Folkrepubliken Walmart – recension och diskussion

Phillips, Leigh & Rozworski, Michal: Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen. Verbal, Stockholm 2020. Översättning Per Björklund.

Eftersom det här är ett ämne som intresserat mig under lång tid (samtidigt som det ignorerats av bluffvänstern) var det givet att jag direkt tog itu med den här boken. Jag är så att säga partiskt positiv. Som tidigare tjänsteman på ett stort industriföretag, och hyggligt inläst på marxistisk ekonomi, borde jag kunna bidra till diskussionen. (Det här är en kraftigt omarbetad version av en tidigare artikel på den här bloggen.)

Recension

Den tes som författarna först och främst vill banka in är att tekniken som möjliggör socialistisk planering redan finns och används idag i form av datakraft, program, algoritmer, streckkoder etc., – men den finns i kapitalistiska storföretag.

Som exempel tas först detaljhandelskedjan Walmart, baserad i USA. Den beröms för sin ”… operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering”. Boken säger: Tänk om detta ”… skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle”, sid. 3. Samma teknik och organisation kan alltså användas för att driva produktion och distribution i ett annat samhälle. Och därmed bli Folkrepubliken Walmart! Planeringsmetoderna må vara neutrala sedda som bara som verktyg (en hammare är bara en hammare, vare sig du slår in spik eller skallar med den), men det som du får ut av planeringen är inte neutralt ur klass/fördelningssynpunkt.

Som bekant drabbas de olika ekonomiska systemen av olika typer av kriser, mer eller mindre allvarliga. (Jag har försökt lista typerna här.) Ordet ‘kris’ låter ju oroväckande, och ofta är det otrevliga saker på gång. Boken beskriver två tendenser: dels att tekniska förändringar i samhällets produktion orsakar störningar, skador, lidanden, men också innebär stora positiva möjligheter bara tekniken används på rätt sätt.

Den tekniska utvecklingen förser oss alltså med lösningar långt bortom dagens tillämpningar. Walmart har ingen intern marknad där olika grupper får slåss om resurserna med sina egna budgetar och interndebiteringar kors och tvärs, utan alla arbetar mot samma mål. Internt fungerar firman alltså inte kapitalistisk. Leverantörerna integreras i detta samarbete. Slutsats: Det superkapitalistiska Walmart fungerar internt som en socialistisk planekonomi! För att omvandla denna effektivitet från kapitalism till socialism gäller ”bara” att rycka tömmarna ur Walmart-direktörernas händer och ta hand om styrningen själv!

En annan stor firma, e-handlaren Amazon, utmärker sig genom att samla in oerhörda mängder av kunddata från sökningar och eventuella köp på nätet. Med sådana kunskaper kan man förutse kundernas beteenden, och planera därefter. Exakta prognoser strävar man inte efter, ungefärliga prognoser (gissningar) fungerar bra för planeringsändamål. Och ju mer data som samlas, desto exaktare prognoser kan göras. Med sådana möjligheter bör man kunna ha planer som korrigeras med mycket kort varsel om leveranser, efterfrågan eller annat i omvärlden ändras.

Samtidigt är frågan hur det går med den personliga integriteten? Kommer dessa data bara att användas för att hjälpa oss att köpa saker som vi vill ha, eller försöka övertyga oss om att vi behöver dem innan vi ens vet det själv? Eller blir det helt enkelt ytterligare en del i ett statligt-privat övervakningskomplex?

Det påstås att planekonomi är omöjlig i en utvecklad ekonomi med oerhörda mängder av produkter. Tekniken i bolag som Walmart och Amazon bevisar att detta är fel, hävdar författarna. Det som finns i praktiken kan inte avfärdas som ‘utopi’ eller ‘omöjligt’. Därmed blir, som jag ser det, frågan inte ”kan vi göra detta?”, utan ”hur skall vi göra detta?”.

Diskussion

Skälet att ta över tömmarna utan att behöva ändra tekniken ligger i kapitalismens sätt att fungera. Behov och efterfrågan är inte samma sak. Företagen i kapitalismen finns för att utvinna vinst, vilket kräver efterfrågan från en marknad. De finns bara för behov om dessa kommer i form av en betalande efterfrågan. Sätten att hantera produktion och distribution kan ändras utan att den bakomliggande tekniken görs om (vilken den ändå kommer att göras på sikt).

Boken tar läkemedelsföretagen som exempel: icke lönsamma läkemedel tar man inte fram. Här behövs planering för behov, inte för efterfrågan. Eller grundforskning som är dyr: den biten överlåter företagen gärna till staten, för att komma in senare och tjäna pengar på eventuella resultat. Att företag kan bedriva rovdrift på människor och natur ända upp på global nivå är väl känt – bara det är lönsamt. Eller för att vända på saken: kapitalistiska lönsamhetskrav kan göra det olönsamt att inte vara destruktiv. Övergripande planering kan ta bort den drivkraften.

Men ta ett svenskt exempel: här råder bostadsbrist. Förmodligen är det inte en kontroversiell åsikt att det behövs stort byggande av billiga och bra lägenheter. Men hur ser det ut? Är det inte så att privata byggare hellre satsar på ”ett kundsegment som är berett att betala lite mer”, eller till och med dyra bostäder som uttryckligen byggs för att ägarna inte skall bo där utan de skall användas som uthyrningsobjekt? Här behövs inte så mycket av nya planeringssystem i offentlig regi för att få något gjort – men bättre system skulle säkert hjälpa till med ett nytt miljonprogram.

Eller Sveriges undervisningsväsen: är det väsentliga målet vinst hos skolbolagen idag, eller handlar det om samhällsvinster i form av utbildade människor som kommer att vara verksamma in i senare delen av detta århundrade? Planeras vård och omsorg för att det skall ge högsta vinst hos vård- och omsorgsbolag (inklusive rena skojare), eller är det mänskligt välmående som är vinsten?

