Mexico hjälper Cuba

I morgon söndag går två mexicanska marinfartyg från Vera Cruz till Cuba. Lasten innehåller sjukvårdsutrustning som kanyler, syreflaskor och masker. Dessutom matvaror som torrmjölk, tonfiskkonserver, bönor, socker, matolja, samt bensin. Det är alltså den mexicanska staten som rycker ut för att hjälpa.

Varför hjälper inte Sverige cubanerna? Är man rädd att det kan medföra obehag från Husse?

Medan enskilda EU-stater tjuvhåller …

… på sjukvårdsmateriel för sig själva finns det andra som gör på annat sätt:

L’Union fait la force – Eendracht maakt macht. ”Enighet ger styrka” är budskapet på franska och flamländska från Kina på leveransen till Belgien. Det kan ju vara en glirning till EU-stater som har svårt att hjälpas åt, eller stora USA som väl knappt hjälper alls.

Det går ju att fnysa åt det här: bara propaganda! Och naturligtvis är det också propaganda, men där den bästa propagandan är sann. Kina verkar ha fått grepp på epidemin och hjälper nu andra länder. Det är ju sant, även om det kan finnas andra överväganden i bakgrunden.

En del länder har svårt att få tag på medicin. De är blockerade av USA och dess drängar. I detta avslöjas hur låg moralen är i ”väst”. Officiellt kan det larmas om hur synd det är om stackars förtryckta människor i länder X, Y, Z … men några mediciner skall de jävlarna inte få!

Och så finns det saker man kan (lite trött) skratta åt. Brasilien ber att få tillbaka de kubanska läkarna som man körde ut när Bolsoneros gäng tog makten:

När det behövs hjälp …

Det var ju en ruskig ebola-epidemi i Västafrika för några år sedan. Kuba skickade läkare som hjälp (vilket ju låter rätt rimligt när det är en sjukdom som härjar). USA skickade militärer.

Som den alerte läsaren kanske känner till pågår just nu en stor internationell epidemi, en pandemi, och läget är rätt tryckt på sina håll. Mängder av människor är sjuka, resurserna ansträngs och kanske inte ens räcker till. Då är det bra om någon vill hoppa in och hjälpa till. En aktuellt fall är Italien, där hela landet satts i karantän.

Varför har just Italien drabbats? Jag har sett uppgifter om att mängder av kineser arbetar i Italien, bland annat i landet berömda läderindustri. Fråga mig inte om arbetsvillkor, om en del är där illegalt, etc., men man kan ju fundera … hur som helst kan vi ha förklaringen där till att just norra Italien tidigt blev ett centrum för smittan. Men då borde det ligga mängder av kineser på italienska sjukhus, och jag vet inte om det stämmer.

Men, som sagt, när det behövs hjälp så kan det finnas hjälpare. Pål Steigan skriver på sin blogg att Kina och Kuba gripit in och skickat hjälp till Italien. Steigan sitter för övrigt själv fast i Italien, i den etruskiska staden Tolfa, på grund av den landsomfattande karantänen.

Steigan skriver:

Italia er det landet utenfor Kina som har flest påviste tilfeller av koronaviruset Covid19, og landet er stengt som under en militær unntakstilstand. Men Italia får håndslag fra Kina og Cuba mens landets angivelige allierte har lite å vise for seg.
Andre EU-land klamrer seg fast til maskene sine – og deler ikke med noen. Italia har et akutt behov for masker. Så Beijing sendte et Air China-fly til Italia med 2.300 store kasser fulle av masker.

På papperet har man citerat den gamle romaren Seneca: ”Vi är vågor i samma hav, blad på samma träd, blommor på samma äng.” När jag tittar närmare ser jag att det hela är undertecknat Xiaomi vilket verkar extra sympatiskt. Nyligen måste jag byta telefon eftersom den gamla inte längre var i form, och då köpte jag just en Xiaomi (den har så bra kameror att den egentligen är mer kamera än telefon för mig). – Åter till Pål:

Kina sendte også en omfattende humanitær sending til Iran med 8 fly fra MAHAN AIR – et flyselskap som er under de meget strenge sanksjoner fra USAs side. USAs sanksjoner mot medisinsk utstyr er de facto å drepe mennesker – noe som øker antallet Covid-19 dødsfall i Iran.

”Vi är samman med er – heja Italien!” står det på kartongerna med hjälpmaterial. Forza Italia hette ju den gamle skumraskpolitikern Berlusconis parti, men här handlar det om hederligare saker. Åter till Pål:

Også Cuba sender solidarisk støtte til Italia. Landet har sendt pakker med Interferon Alpha 2B, som er et legemiddel som etter erfaringene virker mot koronaviruset. Både Cuba og Kina har sendt leger og annet medisinsk personell til Italia for å hjelpe landet gjennom koronakrisa. 

