Först: vägra kolla. Sedan: underkänn!

Ett citat från Moon of Alabama:

International election observer missions are supposed to watch that the individual legal voting rules of a country are followed. They are expected to report any irregularities they detect. Unfortunately there are now attempts to pervert their purpose. The active withholding of observer missions is now used to delegitimize elections even when those are fair and follow all the relevant rules. Recent examples are the presidential election in Belarus and the upcoming congressional election in Venezuela.

Det här är alltså inte några teoretiska funderingar. För närmare detaljer, följ länken i början av det här inlägget. Regeringarna i Vitryssland och Venezuela har inbjudit valobservatörer. Observatörerna vägrar komma (på vems order?). Sedan larmar man om att det är fel i valprocesserna – utan att ha varit där. Fult knep, hur som helst. Undrar vad syltryggarna i svenska regeringen säger om det?

Hur demokratiska var britterna i Hongkong?

Det här är en förkortad version av en artikel, vars mest intressanta inslag är beskrivningen av hur demokratin (inte) fungerade när britterna styrde Hongkong. Originalartikeln finns här. Författarens huvudsyfte är att likna den nuvarande USA-regimens hantering av krisen i det egna landet, bland annat de metoder som används mot demonstranter i Portland, med hur kolonialstyret i Hongkong fungerade. Det verkar finnas likheter. Samtidigt är det knappast rimligt att peka ut Trump som upphov till åtstramningspolitik och andra åtgärder som drabbat arbetarklassen i USA. Det har politikerna sysslat med långt innan han blev president. Med de reservationerna tycker jag artikeln ändå är tänkvärd, bland annat för påpekandet att ”väst” inte var intresserad av att påtala britternas ickedemokratiska styre så länge det pågick, och att man först vaknade upp när Hongkong återförenades med Kina,

Artikeln:

När Hongkong återvände till kinesisk suveränitet 1997 beklagade den västliga pressen högt demokratins död, men de av oss som bodde där visste bättre. I tider av oro liknade kolonialstyret mer Trumps Portland än en juridikens högborg, med användning av militariserad polis och utomrättsliga bortföranden som vanliga verktyg för rasistisk statspolitik. Likheten är inte tillfällig.

Under året för överlämnandet publicerade Richard Klein en väldokumenterad artikel i Boston University International Law Journal som i detalj beskrev det systematiska undertryckandet av opposition i Hongkong under hela det förra seklet. Amerikaner som läser den redogörelsen kommer att hitta taktik och retorik som påminner om Trumps dystopiska Amerika. Anledningen till likheten är att båda är genomsyrade av en arkaisk politisk ideologi grundad på skarpa klassuppdelningar mellan vita och icke-vita, rika och fattiga, eller privilegierade och straffade sociala grupper.

Låt oss börja med några föga kända fakta:

• Demokrati? Kineserna i Hongkong fick inte rösta under brittiskt styre.

• Rättvisa? Brottmål för kineser prövades i distriktsdomstolarna, utan jury eller juridisk representation.

• Rättvisa rättegångar? Tolkar tillhandahölls inte för kinesiska svarande. Utifrån en hegeliansk stereotyp var britterna övertygade om att kinesiska vittnesmål inte är trovärdiga (de är lömska!).

• Rättsstatsprincipen? Under stora delar av det brittiska århundradet i Hongkong kunde nästan alla samlingar av kineser tolkas som kriminella och straffas enligt myndigheternas infall.

Det vi nu kallar åtstramningspolitik var standard i Hongkong. I mitten av seklet bodde hundratusentals hemlösa i provisoriska skjul. För dem som hade turen att arbeta var den normala arbetsveckan 60 timmar, inklusive för kvinnor och barn, och lönen var låg. Under USA:s åtstramningsregim har nästan hälften av arbetarna låglönearbeten, och många ha flera jobb, vilket betyder längre arbetstid.

I Hongkong var denna uppfattning om ”välstånd” produkten av låga skatter och minimala sociala tjänster. Klein noterade att den ”chockerande låga skattesatsen. . . gav inte medel för social välfärd.” Även efter att ha medgett att ren fattigdom underblåste sociala protester avböjde britterna att anta lagar om minimilön, socialförsäkringar, arbetslöshetsstöd eller garanterade sjukförsäkring för arbetande fattiga. Detta var avreglering i Trumpiansk stil.

Det borde inte överraska att protester och strejker upprepade gånger bröt ut från slutet av 1800-talet till 1990-talet på grund av systemisk ojämlikhet. Många av protesterna var fredliga, men ökad militär närvaro provocerade ofta till våld.

Som svar antog den koloniala regeringen upprorslagar som tillät massarresteringar, slumpmässiga, obefogade visiteringar, censur av tidningar och skolor, polisövervakning, användning av militära vapen, prygel och arrestering för uttryck av missnöje med regeringen. Tidigt var sådan praxis motiverad som ett nödvändigt svar på attacker från ”anarkister.” Polisbrutalitet var inte ovanligt men avfärdades rutinmässigt av brittiska domstolar.

