Hur rösta i höst? Ger den dialektiska filosofin vägledning?

(Här är ett inlägg som är alldeles för långt och pratigt och som jag petat på till och från ganska länge med. Dock är det inte färdigt, men det kanske beror av att man knappast kan skriva kort och komplett i detta ämne. Den som vill ha en auktoritativ tolkning (?) av hur man skall förhålla sig till kommande val har en länk till Kommunistiska Föreningen nedan.)

För några vecka sedan skrev en läsare och frågade detta:

Du har ju ett gott öga till maoismen och skulle vilja föreslå ett inlägg från dig om följande: Hur ställer sig MLMTT enligt ditt förmenande till höstens val? Var går huvudmotsättningen?

MLMTT är Marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, en etikett som nog inte använts på många år. Idag heter det MLM, Marxism-Leninism-Maoism, en riktning som är stor i några länder i Asien men inte har mycket stöd i Europa. I Sverige är det vad jag vet bara två små grupper som kallar sig maoistiska, och de är (tror jag) inte särskilt vänskapligt sinnade mot varandra. Dels har vi Kommunistiska Föreningen, dels peruanerna bakom Maoistiskt Forum. Den förra mest i Stockholm, den senare mest i Malmö. (Har jag fel så skriv och rätta mig.) Den förra skriver på normal läsbar svenska på sin hemsida (här talar de om hur du skall rösta i valet), den senare tröskar på i en stil som känns rätt jobbig.

Vår läsare bifogar några förslag till huvudmotsättning:

Folket mot SD?
Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Folket mot EU?
Folket mot Nato?

Utifrån huvudmotsättningen: Var skall rösten läggas? Skall man överhuvud taget rösta?

För att få ordning på det här får vi först se vilka viktiga typer av motsättningar som finns i den dialektiskt-materialistiska filosofin. För pratar vi motsättningar så pratar vi dialektik. Bör dock påpekas att det står lite olika termer på olika ställen, även om de avser samma sak. Hos Mao (i Om motsättningar) är termerna huvudmotsättning respektive sekundär motsättning. I Marxistisk uppslagsbok är det däremot grundläggande motsättning respektive huvudmotsättning. Jag använder dessa senare termer. Först är det alltså:

Grundläggande motsättningar
Den grundläggande motsättningen finns i ett ting från dess början till dess slut. Betraktar man det kapitalistiska systemet som ett ting så är den grundläggande motsättningen den mellan proletariat och bourgeoisie. Det finns en flertal andra grupper, men det är de två huvudklasserna som driver utvecklingen medan de kämpar om resultatet av samhällets arbete. Klasskamp alltså. Den kampen fortsätter tills proletariatet tagit makten, eller det inträtt någon katastrof så båda klasserna går under.

Sverige är inget undantag här. Vilka kriser och motsättningar vi än har inför ögonen så är de ur långsiktig synvinkel tillfälliga jämfört med motsättningen mellan arbete och kapital. (En otäck reflexion dock: klimatkrisen skulle kunna bli så allvarlig att den faktiskt tar över som grundläggande motsättning mellan hotet om förintelse och våra möjligheter att överleva.)

Huvudmotsättning
När det inte händer något annat mycket viktigt är den grundläggande motsättningen också huvudmotsättningen. Om det däremot gör det, exempelvis under krig, kan klassmotsättningarna tonas ned till förmån för andra prioriteringar. Kampen mot fascismen i Europa under Andra världskriget, och Kinas försvarskrig mot Japan, är exempel där olika klasser samarbetade mot en yttre fara. När den faran är avvärjd kan man återgå till att klasskampen igen.

Ytterligare några termer böra vara i åtanke:
Antagonistiska respektive icke antagonistiska motsättningar, samt
kvantitativa respektive kvalitativa förändringar.

Antagonistiska motsättningar är i princip olösbara om inte den ena parten på något sätt slår ner och besegrar den andra, det kan alltså gå våldsamt till. Krig, uppror, våldsam klasskamp, strider mellan folk, etniska grupper, fotbollsligister …

Är motsättningen icke antagonistisk bör det kunna gå att hitta lösningar genom att de inblandade på ett fredligt sätt pratar med varandra och kommer överens. Normalt bör motsättningar inom arbetarklassen vara av den typen, såvida inte …

… vi får en otrevlig förändring så att en ganska obetydligt motsättning kan växa och bli destruktiv, explosiv. Här har vi de kvantitativa och kvalitativa förändringarna. Det finns en motsättning (som mellan protestantiska och katolska arbetare på Nordirland) som är ganska liten i början. Men så växer den genom agitation allt mer, motviljan och ilskan växer kanske först i små steg tills det sker en häftig kvalitativ förändring: icke-antagonismen slår om till antagonism, och folk börjar bokstavligen slå ihjäl varandra i stället för att bara skrika skällsord åt varandra.

