Blir det något anfall?

Det här är en betraktelse över dagsläget omkring Iran, men jag kan inte låta bli att göra en kringgående rörelse för att komma dit.

Alltså:

Det finns inte bara krig, utan det finns människor som av olika skäl studerar krig och drar slutsatser av dem. – Varför gick det bra för ena parten, och dåligt för den andra? En förklaring kan ju vara beväpning. I SvD idag 20/11 skriver Ehrenkrona på ledarsidan en betraktelse över kriget mellan Azerbaijan och Armenien. Rubriken är ”De azeriska drönarnas triumf”. Det säger ju vad artikeln går ut på, men på slutet kommer en vidare intressant reflexion för svensk del:

Detta är en del av kriget som kommer att studeras noga i andra länder. Så bör ske även i Sverige. Luftvärn av det slag som vi nyss har köpt från USA är inga lämpliga motmedel mot drönare som svärmar, inte minst av kostnadsskäl. En renässans för det klassiska luftvärnet ligger i korten.

Såväl proffs som skrivbordsstrateger som vapenhandlare och krigs- och fredsaktivister bedriver alltid studier av krig: alltid kan man lära sig något nytt! Att de så kallade patriotrobotarna från USA skulle vara ett bra vapen mot drönare har väl betvivlats redan tidigare, som när jemeniterna skickade små luftfartyg mot saudiska oljeanläggningar. Det blev en jemenitisk framgång av stora mått. Och man kan undra om dessa gamla patriotbatterier (även om de säkert är uppdaterade mycket vad det gäller tekniken) skulle fungera så bra mot moderna stora robotar heller.

Samtidigt kan ju fel slutsatser dras av lyckade resultat på slagfältet. Ett feltänk som jag minns är från kriget mellan Irak och Iran 1980-1990. Bakgrunden fanns i kriget 1982 mellan Storbritannien och Argentina om Falklandsöarna. Argentina förlorade, men dess flygvapen lyckades sänka två brittiska fartyg. Detta genom att använda franska Super étendard-flygplan utrustade med en robot som kallades exozet. Nu var det dock kriget i Persiska viken det handlade om, och Iran och Irak försökte störa motsidans oljetankers. Irakierna skickade ut sina super-plan med exozet för att sänka tankfartygen på fiendesidan, men nu uppträdde ett tydligen förbisett problem: exozet var en bra grej för att skjuta sönder kraftigt bepansrade krigsfartyg. Roboten exploderar när den slår in i tjockt pansar. Men en oljetanker är i princip en balja av tunn plåt, inte pansar, så exozet-en tyckte inte det kändes som den skulle explodera – den gjorde bara ett hål i tankerns skrov och flög vidare. Och tankern fortsatte ut ur viken. Lärdom av detta: köper du vapen måste du noga överväga vad de verkligen kan användas till i ”skarpt läge”, inte om de gör sig bra på försäljarens reklamfilmer eller fungerat bra i ett annat sammanhang.

Eftersom jag nu kommit ner till Persiska viken kan vi ta en blick på dagsläget. Frågan är ju om galne Donald tänker utsätta Iran för luftangrepp eller inte. Han har ju två månader på sig att ge order om det. Nu är ju Donald (”det stabila geniet”) lite oförutsägbar i sitt agerande, ena dagen vill han bomba bort dig från jordens yta och den andra tycker han att du är jättebra, och det försvårar analysen. Eller om man säger att det gör det lättare för oss som vill göra vilda gissningar åt olika håll. Slänger man upp alla tänkbara alternativ på bordet så måste väl något av dem stämma åtminstone litegrann! Men nu spekulerar jag vidare:

Det måste vara angrepp från luften, det kan vi vara rimligt säkra på. Att skicka in marktrupper låter ogenomförbart, i alla fall om man vill ha ut dem levande igen. USA har inte marktrupper för ett stort krig över stora delar av Iran, det måste bli någon kommandoliknande operation mot ett fåtal mål. Iranierna är nog klara över vilka dessa mål är, och har vidtagit lämpliga åtgärder.