Ja, som ordspråket lyder: I nöden prövas vännen!

I slutet av artikeln nämns också en ny folkrörelse i Italien: när människorna nu är mer eller mindre instängda i sina hem kan man åtminstone gå ut på balkongen (om man har en sådan) och leverera lite musik – kanske tillsammans med grannen eller någon i huset på andra sidan gatan. Eftersom det är italienare i farten kan det nog bli en del bel canto. Jag såg någon film om det, men hittar inte igen den.

Ju fler kockar … desto sämre armé!

Några år efter revolutionens seger på Kuba försökte USA med en av sina vanliga manövrar för att avsätta misshagliga regeringar i andra länder: man samlade ihop diverse löst folk och drog igång den så kallade Grisbukt-invasionen.

Det blev ett mega-fiasko. Kubanerna var inte intresserade av att ‘befrias’ av gangstertyper i USA:s sold, mängder av dessa typer togs till fånga. När de sedan utfrågades av kubanska myndigheter vad de hade haft för sig visade det sig (enligt en redogörelse som jag inte minns var jag läste den) att hela gänget förklarade sig var kockar. Nej, nej, inte stridande, de var bara fredliga kockar!

Inte undra på att en sådan armé går under vid första drabbningen!

Jag kom att tänka på det i samband med situationen i Syrien, där IS nu rasar ihop, folk tas till fånga, de försöker prata sig ut. Nej, nej, jag var bara kock! Jag har inte varit med om något ruskigt alls, vill bara hem och leva ett lugnt liv igen!

Debatten om detta har blivit väldigt uppjagad. Möjligen beroende av att frågan är ganska lätt att formulera och därmed kan diskuteras av ‘alla’: skall dessa personer tas hem igen, och vad skall göras med dem? (Jämför med att man kan diskutera bygge av ett cykelställ hur länge som helst för det förstår alla vad det är, men om någon föreslår att man bygger en cyklotron … vad är det?)

Ett skäl att ta hit de som kan räknas som svenskar (även om de inte ser ut som sådana men åtminstone har medborgarskap) är att det är moraliskt fel att de skall belasta hårt drabbade länder som Irak och Syrien. Dessa länder har ju problem ändå så det räcker. Ännu mer moraliskt fel blir det med tanke på att det officiella Sverige varit på fel sida i Syrienkriget och i praktiken stött jihadisttyperna. Är Sverige ännu med i skurk-gruppen ”Syriens vänner”, det talas inget om den numera?

Men att kräva ansvar av dessa ‘resenärer’ som bara var kockar, körde ambulanser etc etc. då? Ibland kan det ju vara svårt att veta vad de verkligen gjorde, även om IS-typerna var rätt glada i att filma sina illdåd. Även om ‘resenärerna’ inte finns på bild själva i sådana sammanhang är det otroligt att de inte visste vad IS höll på med. Men är detta brottsligt? Hur dum kan man vara utan att gå över gränsen till det kriminella? Hur nära kan man umgås med uppenbart kriminella utan att själv vara brottsling?

En del tycker att man kan strunta i grundläggande rättsliga principer och döma efter retroaktiva lagar. Då är vi ute på det sluttande planet. Vilka skall dömas nästa gång på det sättet, och för vad? Ett juridiskt system som inte håller på principen om att handlingar som är lagliga när de utförs i efterhand kan bli straffbara har uppenbara problem, men folk som är uppjagade tänker väl inte så långt. Exempelvis sverigedemokrater borde tänka i de banorna – nästa gång kan de vara sd-are som åker in för att det liberaldemokratiska samhället känner sig hotat av dem och vill knäcka partiet med juridiska medel. Men sd innehåller inte så många djupare tänkare misstänker jag och trampar säkert på nedför det sluttande planet.

Även några barn i sammanhanget har diskuterats. I den mån deras mödrar kommer hit så kan man dels fråga hur lämpliga de är som föräldrar, man kan kanske också titta på hur problem med barnsoldater lösts i olika länder. Jag vet inte om jag har rätt, men antalet barnsoldater som måste återinlemmas på något sätt i samhället efter fruktansvärda upplevelser bör ha varit mycket större i Afrika och kanske på annat håll än i Syrien och Irak. Kan inte Sverige klara av några tiotal barn?

