På tal om Jan M: några bilder …

… tagna och illa framkallade av mig själv för länge sedan. Här har vi först en bildserie från första maj 1978, när Jan Myrdal talade på demonstrationens möte i Kungsträdgården i Stockholm:

Det här är några år senare, när situationen i Sverige och världen hade ändrats en hel del. Den radikala rörelsen från omkring 1970, som kanske hade haft sin höjdpunkt bara några år tidigare, var nu på utgående. Mötet 1980 hölls på Östermalmstorg, och sedan traskade de ner till socialdemokraternas möte i närbelägna Humlegården (jag gick hem).

För Assange (och Armenien)

Jag gick till en manifestation i Stockholm idag, till stöd för Julian Assange. Den skulle vara på Mynttorget i Gamla stan, nedanför kgl. slottet. När jag kom dit var platsen dock upptagen av något eller några hundra armenier som demonstrerade för Nagorno Karabakh, mot Turkiet och Azerbaijan etc. Behjärtansvärt, fast platsen egentligen redan var reserverad för demonstrationen till förmån för Julian Assange. Först några bilder från den armeniska demonstrationen, sedan går vi över till frågan om Assange:

Till slut drog armenierna dock iväg. Då hade Assange-mötet flyttat sig en bit, upp på Slottsbacken. Det var (som väntat) ingen stor uppslutning. De som borde vara där, nämligen den stora skaran av journalister, syntes inte till. Ändå är Assange-saken något som angår varje journalist som anser sig vara ”undersökande” och vill pilla i känsliga ämnen utan att riskera livstids fängelse i USA. Hur många sådana det finns vet jag inte, och en inte oväsentlig del av Journalistförbundet består väl snarare av så kallade ”kommunikatörer” och liknande folk, som definitivt inte är envisa ”muckrakers” utan betalda brödskrivare som gör vad de blir tillsagda och inte går utanför gränserna för det.

Samtidigt som man kan klaga på just journalisterna skulle jag vilja peka på ägarna av media. Om de vore intresserade av de djupa avslöjandena skulle de ju kunna säga åt sina skrivträlar att göra ordentliga grävande journalistjobb. Men nu är de inte intresserade, vilket torde bero av att de ingår i den härskande klassens ideologiska propagandaapparat. I det sammanhanget ingår visserligen feta avslöjanden ibland, men aldrig något systemhotande.

Men det Assange, Manning och Snowden grävt fram är potentiellt systemhotande. Och låt oss se några bilder från mötet på Slottsbacken:

Så gick det …

Jag går igenom gamla fotografier. Ibland kommer godbitar fram. Här har vi två från första maj 2015. Jag var inte med i någon demonstration det året, utan nöjde mig med att titta på två företeelser: socialdemokraternas avtåg från Humlegården, samt desammas ankomst till Norra Bantorget. Men det är inte själva demonstrationen jag vill visa, utan något annat. Första bilden togs på Norra Bantorget, den andra nära torget fast på Vasagatan.

Bild nummer ett: reformismens ballong har tappats av någon, den åker iväg mot en grå himmel och lär väl smälla och ramla till marken så småningom. Symbol för en rörelse som saknar motivering och markkontakt.

Bild nummer två: två kvinnspersoner med reformismens röda rosor i händerna på väg bort från Norra Bantorget. På trottoaren sitter en tiggare. Det nya Sverige.

Det blev ingen "revolution"

Från SvD:

På lördagen fyllde Rysslands president Vladimir Putin 65 år. Det firade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med att organisera protester i minst 80 städer. Men gatorna rensades inte på demonstranter i lika stor omfattning som tidigare, vilket kan tolkas som ett misslyckande för oppositionen. …

Det finns olika redogörelser över antalet demonstranter i Moskva. Fler än tusen, skriver tidningen Kommersant. Enligt polis samlades omkring 700 personer, inklusive journalister, – betydligt färre än vad arrangörerna hade hoppats på.

700 personer, (observera: inklusive journalister), i jättestaden Moskva måste ju betraktas som ett praktfiasko. Även dubbla antalet hade varit ett fiasko. Kanske 350-400 i Sankt Petersburg. Om det finns någon opposition av format i Ryssland så handlar den inte om de här människorna. Att kalla  Aleksej Navalnyj ”oppositionsledare” är rena skojet.  Det är ingen ”färgrevolution” på gång. Utrikiska media får nöja sig med att sura över att polisen inte var överaktiv med att spöa upp folk. Den rackarns Putin som aldrig gör som man säger åt’en!

Om man nu skall tala om demonstrationer så kanske den här bilden är mer ”talande”: Den pigge 65-åringen V. V. Putin tillsammans med den till synes ganska mossige kungen av Saudiarabien. En tusenmannadelegation från Saudi har varit i Moskva och skrivit på miljardkontrakt på olika områden. Undrar vad bossarna i Washington säger om det.

Den där kungen ser så vissen åt så jag undrar om han verkligen vet vem han är och var han är? Men lugn, ”Vlad the Hammer” är samlad och har kontroll!

Jag undrar om det fördes samtal bakom kulisserna om saudiskt stöd till islamistiska terrorister i Kaukasus. Det vore ett positivt genombrott för Ryssland, och i så fall ännu ett bakslag för de stater som ännu tycker det är en god idé att använda islamister som ombud. .

Vad skriver man om egentligen?

Ibland är det tröttsamt med bloggandet, inget blir skrivet. Ibland hoppar tankarna hit och dit: ”Ska jag skriva om det där, har jag något intressant att tillfoga det offentliga samtalet eller blir det bara plattityder, självklarheter, något som andra redan sagt?”

Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:

Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.

Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för  krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.

Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA – jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? – Den konspirativt lagde kan ju tänka att ”jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm – det håller vänstern sysselsatt ett tag!”

Kul med snöbollskrig. I förorterna kastas det sten, och det är värre.

Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det …) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?

Jag tror att svaret är ”ja”. Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? – Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.

Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna – med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. – Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.

Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!

Övning i baklängesläsning, och superviktigt

För en redogörelse för gårdagens möte mot ”värdlandsavtalet” (läs: NATO-anslutning under annan etikett) så läs vad Lindelöf skriver. Jag publicerade några bilder från Sergels torg igår. Här är ytterligare några. Vad sägs om ett par övningar i baklängesläsning:

Och så det här superviktiga:

Har jag förstått saken rätt kan en sjättedel av Riksdagens ledamöter få beslutet uppskjutet ett år. Se till att den där sjättedelen träder i aktion! Ett års respit kan betyda oerhört mycket!

NATO får fingret, med mera

Några bilder från dagens demonstration mot smyganslutningen till NATO (det så kallade värdlandsavtalet) på Sergels torg i kgl. hufvudstaden.

Här kommer en gammal socialdemokratisk minister. ”Före detta minister utan portfölj” kanske man kan vitsa till det. För han har ju en kasse i stället för portfölj. Rimligen borde gamle Thage G. ha funderat en hel del över hur det gått med hans gamla parti, och vad det är för figurer som tagit över. Undrar om han känner sig medskyldigt? Men om en stund är det hans tur att tala till massorna.

Kolla, någon har hittat en bild av Bildt – där Bildt ser supertöntig ut!

Kan man gissa på mellan ett- och tvåtusen personer? Jag är inget vidare på den typen av uppskattningar.

Vad sägs om ett ungefär tvåhundra år gammalt diktcitat, från Erik Johan Stagnelius: ”Ett kvidande dårhus är världen / Jag längtar till sällare stränder.”