Blir det något anfall?

Det här är en betraktelse över dagsläget omkring Iran, men jag kan inte låta bli att göra en kringgående rörelse för att komma dit.

Alltså:

Det finns inte bara krig, utan det finns människor som av olika skäl studerar krig och drar slutsatser av dem. – Varför gick det bra för ena parten, och dåligt för den andra? En förklaring kan ju vara beväpning. I SvD idag 20/11 skriver Ehrenkrona på ledarsidan en betraktelse över kriget mellan Azerbaijan och Armenien. Rubriken är ”De azeriska drönarnas triumf”. Det säger ju vad artikeln går ut på, men på slutet kommer en vidare intressant reflexion för svensk del:

Detta är en del av kriget som kommer att studeras noga i andra länder. Så bör ske även i Sverige. Luftvärn av det slag som vi nyss har köpt från USA är inga lämpliga motmedel mot drönare som svärmar, inte minst av kostnadsskäl. En renässans för det klassiska luftvärnet ligger i korten.

Såväl proffs som skrivbordsstrateger som vapenhandlare och krigs- och fredsaktivister bedriver alltid studier av krig: alltid kan man lära sig något nytt! Att de så kallade patriotrobotarna från USA skulle vara ett bra vapen mot drönare har väl betvivlats redan tidigare, som när jemeniterna skickade små luftfartyg mot saudiska oljeanläggningar. Det blev en jemenitisk framgång av stora mått. Och man kan undra om dessa gamla patriotbatterier (även om de säkert är uppdaterade mycket vad det gäller tekniken) skulle fungera så bra mot moderna stora robotar heller.

Samtidigt kan ju fel slutsatser dras av lyckade resultat på slagfältet. Ett feltänk som jag minns är från kriget mellan Irak och Iran 1980-1990. Bakgrunden fanns i kriget 1982 mellan Storbritannien och Argentina om Falklandsöarna. Argentina förlorade, men dess flygvapen lyckades sänka två brittiska fartyg. Detta genom att använda franska Super étendard-flygplan utrustade med en robot som kallades exozet. Nu var det dock kriget i Persiska viken det handlade om, och Iran och Irak försökte störa motsidans oljetankers. Irakierna skickade ut sina super-plan med exozet för att sänka tankfartygen på fiendesidan, men nu uppträdde ett tydligen förbisett problem: exozet var en bra grej för att skjuta sönder kraftigt bepansrade krigsfartyg. Roboten exploderar när den slår in i tjockt pansar. Men en oljetanker är i princip en balja av tunn plåt, inte pansar, så exozet-en tyckte inte det kändes som den skulle explodera – den gjorde bara ett hål i tankerns skrov och flög vidare. Och tankern fortsatte ut ur viken. Lärdom av detta: köper du vapen måste du noga överväga vad de verkligen kan användas till i ”skarpt läge”, inte om de gör sig bra på försäljarens reklamfilmer eller fungerat bra i ett annat sammanhang.

Eftersom jag nu kommit ner till Persiska viken kan vi ta en blick på dagsläget. Frågan är ju om galne Donald tänker utsätta Iran för luftangrepp eller inte. Han har ju två månader på sig att ge order om det. Nu är ju Donald (”det stabila geniet”) lite oförutsägbar i sitt agerande, ena dagen vill han bomba bort dig från jordens yta och den andra tycker han att du är jättebra, och det försvårar analysen. Eller om man säger att det gör det lättare för oss som vill göra vilda gissningar åt olika håll. Slänger man upp alla tänkbara alternativ på bordet så måste väl något av dem stämma åtminstone litegrann! Men nu spekulerar jag vidare:

Det måste vara angrepp från luften, det kan vi vara rimligt säkra på. Att skicka in marktrupper låter ogenomförbart, i alla fall om man vill ha ut dem levande igen. USA har inte marktrupper för ett stort krig över stora delar av Iran, det måste bli någon kommandoliknande operation mot ett fåtal mål. Iranierna är nog klara över vilka dessa mål är, och har vidtagit lämpliga åtgärder.