Några kritiska anmärkningar på slutet

Boken kunde faktiskt ha kortats en del men ändå behållit spänsten och skärpt blicken på nuet och framtiden. Eftersom huvudtesen är att planeringsmedlen och -metoderna som finns idag i kapitalistiska storföretag är tillräckliga för att omvandlas till socialistisk planering kunde de långa historiska kapitlen om Sovjets femårsplaner, den offentliga hälsovården i Storbritannien och ett experiment i Chile under Allendes tid ha kortats ned betydligt. Detta till förmån för mer information om dagsläget på planeringsfronten, till exempel vad som händer om du handlar en påse morötter och påsen är märkt med en streckkod, eller vad som händer när kvantdatorn blir möjlig att använda i planeringssystem. (Boken nämner dock streckkoden som ett medel för att inhämta information om de enorma varuflödena, sid. 190.)

Dessutom besvaras inte frågan om hur socialismen skall kunna genomdrivas mot en motståndare som absolut inte vill röstas bort, och som är beredd till extrema motåtgärder som så ändå skulle bli fallet. Hur man bygger den nya demokratin är ”en fråga för en egen bok” – det är ungefär vad man får veta. Det är inte bra eftersom systembytet är ett problem som inte löser sig själv. Marx skriver att mänskligheten ställer inga större frågor än vad den kan lösa, eftersom ”… själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande”. Nu finns de materiella betingelserna. Varför vänta? Det här här som frågan om klasskamp kommer in, och där boken är ganska vag. Men läs den och fundera vidare själv.

Det refereras till olika böcker och artiklar, men inga noter exakt varifrån. Detta kanske är överambitiöst för många läsare, men det borde åtminstone ha funnits en litteraturlista.

Några bra länkar med anknytning till ovanstående text:

Karl Marx, Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859)

Från Marx förord till Kapitalet I, 1867

En tidigare version av den här recensionen innehåller också texterna som länkats till ovan.

Folkrepubliken Walmart – recension

Phillips, Leigh & Rozworski, Michal: Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen. Verbal, Stockholm 2020. Översättning Per Björklund.

Eftersom det här är ett ämne som intresserat mig under lång tid (samtidigt som det ignorerats av bluffvänstern) var det givet att jag direkt tog itu med den här boken. Jag är så att säga partiskt positiv. Den passar bra i den modell som Marx skissade upp i mitten av 1800-talet. Jag återkommer till detta efter att ha gjort några anmärkningar av kritisk natur.

Boken kunde faktiskt ha kortats en del men ändå behållit spänsten och skärpt blicken på nuet och framtiden. Eftersom huvudtesen är att planeringsmedlen och -metoderna som finns idag i kapitalistiska storföretag är tillräckliga för att omvandlas till socialistisk planering kunde de långa historiska kapitlen om Sovjets femårsplaner, den offentliga hälsovården i Storbritannien och ett experiment i Chile under Allendes tid ha kortats ned betydligt. Detta till förmån för mer information om dagsläget på planeringsfronten, till exempel vad som händer om du handlar en påse morötter och påsen är märkt med en streckkod. (Boken nämner dock streckkoden som ett medel för att inhämta information om de enorma varuflödena, sid. 190 – tillgång på information möjliggör ju planering och beslut.)

Dessutom besvaras inte frågan om hur socialismen skall kunna genomdrivas mot en motståndare som absolut inte vill röstas bort, och som är beredd till extrema motåtgärder som så skulle bli fallet. Hur man bygger den nya demokratin är ”en fråga för en egen bok” – det är ungefär vad man får veta. Men jag tror att det är en väldigt viktig fråga.

Det refereras till olika böcker och artiklar, men inga noter exakt varifrån. Detta kanske är överambitiöst för många läsare, men det borde åtminstone ha funnits en litteraturlista.

Nå, slut på klagomål och över till boken, som för övrigt också har fått en entusiastisk recension här).

Den tes som författarna först och främst vill banka in är att tekniken som möjliggör socialistisk planering redan finns idag i form av datakraft, program, streckkoder etc., men den finns i kapitalistiska och inte så snälla storföretag. Walmart, baserat i USA, beröms för dess ”… operativa effektivitet, dess geniala logistik, dess arkitektur för smidig ekonomisk planering”. Boken säger: Tänk om detta ”… skulle kunna erövras och transformeras av de som strävar efter ett mer jämlikt och frihetligt samhälle”, sid. 3. Walmart har ingen intern marknad där olika grupper får slåss om resurserna med egna budgetar och det interndebiteras hej vilt, utan alla arbetar mot samma mål. Leverantörerna integreras i detta samarbete. Författarna berättar också om ett annat storföretag som fick för sig att arbeta som om olika avdelningar var egna företag på en intern marknad, och det kraschade. Lite av den trenden såg jag i mitt gamla bolag, för övrigt.

Här har vi kärnpunkten: företagen i kapitalismen finns för att utvinna vinst, vilket kräver efterfrågan från en marknad. De finns inte för att ta hand om behov om dessa inte är lönsamma. Samma teknik och organisation kan alltså användas för att driva produktion och distribution med olika syften. När socialdemokrater i Sverige hävdade att ägandet inte spelar någon roll (när man just var i färd med att privatisera offentlig egendom) hade de fel. Frågan är om de begrep det själva?

När privata läkemedelsföretag inte vill ta fram vissa mediciner är det av ekonomiska skäl – efterfrågan saknas. En offentlig tillverkare skulle kunna se till behovet i stället. Planering för efterfrågan eller planering för behov: det är frågan. Grundforskning är inte något som vinstdrivna företag gärna ger sig på eftersom den kan kosta mycket och ge litet. Om däremot statlig finansiering träder in så träder också företagen in på ett senare stadium – om det finns givande forskningsresultat att göra pengar på.

En tanke angående planeringen av Sveriges undervisningsväsen: är det väsentliga målet vinst hos skolbolagen idag, eller handlar det om vinster i form av utbildade människor som kommer att vara verksamma in i senare delen av detta århundrade? Planeras vård och omsorg för att det skall ge högsta vinst hos vård- och omsorgsbolag (inklusive rena skojare), eller är det mänskligt välmående som är vinsten? – Planeringsmetoderna må vara rätt neutrala sedda som verktyg (en hammare är bara en hammare, vare sig du slår in spik eller skallar med den), men det som du får ut av planeringen är inte neutralt ur klassynpunkt.