Eller om man tar svenska arbetare som blir alltmer kritiska mot stor invandring driven av politiker och aktivister utan att arbetarna själva får säga vad de tycker – där kan en tyst opinion växa under lång tid utan att det märks i officiella media (eller bara avfärdas och hånas), men plötsligt bryter missnöjet igenom. De etablerade politikerna har inte full kontroll över LO längre. Ännu så länge kan detta kanaliseras genom hur folk röstar, men det finns också grupper som är redo för hårdare tag.

Peru-maoisterna i Malmö vet i alla fall vad de anser! Bilden härifrån.

Låt oss se på förslagen, och så ger jag några synpunkter som ingen människa utom möjligen jag själv tar på allvar:

Folket mot SD?
Först måste vi veta vad som avses med ”folket”.  Jag kunde naturligtvis ha frågat, men chansar på att det avser en modernare version av det folk som stod mot monopolkapitalet, om vi pratar marxist-leninistiska från 1970-talet. Idag skulle man kunna prata om ”en-procenten” som står emot alla andra, alltså arbetarklass, småföretagare och andra grupper som inte tillhör de extremt rika och mäktiga.

Eftersom SD har ett så stort genomslag numera så är ”folket mot SD” inte rimligt. Stora delar av folket ingår ju i SD-sfären på grund av vänsterns vettlösa politik. Ledningen för SD är ju något annat än partiets mer eller mindre sympatiska sympatisörer, men om jag formulerar det så här: bara för att X är otrevlig behöver man inte rösta på Y som är en idiot. Alltså: finns det arbetarfiender i SD så är det inget argument för att rösta på arbetarfiender inom andra partier.

Om SD skulle bli ena sidan i en huvudmotsättning förutsätter nog det att partiet lyckas införa diktatur och sedan stöter sig med nästan hela folket.

Undrar om fackbossarna ställer upp på det här? – Är tveksam till det. En del av dem kan väl närmast ses som representanter för bourgeoisin. Det är nog ingen tillfällighet att förslag att inskränka strejkrätten kommer under en tid när det inte är så mycket strejker. Då törs man sticka fram nosen och tafsa på strejkrätten – arbetarna verkar ju passiva!

Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Här har vi faktiskt en version av den grundläggande motsättningen: folket mot monopolkapitalet och dess regering. Den finns vare sig det är val eller inte, den är antagonistisk. Den löser man inte genom att rösta, utan genom att avlägsna monopolkapitalet. Den motsättningen måste ständigt bevakas. Nu står möjligen nästa stora gris … förlåt, kris skall det vara … för dörren och kapitalet kommer att utnyttja sina politiker för att i största möjliga mån låta folket betala notan.

Folket mot EU?
Om man inte bryr sig om kapitalets nationalitet, utan bara ser på motsättningen mellan arbete och kapital så är detta en grundläggande motsättning. Folket i EU mot kapitalet i EU. Och inte hjälper det att rösta här heller. Omröstningen där vi tack och lov slapp euron är ett undantag, men EU-parlamentet som positiv kraft kan vi glömma. Möjligen kan det användas som avstjälpningsplats för avdankade nationella politiker.

Folket mot Nato?
Det är inte en huvudmotsättning just nu, inte grundläggande heller även om NATO är ett förbund av kapitalistiska stater som ibland bär sig våldsamt åt. Om däremot NATO skulle uppträda aggressivt just mot Sverige kan det bli en huvudmotsättning. Likaså om NATO försöker dra oss in i krigiska förvecklingar med Ryssland. I det sista fallet är det mycket allvarligt och gör att det mesta andra måste stå åt sidan. (Om det skulle bli en folkomröstning om NATO, vilket nog NATO-politikerna i Sverige försöker undvika, kan det faktiskt vara idé att rösta – jämför euro-omröstningen.)

Slutfundering:
Frågan om vi skall rösta kommer väl före frågan vad man i så fall skall rösta på. Om alla realistiska alternativ (sådana som kan få platser i de parlamentariska församlingarna) är kass är det ju meningslöst att rösta. Jo, man kan ju lämna en blankröst eller ogiltig valsedel om det känns motigt att överhuvud taget inte rösta. Rösträtten är ju inte en gåva från överheten, utan något som folket fått kämpa sig till. Ett lågt valdeltagande kan åtminstone störa valets legitimitet, fast jag tror att politikerna inte bryr sig om det så mycket. Och jag gissar att häftiga reaktioner ute bland folket dag ut och dag in smäller högre – så det hörs in i Riksdagen – än några röstsedlar vart fjärde år.