Vad det gäller angrepp från fartyg i Persiska viken eller Arabiska havet finns också uppenbara problem för USA. En hög iranier (minns inte vem, kanske hög militär) uttryckte det så här angående USA:s hangarfartyg: ”Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål.” Det bör gälla alla typer av krigsfartyg som deltar i angrepp mot Iran (även en norsk båt som är i eller kommer att skickas till Persiska viken). Sjömålsrobotar, drönare, styrbara minor, torpeder, snabba ytfartyg – det finns en mängd resurser för att förvandla fientliga fartyg från hot till mål, och till skrothögar på havsbotten. Är det krigströtta USA redo att ta förlusten av några fartyg och mängder av dränkta sjömän? Vad tycker världen i stort, och världsekonomin, om att Hormuzsundet blockeras, åtminstone för en tid? (Det är klart: om ”det stabila geniet” är tillräckligt hänsynslöst kanske han ger en order som orsakar stora förluster för de egna styrkorna, men knallar ut från Vita huset och låter flinande gamle Joe Biden ta över ärendet.)

Alltså, förmodligen ingen mark- eller sjöoperation. Notera att Trump vill ha bort USA-militär från Irak och Afghanistan. Det kan vara sista försöket att vara ”fredspresident”. Det kan också vara motiverat av att ju färre marksoldater man har i fientliga områden omkring Iran, desto mindre blir förlusterna om Iran eller Irans vänner slår till och hämnas. Det kan röra sig om lokala miliser som är emot USA, men det kan också röra sig om pricksäkra iranska robotattacker mot USA:s baser. Iran har vad jag vet inte sagt att man glömt mordet på general Soleimani, men i det sammanhanget visade man ju vilken kapacitet och träffsäkerhet som finns. (På tal om robotar som jag skrev lite om ovan, så kunde ju USA:s luftvärn inte avstyra den iranska attacken mot basen i norra Irak.)

Så då har vi luftangrepp kvar att fundera över. Skickar USA in flygplan riskerar sådana att bli nedskjutna, piloterna hoppar och tillfångatas, och det blir dålig PR igen. Det som återstår är drönare eller kryssningsrobotar. Då uppstår, ur USA:s synvinkel, en idealisk situation där alla lik är iranska.

Dock har iranierna visat sig kapabla att plocka ner drönare, och flera episoder under kriget i Syrien har visat att det går att ta hand om kryssningsrobotar innan de kommer fram till målet om försvararen har ett någorlunda kompetent luftvärn. Och runt de anläggningar där iranierna har sin atomverksamhet lär det finnas kompetenta krafter, och själva anläggningarna är nog rätt bra befästa och inne i berg. – Undrar om Iran har fått leveranser av ryskt luftvärn förresten?

Ja, vad skall vi tro? – Jag hoppas att det inte blir något bombande och fler människooffer. Och jag undrar om ”den djupa staten” i USA låter Trump trycka på knappen för angrepp ifall den ser för stora problem med det. Man kanske till och med säger åt israelerna att ”glöm det, det blir inget”. – Men det vet vi ju inte mycket om.

Ny Bhadrakumar

Nu får jag göra lite propaganda för indiske veteran-diplomaten Bhadrakumars skriverier. Han har författat tre artiklar om den pågående situationen i Kaukasus, varav den första är publicerad idag – läs här! Det handlar ju inte bara om att armenier och azarer skjuter på varandra. Regionala och globala makter är i högsta grad inblandade.

En intressant ”detalj” är att en stor del av artikeln berör Israels manövrer i Kaukasus. Vad Bhadrakumar dock inte skriver om i sin översikt är att israelerna kan ha haft en hand med i Georgiens misslyckade angrepp på Abkhazien och Sydossetien 2008. Där åkte ju georgierna, och deras uppbackare, på pumpen, och deras planer på att använda de kaukasiska republikerna som baser för angrepp på Iran gick i stå. Men nu kanske de försöker igen!

Hur som helst, det skall bli intressant att följa den här serien artiklar.

