Clinton ursäktar sig

Nu är det en lymmel som skall be om ursäkt för gamla missgrepp igen. Det handlar om Bill Clinton och om vad han gjorde mot Haiti som president.

”Det kan ha varit bra för några av mina bönder i Arkansas” sade Clinton tidigare denna månad. Men det var inte bra för Haiti att landet ”uppmuntrades” (ordet i artikeln är ”encouraged” men man kan ju undra hur den ”uppmuntran” genomfördes) att skära ner sina tullar på ris under 1990-talet. Billigt ris strömmade in från USA och krossade de haitiska risodlarna. Detta hände under Clintons tid som president. Nu är han ledsen för det. Folk som är insatta i ämnet har varit ledsna för det här väldigt länge. Det är nog inte utan skäl som en del människor har kallat Bill Clinton för ”slick Bill”. En riktig lurifax är vad han är.

En liberal tror väl att det bara är överlägsen produktivitet som gör att USA kan vräka ut billiga jordbruksprodukter på världsmarknaden och slå ut fattigbönder i Tredje världen. Men finns det inte en baksida i form av statligt stöd och importtullar också? Och varför skall industrimat skickas runt hela Jorden när den kan produceras lokalt?

Nu tvingas haitierna att köpa billigt importerat ris som smakar skit i stället för att kunna äta sitt eget hemodlade goda ris. Allt i ”frihandelns” heliga namn. Skandalen är så pass allvarlig nu att det verkar som det i stort sett bara är risexportörerna i USA som tycker att den här modellen är bra. Undrar vad som skulle hända om någon försökte exportera billigt och bra ris till USA, skulle inte odlarna och deras politiska ombud omedelbart försöka slå ut dem med skyddstullar?

Ibland undrar jag om Haiti, liksom Cuba, är en stat som USA aldrig slutar hata? En stat som vid varje försök till olydnad och självständig utveckling måste slås ned och tuktas, därför att självständighet från småstaternas sida går USA:s ära förnär?

Att döda ett barn … eller många?

En småfet lastbilschaffis avslöjas som mördare – barnamördare – kanske flera gånger om dessutom. Upprördheten och sorgen över tragedin är äkta, liksom ilska över att karln inte gripits långt tidigare. Det fanns ett rejält tips, men det utnyttjades inte. Kan det vara att det inlämnade tipset var anonymt som gjorde att mannen inte åkte fast? Hade uppgiftslämnaren meddelat att han personligen kände X kanske polisen hade varit mer alert? Har man goda tips om brott av den här kalibern bör man ha kurage att tala om vem man är och vara beredd att ställa upp för vidare frågor.

När en människa, ett barn, mördas av en galning (jag utgår från att mannen inte kan kontrollera sina handlingar i vissa lägen, att han är sinnesjuk alltså) är det lätt att se offret och bli upprörd. När offren är många sker en utspädning av medkänslan, och när förövarna är folk som antas vara vid helt sunda vätskor blir det ännu klenare med upprördheten.

Irak är ett sådant fall: sanktionerna under 1990-talet medförde massdöd bland gamla, sjuka – och barn. Ändå drev USA och Storbritannien på för att de skulle fortsätta. Hur många barn dog? Den sista siffran jag såg någonstans var på 700.000. Det är ofattbart. Hur många barn gasades ihjäl eller dödades på annat sätt av tyska mordkommandon under Andra världskriget? En del tyska förövare straffades, men när kommer rättvisan att hinna ifatt Clinton, Bush, Blair och deras hantlangare? Dödandet och lidandet har ju inte tagit slut i Irak. En stor del av den palestinska befolkning som drabbas av israeliska övergrepp är barn – vad händer med dem i framtiden? Man kan mörda folk kroppsligt, men man kan också mörda dem själsligt. Vad för sorts människor kommer överlevarna att bli?

Det är fegt att ge sig på barn. Ändå händer det om och om igen. Milisgrupper i Kongo gör det, bossarna i världens rika länder gör det. Men varför vänsterpartister?

Jag hörde en ledande företrädare för vänsterpartiet säga att vi skall inte ursäkta några avvikelser från demokrati med att landet i fråga har bra hälsovård. Det rör sig om Cuba alltså och låter sympatiskt. Demokrati är bra, och Cuba är inte en demokrati i europeisk mening. Men om man i stället för det neutrala ordet ”hälsovård” säger barn- och mödradödlighet kommer saken i ett annat ljus. Ett väldigt annat ljus.

Cuba är ett Latinamerikanskt land och bör lämpligen jämföras med sina grannar. Nu har Cuba lyckats komma ned på en dödstal i samband med födslar som ligger under USA:s, och därmed är man mycket bättre än alla sina grannar på detta område. Och jag ställer frågan: hur mycket skall dessa dödstal höjas för att landet skall bli en acceptabel demokrati?

