till hela Kanada så verkar det som ytterligare en bosättning eller handelsplats funnits uppe i Arktis, på Baffin Land. Jag skrev om det för några år sedan. Men den var senare och bör kallas medeltida i stället för vikingatida. Seglar (eller ror) man västerut från Point Rosee är det inte omöjligt att man kommer in i Saint Lawrenceflodens mynning, men det är inte annat än spekulation att nordbor gjorde det. Man kan ju också spekulera i att nordbor tog sig vidare från Baffin Land och ner i Hudson Bay, men någon måtta på spekulationerna får det vara.

Kommentarerna roligare än artikeln

Förfallet i vetenskapsjournalistiken (både innehållsmässigt och språkligt) kan exemplifieras av den här DN-artikeln. Den rör ett intressant ämne som ventilerats även på denna lilla blogg: lyckades polynesiska sjöfarare ta sig över till Sydamerika innan européerna dök upp? Nu har dna-analys kanske givit upplysningar om det också. Det finns gamla inslag av indiansk arvsmassa hos påsköborna.

Fast det roligaste kanske är kommentarerna till artikeln. Några hänger upp sig på den festliga meningen: ”Men var det indianerna som kom till Påskön eller tvärtom?” DN har skaffat in artikeln från TT. Jag undrar vilken kompetens för att skriva vetenskap, och skriva begriplig svenska, som finns där numera? – Nå, det kanske är billigare med hafsprodukter än att ha egna drivna journalister?

(”Var det Muhammed som fick komma till berget, eller tvärtom?”)

Jag tog ett måttband och mätte på min gamla jordglob. Avståndet från Påskön till närmsta fastland i Sydamerika är ungefär tio centimeter. Om man enligt samma förutsättningar startar från Stockholm så hamnar man efter tio centimeter rakt söderut ungefär vid Luxor i Egypten. Eller, för att ta en intressantare mätning: det är ungefär samma sträcka som om man seglar rakt från norska västkusten till Newfoundland. Det skulle nordborna ha kunnat göra, men förmodligen höll de på de närmsta kusterna och seglade via Island, Grönland, Baffin land och Labrador innan de kom fram till Newfoundland. Polynesierna var nog vassare som oceanfarare än nordborna.

In med nya förfäder

Vetenskap är intressant. Jag tänkte skriva ett större inlägg om de nya rönen om vårt ursprung, men tappade sugen. Så det blir ett litet inlägg i stället.

Ibland försvinner inspirationen bara någonstans, utan att man vet hur det går till …

Mycket kortfattat så var de första ‘moderna’ européerna jägare/samlare som kom hit för kanske 45.000 år sedan och på något sätt ersatte de äldre neanderthalarna. Ungefär för sju-åttatusen år sedan började jordbrukare röra sig i vår riktning från nuvarande Turkiet. Så långt har bilden varit klar ganska länge. Men enligt färska rön så finns en tredje komponent, nämligen invandrare från Sibirien för ungefär femtusen år sedan. Det verkar vara släktingar till de människor som tidigare vandrat över (det för tillfället torrlagda) Berings sund och befolkade de amerikanska kontinenterna som även vandrade till Europa. Eftersom man nyligen funnit ‘européisk’ arvsmassa hos gamla amerikaner så kanske vi här har förklaringen: människor som tillhörde samma grupp vandrade åt två motsatta håll, även om det skiljde några tusen år. Därmed kan liknande arvsmassa finns på ett tidigt stadium på båda sidorna av Atlanten, samt i gamla benrester i Sibirien. Benresterna har hittats i närheten av Bajkalsjön, och det är ju ganska långt bort vare sig man vill fotvandra till Amerika eller Europa, men folk var ihärdiga förr.

Jägare/samlare jagade och samlade, jordbrukarna brukade jorden – men vad förde de nya invandrarna med sig, de som dök upp för kanske femtusen år sedan? Kan de ha ändrat samhällsstrukturen i Europa, och kanske ersatt ganska jämlika samhällen med mer hierarkiska? Hade de nya teknologier eller religioner med sig? – Det kanske kommer mer spännande uppslag om det framöver, nu när vi vet att de funnits … och de finns alltså kvar, i vår arvsmassa.

Man kan läsa mer om detta spännande ämne här, eller kanske här.  Själv hade jag inte sett nyheten om jag inte via Twitter håller koll på vad Åsa M Larsson skriver. Det är sådana tips som gör Twitter värt att använda.

Jägare till vänster och samlare till höger … eller är det tvärtom? Avlägsna släktingar i alla fall.