Afghanistanmöte – ta hem trupperna!


Ta hem trupperna
– från Afghanistan! Det var uppfattningen hos ett litet möte på Mynttorget i kväll. Jag skulle tro, liksom en av talarna vid mötet, att en stor del av det svenska folket delar den uppfattningen.


I bakgrunden ett lätt romantiskt skimmer från Västerlånggatan. Den var lite trevligare nu på kvällen när kommersen höll på att stänga. I förgrunden mötet.


Om man frågade företrädare för den krigsmaterielindustri som vi har kvar i Sverige skulle de säkert ropa ”Sverige ännu mer in i Afghanistan, och med så mycket nya fina vapen som möjligt”. Den bästa reklamen för vapen är nämligen om de kan användas i krig och gärna spränga några fula asisater eller negrer i luften – då fylls orderböckerna hoppas man.


Stefan Lindgren talar, veteran från äldre tiders stora solidaritetsrörelse för Vietnam. Motståndaren är fortfarande densamma, den makt som är skyldig till det som beskrevs här. Den tillträdande administrationen i USA har förklarat att man kommer att fortsätta kriget och tar förmodligen lätt på eventuella protester från sin lydregim i Kabul. Afghanerna fortsätter motståndet och detta med framgång, pakistanska grupper stödjer och kaoset verkar bara bli allt värre. Eftersom krigsplanerna mot Iran inte har lagts på hyllan kan ju herr Obamas regim betyda ännu mer krig och ännu mer kaos. NATO:s förbindelselinjer genom Pakistan är väldigt osäkra, nu vill USA försöka lägga över dem till Azerbaijan – och kanske samtidigt utnyttja detta land som bas för ett angrepp mot Iran. Fast jag undrar om inte azerierna är lika knasiga bundsförvanter som georgierna tidigare. De kanske börjar slåss med Armenien om Nagorno Karabach i stället.


En socialdemokratisk veteran talar: Thage G. Pettersson, 75 år och fortfarande aktiv. En del av hans partikompisar har andra åsikter. Vem är den äkta socialdemokraten då? Undrar vad gamle Östen Undén hade sagt om nya stjärnor som Mona Sahlin!

The fall of America …

(Den tvetydiga titeln till detta inlägg kommer från en diktsamling av Allen Ginsburg.)

För ett antal år sedan var det en norsk tänkare (Ofstad? Galtung?) som ändrade sig. Förut hade han givit USA tjugo år att leva kvar som imperium. Men med George W Bush som president drog han av fem år av återstående livstid. När, var och hur USA:s imperium faller sönder kommer att beröra oss alla, och det vilken inställning vi än har till landet ifråga.

Ur den synpunkten kan det vara av viss intresse vem som efterträder Bush som högste hövding i Vita huset. Det finns tre namn, varav särskilt McCain säkert skulle kunna bidra till att snabba på USA:s sönderfall ytterligare i Bushtraditionen. Småsaker som ekonomi lär inte intressera honom, fastän ekonomin är USA:s akilleshäl. Han vet hur man bombar.

Clinton spelar på sin ”erfarenhet” men det är svårt att veta vad den egentligen är värd. Dessutom verkar hon skum och opålitlig.

Återstår den unge ljusbäraren Obama. Inte för att han har mycket att erbjuda han heller, men
det kan vara en upplevelse för det gamla rasistlandet USA att få en president som är alldeles brun i nyllet. Man behöver inte vara WASP (White Anglo-Saxon Protestant) för att bli president längre. (Jo förstås, John F Kennedy var ju katolik och det ansågs som en belastning omkring 1960.) Dessutom vill han avveckla Irak men ha mer krig i Afghanistan i stället, och vill han nödvändigtvis ha ett krig att förlora så …

Bloggen Det progressiva USA definierar presidentkandidaterna (där Bill Clinton, ”blottaren” räknas in genom sin uppbackning av fru Hillary) så här giftigt:

Det är alltså dessa människor som supermakten USA nu ställer upp inför presidentvalet: en blottare, en snart 72:årig förvirrad kall krigare som skriver visor om att bomba Iran, en f.d. “Rikets Första Dam” och senator och en ung och karismatisk afroamerikan.

