Den svarta materien är röd

De vita rundlarna är galaxer, alltså jättestora vintergator, och det röda markerar strängar av svart materia som binder samman galaxerna. Den svarta materien syns inte, men astronomerna har listat ut att den finns där på grund av hur den påverkar det som är synligt, och så färgar man de områdena röda för att visa var den finns. Finurligt, om man fått till det rätt. Kanske allt i universum förbinds i nät av svart materia. Intressant utveckling. Fortsättning lär följa.

Kufiska kvanta

(För några dagar sedan började jag plita på det här inlägget. Efter ett tag insåg jag att det aldrig kommer att bli ‘klart’, så jag släpper det i det här ofullkomliga skicket.)

2009 nämnde jag en mystisk företeelse kallad ”quantum entanglement” utan att begripa så mycket vad det handlade om. (Det gör jag fortfarande inte.) ”Partiklar verkar kunna vara på flera ställen samtidigt, och ha kunskap om varandra trots att de inte har kontakt” skrev jag, och gick sedan över till resonemang om kvantdatorn. En skribent på wikipedia uttrycker det så här:

Kvantmekanisk sammanflätning, kvantmekanisk hoptvinning[1], kvantintrassling eller kvantkorrelation (även engelskans entanglement används) är ett fenomen, som kan påvisas inom kvantfysiken. Fenomenet innebär att om två eller fler partiklar är sammanflätade kommer ändringar av den ena av partiklarna omedelbart att medföra att egenskaperna för den andra partikeln ändras – oavsett hur långt det är mellan dem.

För mitt språköra låter ‘kvantkorrelation’ bäst. Någorlunda lätt att uttala, och så antyder det att olika saker är samordnade på något sätt.

Att två partiklar som inte har kontakt med varandra ändå på något sätt kan ändra tillstånd samtidigt, det är en väldigt märklig sak – om det nu stämmer. En konsekvens är att informationen från den ena partikeln till den andra (möjligen) måste ske snabbare än ljuset! Och att röra sig snabbare än ljuset betyder att röra sig bakåt i tiden. Det låter orimligt enligt de lagar vi känner nu, såvida det inte är möjligt i kvantfysikens märkliga värld. Saken måste undersökas.  Och det har kineserna beslutat sig för att göra.

En mängd blänkare har kommit från bland annat Nyhetsbyrån Nya Kina om att världens första satellit för kvantstudier har skickats upp. Den heter Micius efter en gammal kinesisk vetenskapsman som bland annat hade idéer om ljus. Satelliten har redan börjat skicka data till Jorden.

(En undran: brukade inte den här killen kallas ‘Mencius’ förr i tiden?) Micius är den latiniserade formen av Mo Zi. (Ungefär som att den svenske Linné blev Linnaeus som internationell kändis inom en vetenskaplig värld som ännu skrev på latin.) Micius var ungefär samtidig med Sokrates (400-talet före vår tideräkning) och ses som grundare av den ‘moistiska’ skolan inom filosofi. Ej att förväxla med den maoistiska skolan som ju tillhör vår tid.

Här är en bild som jag hittat hos NASA. På denna länk finns en del text som talar om mer hur det fungerar för ‘Alice’ och ‘Bob’. Undrar om den kan klargöra någonting (klicka för större format):

Kvantkorrelation i all ära, men jag undrar om inte möjligheten till bombsäker (?) kryptering av datatrafik så att säga smäller högre i det här sammanhanget. I alla fall på kort sikt. Men hur ser det ut om några årtionden? Vilka möjligheter kommer att finnas då (förutsatt att det finns någon mänsklighet kvar som kan utnyttja möjligheterna)? En del drömmer om teleportion. Kanske det går att komma i kontakt med det som möjligen kan vara en super-civilisation – som kanske inte vill ha kontakt med töntar som oss?

Ja, kineserna verkar komma starkt vad det gäller spetsvetenskap. Undrar vad det kan innebära på sikt …

Den kosmiska symfonin

Tror jag fiskade upp den här bilden från Xinhuas twitterflöde för några dagar sedan. Hur som helst: en Einsteinliknande dirigent anger takten för den ”kosmiska symfonin”. Killen som spelar basfiol har en frisyr som påminner om grabbarna i Leningrad Cowboys. För några dagar sedan kom meddelandet att forskare tror sig hittat de gravitationsvågor som Einstein förutsade för hundra år sedan. Kineserna är med i jakten på mer bevis för att detta stämmer. De skickar upp satelliter som skall spana, eller lyssna, om det hörs mer av symfonin.