Vad det gäller angrepp från fartyg i Persiska viken eller Arabiska havet finns också uppenbara problem för USA. En hög iranier (minns inte vem, kanske hög militär) uttryckte det så här angående USA:s hangarfartyg: ”Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål.” Det bör gälla alla typer av krigsfartyg som deltar i angrepp mot Iran (även en norsk båt som är i eller kommer att skickas till Persiska viken). Sjömålsrobotar, drönare, styrbara minor, torpeder, snabba ytfartyg – det finns en mängd resurser för att förvandla fientliga fartyg från hot till mål, och till skrothögar på havsbotten. Är det krigströtta USA redo att ta förlusten av några fartyg och mängder av dränkta sjömän? Vad tycker världen i stort, och världsekonomin, om att Hormuzsundet blockeras, åtminstone för en tid? (Det är klart: om ”det stabila geniet” är tillräckligt hänsynslöst kanske han ger en order som orsakar stora förluster för de egna styrkorna, men knallar ut från Vita huset och låter flinande gamle Joe Biden ta över ärendet.)

Alltså, förmodligen ingen mark- eller sjöoperation. Notera att Trump vill ha bort USA-militär från Irak och Afghanistan. Det kan vara sista försöket att vara ”fredspresident”. Det kan också vara motiverat av att ju färre marksoldater man har i fientliga områden omkring Iran, desto mindre blir förlusterna om Iran eller Irans vänner slår till och hämnas. Det kan röra sig om lokala miliser som är emot USA, men det kan också röra sig om pricksäkra iranska robotattacker mot USA:s baser. Iran har vad jag vet inte sagt att man glömt mordet på general Soleimani, men i det sammanhanget visade man ju vilken kapacitet och träffsäkerhet som finns. (På tal om robotar som jag skrev lite om ovan, så kunde ju USA:s luftvärn inte avstyra den iranska attacken mot basen i norra Irak.)

Så då har vi luftangrepp kvar att fundera över. Skickar USA in flygplan riskerar sådana att bli nedskjutna, piloterna hoppar och tillfångatas, och det blir dålig PR igen. Det som återstår är drönare eller kryssningsrobotar. Då uppstår, ur USA:s synvinkel, en idealisk situation där alla lik är iranska.

Dock har iranierna visat sig kapabla att plocka ner drönare, och flera episoder under kriget i Syrien har visat att det går att ta hand om kryssningsrobotar innan de kommer fram till målet om försvararen har ett någorlunda kompetent luftvärn. Och runt de anläggningar där iranierna har sin atomverksamhet lär det finnas kompetenta krafter, och själva anläggningarna är nog rätt bra befästa och inne i berg. – Undrar om Iran har fått leveranser av ryskt luftvärn förresten?

Ja, vad skall vi tro? – Jag hoppas att det inte blir något bombande och fler människooffer. Och jag undrar om ”den djupa staten” i USA låter Trump trycka på knappen för angrepp ifall den ser för stora problem med det. Man kanske till och med säger åt israelerna att ”glöm det, det blir inget”. – Men det vet vi ju inte mycket om.

Trumps krig mot Europa, enligt Bildt

Trump förklarar krig – mot Europa, skriver Carl Bildt angående USA:s brytning med flerpartsavtalet om Iran. Hårt omdöme, men han har argument för det:

Trump valde hårdast möjliga linje, med så starka sanktioner som USA uppenbarligen hade möjlighet till.

Endast i undantagsfall – Boeing torde vara ett sådant – riktar sig dessa sanktioner mot amerikanska företag, utan det är i allt väsentligt europeiska företag som man vill drabba genom s k sekundära sanktioner. Och jag skulle tro att det är Frankrike som har störst ekonomiska intressen i sammanhanget.

Sekundära sanktioner av detta slag är någonting som EU tidigare motsatt sig med full kraft. Vi vill själva kunna bestämma vår politik – hur europeiska företag skall agera är inte någonting som skall dikteras från Washington.

Men sedan är detta enklare sagt än gjort, och det återstår att se om EU kommer att införa s k blockerande åtgärder. Logiskt borde det ske. Annars riskerar EU att förlora rätt rejält som allmän trovärdighet som utrikespolitisk aktör.

Detta låter ju rätt likt det som hävdats bland annat från ryskt håll ganska länge: sanktionerna mot Ryssland är mest skadliga för EU-staterna. Nu får vi veta att även sanktionerna mot Iran är skadliga för EU men berör USA rätt lite.

