Bildt och hans vänner är dystra

Den här bilden fiskade jag upp från Russia Insider. Måste jag påpeka att ‘Vlad the Hammer’ ser jäkligt coooool ut!

Carl Bildt, om någon minns honom, fortsätter att förpesta cyberrymden med sitt evinnerliga bloggande. Nu är han och hans kompisar dystra. Det beror bland annat av detta [anmärkningar inom parentes kommer från bloggare Björnbrum]:

Det håller på att sjunka in att vi har att göra med ett Ryssland påtagligt annorlunda än vad vi kanske trodde och framför allt hoppades på. [Jaha, det har tagit tid att fatta att fyll-Boris Jeltsins vanstyre av ersatts av mer kompetenta krafter i Moskva.]

Och frågan som blev hängande i luften är om vi egentligen är förberedda för den utveckling som vi kan komma att ställas inför. [Tja, ni har ju hundrafemtioelva underrättelsetjänster fulla med analytiker, men ingen kunde tala om för er att Jeltsineran var slut för åratal sedan och att det nu gällde att tänka sig in i ett nytt läge.]

Jag tillhörde dem som noggrant hade läst president Putins anförande vid den s k Valdai-klubben för några veckor sedan.

Där framträder det revisionistiska Kreml med full kraft, och med en världsbild som inte kan annat än oroa. [Det finns flera som läst talet, och dragit slutsatser som går åt annat håll.]

Temat för det var en värld med nya regler eller en med inga regler alls för staters uppträdande. [‘Inga regler’ har ju varit regeln för Bildts verkliga chefer, nu slår det tillbaka mot dem själv och de kan inte göra något annat än att gnälla.]

Och i denna formulering ligger självklart att man avvisar de regler som vi hitintills tagit närmast för självklara för umgänget mellan stater också i det Europa som vuxit fram efter Berlin-murens fall. [‘Självklarheten’ var Jeltsinepokens kaos och ineffektivitet vad det gällde att få Ryssland på fötter och försvara landets intressen. Och vilka är ”vi” som tar det ena och andra för ‘närmast självklart’? Är det ett ”vi” som när som helst kan ändra reglerna, godtyckligt och utan att bry sig om vad andra tycker?]

Att Kreml demonstrerat detta i fallet Ukraina är alldeles uppenbart. [Är det?] Men här upphöjs det till programmatisk politik för dagens Kreml. [‘Kreml’ verkar vara den ende nyktre och vuxne i det här sammanhanget, så sluta gnäll, lille Carl.]

Efter detta exempel på förre svenske utrikesexcellensens analytiska excesser föreslår jag att den intresserade läsaren går direkt till ryske presidentens hemsida och läser en engelsk översättning av vad Putin sade.

Så här såg han ut när han sa det

Putin tog upp det självklara, hur alla dessa ‘regimförändringar’, ‘färgrevolutioner’, och stöd till grupper med väldigt skumma agendor (= islamister) har orsakat kaos och elände i land efter land. Och detta beror enligt honom på att västmakterna drabbades av storhetsvansinne efter segern i Kalla kriget och trodde att de kunde diktera villkoren för hela världen. Verkligheten har visat något annat.

Ett citat bara, läs gärna hela talet!:

…international relations must be based on international law, which itself should rest on moral principles such as justice, equality and truth. Perhaps most important is respect for one’s partners and their interests. This is an obvious formula, but simply following it could radically change the global situation.

I am certain that if there is a will, we can restore the effectiveness of the international and regional institutions system. We do not even need to build anything anew, from the scratch; this is not a “greenfield,” especially since the institutions created after World War II are quite universal and can be given modern substance, adequate to manage the current situation.

This is true of improving the work of the UN, whose central role is irreplaceable, as well as the OSCE, which, over the course of 40 years, has proven to be a necessary mechanism for ensuring security and cooperation in the Euro-Atlantic region. I must say that even now, in trying to resolve the crisis in southeast Ukraine, the OSCE is playing a very positive role.

Det här ser inte ut som vad Bildt hävdar, nämligen att Ryssland kräver ”en värld med nya regler eller en med inga regler alls”. Regelverket kan byggas från en grund som redan existerar, men det kräver ömsesidig respekt från alla deltagare i det internationella systemet. Och är detta något som USA:s politiker, med deras ‘exceptionalism’, kan svälja? Som Putin säger så kan hela världsläget ändras om staterna börjar uppträda enligt ett fastlagt regelsystem i stället för som vissa makter uppträder idag.

Efter talet var det en frågestund där det också sades intressanta saker.

En konsekvent politik över tiden?

Titta, där flyter en flaska vid Liljeholmskajen i Stockholm. En vodkaflaska. Märket tycks vara ‘Jelzin’. Hm, är det ett spritmärke uppkallat efter Fyll-Boris Jeltsin? – Ser faktiskt ut som det!