Apkungen letar mörk materia

Någon kanske minns den kinesiska tecknade filmen om Apkungen (eller Kung Markatta)? En riktig odygdspåse som ställde till kaos i himlen var han. Filmen kördes några gånger på svensk TV. En långfilm var det, men den behandlade bara en mindre episod ur den enorma kinesiska berättelsesamlingen Färden mot västern. Den svenska översättningen omfattar fem tjocka volymer, översatta av Göran Malmqvist. I korthet handlar det om en kines som skickas iväg till Indien för att träffa Buddha, och den bråkiga apan är en av hans följeslagare. Under resans gång upplever följet diverse mer eller mindre fantastiska äventyr. Ursprungligen var det väl skrönor som historieberättare drog på torgen, och så småningom skrev någon ned dem och gjorde en samlad berättelse av det hela.

På kinesiska heter apan Wukong. Det är han som står på molnet på teckningen härovan (har plockat upp den från Nyhetsbyrån Nya Kina). Men vad är det för konstigt bredvid honom? DAMPE? – Jo, det är Dark Matter Particle Explorer, en alldeles nyuppsänd kinesisk rymdfarkost med speciell uppgift: den skall leta efter ‘mörk materia’. Och namnet på rymdskeppet är just Wukong! Wukong gör en lång resa till himlen för att leta efter den mörka materia som verkar stå för det mesta av universums massa, men som astronomerna ännu inte har sett. Men är den mörk är den ju svår att se.

Inbäddad bildlänk
Här åker Wukong iväg!



Hoppas bara att Wukong håller sig borta från risbrännvin och annat olämpligt, och inte ställer till med oreda även under denna himmelsfärd! Han är ju en sjutusans jäkel på att slåss med den där staven han håller bakom ryggen! Lyckas de kinesiska astronomerna lista ut mer om den mörka materian kommer vi att veta mycket mer om varför vårt universum ser ut som det gör. Tre till fem år räknas Wukong att kunna arbeta, och markstationerna har god kontakt med honom.

Ja, nu är det tveksamt om jag skriver något mer i år, så jag tillönskar alla

God Jul & Gott Nytt År!



FAST – det stora örat mot rymden

FAST är förkortning för the Five-hundred-meter Aperture Spherical radio Telescope , ett jättelikt radioteleskop som byggs i ett störningsfritt område (långt till tätorter med ljus, lite radiotrafik) i södra Kina. Om ett år skall anläggningen vara i drift och fungera som ett mycket känsligt ‘öra’ mot världsrymden.

Så här ser det ut. Fler bilder, och en film från bygget, finns på länken jag angett ovan.

En isolerad bergsby försvann när teleskopet byggdes i en naturlig fördjupning i bergen. Byborna påstår sig vara nöjda att få flytta till bättre boenden, hoppas det stämmer.

Det stora vita fältet består av 4450 liksidigt trekantiga paneler, var och en med en sida på elva meter. Byggets omkrets är 1600 meter. Inga små grejor alltså. Kineserna räknar med att det här skall vara ett ledande forskningsverktyg 20-30 år framåt i astronomin. Man kommer bland annat att kunna leta efter väte i avlägsna galaxer, leta efter molekyler som kan vara grunden till liv, se nytända solar, upptäcka svaga pulsarer – och kanske till och med höra möjliga signaler från avlägsna civilisationer. Jag såg någonstans nyligen att sådana signaler skulle kunna vara ”ruiner” av avlägsna civilisationer som redan tagit livet av sig själva. Det låter väldigt spännande, tänk om det plötsligt hörs ett meddelande mitt i det vanliga rymdbruset:

Kära lyssnare, det här är sista meddelandet från planet XYZ123. Vi upphör med alla sändningar från och med midnatt då vår biosfär har havererat totalt på grund av våra egna missgrepp, och att allt liv här är nu omöjliggjort. Ha en trevlig kväll!

Angående pulsarer säger Chen Xuelei, specialist mörk materia och mörk energi:

“Pulsars are like space labs, in which scientists can study gravitational waves, curved space-time around black holes, and the interstellar medium,” Chen adds. “Many scientists believe that pulsar positioning could create a spacecraft navigation system, or be an auxiliary device to GPS instruments.”