Att bloggaren gillar Barak och dissar de andra behöver man väl inte förklara ytterligare.

Det finns en betydande utsikt att demokraterna ställer till det så att McCain vinner nästa val. Men det innebär som sagt inte att USA som stat skulle stärkas på något sätt. Snarare är det möjligt att ekonomin fortsätter att halka utför medan man lånar hej vilt av omvärlden för att kunna fortsätta bisarra krig runtom i världen. Hur många år får man dra av från imperiets återstående år med McCain som president? Om hans administration gör något dumt så att kineserna känner sig pressade att dumpa sina dollarfonder och sluta finanseria USA:s eviga underskott kan det bli en rejäl kris. Eventuellt med skottlossning av det grövre slaget.

Imperier kan avvecklas mer eller mindre fredligt. När Sovjetunionen upphörde fick en del för sig att det skedde på fredlig väg men det stämmer inte. Det som hände var att Ryska Federationen frigjorde sig från de flesta områden i Sovjet där det fanns latenta konflikter (med det ruskiga Tjetjenienkriget som stort undantag).

I de efter-sovjetiska Moldavien, Kaukasus och Centralasien kunde mycket omfattande krigshandlingar fortgå utan att omvärlden har brytt sig så mycket. Om man jämför Irak med Kaukasus kan man ställa frågan: varför skulle en amerikansk evakuering av Irak vara mer allvarlig än att ryssarna drog sig bort från Armenien, Georgien och Azerbaijan? De där tre staterna har slagits med varandra, man har slagits inbördes, och diverse regioner har försökt bryta sig ut, utan att omvärlden slagit alarm. Men Irak anses tydligen viktigare. Det är något som inte stämmer här. Det verkar vara olika måttstockar trots att problemen är rätt lika.

När USA:s imperium dras ner och dess trupper tas hem och baserna avvecklas kommer det säkert att bli oroligt på många håll (där det är oroligt ändå). Är det konflikter som omvärlden över huvud taget klarar av att gripa in i får det bli med andra resurser och metoder än imperiets ofta illa omtyckta och förvirrade ockupationssoldater.

Varför erkänna Georgien?

Från 1960-1970-talet minns jag att kraven på att Sverige skulle erkänna FNL:s regering i Sydvietnam avvisades med hänvisning till att den inte kontrollerade hela sitt territorium. Det gjorde i och för sig inte regeringen i Saigon heller, men det principiella i argumentet är att vi erkänner inte regimer som inte kontrollerar det territorium som de påstår sig regera över. För övrigt är det egentligen inte regimen, utan staten som sådan, som erkänns. Och då en stat inom ett visst angivet område som helt kontrolleras av sin egna regering.

För några dagar sedan var vår utrikesminister i Georgiens huvudstad Tblisi. Hur kan Sverige – om den angivna principen fortfarande är giltig – ha diplomatiska förbindelser med det landet? Regeringen i Tblisi har definitivt inte någon kontroll över Abchasien och Sydossetien, och de utgör en ganska stor del av Georgiens yta. Kan man gissa att principerna i själva verket är ganska så töjbara?

Om man stenhårt följde principen om territoriell kontroll skulle vi kunna spara in en hel del utgifter för diplomatiska kåren och lägga ner ambassaderna i Kina, Indien och Pakistan exempelvis. Alla har anspråk på områden som de bevisligen inte kontrollerar, som Taiwan och Kashmir. Ytterligare ett antal stater i Tredje världen skulle nog kunna underkännas av samma orsak. Antingen har man olösta gränskonflikter med grannar, eller också styr upprorsrörelser delar av staternas territorium. Det finns liknande historier även i Europa, där Armenien och Azerbaijan tvistar om områden, och Moldavien innehåller en utbrytarregion. Men Sverige erkänner dem som stater.

Men, som jag skrev, principerna är töjbara. Det är väl det som är diplomatins livsluft?