Kommer du ihåg Boris Jeltsin, rysk president? Fyllerist och fäderneslandets förstörare, under hans regim föll medellivslängden för män i Ryssland ned under den indiska nivån. Det måste ju vara en prestation under fredstid! Och allt annat som ödelades … men mannen äääääälskades av ”väst”. Han var ju deras man, han lät förstörelse och utplundring fortgå utan att sätta stopp. Och detta trots att han i andra situationer (Tjetjenien) var en klart våldsbenägen fyllo.

Men låt oss gå tillbaka i tiden, till fjärde februari 1931. Den första femårsplanen pågår i Sovjetunionen. Josef Stalin håller tal (”Om driftsledarnas uppgifter”) på ”första unionskonferensen av den socialistiska industrins funktionärer”. Bland annat säger han detta, på tal om att industrialiseringen måste hetsas fram, att man inte kan vänta:

Att sakta tempot – betyder att bli efter. Och de efterblivna blir slagna. Men vi vill inte bli slagna. Nej, det vill vi inte! Det gamla Rysslands historia bestod bland annat däri, att man oupphörligt slog det för dess efterblivenhets skull. De mongoliska khanerna slog det. De turkiska bekerna slog det. De svenska feodalerna slog det. De polsk-litauiska panerna slog det. De engelsk-franska kapitalisterna slog det. De japanska baronerna slog det. Alla slog det – för efterblivenhetens skull. För den militära efterblivenheten, för den kulturella efterblivenheten, för den statliga efterblivenheten, för den industriella efterblivenheten, för efterblivenheten på lantbrukets område. Man slog därför att det var vinstbringande och kunde ske ostraffat. Minns ni den förrevolutionära diktarens ord: »Du är fattig och du är rik, du är mäktig och du är maktlös, moder Ryssland». Dessa herrar hade grundligt lärt sig den gamla diktarens ord. De slog och sade: »du är rik» – alltså kan man berika sig på din bekostnad. De slog och sade: »du är fattig och maktlös» – alltså kan man ostraffat slå och plundra dig. Sådan är utsugarnas lag – att slå de efterblivna och svaga. Det är kapitalismens rovdjurslag. Du har blivit efter, du är svag – alltså har du orätt, alltså kan man slå och förslava dig. Du är mäktig – alltså har du rätt, alltså måste man vara på sin vakt mot dig.

Det är därför vi inte längre får bli efter.

Tidigare hade vi inte och kunde vi inte ha något fosterland. Men nu då vi störtat kapitalismen och vi, folket har makten- nu har vi ett fosterland, och vi kommer att försvara dess oavhängighet. Vill ni att vårt socialistiska fosterland skall bli slaget och förlora sin oavhängighet?

Vad lär vi oss av detta? – Kanske att det finns en ihållande och kanske berättigad känsla i Ryssland av att man av utlandet ses som någon som kan plundras, och verkligen plundras så länge inte ryssarna slår tillbaka. Vi kan också se att utlandet äääälskar ledare som Jeltsin som tillät plundring, men som med hat och avsky betraktar ledare som hävdar ryska intressen, vare sig dessa ledare heter Stalin eller Putin. Och det innebär att den här typen av konflikt är ganska oberoende av om Ryssland leds av tsarer, kapitalister eller kommunister, deras popularitet i väst beror av i vilken grad de försvarar eller säljer ut det egna landet. Politiken är konsekvent över tiden. – Man kan diskutera paradoxen att Ryssland samtidigt varit jättelikt men också svagt och maktlöst mot utländska plundrare, men det kan lämnas åt sidan tills vidare. Det väsentliga just nu är att Putin verkar sätta ner foten, och det utlöser väldigt upprörda reaktioner.

På tal om Stalin och kampen mot angripare: det finns på YouTube en nära tre timmar lång film från 1949 om slaget om Stalingrad. Där behandlas såväl striderna på fältet och i staden som politiken på högsta nivå. Att det skulle gå illa för tyskarna förstår man av hur Hitler uppträdde: en galning som skrek och rullade med ögonen och slet sönder teleprinterremsor. Stalin vandrade lugnt och värdigt i Kremls salar däremot, utstrålande lugn och beslutsamhet. Detta trots att Churchill och Roosevelt inte kunde upprätta den utlovade fronten i väster, den som skulle lätta trycket mot Sovjet. Stalin drog slutsatsen att det här blev något som Sovjet själv fick klara av, och det gjorde man. Möjligen kan man säga att det verkade lite ensamt och ödsligt runt Stalin där i Kreml. Bara en gång kändes lite mer värme, när en gammal kamrat från inbördeskrigets dagar kom på besök och de hade en pratstund och skålade. – Nå, det är ensamt på toppen.