Som bekant drabbas de olika ekonomiska systemen alltid av kriser, mer eller mindre allvarliga. Det kan vara olika orsaker, och även kriserna kan se olika ut. (Jag har försökt lista typerna här.) Ordet ‘kris’ låter ju oroväckande, och ofta är det otrevliga saker på gång. Men i det här fallet finns två tendenser: dels att tekniska förändringar i samhällets produktion (datorisering, AI) orsakar störning, skador, lidanden, även om somliga kan tjäna grovt på dem. (Hur kapitalets användning av modernaste tekniken drabbar de arbetande beskrivs i den här boken, men för svenska förhållanden kan man läsa Kapitalets automatik av Mikael Nyberg.)

Men dels också att störningarna kan förvandlas till något nyttigt, en möjlighet att göra något nytt. Och därmed kan elaka Walmart, med sina fantastiska system där man internt arbetar enhetligt och effektivt, visa vilka möjligheter som en planerad marknad ger. Det gäller ”bara” att rycka tömmarna ur Walmart-direktörernas händer och ta hand om styrningen själv!

En annan elak stor firma, näthandlaren Amazon, utmärker sig genom att samla in oerhörda mängder av kunddata. Det är ju ganska enkelt när det handlar om kunder som gör sina sökningar och eventuella köp på nätet. Man noterar och sparar. Med sådana kunskaper kan man så småningom börja förutse kundernas beteenden och planera därefter. Exakta prognoser strävar man inte efter, men ungefärliga, och det blir ändå prognoser (gissningar) som fungerar bra för planeringsändamål. Med sådana möjligheter bör man kunna ha planer som korrigeras med mycket kort varsel om leveranser, efterfrågan eller annat i omvärlden ändras. Det gick inte i de gamla handräknade sovjetiska ettårs- och femårsplanerna, trots att avancerade beräkningsmetoder (lineär programmering) hade tagits fram redan på 1930-talet. Med rejäl datorisering hade kanske även de sovjetiska planerna kunnat klara sig bättre, men så skedde inte.

En annan aspekt på att mängden personliga data samlas hos privatföretag (och hos andra organisationer) är dock hur det går med den personliga integriteten och tryggheten? Kommer dessa data bara att användas för att hjälpa oss att köpa saker som vi vill ha, eller försöka övertyga oss om att vi behöver dem? Eller blir det helt enkelt ytterligare en del i ett statligt-privat övervakningskomplex?

Exemplen från Walmart och Amazon inriktas mest på ekonomins distributionssida. Tillverkade saker skall ut till konsumenterna så billigt som möjligt. Skulle resonemanget ändras om man tog tillverkande företag som bas? – Jag har inte funderat så djupt på den saken. Men det är ju ändå företags massproduktion som är basen för industrikapitalismen. Rollen för Walmart & Co. är ju mellanhandens: att få ut varorna till slutkunden så att kretsloppet fram och åter fungerar smidigt och så snabbt och billigt som möjligt. (Se för övrigt det här om snabba leveranser från kinesisk synvinkel.)

Boken motiverar starkt för att argumentet mot planekonomin, att den är omöjlig i en utvecklad ekonomi med oerhörda mängder av produkter, inte stämmer. Bolag som Walmart och Amazon bevisar detta i praktiken. Något som finns i praktiken kan inte avfärdas som ‘utopi’ eller ‘omöjligt’. Därmed blir, som jag ser det, frågan inte ”kan vi göra detta?”, utan ”med vilket mål skall vi göra detta?”. Den andra frågan kan, med hänsyn till det rådande klassamhället och dess härskande särintressen, kompletteras med ”får vi göra det?” Som Marx skriver (se nedan) ställer sig mänskligheten inga större frågor än vad den kan lösa, eftersom ”… själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande”. Nu finns de materiella betingelserna. Varför vänta? Det här här som frågan om klasskamp kommer in, och där boken är ganska vag. Men läs den och fundera vidare själv.

Affisch från Somalia för första maj 1977. Marx, Engels, Lenin samt dåvarande presidenten Siad Barre antar jag. Och en man i blåställ som i en väldigt ansträngande kroppsställning vinkar med Kommunistiska Manifestet. Dock knappast ett land som var redo för socialismen. Inte enligt gubbarna högst upp i alla fall.

Här är några utdrag om vad Marx tänkte om samhällelig utveckling. Jag hävdar, bör det kanske sägas, inte att Marx hade rätt i varje ord – ibland blev det fel. Men det viktiga är att han hade ungefär rätt. Klart bättre än att ha exakt fel.

Karl Marx, Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin (1859):

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Från Marx förord till Kapitalet I, 1867:

I och för sig är det här inte fråga om den högre eller lägre utvecklingsgraden av de samhälleliga motsättningar, som har sin upprinnelse i den kapitalistiska produktionens naturlagar. Det är fråga om själva dessa lagar, om dessa påträngande tendenser, som verkar med järnhård nödvändighet. Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid. …

Den ena nationen bör och kan ta lärdom av den andra. Även om ett samhälle har kommit sin egen utvecklings naturlag på spåren – och det yttersta syftet med detta verk är att avslöja det moderna samhällets ekonomiska rörelselag -, så kan det varken hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser. Men det kan avkorta och mildra födslovåndorna.