"Spänning och vridning" – dialektisk-materialistisk filosofi

I en tidig artikel, skriven 1843-1844, behandlar Friedrich Engels konkurrensen, och hur den skapar motsättningar mellan grupper och individer och sänker samhällsmoralen. Han använder inte filosofiska termer för kritiken av det liberala marknadsekonomin, men påpekar att:

Vi förintar helt enkelt motsägelsen genom att upphäva den.

(Se Engels’ Utkast till en kritik av nationalekonomin – den är ännu läsvärd.)

Maoistiska filosofer torde vara så sällsynta att de borde kulturminnesmärkas. Detta gäller kanadensaren, doktor Joshua Moufawad-Paul (JMP). Han skrev för några år sedan något som skulle bli en broschyr om den dialektisk-materialistiska filosofin. Arbetet färdigställdes aldrig, men han har lagt ut texten för nedladdning i fem bloggposter. Den sista är här. Titeln är Tension and torsion, på svenska Spänning och vridning. Skulle det vara problem med nedladdning kan jag eposta filerna, det är sex stycken pdf-filer på totalt drygt 1MB. I utskrift blir det 99 sidor med gles text. Om man vill vara riktigt ingående i sitt studium så läser man naturligtvis också de bloggposter som resonerar om texterna.

(Ytterligare lästips: den finns en recension av JMP:s bok The Communist necessity här.)

Vad är ”spänning” respektive ”vridning”? Det första är spänningen i motsättningen mellan samhällsklasser. Det andra är den spiralrörelse som historien uppvisar när det motsatta grupperna nöter sig mot varandra, trycker ner eller förändras av varandra, och byter plats som härskare eller behärskade.

Vad vill JMP med Tension and torsion?

… the aim of this small book is to make dialectical logic, particularly dialectical materialism … coherent without abandoning its potential complexity while, at the same time, arguing for its central importance in revolutionary politics. ( sid 4) … I’m trying to…: tell a story about dialectical materialism that will conclude by connecting it to practical, revolutionary application. ( sid 11)

Det gäller alltså att få fram en filosofi som förklarar och förändrar samhället, ett gammalt välkänt projekt inom de socialistiska/kommunistiska rörelserna. Att förinta motsägelsen genom att upphäva den, som Engels skrev. En intressant baksida av detta är att JMP backar ut från naturvetenskapen och avvisar Engels’ skrift Naturens dialektik. Att den dialektisk-materialistiske filosofen inte har någon särskild auktoritet för att undervisa naturvetare är självklart. Men borde inte den dialektiska filosofin ha en hel del att lära från naturvetenskaper? På senare år har det ju kommit fram forskning om den mänskliga hjärnan som kan vara användbar särskilt för samhällsomvandlare med socialistisk inriktning. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat här.

Annat som uttryckligen sopas ut är det gamla schemat tes-antites-syntes, kvantitativa och kvalitativa förändringar, samt den så kallade negationens negation. Här kan JMP luta sig mot Maos auktoritet. Denne såg motsättningarna som det grundläggande och eviga i dialektiken. Motsättningar kommer alltid att finnas enligt Mao.

JMP beskriver hur dialektisk analys utvecklas ur formell dito. Genom att föra in dialektiken och reformera motsatslagen blir den historiska rörelsen möjlig. Motsatslagen säger att en sak inte kan vara sin motsats. Dialektiken gör att en tidsdimension införs, så att saken över tid kan utvecklas till sin motsats. Här kommer jag att tänka på Arnold Ljungdahls klassiska Marxismens världsbild som skriver om hur 1700-talets mekaniska materialism utvecklas till 1800-talets dialektiska materialism. 

Jag skulle kunna skriva mer här, men i stället rekommenderar jag den intresserade att läsa JMP:s text och fundera själv. Den är inte så komplicerad, men det underlättar nog om läsaren redan har en del bekantskap med filosofi. Författaren är som sagt fackfilosof. Kom gärna med reflexioner, kommentarer eller positiv/negativ kritik!

Andreas Malm om klimatet

Andreas i full fart

På onsdagskvällen var jag hos Naturskyddsföreningen och lyssnade på en engagerad framställning om klimatproblemen, framförd av Andreas Malm.

Man kan väl säga att situationen är knepig men förhoppningsvis inte helt hopplös. Själv nämnde jag det berömda problemet med ”ozonhålet” och freonerna från förra årtusendet – där gick det ändå att få hejd på en hotfull utveckling.