Lagar mot yttrandefrihet var drakoniska. ”Nödförordningen om förebyggande av upphetsande tal” från 1967 kunde ge en kines tio år för att ha sagt något stötande för brittiska polisers eller tjänstemäns känslor. Den som ägde en byggnad där ”upphetsande tal” hade uttalats var lika skyldig, och okunnighet om vad andra sa var ingen ursäkt.

Journalister utsattes för gripande tillsammans med demonstranter. Barn var inte heller säkra för våld. Polis- och militärattacker på skolor kunde inträffa efter regeringens behag, med arrestering och ibland prygel av både lärare och studenter.

De flesta av dessa handlingar bröt mot den universella deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948. Oförklarligt nog väcktes under hela den tiden inga allvarliga invändningar från västliga demokratier. Ingen införde sanktioner mot Hongkongs koloniala regering, och ingen anklagade den formellt för kränkningar av mänskliga rättigheter, även om det fanns många.

Det som kopplar brittiskt kolonialstyre till Trumpisk taktik är att både följer en gemensam strategi för social organisation och kontroll som är vanlig i västerländsk historia:

1. Samhället föreställs som naturligt uppdelat i ärftliga grupper rangordnade efter ras, religion, språk och rikedom. Privilegier eller straff utdelas enligt rang.

2. För domstolarna är fakta oviktiga. Medlemmar i lågrankade grupper är alltid potentiellt skyldiga och medlemmar i högt rankade grupper är oskyldiga.

3. Systemet stöds av utbildning och propaganda som framställer högt rankade grupper som i sig ädla, och lågt rankade grupper som i sig farliga. Detta ger den nödvändiga ursäkten för hela systemet med strukturell ojämlikhet.

Den ärftliga sociala rangordningen beskriver det traditionella engelska samhället liksom vita nationalistiska fantasier för framtiden. När det gäller domstolarna är Kleins historia av koloniala Hongkong full av relevanta exempel på juridisk dubbelstandard, liksom i Storbritanniens egen historia.

Propaganda var ett avgörande inslag i kolonistyret. Kotewell-rapporten om arbetarnas strejker (1925) rekommenderade att inympa ”den kinesiska rasens konservativa idéer i de unga sinnen.” Med andra ord skulle eleverna tvångsmatas med västerländska stereotyper av undergivna orientaler. Kinesiska barn skulle inte få lära sig om den 2000-åriga historien av studentdemonstrationer i Kina, institutionaliserade kanaler för att kritisera eller åtala tjänstemän, rätten för alla – inklusive kvinnor – att stämma, eller det faktum att Kinas mest beundrade poeter var bland de mest uttalade kritikerna. av regeringen.

Istället skulle England och väst framställas som demokratiska från forntiden och framåt. Men när arbetare eller studenter begärde likabehandling i domstol, eller rätten att demonstrera eller göra petitioner – alla dessa rättigheter var normativa i det kejserliga Kina – hamnade de ofta i fängelse, offer för logiken om rasmässig rankning.

För Trump tjänar den vita nationalistiska myten om ”Western Civilization” och ”Clash of Cultures” samma mål. Så snart vi accepterar dessa berättelser blir det omöjligt att tillämpa en gemensam standard, att erkänna att både Kina och USA har skelett i sina garderober, och att vissa av dem otäckt liknar varandra.

Genom att i stället följa stereotypen att bara kineser är lömska erkänner den ortodoxa uppfattningen bara en sida av berättelsen, och förutsätter att USA:s obscena polarisering av rikedom, Trumps försumlighet som leder till cirka 80 000 dödsfall och användningen av militär taktik mot civila inte gör något för att smutsa ned Amerikanska hävdande om frihet och demokrati.

Den liberal-totalitära statens torpeder

Jag trodde jag kom på ett nytt roligt (?) skällsord för några dagar sedan: den liberal-totalitära statens torpeder. Men så upptäckte jag att uttrycket ”liberal-totalitär” förekom på Stefan Lindgrens blogg (där han nämner liberal-totalitära kretsar), så kanske kom vi på samma fras ungefär samtidigt.

Vad handlar detta om? – För åtminstone somliga betraktare så börjar den vänliga liberala staten visa ett alltmer förgrämt och inskränkt beteende. Om dess ideologer och tjänstemän för säg 30-40 år sedan kunde ta munnen full om ofriheten i vissa länder – och därmed underförstått hävda att vi minsann är fina och demokratiska, och här ”får man säga vad man vill” – så har den vidsyntheten försvunnit. Av någon anledning försvann vidsyntheten ungefär samtidigt som det gamla sovjetblocket havererade.