Ryska reallöner

Det här diagrammet, ursprungligen från ILO, men jag hittade det här, kan förklara varför Putin har bred popularitet i Ryssland:

Det dröjde alltså till år 2007 innan reallönerna i Ryska Federationen återhämtat sig till 1990 års nivå. De stora fallen kom under Jeltsins tjuv- och rackarregim. Han uppskattades i väst han. Sedan kom den där Putin, fallet stannade upp och förbyttes i återhämtning – och han kallas ‘Hitler’ och sådant fult. Ja, i väst alltså. Populariteten på hemmaplan är större, och har inte minskat efter historien med Krim.

Utebliven "uppgörelse med det förflutna"

Arbetare vid jätteprojektet med järnverket i Magnitogorsk, början av 1930-talet. Ett av paradprojekten i de tidiga sovjetiska femårsplanerna.

En artikel i Svenskan om den ryske historikern Nikita Petrov innehåller några intressanta saker. Han säger att man i väst och i liberala ryska kretsar i början av 1990-talet hade en naiv syn på att Ryssland skulle ”göra upp med det förflutna”. Och köpa böcker av liberala historiker, kan man tänka sig:

Nikita Petrov ser överhuvudtaget inga tecken på att Ryssland är på väg att göra upp med Sovjetperioden, och berättar om de stora bokhandlarna i Moskva som har hela väggar med prostalinistiska böcker, under det att hans egna knappast går att få tag i.

Vad som avses med ”prostalinistiska” förklaras inte, det kan ju vara något så fånigt som nostalgi som inte sträcker sig längre bakåt än Bresjnev-epoken (en tid av stagnation som gjorde att Sovjet till slut föll ihop).

Men det kan ju finnas förklaringar att Ryssland (liksom Kina) har svårt att skjuta bort det förflutna. Det kan handla om folkliga stämningar, samt om den historiska bakgrunden. Det pris som folken i Sovjetunionen fick betala för sammanbrottet var mycket högt. Samhällsfunktioner bröt samman, ligor av tjuvar (före detta partibyråkrater) kunde stjäla industrierna, medellivslängden föll, det var krig på flera håll, utlandet visade ingen respekt för Ryssland. Inte underligt att mängder av människor såg och ser tillbaka på sovjettiden som en bättre tid och inte alls har lust med några ”uppgörelser” för att tillfredsställa tjuvar och skumraskfigurer.

I det sammanhanget kan Putin vara en ledare som är bättre i samklang med breda strömningar bland folket än personer som Gorbatjov eller Jeltsin. Detta oavsett vad man tycker om karln – det viktiga är ändå vad ryssarna anser om hans styre. Och samma gäller om Stalin och hans tid. Redan i slutet av tjugotalet drog den skarpsinnige peruanske marxisten Mariátegui den här slutsatsen om läget i Sovjet:

The Russian revolution is in a period of national organization. It is not a matter, at the moment, of establishing socialism internationally, but of realizing it in a nation that, while a nation of 130 million inhabitants that overflows onto two continents, does not yet constitute a geographical and historical unit. It is logical that in this stage, the Russian revolution is represented by men who more deeply sense its national character and problems. Stalin, a pure Slav, is one of these men. He belongs to a phalanx of revolutionaries who always remained rooted in the Russian soil …. For now, alone with its problems, Russia prefers more simply and purely Russian men.

(Ingår i ett längre citat om motsättningarna mellan Stalin och Trotskij, det finns här.)

”Hejhå, hejhå, vi till vår gruva gå …” Fast jag tycker det här ser fotomontagerat ut, Stalin var nog aldrig nere i någon gruva.

Petrov har forskat i biografier över personer anställda i den sovjetiska säkerhetstjänsten 1934-1954. Han gör den intressanta noteringen att de som gjorde karriär ofta var från landsbygden och hade en far som dödats i krig (kan alltså ha rört sig om Första världskriget, inbördeskriget och krigen mot interventionerna 1918-1921).

Jag slänger bara fram en hypotes: rekrytering av folk från enkla och förmodligen rätt våldsamma miljöer på landsbygden, och en allmän tendens att lösa motsättningar med våld, slog igenom i hur säkerhetsapparaten sedan agerade. Kollektiviseringen av jordbruket, som bör ha varit avslutad 1934, bör ha bidragit till benägenheten att fort gå till extremer. Men själva beteendet var mer klassiskt ryskt än bolsjevistiskt. Även tidigare ryska regimer hade använt grova metoder för att få landet på fötter.