McLuhan och Tiktok

Från SvD den 25 juli i år. En sociolog och mediaforskare, Andreas Schellewald, intervjuas om den populära medieappen Tiktok:
– Sekunden du öppnar Tiktok är du igång. Det är inte som You-tube där du måste göra ett aktivt val, utan du slängs in i en slumpvis händelse från någonstans i världen. Som att appen lever sitt eget liv, säger han.
Schellewald menar att det finns ett narrativ i innehållet på Tiktok som inte finns på någon annan plattform, historier utan en början – men också utan ett slut.– Tiktok skapar ett flöde av en massa händelser. Kort sagt: det finns inget slut på en historia på Tiktok utan varje ny video öppnar upp ett nytt moment.
Varför är detta intressant? Jag Tiktokar inte själv, har inte ens sett den. Men här finns ändå något intressant, nämligen ”historier utan en början – men också utan ett slut”. Det är ett resonemang som jag tycker mig känna igen från förra årtusendet. Marshall McLuhan är namnet att lägga på minnet. Han levde 1911-1980, och dog oturligt nog kort innan vår värld på allvar så att säga åkte ut på nätet. Men redan några årtionden tidigare hade han börjat fundera över vad de nya elektroniska media och datamaskiner (på hans tid var de ännu stora som radhus) kunde innebära för mänskligheten.
Med tryckerikonsten i Europa på 1400-talet kom enligt McLuhan den moderna industriella serieproduktionen som sedan under några hundra år dominerade. Produktion har början och slut, med delprocesser i en logisk ordning. Det har han skrivit om i böckerna Media och Gutenberggalaxen. Tryckeriet, och sedan allsköns industrier med serieproduktion i given ordning, kom sedan att påverka hur hela samhället kom att tänka sig själv. (”Hela” är ju väldigt generellt och grovt, men vi kan väl åtminstone säga att tendensen gick åt det hållet?)
Men ju mer elektriciteten kom in i samhället, desto större blev möjligheterna att bryta upp den gamla produktionsordningen. ”Databandet ersätter det löpande bandet” skrev han. Elektriciteten i olika tillämpningar blev det media som gjorde samhället nytt, och ändrade hur människorna tänkte. De tidiga människorna påverkades, i tanken och kroppsligt, av en pinne eller en sten att arbeta den närmsta omgivningen med. Dagens människa skickar ut sitt centrala nervsystem i globala elektroniska nätverk, och det sker inte utan att människan själv förändras.
I huvudsakligen muntliga, mest utomeuropeiska, kulturer såg McLuhan ett annat förhållningssätt än det seriella. Detta icke industriella kanske kan definieras som ”historier utan en början – men också utan ett slut”. Och något annat intressant: han såg dessa kulturer som bättre anpassade till det nya elektroniska mediala landskapet, till ”den globala byn”, där allt stod i kontakt med allt omedelbart! (Ja, jag spetsar kanske till min tolkning lite, men redan McLuhan stod ju för rätt tillspetsade tolkningar – som dock inte var så tokiga!)
Nu idag får vi höra att Mr. Trump vill förbjuda Tiktok i USA. Han har blivit Tik-tokig kanske man kan säga. Kineserna kan tänkas spionera på småtjejer som dansar, folk som visar roliga kattfilmer, etc!  Hur som helst, detta tycks vara ännu ett exempel på hur USA inte hänger med längre. Eller att dess åldrande ledare och ineffektiva näringsliv inte gör det. Undrar om legioner av Tiktokiga USAmerikanska småflickor i lägre tonåren nu med bestämd röst kommer att upplysa sina föräldrar om att de bör passa sig jäkligt noga för att rösta på Mr. Trump! De har sugits upp av de globala elektroniska nätverken, och där vill de stanna kvar! Undrar om urgamla mossiga trettioåringar i Silicon Valley förstår det?
(Det är var lite allmänna funderingar. Inom den kommunistiska rörelsen var Friedrich Engels en pionjär i tänkandet om detta, i artikeln ”Arbetets roll i apans förvandling till människa”. Sedan har det inte hänt så mycket bland just kommunister vad jag vet. De har väl haft andra problem att lösa. När man tänker efter så hade Marx tidigare än Engels synpunkter på hur tekniken i samhällets bas, den som gör att vi kan leva våra liv som vi gör, också slår igenom överallt: vetenskap, kultur, lagar, politik etc. Tekniska förändringar ger nya möjligheter och nytt tänkande, och så småningom helt förändrade samhällen med nya människor.)

Inga byggnadsarbetare?

I senaste numret av Forskning & Framsteg (nr 3/2016) finns en artikel om hur hela hus kan byggas med 3D-teknik. ”En byggarbetsplats utan byggarbetare” står det som rubrik för en bild där processen beskrivs. Fast helt tomt verkar det inte vara: själva grunden måste gjutas på gammalt vanligt sätt, dessutom måste montering av rör, kablar, tak etc. göras av vanliga knegare. Jag antar att snickare, golvläggare och andra också kan behövas för att få det hela klart.

Tekniken är under utveckling, men vill man ha byggarbetsplatser där det inte springer omkring så mycket folk verkar det hela lovande. Vad som inte framgår av artikeln är hur stor arbetsstyrka det verkligen behövs för att tillverka hus med 3D-skrivare. Det kommer att krävas människor som konstruerar och tillverkar skrivarna, det krävs människor för att ta fram och transportera råmaterialet. Som redan framgått behövs till det ännu en del vanligt manuellt jobb för grundgjutning och installationer, och jag antar att det måste stå några knegare i gula skyddsvästar på byggplatsen för att se att skrivaren gör det den skall göra. Så det är några processer som löper parallellt: det krävs färre människor på bygget, men en del av arbetet flyttas åt annat håll. Och så försvinner vissa arbeten definitivt.

Man kanske kan se det som att hela byggtekniken gör en cirkelrörelse. I begynnelsen skedde det mesta just där huset skulle byggas. Sedan kom modern teknik där byggelement gjordes på fabrik och kördes ut till byggena. Med 3D-tekniken sker en rörelse tillbaka till ursprunget: visserligen kan skrivaren göra standardiserade element, men det sker på plats. Och det verkar som tekniken också tillåter modifieringar, så att det ena elementet inte behöver se ut som det andra. Därmed kan man komma närmare det gamla hantverksmässiga byggandet, fast hantverkaren nu är en programmeringskunnig person utrustad med en datorstyrd skrivare.

En bild från Stockholmskällan. 1952 höll den här mannen på att mura i ett småhusområde.

Om vi funderar vidare på det där med transporter: det blir själva skrivaren, plus råmaterial som står för den stora mängden material till arbetsplatsen. Man får väl tänka sig att det oftast är en lastbil. Men hur blir det med framtida förarlösa fordon? Kanske tusentals chaufförsarbeten försvinner inom något årtionde? – Och vilket behov kommer det att finnas av arkitekter om det blir lättare även för privatpersoner med lite datorvana att snyta fram en egen ritning på det nya fina huset och sedan lägga en beställning hos en 3D-byggfirma?

Om vi tittar på fabriken där skrivaren görs, kommer det möjligen en framtid där skrivarna är så läraktiga att de kan bygga nya skrivare själva, och därmed minska behovet av mänskligt ingripande? En annan fråga är om råmaterialet: om man som en del vill göra tänker använda skogsavfall kanske det kan bli gräl med andra som också vill använda resterna efter skogsavverkningar?

En alternativ term för 3D är ”additiv tillverkning” ser jag. Har för mig att det kallades något annat på svenska tidigare. Ser nu att F&F-artikeln finns på nätet. Bilden nedan kommer därifrån. Skrivaren åker fram på räls och bygger väggarna lager för lager.