Nu ”får man inte säga vad man vill” längre här, den liberal-demokratiska staten basar över ett samhälle som i stället börjar se alltmer liberal-totalitärt ut. Om man vill ”säga vad man vill” så gäller det att se upp om man ”vill” fel och har något att förlora. Jobb, familj, vänner, anseende, etc. Lägg till det en ständigt växande statlig övervakning av allt och alla så ser det lite tveksamt ut för liberal-demokratin framöver – och för demokrati överhuvud taget.

Jag skrev att staten ”basar över ett samhälle”. Det är ju klart att om staten vill förfölja alla människor som enligt dess mening säger något fel så har den inte resurser till det. Då är det ekonomiskt att ha gäng av inpiskare som ställer upp gratis som hetsare i media, som mötesstörare, och som kanske ibland är redo att gå utanför lagens råmärken för att klämma åt motståndare. Den sortens folk kan man gott kalla ”torpeder”. Med tanke på att en hel del av dem anser sig vara vänster, men ändå springer ärenden åt en stat som är deras fiende, kan man ju klämma dit med ”nyttiga idioter” också.

Det har ju förekommit mycket otrevligt när torpederna varit i verksamhet de senaste åren. (Jo, jag vet att det hänt otrevligheter från andra grupper också, men detta är inte ämnet för just den här artikeln.) Bokmässan i Göteborg verkar vara aktuell som exempel just nu. När Nya Tider utestängdes så blev svaret att ordna en egen mässa. Den stoppades, och som jag uppfattar det var skälet att om den hölls så skulle torpederna dyka upp och ställa till bråk, och det ville inte polisen vara med om. Med andra ord en ganska typisk svensk lösning: om skolelev A svårt mobbar skolelev B så är det B som får flytta! Man kan ju tänka sig att en totalitär stat, som ändå försöker hålla en snygg fasad utåt, tar till lösningar av den här sorten, i stället för att låta polisen gå in och gripa deltagarna.

Nu hände det sig att redaktör Súk från Nya Tider fick hålla någon sorts anförande i FIB/k:s monter på den ordinarie bokmässan. Jag antar att det rimmar med FIB/k:s officiella syn på yttrandefrihet. Efter vad jag sett hittills (vilket i och för sig är rätt begränsat) sade inte Súk något som var lagstridigt, hot mot folkgrupp eller liknande. Hade han gjort det borde det redan ha kommit ut. – Men vad var då så upprörande enligt somliga? Det tycks vara att han överhuvud taget fick tala. Initiativet att bjuda in honom verkar ha tagits av lokala fibbare i Göteborg. Men FIB/k centralt fick någon sorts panik och har tagit avstånd från detta.

Beslutet att låta Suk utnyttja vår monter för att försvara Nya Tiders rätt att delta i Bokmässan var inte förankrat i Folket i Bild/Kulturfronts styrelse och vi kände inte till denna s k inbjudan…

… skriver man. Notera uttrycket ”denna s k inbjudan”. Antingen är det väl en inbjudan eller inte? Vad indikerar ”s k”? Skrevs detta för att styrelsen var ängslig för att själv få torpederna på halsen? Det är nog inte så smart, för ger man efter blir de ännu mer aggressiva. Något liknande drabbade ju Ordfront för en del år sedan när man publicerade icke officiellt godkänt material om kriget på Balkan, tidskriften backade och blev väl bara en skugga av sitt forna jag. 

För övrigt bör Kommunistiska Partiet ha lärt sig en läxa: under många år har man velat förbjuda nazisterna. Men så fort liberal-totalitärerna fått ut Nya Tider från bokmässan hände det som man kunde räkna med: nu skriks det om att tidningen Proletären inte skall få vara där! Liberal-totalitärerna må larma om nazister, men deras verkliga motståndare som de inte kan leva med, de finns till vänster. Förhoppningsvis lär sig KP att undvika att ikläda sig torpedrollen framöver. Den projektil man avfyrar mot motståndarna kan ju visa sig vara en bumerang som kommer tillbaka med fruktansvärd kraft. Och det är en varning som många andra bör ta till sig.

—-

PS. Som det bör sig har FIB/k-grundaren Jan Myrdal vissa synpunkter på vad som händer. Vad ”Matti-affären” handlar om har jag glömt. ”Bowdlerisera” handlar om att sudda olämpliga ord, kanske framförallt i populära barn- och ungdomsböcker. Kopierat från Stefan Lindgrens blogg:

Jag anser uttalandet mot att Göteborgsavdelningen inbjudit Vávra Suk att framträda på FIB/K:s monter suddigt och olyckligt och i strid med vår tradition och våra paroller. Vi har när det gällt yttrandefrihetsparollen genom åren stått för principfasta och långt mer kontroversiella ståndpunkter än den at värna Vávra Suks yttrandefrihet.

Kan bara påminna om vår korrekta hållning när det gäller Matti-affären. För att inte tala om att vi faktiskt hävdade Faurissons yttrandefrihet när han besökte Stockholm. Vi måste stå fast vid principerna och parollerna också i en tid när bibliotek bowdleriserar och bränner böcker och allmänna ”vänstern” medvetet arbetar för censur och förbud.