Bland de intressanta nyheter (för mig i alla fall) som framkom var att FN:s klimatpanel IPCC arbetar med uppgifter som i dagens snabba utveckling får anses vara rätt gamla. IPCC har inte gått igenom och tagit ställning till vetenskapliga rapporter som är nyare än år 2006, och bara under det senaste året har det ju hänt en hel del. Bland annat har man kommit på att inlandsisen på Grönland smälter av snabbare än vad man förut haft kännedom om. Och det kommer att påverka havsnivån mycket mer än vad IPCC trodde i sin senaste rapport.

En annan fråga som Andreas hade uppe (och som jag skrivit lite om tidigare här i bloggen) är att forskarvärlden ända till nyligen mest har arbetat med teorier och modeller som bygger på en gradvis utveckling. Men det ser snarare ut som naturen fungerar enligt de gamla kända principerna från den tyska dialektiska filosofin – perioder av gradvisa små förändringar avbryts plötsligt av snabba och våldsamma kast när de små ändringarna har gjort systemet instabilt.

En annan fråga av intresse är hur de insuttna intressena runt om i samhället skall hanteras. En del företag och grupper (som oljebolagen) är naturligtvis inte intresserade av att komma åt den ekonomi som är byggd på fossila bränslen. Själv tycker jag att samhällsfarlig verksamhet bör elimineras genom lagstiftning och utan att bry sig så mycket om krav på kompensation (eventuell kompensation kunde gott kvittas mot rejäla skadestånd). Företagen är till för samhällets behov, inte tvärtom. Och så har vi politiska grupper som insisterar på att dra fram ännu mer trafik med privatbilar i Stockholm genom att bygga kringfartsleder – som man kan misstänka har avstickare in i stadens centrum också.

Marknadsekonomi kan gott överleva även en rätt kraftig klimatkris och dess medföljande politiska åtgärder, men jag undrar om kapitalismen gör det.

Ger bättre filosofiska insikter bättre klimatmodeller?

Har just bladat i Ergo, Uppsala studentkårs tidning. Jag får den för att jag läst en trevlig liten distanskurs i assyriologi i Uppsala i höst (det var kursen som var trevlig, assyrierna var inte trevliga, och för övrigt handlade kursen om mycket mer än assyrier). Nåväl, där finns en intervju med professorn i dynamisk meteorologi Erland Källén som deltagit i IPCC, FN:s internationella klimatpanel.

På sista tiden har IPCC fått en del skäll för att man eventuellt misslyckats med att förutse hur snabbt polarisarna kan smälta bort: på några årtionden i stället för kanske hundratals år.

Att gnöla bara på forskarna är inte helt riktigt. IPCC har utsatts för politiska påtryckningar för att dra ner sina förutsägelser så att framtiden inte verkar så ruskig. Hade vetenskaparna fått ta hänsyn endast till sina data och modeller kanske prognoserna varit vassare.

Men modellerna? Angående den gallopperande avsmältningen i Arktis säger professorn:

… vi förstår inte riktigt varför det sker. För att göra det måste vi utveckla nya metoder och modeller.

Här har vi kanske ett grundläggande problem: vad är det för teorier bakom modellerna?

Generellt är en modell en förenklad bild av hur någonting ser ut. Man tar de väsentliga detaljerna ur verkligheten och sätter dem samman för att förklara vad något är och hur det utvecklas. Men bakom modellbyggandet finns idéer som styr hur man väljer och kombinerar data och förklarar de resultat man får fram ur modellen. Och vad det gäller exempelvis klimatmodellerna kan man misstänka att evolutionära tankar styr hur modellerna byggts och förklarats.

Evolutionen ger intryck av långsamt framåtlunkande processer. Enligt evolutionen sker små förändringar hela tiden men inga radikala brott i och med processer som plötsligt börjar rusa. Men ta ett alternativ: Enligt dialektisk filosofi finns visserligen också långa serier av små steg men också punkter där utvcklingen kan göra ett jättesprång. Serier av små förändringar kommer under vissa förutsättningar att leda fram till häftiga kriser innan en ny stabilisering sker. (Notera vad som händer när vatten kyls ned – länge händer inget, men plötsligt har vi is i stället för vatten, alltså ett nytt tillstånd.) Hade forskarna haft en dialektisk syn på problemen hade förmodligen detta byggts in i modellerna och tendenserna till accelererad avsmältning uppmärksammats tidigare. – Antar jag. Det kanske blev bättre klimatmodeller om forskarna tog en kurs i den hegelska dialektiken?

George Wilhelm Friedrich Hegel, 1770-1831. Litet jobbig att läsa i originalversion i och för sig, men det finns goda sammanfattningar och översikter.