Notera på bilden att skrivaren tar fram ett hus med rätt många rundade hörn. Och detta fixat utan ett gäng pilsnerdrickande murare!

Detta är för övrigt inlägg 4444 på denna blogg. Kan någon siffermystik skönjas i detta?

Datoriseringens verkningar

Jag hittade en sak på ‘Naked capitalism‘ som behandlar utsikterna att datoriseringen slår ut olika typer av arbeten. Det fanns också en lista hämtad från brittiska Economist. Tydligen är ‘fritidsterapeut’ ett jobb där datorisering har svårt att slå igenom de närmsta årtiondena, i alla fall enligt vad den som gjort listan tror.

Men tandläkare? – När jag pratade med min tandläkare senast nämnde han att det i Japan numera finns robotar inom utbildningen som kan protestera om det gör ont. Och även om det kan förväntas mycket handarbete även i fortsättningen så undrar jag om inte smarta robotar kan göra mycket mer av tandläkeriet om några årtionden. Att präster, fyran på listan, däremot är motståndskraftiga mot datorer är nästan mer  troligt. Möjligen kan enklare tjänster inom själavården datoriseras, men vill man ha en dator med psykologprogram och speciella trosprogram som biktfader, eller en robot i prediksstolen?

ScreenHunter_921-Jan.-20-10.16

Om man i stället tittar på andra änden av listan så ligger ‘ordbehandlare och maskinskrivare’ illa till. Det tycker jag egentligen är konstigt eftersom dessa grupper rensades bort i stor omfattning redan förra årtusendet, liksom ekonomibiträdena. Persondatorer med skriv- eller bokföringsprogram ersatte de stora grupperna av sekreterare, skrivbitråden och ekonomipersonal. De få som finns kvar borde väl räknas som specialister på extra snygga jobb?

I botten är telefonförsäljarna, en grupp som nog avskys av de flesta inklusive dem själva. Ett genomgångsjobb för de hårdhudade verkar det som. Jag vägrar att svara i telefon om jag misstänker att det är en nasare på gång. Det kan jämföras med exempelvis snabbmatsrestaurangerna som nu dras in i robotiseringen.

Sett i längre perspektiv så kan vi jämföra med springpojksjobb och kontorselever som fanns i riklig omfattning för 50-60 år sedan. Det var också ingångsjobb, inte många var ju springpojke eller postbud hela livet (även om det fanns sådana), men den ingången har också stängts. Dessa ungdomar gick ju ofta vidare åtminstone ett stycke upp i kontorsorganisationen, en del kunde bli chefer som kände verksamheten i grunden. Idag är det nog sällsynt.

Och om man ser till hur order hanteras på stora företag så var det förr ett evigt omskrivande av samma data, ett ganska enkelt skrivmaskinsjobb som krävde en massa damer med flinka fingrar. Eller om hålkortsmaskiner var inblandade och det satt stansoperatriser och gjorde hål i korten. Sedan länge har i stället datorerna tagit över och skickar data från instans till instans utan omkrivningar. Offert, order, produktionsbeställningar, ekonomiska underlag, fakturor, tullhandlingar och skeppningsdokument kan köras ut i en lång serie utan särskilt stor mängd mänsklig handpåläggning.

Rutinjobben trycks tillbaka, även kvalificerade arbeten naggas i kanten av ny teknik – det gäller att dra slutsatser av detta också. Men det känns inte som man gör det i den ‘officiella’ politiska debatten. Kanske beroende av att färre och färre politiker i toppen har någon bakgrund i yrkeslivet utanför politiken. Annie Lööf får ju ses som ett skräckexempel. Det får vara utkantsfigurer som Birger Schlaug som tjatar om ämnet, men vem lyssnar?

Synd att man är för gammal för att satsa på utbildning … exempelvis till fritidsterapeut!

Dom skriver som krattor och tänker väl lika bra

Jag läste (glömde tyvärr notera var) en sammanställning för några dagar sedan över läskunnigheten i USA. Förutom antalet rena analfabeter, som motsvarar ungefär ett par procent av befolkningen, finns det stora mängder som har svårt att klara av att läsa även om de formellt är läskunniga. Summerar man den mängden är man uppe i hundra miljoner, om jag minns rätt. Då är det väl inte mycket bättre med skrivandet heller. Hundra miljoner är knappt en tredjedel av USAmerikanerna! Det var många år sedan Jan Myrdal skrev att numera har man akademiker i USA som inte kan läsa.

Detta kan knytas till vad Kadhammar skriver om läskunnighet i Aftonlövet. I kunskapssamhället har läsförmågan gått förlorad hävdar han. Hans exempel är uselt skrivna historieuppsatser på universitetsnivå, så det bör gälla skrivförmågan också, och förmågan att uttrycka logiskt begripliga sammanhang. En del verkar skriva som krattor. (För övrigt en sak jag märkte här och där när jag på äldre dagar gick högskolekurser i början av detta årtusende.)

Ett intressant påstående i artikeln är att nivån sjunker trots att inslaget av studenter från arbetarklass också sjunkit, och att invandrarna inte spelar någon roll i sammanhanget. (Min misstanke: de invandrare som tar sig in på högskoleutbildning klarar svenska mycket bättre än mången ‘sverigevän’.) Högskolan blir i viss utsträckning en uppsamlingsplats för ungdom som inte kan hitta något arbete utan får försöka studera någonting i stället. Då kan det ju inte bli ämnen som kräver rediga kunskaper från gymnasiet, som matematik, utan kanske historia det det kan vara lättare att slingra sig fram. Fast egentligen är historia ett krävande ämne, det kräver förmåga att sätta sig in i och kritiskt granska stora underlag, det kan kräva språkkunskaper beroende av vad man sysslar med. Jag skulle nog säga att vad det gäller kritisk inställning är historia på högskolenivå mer krävande än nationalekonomi. Och nationalekonomstudenterna skrev ibland ganska illa de också …

Alla samhällen är kunskapssamhällen (utan kunskap inget samhälle), men frågan är vilka kunskaper som är viktiga i en given situation, och hur de förmedlas. Problemet idag är elektroniken som vid en första anblick ger enorma mängder information snabbt – men var tar djup och sammanhang vägen?