Vad det gäller mödrarna är jag splittrad i mina funderingar, en del kan nog avfärdas som dumma småtjejer. Men manspersoner som varit med i ‘kalifatet’ borde inte tillåtas återkomma till Sverige. Men hur gör man det på ett rättsligt hållbart sätt? – Drar in all socialhjälp, bidrag etc. för vissa individer och erbjuder enkelbiljett hem till Somalia i stället i utbyte mot indraget svenskt medborgarskap och löfte om att aldrig komma hit igen? Det kanske skulle fungera, samtidigt som vi är tillbaka i det moraliska funderandet – vill Somalia eller vilket land det nu rör sig om ha tillbaka dessa individer? Man kanske kan propagera för att de kan bidra till köksbranschens utveckling i hemlandet – de är ju kvalificerade kockar!

Slaget vid Cuito Cuanavale och slutet för apartheid

Det är bra med påminnelser. Den här påminnelsen fann jag på Twitter idag:

Hos Svensk-Kubanska föreningen finns en redogörelse för omständigheterna runt slaget vid Cuito Cuanavale 1988. Kubanerna skickade en stor styrka för att rädda Angola från de avancerande sydafrikanska trupperna, och tillsammans med sina allierade slog man ut apartheidstyrkorna. Och därmed började ledarna i Sydafrika fatta att apartheids dagar var räknade.

Som synes av den rödvita pricken hade de sydafrikanska styrkorna hunnit långt in i Angola.

Kubanerna gjorde alltså ett bra jobb. Jag undrar om våra sura hemmaliberaler någonsin yttrat sig i frågan.

En annan fråga är om Kina någonsin kläckt ur sig någon självkritik angående dess stöd till en rörelse i Angola (UNITA) som samarbetade med sydafrikanerna. Det var en sådan där konstighet som uppträdde under konflikten mellan Sovjet och Kina. Om den ena staten stödde en rörelse i något land i Tredje världen var det inte otroligt att den andra staten gick in till stöd åt en motrörelse. Det kunde ge ganska konstiga resultat ibland, och Angola var väl ett av de värre exemplen.

Det gamla gardet tynar bort …

… men vi kan väl hålla tummarna för att Fidel lever åtminstone ett år till, så har han själv överlevt ännu en USA-president-period! Har jag fel, eller kan bröderna Castro betraktas som de sista ännu aktiva politiska ledarna från det kalla krigets dagar?

Lästips: varför förlorar stormakter krig?

Här finns en artikel, översatt till lite kryckig svenska, skriven av den skarpsynte iakttagaren av internationella angelägenheter, Immanuel Wallerstein. Han försöker i fem punkter sammanfatta varför stora, och egentligen oövervinnerliga militärmakter (USA, Israel) lik förbaskat förlorar krig. Egentligen innehåller den inga konstigheter, men den kan förklara varför USA under den sista tiden fört sina krig mer i skymundan. Man har helt enkelt inte råd politiskt att dras in i nya evighetshistorier av afghanistan-typ.

Artikeln är några år gammal, men Wallersteins slutsatser verkar hålla än idag. Är stormakten inte säker på att vinna omedelbart och till relativt små kostnader undviker man direkta storskaliga aktioner, särskilt om det gäller motståndare som verkar kunna försvara sig. Det blir i stället dolda commando-operationer, krig via betalda ombud, drönare och liknande, som används för att inte reta upp kritiska hemmaopinioner. Därför är en regelrätt invasion i Syrien mindre trolig, och ett anfall mot Iran ännu mindre troligt. (Skulle det senare inträffa skulle det väl i så fall vara ett bevis för att Israel har ledare som inte är tillräkneliga å huvudets vägnar.)

Om man tänker vidare så finns det alltså en möjlighet för stater som vill föra en egen oberoende politik (vilket bland annat innebär att man slutar använda US-dollar som handelsvaluta) att vänta ut USA, under förutsättning att man är starka nog att avvärja inte bara öppna angrepp utan undergrävande verksamhet.  Någon gång retade jag upp några personer genom att skriva att epoken med den gamla typen av revolutionära folkkrig håller på att närma sig slutet. Epoken med fixade så kallade färgrevolutioner kanske också är slut – det verkar som om Putin inte tänker tolerera några sådana påhitt i Ryssland. USAmerikanerna får väl nöja sig med att skjuta ihjäl varandra framöver.