Visserligen är jag säker på att många säger ”nej nej, inte vill vi att barn skall dö, allt kommer att bli så fint ändå”, men snack är snack och blir det ett regimskifte på Cuba till USA:s fördel kommer med stor sannolikhet dödstalen att stiga igen. Men till vilken nivå? Extremfall som Haiti eller Guatemala, eller som något av de bättre utvecklade staterna i Latinamerika eller Karibien? Jag försökte fråga en liberal om det, flera gånger dessutom, men fick aldrig något svar. Och hur kan man svara på en sådan fråga – det är fegt att ge sig på barn, och då är det lika bra att vara tyst.

The fall of America …

(Den tvetydiga titeln till detta inlägg kommer från en diktsamling av Allen Ginsburg.)

För ett antal år sedan var det en norsk tänkare (Ofstad? Galtung?) som ändrade sig. Förut hade han givit USA tjugo år att leva kvar som imperium. Men med George W Bush som president drog han av fem år av återstående livstid. När, var och hur USA:s imperium faller sönder kommer att beröra oss alla, och det vilken inställning vi än har till landet ifråga.

Ur den synpunkten kan det vara av viss intresse vem som efterträder Bush som högste hövding i Vita huset. Det finns tre namn, varav särskilt McCain säkert skulle kunna bidra till att snabba på USA:s sönderfall ytterligare i Bushtraditionen. Småsaker som ekonomi lär inte intressera honom, fastän ekonomin är USA:s akilleshäl. Han vet hur man bombar.

Clinton spelar på sin ”erfarenhet” men det är svårt att veta vad den egentligen är värd. Dessutom verkar hon skum och opålitlig.

Återstår den unge ljusbäraren Obama. Inte för att han har mycket att erbjuda han heller, men
det kan vara en upplevelse för det gamla rasistlandet USA att få en president som är alldeles brun i nyllet. Man behöver inte vara WASP (White Anglo-Saxon Protestant) för att bli president längre. (Jo förstås, John F Kennedy var ju katolik och det ansågs som en belastning omkring 1960.) Dessutom vill han avveckla Irak men ha mer krig i Afghanistan i stället, och vill han nödvändigtvis ha ett krig att förlora så …

Bloggen Det progressiva USA definierar presidentkandidaterna (där Bill Clinton, ”blottaren” räknas in genom sin uppbackning av fru Hillary) så här giftigt:

Det är alltså dessa människor som supermakten USA nu ställer upp inför presidentvalet: en blottare, en snart 72:årig förvirrad kall krigare som skriver visor om att bomba Iran, en f.d. “Rikets Första Dam” och senator och en ung och karismatisk afroamerikan.

Att bloggaren gillar Barak och dissar de andra behöver man väl inte förklara ytterligare.

Det finns en betydande utsikt att demokraterna ställer till det så att McCain vinner nästa val. Men det innebär som sagt inte att USA som stat skulle stärkas på något sätt. Snarare är det möjligt att ekonomin fortsätter att halka utför medan man lånar hej vilt av omvärlden för att kunna fortsätta bisarra krig runtom i världen. Hur många år får man dra av från imperiets återstående år med McCain som president? Om hans administration gör något dumt så att kineserna känner sig pressade att dumpa sina dollarfonder och sluta finanseria USA:s eviga underskott kan det bli en rejäl kris. Eventuellt med skottlossning av det grövre slaget.

Imperier kan avvecklas mer eller mindre fredligt. När Sovjetunionen upphörde fick en del för sig att det skedde på fredlig väg men det stämmer inte. Det som hände var att Ryska Federationen frigjorde sig från de flesta områden i Sovjet där det fanns latenta konflikter (med det ruskiga Tjetjenienkriget som stort undantag).

I de efter-sovjetiska Moldavien, Kaukasus och Centralasien kunde mycket omfattande krigshandlingar fortgå utan att omvärlden har brytt sig så mycket. Om man jämför Irak med Kaukasus kan man ställa frågan: varför skulle en amerikansk evakuering av Irak vara mer allvarlig än att ryssarna drog sig bort från Armenien, Georgien och Azerbaijan? De där tre staterna har slagits med varandra, man har slagits inbördes, och diverse regioner har försökt bryta sig ut, utan att omvärlden slagit alarm. Men Irak anses tydligen viktigare. Det är något som inte stämmer här. Det verkar vara olika måttstockar trots att problemen är rätt lika.

När USA:s imperium dras ner och dess trupper tas hem och baserna avvecklas kommer det säkert att bli oroligt på många håll (där det är oroligt ändå). Är det konflikter som omvärlden över huvud taget klarar av att gripa in i får det bli med andra resurser och metoder än imperiets ofta illa omtyckta och förvirrade ockupationssoldater.