För att ta ett exempel från min egen tillvaro: när jag började på Det Stora Industriföretaget så sköttes det mesta manuellt. Det fanns en datamaskin som levererade en trave datalistor en gång i månaden, i övrigt inget. Sedan kom modernare datorer, terminaler som gjorde att man snabbare kunde komma åt information, och snart efter det persondatorer. Jag fick ett starkt intryck av att de som hade grundkunskaper från ‘fördatorisk tid’ hade lättare att använda det nya informationsflödet än de som kom in direkt till terminaler och persondatorer. De som varit med längre hade djupare kunskaper om vad som fanns bakom ytan av information.

Där har vi nog en del av bakgrunden. Ungdomar som vant sig vid snabba nedslag här och där på nätet, och att klippa och klistra från nätsidor utan att fundera så mycket på vad man klipper ut, kommer att få det svårt om man kräver att de skall prestera något sammanhängande och begripligt. Kanske det är en fråga om tid, att så småningom kommer de flesta att lära sig att hantera ett informationsflöde som närmast ser ut som en tsunami. Eller också leder det till en intellektuell krasch. Eller om det är en återgång till hur det var tidigare. Kadhammar citerar historikern Maria Ågren:

Det är en uppenbar risk att vi är på väg in i ett nytt elitsamhälle där en ­minoritet har kunskap och behärskar skriftspråket, säger Maria Ågren.

– Historiskt har vi alltid haft eliter som kontrollerat samhällets materiella och kunskapsmässiga resurser. Kanske var 1960- och 70-talens breda bildning bara en historisk parentes.
Och det låter ju inte så kul ur demokratisk synvinkel. En historisk parentes …? Och detta samtidigt som det pratas om att lägga till ytterligare ett år i skolan! Vad har vi överhuvud taget skolan till, är det en förvaringsanstalt så att ungdomar inte bara är ute och driver och ställer till ohägn och sprider felstavat klotter omkring sig?

Detta har ingen anknytning till bloggposten, tror jag.

Här är ett par som säger emot men som själva får mothugg. Intressant debatt. Jag har för övrigt haft bakgrunden uppe tidigare på bloggen här om jag minns rätt.  Och länkarna ovan hittade jag via Anna Trobergs twitterflöde. Det är sådant twitter är bra för: länkar till texter som är längre än 140 tecken!

Läsarbrev om teknik, med kommentarer

Det kom privatpost med synpunkter från en läsare som gillade min gamla bloggpost om ”morotspåsen och streckkoden”och har funderat vidare. Sådant är välkommet!
Med hans medgivande har jag gjort en del redaktionella ändringar, lagt till egna kommentarer, och förvandlat det hela till en egen bloggpost. Ämnet är intressant ur minst två synvinklar: dels hur den tekniska utvecklingen gör övergången till socialism/kommunism praktisk möjlig, dels det egendomliga förhållande att rörelser som påstår sig kämpa för socialism inte bryr sig om de här möjligheterna. Själv tror jag att det sista förhållandet mycket handlar om bekvämlighet och resurser: det är svårt att göra politik av den teknisk-vetenskapliga revolutionen, och det kräver folk med en sällsynt kombination av tekniska och politiska kunskaper. Att kämpa mot sociala orättvisor är enklare, så då tar man det först. Men på sikt är den attityden förödande. Som Marx förklarade flera gånger så är det människans utnyttjande av tekniken som driver samhällsutvecklingen framåt och gör det möjligt att skapa ett friare och bättre liv för alla. 
Här är morotspåsen!
Och så över till synpunkterna från min läsare:
Open source
Open source etablerar sig snabbt med professionell mjukvara ofta skapad av folk från hela världen som samarbetar med att bygga upp mjukvaruprogram, utan eget vinstintresse men för att skapa något dom och andra känner att det finns ett behov av. Det fungerar utan ägarform, och kan stärkas av att utomstående ser lösningar och förbättringar och bygger vidare på systemen i kollektiv anda. Friare och kreativ utveckling sker när fler med varierad bakgrund, olika utbildning och nivå i ämnet, från hobby från professionella är delaktiga i öppna miljöer, för alla även dom utan lönearbete. Där kommersiella kapitalistiska företagsstrukturer är i bästa fall överflödiga, i värsta fall direkt hämmar möjligheterna och utvecklingen. Det finns redan en offentlig ”socialistisk” produktion som är framtiden om än ”marknadsstyrd” men med en enorm populär bas dominerat av arbetarklass
-Tyvärr är ingen vänstergrupp vad jag vet som försökt bryta sig in här för att försöka rekrytera medlemmar och organisera.
-med socialistiska krafter kan man stärka demokratin i branschen
-det skulle göra att vi lär oss att utveckla kommunikationssystem byggda efter våra behov av organisation (Marx hyllning till telegrafen är aningen förlegad)
(Björnbrums kommentar: Ny Teknik har en artikel om en USAmerikansk forskare som undersökt nätverksbildningar på arbetsplatser.
‘Vad hon då kom fram till är att när människor behöver hjälp på jobbet löser de 70 procent av problemen via informella nätverk, till stor del utanför jobbet, och bara 30 procent via den formella organisationen på arbetet.
Grundidén fick hon när hon intervjuade programmerare i Silicon Valley där hon tidigare gått på Stanford University, flera år innan universitet blev känt i och med internetboomen. En av de intervjuade förklarade hur han mejlade kontakter utanför företaget, ofta hos konkurrenter, för att få hjälp med olika problem.
”Men varför inte fråga din kollega som sitter 15 meter härifrån?” frågade hon.
”För att jag vill vara vid frontlinjen, the bleeding edge!” svarade programmeraren.
För detta krävdes att man ständigt hade kontakt med de vassaste, oavsett var de jobbade, och även delade med sig av interna hemligheter. De som inte gjorde så fick inte tillgång till information, och kanske fick de inte heller jobb nästa gång de sökte.’)
Någon slags 3D-skrivare för hemmabruk. Kan tydligen prestera gröna och blå rymdraketer och greddelina flodhästhuvuden!
3d Skrivare
Framtidsprodukt som förutom som kugge i industrin hittills är en blandning av udda produktionsområden och privat hobbyproduktion som kanske kan minska efterfrågan på mindre massproducerade konsumtionsprodukter. Kan göra det mer möjligt för decentraliserad specifik behovsproduktion utan lönearbete.
(Björnbrums anmärkning: Det finns något bibliotek på nätet där man kan ladda ner program för tillverkning av saker med 3D-skrivare. Fast jag hittar inte igen det nu. Hur som helst är detta en parallell till open source.)
Industrirobot IRB1400. Bra på att svetsa, sköta maskiner och annat. Väger 5 kg och har en räckvidd på 1,4 meter.
Industrirobotar
Tyvärr tabufråga i vänstern, men med högre teknisk baserad produktion så blir det ofta mindre skador och slitningar. Visst bra att visa att pengar finns för att finansiera den offentliga sektorn, men framförallt gäller det att visa att kapaciteten att producera våra materiella behov.
Borgarna etablerar det ”nya tjänste & kunskaps” samhället som skall ”rädda jobben” men jag har inte sett någon vänster som tydligt tar upp den ideologiska kampen om produktionen. Har det funnits en solklarare klassfråga i modern tid? Ska produktionen styras av folket för dess behov, eller ska den gamla ”småborgerliga” tjänstesektorn krossas av industriell produktion ägd av borgarna för profit?
(Björnbrums anmärkning: Mycket av det där nya samhället verkar handla om lågavlönade arbeten och improduktiva ”tjänster” för rika människor, samt spekulation som inte tillför samhället några fördelar. Det är viktigt att ta kampen om produktionen, även om Reinfelt tror att vi inte har några industrier kvar i landet. Angående ‘kunskaper’ så pekar förfallet i skolan på att intresset att utbilda stora skaror högkvalificerade människor inte är så stort längre. Hur blir det då med framtidens ‘kunskapssamhälle’? I början/mitten av 1970-talet när mikrodatorn började slå igenom diskuterades frågor om datorisering/robotisering lite inom vänstern, men tyvärr dog det ut. Vänstern intresserade sig i stället mer för ‘särartsfrågor’ – och så dog den själv ut.)
Börsrobotarna
Den här sofistikerade mjukvaran och massiva slöseri på stora superdatorer kan ställas om till mycket, tex informationsutbyte mellan produktionen och handeln.
(Björnbrums anmärkning: stora delar av handel och industri är redan indragen i det här informationsutbytet, bland annat genom de större butikernas kassor där kunden själv scannar in vad som köpts. Den informationen går sedan vidare i olika datasystem för ekonomi, produktion och logistik. Men vi är nog bara i början av den processen.)