Fusk?

Nedan är ett inlägg från ”hatsajten” Flashback som jag kopierat rätt av. På tal om ”flash” så tittade jag nyss på Valmyndighetens sida, och där ligger Miljöpartiet tre hundradelar under fyra procent! (Men kom ihåg att även om partier åker ut eller in ur Riksdagen så ligger den verkliga makten på annat håll.)

Nu över till en anonym flashbackare:

Snacket om att årets valresultat skulle vara resultatet av valfusk är rent trams.

SD:s överraskande låga resultat kan förklaras av följande faktorer:

1) Opinionsinstituten ”viktade upp” SD:s resultat för mycket, efter att de hade underskattat dem alldeles för mycket inför valet 2014. ”Glädjesiffrorna” för SD, i kombination med anhängarnas önsketänkande om att SD fortfarande var underskattade, ledde många till att tro att SD skulle få minst 25% i valet, och många hoppades på ännu mer. Chocken över valresultatet ledde därför till konspirationsteorier om valfusk.

2) Nästan alla opinionsinstitut visade faktiskt sjunkande siffror för SD inför valet. Många anhängare viftade bort den trenden.

3) MSM:s två månader långa kulspruteeld av attacker mot SD hade enligt min mening en mycket stor påverkan på opinionen. Väldigt många svenskar skämdes helt enkelt för att rösta på ett parti som ”samhällsbärarna” i MSM hatade och föraktade så mycket.

4) Varken Sverigedemokraternas ledare eller Sverigedemokraternas anhängare tog MSM:s makt på tillräckligt stort allvar. Det är troligt att många anhängare till Sverigedemokraterna inte själva konsumerar MSM i någon större utsträckning, och därför förstår de inte vad MSM betyder för många svenskar utanför den Sverigedemokratiska bubblan.

5) Många Sverigedemokratiska väljare umgås förmodligen mest med andra Sverigedemokratiska väljare. Deras erfarenhet är därför att ”alla” röstar på SD. För dessa väljare framstår valresultatet förmodligen som helt orimligt.

5) Jimmie Åkesson och SD:s strateger misslyckades med att skapa en valkampanj med fokus på det som faktiskt är grundorsaken till att människor röstar på SD, nämligen det hot mot nationen som den extrema invandringen till Sverige utgör.

5) Jimmie Åkesson och SD:s strateger fick inte ut budskapet att invandringen till Sverige fortfarande är katastrofalt hög. Många av dem som avstod från att rösta på SD tror förmodligen att ”krisen är över”, och att invandringen till Sverige inte kommer att bli särskilt hög framöver.

Jag måste erkänna att jag själv också blev en smula chockad över valresultatet. Jag hade trott på 19% för SD, inte 17,5%. Jag tror att opinionsinstituten helt enkelt viktade upp opinionssiffrorna för SD för mycket, så att även den som försökte göra en ärlig bedömning av SD:s styrka missbedömde sig

Jag skulle vilja lägga till något ytterligare. Enligt valmyndighetens sida så har 4 546 473 giltiga röster avgivits. Av dessa fick sd 850 114, motsvarande 18,7 procent. Somliga hade tänkt att sd skulle få mycket mer. Säg 25 procent. Om totala antalet avgivna röster är oförändrat betyder det 1 136 620 för sd med 25 procent. Mellanskillnaden mellan verkligt och tänkt utfall är 286 504 röster. Låt oss förenkla och säga att 200 000 röster på något sätt knyckts från sd. Bara mängden måste göra att frågan ställs: hur ordnades detta? Fifflande med valsedlar i liten skala, i enstaka vallokaler eller valkretsar är en sak – men massfuskande som rimligen bör täcka hela landet?! Jag såg någon som hävdade att folk satt med lampor och lyste genom röstkuverten, och slängde de som var för sd, men låter det trovärdigt? För mindre mängder av röstkuvert kanske, men för flera hundra tusen?

Med tanke på att sd i absoluta tal gjorde den största framryckningen av alla partier borde man väl vara ganska nöjda? Allrahelst som det finns brister i partiet som även anhängarna borde inse, och som gör att det inte kan slå riktigt så starkt som entusiasterna önskar.

PS. sd:s procent ligger kvar på 18,70 procent (samma som för m). men antalet röster har ökat till 851 002. Och mp ännu under spärren.

Landsbygden omringar städerna?

Nu är det en massa surr om vilket av knapptryckarkompanierna som skall vara regering respektive opposition på riksdagsnivå. Men i övrigt – finns det tendenser som på sikt kan vara mer betydelsefulla för Sveriges utveckling? Ju mindre orter, desto större avstånd från de tre storstäderna, desto mindre intresse från riksmedia. Det kan innebära fler överraskningar framöver och mer plask i den politiska ankdammen när den osynliga elefanten i rummet hoppar ner bland änderna och gör sig synlig.