Det där med GPS är intressant, tror jag såg häromdagen att kineserna tänker skapa ett eget GPS-nät för att bli oberoende av de opålitliga USAmerikanerna.

Hur som helst, detta är väldigt spännande. Forskarna verkar veta en del om vad de skall hitta med sitt känsliga öra mot rymden – men rätt vad det är kanske det kommer fram något helt oväntat och obegripligt!

***

På tal om Kina och rymden: Här tar jag och återanvänder och modifierar något en text som publicerades på denna blogg i urtiden, våren 2008:

Det är Mao till vänster i alla fall …

Framlidne ordföranden Mao hade ibland intressanta synpunkter på tillvaron. Ibland var han ute i rymden också. Vid ett tillfälle 1956 sade han

A locality has its own over-all interest, a nation has another and the earth yet another. Right now I won’t go into matters outside our planet, for the travel routes beyond the earth have not yet been opened. If human beings should be discovered on Mars or Venus, we would then discuss the matter of uniting with them and forming a united front. (Citat från talet ‘Stengthen Party unity and carry forward Party traditions’, Selected Works of Mao Tsetung sid. 316.)

1956 hade man inte ens skickat upp några satelliter (Sputnik kom 1957), men Mao tänkte tydligen framåt mot bemannade rymdfärder.

Vad skall man säga om bilden ovan? – Mao är från Kina och Nixon från Mars, kanske? Eller vad det nu är för konstig rymdvarelse som står där till höger i bilden. När jag var barn var marsianerna enligt sci-fi-böckerna röda myror utrustade med strålpistoler. Men Tricky Dick kanske har anlagt förklädnad?

"Öknens öga"

Den här bilden kommer från NASA. Diametern på strukturen – den kallas Richats struktur – är bortåt 45 kilometer, så den syns bra från rymden. Detta i synnerhet eftersom den ligger i en i övrigt ganska platt öken i Mauretanien i nordvästra Afrika. Man skulle kunna tro att detta ‘öga’ i öknen har skapats av en meteoritkrasch, men numera är förklaringen mer jordisk. Formationen har bildats underifrån och består av kvartsit.

Jag kollade hur den ser ut på Google maps också. Så här var det där:

Fullt synlig, men inte lika skarpt som hos NASA. NASArna har kanske gjort färger och kontraster mer tydliga?

Interacting Spiral Galaxies NGC 2207 and IC 2163
Plockade över en annan bild, tagen av Hubble-teleskopet. Skulle kalla det här för ‘Uggleögonen’. Men det är två galaxer som passerar varandra, i riktning mot Canis Major. I riktning mot Sirius då, antar jag?

Source: Hubblesite.org

Besvikelse …

Ja, vilken annan känsla än besvikelse kan rätt beskriva vad man känner inför en artikel i nya Forskning & Framsteg, nr. 4/2014. Ni vet hur det är: under många år har vi kunnat vara trygga i vetskapen om de svarta hålens existens. I Vintergatans centrum skulle det finnas ett gigantiskt svart hål som suger åt sig materia från omgivning i en process utan återvändo. Det som åker in i det svarta hålet försvinner bortom vår händelsehorisont för alltid. Till slut upplöses själva hålet i intet. Författare inom science fiction har kunnat använda svarta hål som snabbtransportleder mellan olika delar av universum.

Men så kommer nu Stephen Hawking och säger att det inte finns några svarta hål. Den usla ursäkten är att svarta hål som spårlöst försvinner skulle strida mot några trista naturlagar om bevarande av information och energi. Inte finns det någon verklig händelsehorisont heller, påstår han. – Kan man inte se de svarta hålen som glada anarkister som struntar i naturlagarna då? Måste vi berövas våra fina svarta hål!

Kosmisk prakt

Ganska häftigt, eller hur! Den här bilden såg jag på några svenska tidningssajter i morse (bl.a. DN), men originalet kommer från Hubbleteleskopets hemsida. Om man förslagsvis startar där kan man se samma bild, men ytterligare några bilder av samma kosmiska prakt, och det är dessutom bilder där man kan zooma in. Där får man också mer detaljerad beskrivning av hela härligheten!