Självupptaget?

Min hypotes: när ett samhälle, ett samhällssystem tappar styrfarten och inte har några mål längre, inte ser en konstruktiv framtid, kommer det att ersätta den yttre uppmärksamheten med ett allt intensivare pysslande med sig själv. Det blir en sorts samhällelig narcissism där den egna kroppen, den egna upplevelsen, blir det väsentliga. Förmågan att fatta framåtblickande beslut blir allt sämre och de beslut som tas kan ofta vara kontraproduktiva. Samhället låser sig.

Men vem är ”samhället” i det här sammanhanget? Det blir i praktiken de som härskar inom olika grenar av samhället. Dels de som kontrollerar samhällets produktiva resurser, dels de som finns inom diverse sfärer som kultur, juridik, politik, konst, vetenskap. För att tala med Marx: produktionsförhållanden och överbyggnad. De som fattar beslut och formulerar hur samhället tänker.

Nu har det kommit en ny bok som kritiserar rapportraseriet som härjar allt värre, och som tar bort de arbetande från vad de egentligen skall göra och förvandlar dem till rapportörer i stället. Frågan är vad som händer med dessa rapporter? – Det verkar ju som om den svenska skolan inte blir bättre bara för att lärarna rapporterar mer, exempelvis. Det antyder att en massa arbetstid försvinner in i ett svart hål av rapporterande. (Inget nytt, sådant fanns på ”pappers-tiden” också, men med datorkraft har det accelererat.) En som arbetar i hemtjänsten får mindre tid till sina gamlingar och sjuka eftersom hen ständigt måste knappa in sina åtgärder till en dator. Det verkar inte göra vården av patienterna bättre, däremot underhåller det diverse annan administrativ och teknisk byråkrati.

Vad som drabbat lärare, poliser och vården, liksom omsorg, socialtjänst och till och med många ekonomer, är rätt och slätt byråkrati – men i en ny skepnad.
Byråkrati är inte längre dammiga farbröder som hasar fram i korridorerna överlastade med pärmar. Byråkrati 2.0 kommer i skepnad av IT-system efter IT-system, som de anställda tvingas lägga alltmer tid på att hantera.

Man kan se ett allt större intresse för rapporter, och för kontroll ner på detaljnivå för varje individ, som en närsynthet som inträder när de härskande tappar visioner för framtiden. Detta kan i sin tur tas som en indikation på att samhällssystemet i sig börjar bli slutkört, det har gjort sitt, motorn hackar allt oftare och det kan behövas en rejäl reparation och omstrukturering snart. Om den tanken stämmer är det inget konstigt med att kritik av den här typen framkommer. Det är en kamp om överbyggnaden, den zon där samhället så att säga ”tänker sig själv”. Fler och fler kommer att fråga vad man egentligen gör på arbetet, varför man gör det, om det kan göras annorlunda, varför ”arbete” hyllas som livsavgörande utan att man diskuterar dess innehåll, etc. etc. Det lär väl sluta med att de gamla härskarna ropar på polis för att få slut på kritiken (men då kanske inte polisen kan komma, eftersom den upptagen med att knacka in rapporter på sina datorer!)

Det är OK att datorn tar ditt jobb!

Dator- och robotrevolutionen som löfte eller ett hot? Här är en kille som heter Federico Pistono som pratar om ämnet och gör reklam för en bok.

Jag tror inte han framför en enda tanke som är särskilt originell, men det gör inget. En marxist skulle lägga till klasskampen eftersom det knappast lär vara möjligt att uppnå de fina målen utan kamp, men i övrigt är innehållet OK ur marxistisk synvinkel tror jag.

Den teknologiska revolution som nyss börjat i samhällets bas kommer att tvinga fram enorma förändringar i hur vi lever våra liv. Det behöver inte vara till det sämre under förutsättning att vi tar tillvara möjligheterna och anpassar våra liv till vad den här planeten orkar med.