Den ständigt vaksamme Tobias Hübinette ger här en översikt över vad som hänt i kommunerna landet över. Och tendensen är klar.

I hela 184 av Sveriges 290 kommuner är nu SD det näst största partiet och i 30 kommuner är SD det enskilt största partiet att jämföra med 2014 års val då SD blev det största eller det näst största partiet i ”endast” ett 50-tal kommuner. 

Varför är detta viktigt? Kanske för att politik bäst byggs underifrån. Fasta och pålitliga baser skapas lokalt och från dem kan vidare framryckningar göras med kadrer som är skolade i politiskt basarbete  som kan samhällena där de verkar. Ungefär som en förenklad kinesisk version av bondekrig: landsbygden omringar städerna. Till slut är bondehären stark nog att inta städerna och ”runka perukerna av herrarnas huvuden” som det uttrycktes här i Sverige en gång.

Om man tittar på vad som hänt i kommunerna ser sd ut som detta vals stora segrare och framtidspartiet, oavsett vad som händer i rikspolitiken. Pride-liberaler och globalister kan förskansa sig i några storstadsområden och mellanstora städer ytterligare en tid, men om de tillåts fortsätta dominera … tja, det är svårt att sia, särskilt om framtiden, men när även traditionella vänsterlän tippar över åt sd-hållet på basplanet borde paniken stå högt på dagordningen på Sveavägen 68 i Stockholm. För det som händer lokalt blir så småningom en riksangelägenhet om det händer samtidigt och likartat på många ställen. – Men jag tror inte de tar någon varning av det här. Det är bara att köra på, mot framtiden … eller ättestupan.

Hur som helst, ta en titt på ”Hübbes” sammanställning, den är intressant!

Detta är för övrig blogginlägg 5001!

Hur rösta i höst? Ger den dialektiska filosofin vägledning?

(Här är ett inlägg som är alldeles för långt och pratigt och som jag petat på till och från ganska länge med. Dock är det inte färdigt, men det kanske beror av att man knappast kan skriva kort och komplett i detta ämne. Den som vill ha en auktoritativ tolkning (?) av hur man skall förhålla sig till kommande val har en länk till Kommunistiska Föreningen nedan.)

För några vecka sedan skrev en läsare och frågade detta:

Du har ju ett gott öga till maoismen och skulle vilja föreslå ett inlägg från dig om följande: Hur ställer sig MLMTT enligt ditt förmenande till höstens val? Var går huvudmotsättningen?

MLMTT är Marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, en etikett som nog inte använts på många år. Idag heter det MLM, Marxism-Leninism-Maoism, en riktning som är stor i några länder i Asien men inte har mycket stöd i Europa. I Sverige är det vad jag vet bara två små grupper som kallar sig maoistiska, och de är (tror jag) inte särskilt vänskapligt sinnade mot varandra. Dels har vi Kommunistiska Föreningen, dels peruanerna bakom Maoistiskt Forum. Den förra mest i Stockholm, den senare mest i Malmö. (Har jag fel så skriv och rätta mig.) Den förra skriver på normal läsbar svenska på sin hemsida (här talar de om hur du skall rösta i valet), den senare tröskar på i en stil som känns rätt jobbig.

Vår läsare bifogar några förslag till huvudmotsättning:

Folket mot SD?
Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Folket mot EU?
Folket mot Nato?

Utifrån huvudmotsättningen: Var skall rösten läggas? Skall man överhuvud taget rösta?

För att få ordning på det här får vi först se vilka viktiga typer av motsättningar som finns i den dialektiskt-materialistiska filosofin. För pratar vi motsättningar så pratar vi dialektik. Bör dock påpekas att det står lite olika termer på olika ställen, även om de avser samma sak. Hos Mao (i Om motsättningar) är termerna huvudmotsättning respektive sekundär motsättning. I Marxistisk uppslagsbok är det däremot grundläggande motsättning respektive huvudmotsättning. Jag använder dessa senare termer. Först är det alltså:

Grundläggande motsättningar
Den grundläggande motsättningen finns i ett ting från dess början till dess slut. Betraktar man det kapitalistiska systemet som ett ting så är den grundläggande motsättningen den mellan proletariat och bourgeoisie. Det finns en flertal andra grupper, men det är de två huvudklasserna som driver utvecklingen medan de kämpar om resultatet av samhällets arbete. Klasskamp alltså. Den kampen fortsätter tills proletariatet tagit makten, eller det inträtt någon katastrof så båda klasserna går under.

Sverige är inget undantag här. Vilka kriser och motsättningar vi än har inför ögonen så är de ur långsiktig synvinkel tillfälliga jämfört med motsättningen mellan arbete och kapital. (En otäck reflexion dock: klimatkrisen skulle kunna bli så allvarlig att den faktiskt tar över som grundläggande motsättning mellan hotet om förintelse och våra möjligheter att överleva.)