Förresten, kriget pågår ju också i propagandasfären: intressant att notera hur den där ihjälkörde cubanske dissidenten (eller vad han nu var) under ett par dagar skulle vara  ämne för en jättekampanj mot Cuba, och att det hela nu fallit samman. Ett tänkt politiskt mord har förvandlats till vårdslöshet i trafik av offren själva. Bland annat Dagens Nyheter (som jag ibland med rätta kallar Dagens Dumheter) har väl anledning att fundera över om man gjort något fel. Skall vi uppfatta DN som en oberoende liberalt nyhetsorgan, eller som en krigare i USA:s propaganda-armé? En anledning till att ”stormakter förlorar krig” kan vara att man klantar sig också i propagandan. Är man jättestark och vinner snabbt spelar tabbar av den här slaget mindre roll, de glöms snabbt. Men är kampen utdragen och tabbe läggs till tabbe blir läget ett annat. Då kommer de kritiska frågorna fram. – Kanske dags för Wolodarski att skriva en liten ledare om att ”Cuba är nog inte så dumt i alla fall” för att försöka gottgöra tidigare försyndelser?

Lika och olika

Det har larmats om Syriens kemiska vapen den senaste tiden. Varningar har sedan länge framförts och förmedlats via Syrienbloggen om att det kan ske en attack med kemiska stridsmedel inne i Syrien, varpå regeringen som vanligt får skulden trots att de troliga förövarna är helt andra individer. Själv är jag lite fundersam, det är nog svårt att kontrollera att kemiska attacker så att säga hamnar ‘rätt’ om man inte angriper ganska stora mål (som Saddam Hussein gjorde på sin tid, dessutom utan några större protester från ‘världsopinionen’), men det är ju möjligt. Desperata människor gör desperata saker.

Men varför har Syrien kemiska vapen? En intervju i Svenskan ger sammanhanget som kan kännas något besvärande: Syrien kan tänkas ha dessa vapen för att Israel kan tänkas ha dem. Uttrycket ‘terrorbalans’ nämns inte uttryckligen, men det verkar vara detta det handlar om. Paniken nu som uppges handla om att Syriens regering skulle gasa den egna befolkningen är kanske mer ett uttryck för paniken att den libanesiska motståndsrörelsen kan få tillgång till några laddningar. I själva verket ser det väl rätt logiskt ut om Syrien skulle placera en del vapen hos Hitzbollahs raketartilleri som en extra livförsäkring mot ett israeliskt anfall. Att Hitzbollah skulle utlösa ett förstaslag är mindre troligt, men skulle israelerna försöka sig på revanch för bakslaget år 2006 kan läget bli ett annat. I den situation skulle alltså dessa extra obehagliga vapen ändå kunna fungera som krigsavvärjande.

Undrar om andra skumma krafter opererar i bakgrunden? Exempelvis extrema kristna grupper i USA som tror på världens undergång som en verklig händelse som förutsägs i Bibeln, och att det avgörande slaget skall stå i Harmagedon, numera Megiddo, som ligger i vad som nu är norra Israel. När undergången så att säga inte vill infinna sig av sig själv kanske lite påtryckningar och provokationer kan hjälpa till? Att människoliv ödeläggs spelar ingen roll för de här grupperna: de rättfärdiga skall ju komma till himlen så snabbt det går!

Vapen kan alltså ibland verka utjämnande. Så var det åtminstone i teorin med Coltrevolvern, ‘the equalizer’. Praktikten är naturligtvis annorlunda. Den tillverkades i USA. I USA har en man dömts till dryga böter för att han olovandes besökte Cuba för många år sedan. ‘Land of the free.’

Någon liten poäng till påven i alla fall?

I sin senaste bok Röd stjärna över Indien (kapitel III) berättar Jan Myrdal om när han kommer till Delhi och av de revolutionära kommunisterna transporteras till ett gästhem för jesuiter i stället för ett vanligt hotell. Det verkar kanske märkligt för nutidens sekulariserade och slappliberale svensk, men inte för Myrdal. De indiska jesuiterna är påverkade av befrielseteologin. Därmed ingår de i en demokratisk front i Indien. Myrdal förklarade inte detta närmare, det kan finnas känsliga detaljer här. Men vi vet att enda gången som de indiska revolutionärerna i CPI(maoist) tagit ställning i en religiös konflikt var i delstaten Orissa i öster. Hindufascister förföljde kristna där, en del kristna var medlemmar hos maoisterna och begärde hjälp – varpå den ledande hindufascisten likviderades!

I sitt rika liv minns Myrdal när han var på Cuba 1967 och gjorde film och diskuterade en radikal encyklika från den dåvarande påven. Fidel Castro sade att han bättre uppskattade sådana präster än de officiella kommunisterna som inte brydde sig om vanligt folks behov. Encyklikan tog ställning för de undertryckta mot de rika och mäktiga. Ibland kommer sådana signaler även från den rika och välmående katolska kyrkan. Det religiösa arvet har olika sidor. Somliga är hemska eller ointressanta. Men av dem säger om jag minns rätt ungefär ”I som arbeten och ären betungade, kommen till mig”.