Att en kille som Pistono föreläser om detta inför en medelklasspublik i Wien kanske isolerat är en obetydlig händelse. Men när detta sker på många ställen, och den här sortens tänkande blir allt vanligare, kan något intressant hända: Som Marx påpekat är de dominerande tankarna den härskande klassens tänkande. Men när de dominerande tankarna bryter ihop inför en förändrad verklighet kan andra ideer bli dominerande och göra att samhällets överbyggnad (politik, lagar, kultur etc.) förändras. Det är i en sådan situation, när kampen mellan olika tankeskolor blir akut, som  den härskande klassen kan vältas överända.

Frågan är vad som händer sedan. På många håll är nog härskarna beredda till extrema åtgärder för att behålla makten, men hur länge kan de hålla emot om samhällets grundvalar bara glider iväg under deras fötter utan att de kan göra något? Den tekniska revolutionen kan användas för att slå ner folk (och ta deras tråkiga arbeten ifrån dem), men den kan också innebära att mänskligheten för första gången får möjligheten att befria sig från kroppsligt och själsligt nedbrytande arbeten och bli … ja, vadå? Riktiga människor kanske, vad det nu kan innebära.

Från toffeldjur och uppåt

Via Lindenfors’ blogg kommer ett tips på en längre artikel, originellt nog skriven av Lindenfors själv, där frågan ställs: Varifrån kommer känslor och värderingar?

Den encelliga organismen Paramecium caudatum är ett toffeldjur. Tja, kanske ser ut som en nedgången toffla? 

Jag minns att jag läste någon gång om hur kor i ladugårdar trakterades med elstötar så att de skulle stå på rätt ställe när de lade av sina ko-blaffor. Antar att detta skulle göra det enklare för den som sedan plockade upp skiten, men jag minns inte om idén verkligen slog igenom. I artikeln av Lindenfors berättas att en encellig organism kallad Paramecium caudatum via elstötar kan fås att flytta sig åt mörka eller ljusa ställen. (Det är ingen el-tortyr: det påstås att cellen uppskattar stötarna – hur man nu verkligen kan veta det.) Eftersom den är encellig har den ingen hjärna att ta till för att minnas vad den antas göra vid en stöt, utan den informationen måste på något sätt lagras inne i cellen.

Då har vi frågan om tolkning av detta. Cellen känner något men gör den några värderingar av känslan eller är det bara en biokemisk reaktion? Jag tror att man kan få metaller att uppträda på ett förplanerat sätt genom att de intar en förbestämd form vid vissa temperaturer (läste något om det i Scientific American för en oherrans massa år sedan), men ingen tror väl att det finns ett medvetande i själva metallen? Och det lilla toffeldjuret, som bara är en ynka cell, kan rimligen inte ha mer tankar i sin skalle eftersom det inte har någon skalle. Men … kanske här finns gränszonen där vi börjar närma oss någon sorts medvetande?

Här gör jag en liten avstickare till en vetenskapsartikel på HuffPo som säger att astronomer kanske (notera kanske!) har funnit molekyler som är trappstenar på vägen till levande organismer. Det är inte längre bort än omkring 1000 ljusår, vilket väl får sägas vara nästgårds, astronomiskt sett. Om de nu verkligen finns så befinner de sig i en region som verkar ganska stökig, i och med att nya stjärnor bildas där. Tanken ligger ju inte långt bort att molekyler av den här sorten skulle fastna på meteorer och annat skräp som flyger runt i rymden, och kraschar meteoren på en planet med lämplig miljö skulle det kunna hända något med molekyl-passagerarna. En del forskare tror att vattnet på Jorden kommit hit med jättelika kosmiska snö- och isbollar, och sådana kunde väl tänkas innehålla passagerare i form av molekyler som liv kan byggas av? Visserligen var miljön på Jorden för några miljarder år sedan rent mördande för lite mer avancerade organismer, men för molekyler som var vana vid tomma rymden kanske det var som att ramla ner i paradiset.

Att det finns olika sorters molekyler ute i rymden är ju ingen ny upptäckt. Minns för många år sedan när astronomer fann kosmiska moln som innehöll något som enklare uttryckt var ren sprit. En dagsvers-diktare (kanske Alf Henriksson?) skämtade om att där fanns nubben, nu var det bara sillen som fattades!

Lindenfors utvecklar det här med värderingar, samt emotioner (där det krävs ett nervsystem och hjärna vilket toffeldjuret på bilden inte har) på ett intressant sätt. Jag vet inte om jag är med hela tiden, jag är ju inte så insatt i biologi, och när resonemanget kommer in på filosofi blir jag lite fundersam. En sak till jag funderar på är hoppet han gör mellan toffeldjur och människor, utan några större mellanled. Jag har för mig att Lindenfors inte gillar den ap-forskning som bedrivs av Frans de Waal, och där man försöker upptäcka gemensamma sociala drag som apor och människor har ärvt från sina gemensamma föregångare för miljontals år sedan. Sociala drag som idag hos människor kan yttra sig som empati, förmåga att leva i grupp på någorlunda jämställda villkor, etc. Det finns mer eller mindre sociala (respektive asociala) egenskaper hos många djurgrupper, och förmodligen kan man lära sig mycket där.

Förutom att Lindenfors inte gillar ap-forskning (om jag nu minns rätt) så tror jag inte han uppskattar marxistiska tolkningar heller (om jag nu minns rätt att han är liberal). Men när han på slutet av artikeln tar upp en del förbättringar som skett i hur människor uppträder (nåja, hur vissa människor uppträder) mot varandra så kan man ju fråga om inte förbättringen skulle kunna tolkas som en långsam men stadig förskjutning iväg mot samhällen som på sätt och vis påminner om vad våra apliknande förfäder levde i – fast med datorer till hands i stället för enkla stenyxor. Marx skrev 1847 att handkvarnen skapade ett slavsamhälle, vattenkvarnen feodalism och ångkvarnen kapitalism. Kan man tänka sig att den datorstyrda totalautomatiska kvarnen står i ett kommunistiskt samhälle? Efter en lång period av ”urkommunism” så har mänskligheten ägnat kanske tiotusen år åt hemska klass-samhällen. Tid att återgå till ordningen nu, innan det går rent åt h-e?