Huvudmotsättning
När det inte händer något annat mycket viktigt är den grundläggande motsättningen också huvudmotsättningen. Om det däremot gör det, exempelvis under krig, kan klassmotsättningarna tonas ned till förmån för andra prioriteringar. Kampen mot fascismen i Europa under Andra världskriget, och Kinas försvarskrig mot Japan, är exempel där olika klasser samarbetade mot en yttre fara. När den faran är avvärjd kan man återgå till att klasskampen igen.

Ytterligare några termer böra vara i åtanke:
Antagonistiska respektive icke antagonistiska motsättningar, samt
kvantitativa respektive kvalitativa förändringar.

Antagonistiska motsättningar är i princip olösbara om inte den ena parten på något sätt slår ner och besegrar den andra, det kan alltså gå våldsamt till. Krig, uppror, våldsam klasskamp, strider mellan folk, etniska grupper, fotbollsligister …

Är motsättningen icke antagonistisk bör det kunna gå att hitta lösningar genom att de inblandade på ett fredligt sätt pratar med varandra och kommer överens. Normalt bör motsättningar inom arbetarklassen vara av den typen, såvida inte …

… vi får en otrevlig förändring så att en ganska obetydligt motsättning kan växa och bli destruktiv, explosiv. Här har vi de kvantitativa och kvalitativa förändringarna. Det finns en motsättning (som mellan protestantiska och katolska arbetare på Nordirland) som är ganska liten i början. Men så växer den genom agitation allt mer, motviljan och ilskan växer kanske först i små steg tills det sker en häftig kvalitativ förändring: icke-antagonismen slår om till antagonism, och folk börjar bokstavligen slå ihjäl varandra i stället för att bara skrika skällsord åt varandra.

Eller om man tar svenska arbetare som blir alltmer kritiska mot stor invandring driven av politiker och aktivister utan att arbetarna själva får säga vad de tycker – där kan en tyst opinion växa under lång tid utan att det märks i officiella media (eller bara avfärdas och hånas), men plötsligt bryter missnöjet igenom. De etablerade politikerna har inte full kontroll över LO längre. Ännu så länge kan detta kanaliseras genom hur folk röstar, men det finns också grupper som är redo för hårdare tag.

Peru-maoisterna i Malmö vet i alla fall vad de anser! Bilden härifrån.

Låt oss se på förslagen, och så ger jag några synpunkter som ingen människa utom möjligen jag själv tar på allvar:

Folket mot SD?
Först måste vi veta vad som avses med ”folket”.  Jag kunde naturligtvis ha frågat, men chansar på att det avser en modernare version av det folk som stod mot monopolkapitalet, om vi pratar marxist-leninistiska från 1970-talet. Idag skulle man kunna prata om ”en-procenten” som står emot alla andra, alltså arbetarklass, småföretagare och andra grupper som inte tillhör de extremt rika och mäktiga.

Eftersom SD har ett så stort genomslag numera så är ”folket mot SD” inte rimligt. Stora delar av folket ingår ju i SD-sfären på grund av vänsterns vettlösa politik. Ledningen för SD är ju något annat än partiets mer eller mindre sympatiska sympatisörer, men om jag formulerar det så här: bara för att X är otrevlig behöver man inte rösta på Y som är en idiot. Alltså: finns det arbetarfiender i SD så är det inget argument för att rösta på arbetarfiender inom andra partier.

Om SD skulle bli ena sidan i en huvudmotsättning förutsätter nog det att partiet lyckas införa diktatur och sedan stöter sig med nästan hela folket.

Undrar om fackbossarna ställer upp på det här? – Är tveksam till det. En del av dem kan väl närmast ses som representanter för bourgeoisin. Det är nog ingen tillfällighet att förslag att inskränka strejkrätten kommer under en tid när det inte är så mycket strejker. Då törs man sticka fram nosen och tafsa på strejkrätten – arbetarna verkar ju passiva!

Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Här har vi faktiskt en version av den grundläggande motsättningen: folket mot monopolkapitalet och dess regering. Den finns vare sig det är val eller inte, den är antagonistisk. Den löser man inte genom att rösta, utan genom att avlägsna monopolkapitalet. Den motsättningen måste ständigt bevakas. Nu står möjligen nästa stora gris … förlåt, kris skall det vara … för dörren och kapitalet kommer att utnyttja sina politiker för att i största möjliga mån låta folket betala notan.

Folket mot EU?
Om man inte bryr sig om kapitalets nationalitet, utan bara ser på motsättningen mellan arbete och kapital så är detta en grundläggande motsättning. Folket i EU mot kapitalet i EU. Och inte hjälper det att rösta här heller. Omröstningen där vi tack och lov slapp euron är ett undantag, men EU-parlamentet som positiv kraft kan vi glömma. Möjligen kan det användas som avstjälpningsplats för avdankade nationella politiker.