I bilden syns om man tittar närmare galaxer av olika typ, men notera också en del tunna blå streck. Strecken är galaxer som egentligen ligger dolda för oss, men tack vare en idé som Einstein fick (och som kunde bekräftas första gången 1919 genom verkliga observationer) kan vi se dem ändå. De mest närliggande galaxerna här – ja, de är ‘bara’ 3,5 miljarder ljusår borta – gör genom sin dragningskraft att ljuset från galaxer som ligger 12 miljarder ljusår bort, och vars ljus vi egentligen inte skulle kunna se, vrids till så ljuset kommer inom vår synvinkel. De blå strecken på bilden är de där gamlingarna. För vad vi ser är ljus som skapades miljarder år innan vårt solsystem och jord bildades. Vi kan se nästan tillbaka till vårt universums tillkomst! Och detta tack vare ett fenomen som kallas ‘gravitationslins’. I närheten av kroppar ute i rymden gör gravitationen att ljus böjs av från sin raka kurs. Rymden kröks.

Galaxerna i förgrunden uppges dessutom vara på väg att kollidera. Men det behöver inte betyda att det blir en massa stjärnsmällar. Solar och planeter ligger så glest i rymden att risken är ganska liten att det skall inträffa regelrätta kollisioner. (Det fick mig att tänka på neutriner som är så små så de i allmänhet går rakt genom vårt jordklot utan att träffa någon materia här.)

Titta noga!

Ja, titta noga på den här bilden! Och i synnerhet på de två små ljusa prickarna i dess mitt. Den större är Jorden, den mindre vår Måne. Men varför så små? – De är fotograferade på 1,4 miljarder (miljarder!) kilometers avstånd från Jorden i trakten av Saturnus. ”Fotograf” är rymdsonden Cassini. Den sköts upp för snart sexton år sedan, i oktober 1997. Cassiniprojektets hemsida finns här.

Som en bloggare inom vetenskapen kommenterade: alla människor som någonsin levat finns i den här bilden, det längsta människan någonsin rest finns här.  

Ja, i kosmiska sammanhang är vi rätt små! Lika bra att erkänna att vi aldrig kommer levande härifrån!

(Hittade tipset om bilderna först hos Lindenfors.)

Drakes ekvation

Så här ser formeln ut för att beräkna hur många civilisationer det kan tänkas finnas i Vintergatan, ”Drakes ekvation”, efter astronomen Frank Drake. Se artikel i Ny teknik.

Drakes ekvation. Här är N det sökta antalet civilisationer i vår galax (Vintergatan) vars radiosignaler skulle kunna detekteras av oss. R är antalet stjärnor som nyskapas i Vintergatan varje år, fp andelen av dessa stjärnor som har planeter, ne antalet beboeliga planeter per stjärna med planetsystem, fl andelen av dem där liv uppkommer, fi andelen därav som har intelligent liv, fc andelen därav som utvecklat teknik för att sända radiosignaler och L livslängden för en sådan civilisation.

N är det sökta antalet civilisationer i Vintergatan vars radiosignaler skulle kunna detekteras av oss. R är antalet stjärnor som nyskapas i Vintergatan varje år, fp andelen av dessa stjärnor som har planeter, ne antalet beboeliga planeter per stjärna med planetsystem, fl andelen av dem där liv uppkommer, fi andelen därav som har intelligent liv, fc andelen därav som utvecklat teknik för att sända radiosignaler och L livslängden för en sådan civilisation.

Som synes är det obekanta variabler allihop. Vad som hänt sedan Drake satte upp ekvationen på sextiotalet är att man numera känner till något tusental planeter utanför vårt eget solsystem.

Jag är matematiskt obevandrad och kan bara undra exempelvis så här: varför är antalet nyskapade stjärnor viktiga? Kan man inte anta att det krävs några miljarder år efter en sols skapelse innan dess planetsystem kan ha gett upphov till högre liv som kan skicka radiosignaler? Borde det inte vara stjärnor säg fyra miljarder år gamla minst, och försedda med planeter av jordliknande typ, som man borde titta närmare på?

Det klagas över att vi inte hör något från ”de därute”, men vet vi det egentligen? Det kanske är ett jädrans tjattrande i rymden, fast vi inte har teknik och kunskaper för att uppfatta det. Samt några därute som lyssnar på oss men tycker att ”de där mupparna verkar inte ha mycket att komma med”.

Ett tecken därute …? (Från ESA:s hemsida.)