Det var förr i tiden det

Ibland minns jag hur det var förr. När man gick i skolan och det då och då kom dit någon från Sparbanken och man kunde spara en krona eller så. Det skrevs in i en bankbok med grå pärm. På det viset tänkte man väl sig att barnen skulle lära sig hur nyttigt det var att spara för framtiden. Sparsamhet och arbetsamhet var de -samheter som skulle ge oss ett bättre liv.

Då fanns Stockholms Sparbank. Dess symbol var verkligen hållfast, det var en ek (Quercus robur på latin). Här var en bank man kunde lita på, med kunnigt folk bakom disken som inte slarvade med folks pengar! Inte så storvulet och fantastiskt, men säkert i alla fall. Rotfast som en jättelik och urstark ek!

Jaja, tiden gick, det fanns en tid när folk slutade spara men tyckte det var jättesmart att skuldsätta sig därför att skuldräntor var avdragsgilla när det var så dags att deklarera årets inkomster. Dessutom gjorde inflationen lånen billigare att betala tillbaka. En ny sorts folk invanderade bankvärlden, pengar östes ut till kreti och pleti utan större eftertankar och den gamla trygga symbolen byttes ut mot något som vissa kritiker mer tyckte såg ut som en sladdrig gummihandske. Och så kom kraschen när man undrade om ens besparingar på Sparbanken gått upp i rök … .

För att göra historien kort: det fanns en annan trygg och tråkig gammal bank som hette Jordbrukskassan, och den höll på att gå på öronen i kraschen den också. Nya kvastar hade väl varit inne och sopat där också. I stället för små trygga lån till folk på landet så blev det andra tag. Staten vräkte in pengar i banksystemet för att rädda inte bara de här två utan hela gänget av glada spekulanter (de pengarna har man inte fått igen) men under resans gång slogs de två gamla småfolksbankerna ihop.

Idag heter etablissemanget Swedbank. Det stod en del om den i DN i samband med krisen i Baltikum. Swedbank och SEB är stora därborta, tillsammans svarar de för huvudparten av bankverksamheten i Baltikum. Tiotals procent av deras intäkter kommer därifrån. Om Estland får frossa bör det utlösa åtminstone en del obehagliga rysningar i Sverige.

Vad hände – var det möjligen så att de obotliga optimisterna åter ockuperade bankens styrelserum och i likhet med Karl XII nere i Kungsträdgården pekade mot öster och utropade: ”Där ska vi skära guld med täljkniv!” Det gick illa för Kalle dussin, och det är frågan om bankerna klarar sig undan med blotta förskräckelsen den här gången eller om det blir ett nytt Poltava. Fast det är väl för mycket att hoppas på att ansvariga transporteras bort till det inre av Ryssland för ett årtionde eller så.

Den baltiska krisen fördjupas

Tidigare i juni skrev jag om den ekonomiska krisen i Baltikum, och nu är den på tapeten igen. I Dagens Nyheter skriver Schück om den svenskliknande situationen därborta: Estland, Lettland och Litauen har så att säga målat in sig i ett hörn, ungefär som när Sverige hade fast kronkurs.

Likheten med Sverige för drygt femton år sedan är en ekonomi som går in i väggen. Hög inflation och fast växelkurs har tillsammans en förödande inverkan, där det krävs åtskilliga år med svältkost för att ändra läget till det bättre. Det är inget som man önskar de baltiska länderna, som tvärtom behöver fortsätta på sin snabba väg uppåt.


Man skulle behöva ändra valutakurserna. Men nu är kurserna låsta eftersom regeringarna vill kvalificera sig som euro-stater. Lettland har gjort det på ett sätt så att man någorlunda enkelt skall kunna dra sig ur, men Estland och Litauen har bundit upp sina valutor till euron så att det nästan är omöjligt att slingra sig loss. I en värld där allt flyter är det inte så smart. Man har låtit ideologiska överväganden vara viktigare än hänsyn till vad de lokala ekonomierna verkligen klarar av. Som Schück skriver kan obalanser av baltisk typ uppträda i ekonomier som växer snabbt, men då måste det finnas säkerhetsventiler – de baltiska regeringarna har låst ventilerna ordentligt, och det kan göra krisen betydligt värre än vad den skulle behöva bli.

Å andra sidan: eftersom mycket av lånen i Baltikum har givits i euro kommer fallande kurser göra dem ännu dyrare att betala tillbaka. Nu är det byggkris därborta, tillväxttakten är ner mot noll, svenska banker är inblandade genom stora krediter …

Och inte nog med det, när vi tittar på svenska förbindelser: När det var oroligt i Estland förra året skickade Sverige över polisutrustning skriver DN. Är detta ett sätt att hjälpa en vän i nöden, eller i själva verket ett sätt att jobba fram ett system där EU-stater hjälper varandra att slå ner interna protester? Det kanske räcker med att kalla de som protesterar ”terrorister” så är det bara att slå till? Väldigt mycket accepteras ju numera om det etiketteras som ”kamp mot terrorismen”.

Formellt handlade kravallerna i Talinn om att man flyttade en staty till minne av sovjetarméns befriande av Estland från tyskarna, men det är givetvis mycket annat som spelar in. Men även om man bara ser till statyn var det dumt och klumpigt att uppträda på ett sätt som att det inte spelade någon roll att massor av sovjetmedborgare stupade i Estland. Det gav missnöjda ryska nationalister i Ryssland och eftersatta ryssar i Estland något att bita i och bidrog till sämre stämning i en tid när man borde arbeta för att minska de dåliga känslorna mellan folken. Hur som helst är det något man bör vara försiktig med att dras in i.