Folket mot Nato?
Det är inte en huvudmotsättning just nu, inte grundläggande heller även om NATO är ett förbund av kapitalistiska stater som ibland bär sig våldsamt åt. Om däremot NATO skulle uppträda aggressivt just mot Sverige kan det bli en huvudmotsättning. Likaså om NATO försöker dra oss in i krigiska förvecklingar med Ryssland. I det sista fallet är det mycket allvarligt och gör att det mesta andra måste stå åt sidan. (Om det skulle bli en folkomröstning om NATO, vilket nog NATO-politikerna i Sverige försöker undvika, kan det faktiskt vara idé att rösta – jämför euro-omröstningen.)

Slutfundering:
Frågan om vi skall rösta kommer väl före frågan vad man i så fall skall rösta på. Om alla realistiska alternativ (sådana som kan få platser i de parlamentariska församlingarna) är kass är det ju meningslöst att rösta. Jo, man kan ju lämna en blankröst eller ogiltig valsedel om det känns motigt att överhuvud taget inte rösta. Rösträtten är ju inte en gåva från överheten, utan något som folket fått kämpa sig till. Ett lågt valdeltagande kan åtminstone störa valets legitimitet, fast jag tror att politikerna inte bryr sig om det så mycket. Och jag gissar att häftiga reaktioner ute bland folket dag ut och dag in smäller högre – så det hörs in i Riksdagen – än några röstsedlar vart fjärde år.

Spridda tankar

Somliga får tala, andra inte

Har du lagt märke till att folk på Krim, östukrainare, syrier inte hörs av så mycket? Deras röster verkar inte räknas, särskilt inte om de skulle rösta fel. Annars skulle ju krisen omkring Krim kunna lösas i en handvändning genom en ny internationellt övervakad folkomröstning. Vad östukrainarna skulle rösta om vet jag inte, Ryssland vill nog inte ha dessa områden, men oberoende eller någon slags federation med övriga Ukraina kanske kunde vara alternativ. Och syrierna kunde givetvis rösta för eller emot de politiska alternativ som finns. – Men vem är det som bestämmer vilka röster som får höras, respektive tystas eller ignoreras? Var finns demokratin i detta?

Trotskister i samlade organisationer

Varför kräver trotskister ”tendensfrihet” för att gå ihop med andra partier eller grupper som påstår sig vara vänster? Räcker det inte med ”interndemokrati”, alltså att varje medlem har sin röst och rätt att tala? – Är ”tendensfrihet” ett kodord för en fraktion som i ett känsligt läge kan misstänkas vilja spräcka partienheten under livligt larmande om ”stalinism” och ”byråkrati”?

Hur behandlas allierade?

En stormakt kan inte agera ensam utan behöver allierade. Men den växer sig väldigt mäktig, blir arrogant och rent av högfärdsgalen, och börjar behandla de förbundna illa. Jag tror redan den antika stormakten Aten gjorde det, och det slutade illa. Nu trampar USA på hur många tår som helst men räknar med att komma undan med det ändå – eller om man är så uppe i det blå att man inte inser vad som händer? (Tanken att Trump har en genial plan är jag skeptisk emot.) – Kommer detta att hålla, eller säger de allierade ”tack och adjö”, eller på ett diplomatiskt sätt meddelar ”fuck off, bum!”?

(O)Trovärdiga invandringskritiker?

Hur kan man tro på folk som 1) är mycket kritisk mot den nuvarande invandringspolitiken i Sverige men som också 2) uttrycker sitt kraftiga stöd för Israel? Är man emot massinvandring, och dessutom av våldsam natur, borde väl Palestinas öde förskräcka? Vi kan på invandringskritiska sidor läsa om ”sverigevänner”, ”danmarksvänner”, ”frankrikevänner” som är så bra … men vad kallas palestinavänner då? Terrorister kanske? För att de bor på områden som invandrarna vill knycka, och för att de lever efter parollen ”varje meddelande om att motståndet upphört är falskt”?

Sociala medier inte så sociala (?)

… en generell effekt av att ägna mycket tid i sociala medier [tycks] vara att man frikopplas från det politiska och det gemensamma medan intresset för det egna jaget och privatlivet förstärks. En hög användning av sociala medier bidrar till att förstärka egenfokusering och hedonistiska värderingar samtidigt som de negativt påverkar utvecklingen av humanistiska och demokratiska värderingar. De sociala medierna förefaller inte vara så sociala. 

Citatet om ungdomar och politiskt intresse, och konsekvenserna av sociala media, kommer härifrån. Slutsatsen verkar motsäga vad entusiaster har sagt tidigare. Men jag antar att slutsatsen beror väldigt mycket av utgångspunkten för resonemanget. För några årtionden sedan verkade dörrarna slås upp till en enorm global gemenskap, förmedlad via ny teknik. Men sedan har ju en del hänt, och i ett inlägg i förrgår pekade jag ju på hur väldigt skumma intressen försöker använda dessa sociala media för sina egna skumma intressen, med falsk humanism och anti-demokrati.