Jag tänkte på det som Myrdal skrev i samband med en nytt uttalande från påven om sociala frågor som refererades på Huffington Post. Efter lite forskande fiskade jag upp hela texten här, ett meddelande från påven angående världsfredsdagen. Texten handlar om att undervisa ungdomen om rättvisa och fred och innehåller några saker som sticker liberaler i ögonen. Som det här, där särskilt de mest stötande orden har kursiverats av mig:

In order to be true peacemakers, we must educate ourselves in compassion, solidarity, working together, fraternity, in being active within the community and concerned to raise awareness about national and international issues and the importance of seeking adequate mechanisms for the redistribution of wealth, the promotion of growth, cooperation for development and conflict resolution.

Flera gånger har Myrdal hänvisat till den liberale herremannen och den frireligiöse torparen. På vems sida står vi? Liberalen må verka frisinnad på alla de sätt, men han förtrycker torparen. Det kanske är det som gör en del liberalt sinnade personer så obehagliga och som fick Marx att skriva att kyrkan i England hellre godtog brott mot nästan alla sina trosartiklar än mot den heliga äganderätten. Nåväl, den frireligiöse torparen skulle nog inte gilla herremannens gayparader och vore väl därmed kvalificerad såväl för fördömande som bombmattor och drönarattacker. Underklassen skall hålla käft och lyda order! Ingen djävla omfördelning av rikedomar, ingen solidaritet, medkänsla …!

Nu svarar många på detta att kyrkan, som har stora tillgångar, borde dela ut dem. Det kan vara en ärlig synpunkt, men det kan också vara enprocentarna (eller skall vi kalla dem ”procentarna”, för många av dem är väl det bokstavligen!) som skriker högt om någon vill peta på deras rikedomar.

Påven skriver en del andra saker också. Jag noterade slutet på det här stycket och tycker mig minnas att parollen ”simma mot strömmen” var populär under Kulturrevolutionen i Kina. Mao gjorde ju bokstavligen det vid något eller några tillfällen, och sedan blev det en symbol för att möta motstridiga krafter i politiken.

Peace for all is the fruit of justice for all, and no one can shirk this essential task of promoting justice, according to one’s particular areas of competence and responsibility. To the young, who have such a strong attachment to ideals, I extend a particular invitation to be patient and persevering in seeking justice and peace, in cultivating the taste for what is just and true, even when it involves sacrifice and swimming against the tide.

Jag saxar ytterligare några stycken av intresse.

It is true that the year now ending has been marked by a rising sense of frustration at the crisis looming over society, the world of labour and the economy, a crisis whose roots are primarily cultural and anthropological. It seems as if a shadow has fallen over our time, preventing us from clearly seeing the light of day. …

The concerns expressed in recent times by many young people around the world demonstrate that they desire to look to the future with solid hope. At the present time, they are experiencing apprehension about many things: they want to receive an education which prepares them more fully to deal with the real world, they see how difficult it is to form a family and to find stable employment; they wonder if they can really contribute to political, cultural and economic life in order to build a society with a more human and fraternal face. …

I ask political leaders to offer concrete assistance to families and educational institutions in the exercise of their right and duty to educate. Adequate support should never be lacking to parents in their task. Let them ensure that no one is ever denied access to education and that families are able freely to choose the educational structures they consider most suitable for their children. Let them be committed to reuniting families separated by the need to earn a living. Let them give young people a transparent image of politics as a genuine service to the good of all.

… the exercise of freedom is intimately linked to the natural moral law, which is universal in character, expresses the dignity of every person and forms the basis of fundamental human rights and duties: consequently, in the final analysis, it forms the basis for just and peaceful coexistence.

The right use of freedom, then, is central to the promotion of justice and peace, which require respect for oneself and others, including those whose way of being and living differs greatly from one’s own. This attitude engenders the elements without which peace and justice remain merely words without content: mutual trust, the capacity to hold constructive dialogue, the possibility of forgiveness, which one constantly wishes to receive but finds hard to bestow, mutual charity, compassion towards the weakest, as well as readiness to make sacrifices.

Sedan finns ju en religiös aspekt som jag inte håller med om eftersom jag tvivlar på att några gudomliga krafter över huvud taget ingår i det här spelet – och gör de det, så ser de i alla fall inte ut som den typen av gudar som de abrahamistiska religionerna opererar med. Likaledes finns det andra underligheter i vad katolska och andra samfund predikar. Men det är en sak för ett annat inlägg. Låt nu liberalerna förfasas över adequate mechanisms for the redistribution of wealth!