Samtidigt bör man observera att redan under 1990-talets arkivöppningar blev det klart att de siffror om offren för utrensningarna som var vanliga i väst måste dras ned med omkring 90 procent för att bli med sanningen överensstämmande. Över huvud taget har de senaste årtiondena kommit fram en mängd nytt material som gör att de enkla propagandabilderna (såväl pro- som antisovjetiska) från tidigare epoker måste ändras rejält. Det är intressanta saker, men man hittar inte så mycket om det i våra vanligare media.

"Ryssland reser sig"

Nyligen fick de tyska politikerna en överraskning. De tänker sälja ut en minoritetspost av de statliga tyska järnvägarna. Men gissa vem som kom och ville bjuda: de ryska statliga järnvägarna! Kan läsas om här. Det var väl inte vad man normalt kallar ”privatisering”, men väl i klass med vad svenska politiker håller på med när de leker affär.

Det finns en annan stor artikel i DN ekonomibilagan (inte i nätupplagan för tillfället), betitlad ”Ryssland reser sig”, som kan ge uppslag till vidare funderingar. Rysslands ekonomi tuffar bra nu påstås det (hur ser det ut bortom de snyggare kvarteren i Moskva och Sankt Petersburg då?) och verkar inte ha tagit något intryck av den pågående avmattningen i världsekonomin. Förklaring? Ofta brukar man bara avfärda det med höga oljepriser.

Ryssland är åter en politisk och ekonomisk stormakt. Den senaste statistiken visar att rysk ekonomi växer, när övriga världen saktar in. På tio år har landet gått från bankrutt till att i dag vara en av världens snabbast växande ekonomier. Det är inte bara oljemiljarderna som är orsaken till det.

– Oljan är viktig, men sedan en tid tillbaka är det faktiskt den inhemska efterfrågan som mest bidrar till tillväxten i Ryssland, säger Marcus Svedberg som är chefsekonom hos kapitalförvaltaren East Capital.

Jag har en känsla av att dett kan vara en delförklaring, men att den visserligen är nödvändig men inte tillräcklig för att täcka in vad som verkligen händer. Att Ryssland sitter på enorma tillgångar av råvaror, och att råvarupriserna är höga, är en del av sanningen. Men vad skulle hända om dessa tillgångar kontrollerades av inhemska oligarker och utländska bolag som såg till att inkomster försvann ur Ryssland? Hade fyllot och våldsverkaren Jeltsins vanstyrsel tillåtits fortsätta … men nu gick ju Putin in och ändrade vissa saker, och det blev ett slut för att utländska bolag att gå in och ta över ryska oljefält exempelvis. Man får förmoda att kontrollen över AB Rysslands kassaflöde är betydligt bättre idag än för tio år sedan. Pengarna kan användas inom landet, kanske till och med för att göra bra saker. Jag antar att ”institutionella” ekonomer, nationalekonomer som studerar hur lagar och andra samhällsförhållanden påverkar ekonomin, med behållning kan notera hur den ryska staten förbättrat sina affärer genom att strama upp reglerna.

En annan del av sanningen, om min hypotes stämmer, är att Ryssland har stora mängder utbildat folk som bara väntar på att komma i arbete. Det är en första rangens produktivkraft. Delar av Sovjet var inget u-land (delar var det) och när folk med kunskap, vilja och förmåga kommer igång att arbeta kan det ske stora saker. Som att Ryssland fått en starkare tillväxt än USA under större delen av detta årtionde, enligt statistiken som DN publicerar. De sovjetiska ledarna hade en dröm om att komma ikapp och gå om USA. Hur det går med det vet man inte, men när den ena ekonomin håller ångan uppe medan den andra blir allt trögare kommer man att se mer av den ”konvergens” mellan ekonomier som utvecklingsekonomer ibland filosoferar över.

En fyllkaja lämnar in

Tittade just på Expressens nätupplaga och ser att den gamle fyllkajan Boris Jeltsin svept sin sista vodka och gått till … ja, var nu gamla politruker och politiska skumraskfigurer hamnar.

För även om denne man var en hjälte i vissa kretsar är det svårt att ta ifrån honom ”äran” av att köra det som fanns kvar av det gamla Sovjetunionen i botten. Medellivslängden för män sjönk under Indiens nivå, för att ta ett exempel. Offentlig egendom stals under etiketten ”privatisering”, för att ta ett annat. Folk i allmänhet fick det inte bättre under hans tid, men tjuvarna som börjat sina karriärer i den gamla sovjetindustrin, i partiet och ungdomsförbundet, kunde göra sig glada dagar.

Den lilla snigeln på bifogad bild har inget med ämnet ovan att göra, men jag tyckte det var lustigt med en gul snäcka. Vet inte om jag sett det förut. Stötte på den lille gynnaren i Flemingsberg i morse. Är det inte hårt om magen att krypa på asfalt?