Den här bilden hör inte direkt ihop med ovanstående text, men kanske ändå på något sätt ger en bild av ödsligheten i det moderna samhället. Sergels torg (”Plattan”) i Stockholm en gråtrist morgon när det är två dagar kvar till julafton. När denna bloggpost skrivs och skickas har det säkert blivit fullt med desperata konsumenter därnere.

Bildt noterar vissa saker

Förre utrikes-excellensen Bildt har gjort några iakttagelser omkring det timade presidentvalet i USA:

De gatuprotester som vi sett under de senaste dygnen riktas ytligt mot Trump men djupare mot ett demokratiskt parti som inte förmådde bättre och därmed de facto beredde marken för Trump. Och i detta ligger betydande risker för det demokratiska partiet. Epoken Clinton är definitivt över, men det kan ju inte uteslutas att man i den allmänna förvirringen får sin egen Corbyn med allt vad detta på sikt kan innebära. Men en alldeles avgörande fråga är självfallet hur landets politik kommer att se ut när president Trump och hans administration om 70 dygn tar över ledningen. Efter den inledande chocken har de finansiella marknaderna reagerat mer rationellt. Börsen går upp i förväntningar om ökade offentliga utgifter i förening med olika avregleringar, samtidigt som långa räntor smyger uppåt i förväntan om ökade offentliga underskott och ökad inflation.

Det är ju klart att det är Demokraternas korrumperade ledning som  är nyckeln i den här historien. Man hade en chans med Sanders, men dribblade bort honom till förmån för den hopplösa Clinton. ”Hopplös” i den meningen att hon var den definitiva krigskandidaten. Trumpen är ju mindre förutsägbar i den meningen. – Gatuprotesterna verkar faktiskt ganska fåniga, begränsade till ett fåtal orter på öst- och västkusten, och dessutom inte överväldigande stora. Det förekommer beskyllningar om att George Soros står bakom dem. Han beskylls för mycket ont i denna värld. Kanske han också bör överväga risken av att buras in?

Att Demokraterna ”får sin egen Corbyn” är väl logiskt, ifall partiet vill överleva som något annat än en krympande klubb för elaka marknadsliberaler, globaliseringsligister och identitetspolitiker. (Notera dock att gruppen ‘arbetande/arbetslösa vita män med små tillgångar’ inte är en identitet som man bryr sig om.) Sanders’ kampanj visade ju att det finns underlag för en annan politik än vad Clinton står för.

Att Trumpens seger skulle orsaka ett allmänt ekonomiskt sammanbrott låter mycket otroligt. Även där har Bildt rätt – ‘marknaden’ ser ganska snart vart vinden blåser. Däremot kan ju en del länder som nu exporterar mycket till USA få en del problem om industrier flyttas hem igen. (Kina kan vara ett specialfall: produktion för export kan omdirigeras till intern konsumtion när landet nu försöker få bort den sista fattigdomen. Andra exportländer kanske inte har den politiska viljan och förmågan.) Och det finns frågetecken i allmänhet hur Trumps ekonomiska program hänger ihop. Kommer nya jobb i USA bli så många och så bra avlönade att de kan betala dyrare hemproducerade varor? Och en del andra saker som man kan fundera över.

Clinton vann

… ja, tanten Clinton fick ungefär en tiondels procent fler av de avgivna rösterna än farbror Donald. Jag hittade några intressanta siffror:

Egentligen ser väl utfallet ganska vanligt ut för USA. Över hälften av de röstberättigade röstade inte i presidentvalet. Den valde  kandidaten (och därmed också den förlorande) har ungefär en fjärdedel av de avgivna rösterna bakom sig. Så brukar det vara. Det var inte Puuuuuuuuutin som gjorde att Trump kunde kamma hem en rejäl seger, det var systemet med elektorer. För det är ju de som väljer president. Ibland sägs det att USA är en republik, inte en demokrati, och systemet med elektorer torde bekräfta det påståendet. Med direktval hade Clinton vunnit/Trump förlorat med en hårsmån.

Den största gruppen i detta val var ”den tysta majoriteten”. Vad vill den egentligen? (Dum fråga, det går inte att fråga vad över hundra miljoner människor vill!) Var den icke-röstande gruppen helt passiv, eller ställde delar av den åtminstone upp i lokala omröstningar om olika frågor? Och vad blev utfallen där?

Alltså: Trump har inte ett massivt stöd i valmanskåren och han har en stor del av etablissemanget emot sig (inklusive förmodligen delar av ”den djupa staten”). Men han kommer ändå ganska långt genom att vara stor i truten. Eftersom han ännu inte tillträtt ämbetet så måste det vara liiiite väl tidigt att uttala sig om hur han kommer att fungera som president.

PS. Här skriver jag som om det bara fanns två kandidater. Det fanns givetvis fler.