Om man nu ändå vill se något positivt här så kan det vara att Trump utan omsvep visar USA som det är: brutalt, skrytsamt, självupptaget, opålitligt, tjuvaktigt. Obama kunde dölja det genom att lägga ut dimridåer med sin väloljade trut. Ur Trumps trut trumpetas det mest tarvligheter. Till slut tvingas även de underdåniga europeiska politikerna att förhålla sig till det. Antingen ta förödmjukelsen, eller säga ifrån på allvar. Bildt skriver om Macrons försök att övertala Trump att stå fast vid avtalet om Iran:

Men för all sitt smickrande fick han [Macron] absolut ingen utdelning alls. I Paris måste det närmast kännas som en örfil.

Kanske tid för fransoserna att gräva upp l’esprit de de Gaulle och be jänkarna dra till ett varmare ställe?

Bara för någon dag sedan fick vi veta att Hultqvist (uppges vara Sveriges försvarsminister) skrivit på ännu mer militära avtal med USA. Hur försvarar försvarsministern det, i ett läge där de styrande i USA börjar verka bindgalna och mest applåderas av Israel och Saudiarabien? Kanske faktiskt styrs av Israel och Saudiarabien?

Det är klart att en del nog fortfarande tror att Trump har en plan. En jättesmart plan, vad den nu skulle handla om. Att göra bort USA överallt i utlandet så att man lika gärna kan åka hem och i stället ”göra Amerika stort igen”? Jag tvivlar. USA behöver för övrigt knappast någon plan för att göra bort sig.

*************

PS: Segerdagen firas i Moskva. Det är nog läge att åter understryka vilka som vann andra världskriget i Europa!

Haha, han är ju rolig också …

För den som vill ha lite mer nyktra funderingar över vart USA:s utrikespolitik går kan exempelvis den här bloggposten från Moon of Alabama rekommenderas. Nu undrar jag ju hur mycket Trump egentligen styr över, men han är ju USA:s officiellt främste representant så något borde väl hans göranden och låtanden betyda? Detta även om det alltid är lite misstänkt när folk försäkrar att det minsann inte är något fel på deras mentala förmågor.

Det är faktiskt svårt att hålla borta tanken att det är rätt åt amrisarna som fått den här tokskallen och konkursartisten till president. Och det är lika svårt att hålla tanken borta att med Hillary Clinton hade världsläget kunnat vara ändå djävligare och att the Donald faktiskt är det bättre alternativet. Pest eller kolera – vad föredras?

Galen? – Kanske, men oproffsig!

En del människor tycker att Rex Tillerson, USA:s utrikesminister, är ”den ende vuxne i rummet”. (Avser väl USA-rummet, Tillersons motparter i Ryssland och Kina torde närmast kunna betraktas som jättar i det diplomatiska spelet.) Möjligen är han någorlunda vettig, åtminstone jämfört med en del andra tomtar i USA:s ledning. Jag undrar om han kan sitta kvar efter vad hans chef twittrade tidigare idag.

Det där med ‘chef’ är viktigt. En chef kan inte häva ur sig osammanhängande beslut till höger och vänster, det måste vara konsekvent så att personalen begriper vad som skall göras och inte drabbas av pinsamma kovändningar och kontraorder.

Enligt vad Tillerson har sagt så finns det kontakter med Nordkorea genom flera kanaler. Det handlar alltså om diplomati. Nu har chefen satt en stor vass kniv i ryggen på sin närmste underchef i utrikesförvaltningen. En del kanske tycker att det beror av att Trump är ‘galen’. Är det inte snarare så att han är oprofessionell som chef när han sliter bort mattan under sin högste diplomats fötter? Möjligen beror det här av att neo-cons i Vita Huset tutar i Trumps öron att det bara är konfrontation i Korea som gäller, men det är ju Donald som är chefen.

Kanske desperationen stiger i USA när man får veta att Ryssland och Kina har planer på nya järnvägslinjer som går genom båda de koreanska staterna! Korea kopplas ihop närmre med Kinas nya sidenvägar och med transsibiriska järnvägen, och vad kan USA göra åt det? – Mera bombasmer? Mera bomber?

Nyhetstorka – eller käftsmäll?

NATTENS NYHETSDRAMA utropar Aftonlövet. Vilket drama? kan man undra. Har kungen rymt med Lill-Babs? Hade någon femtonminuters-kändis från TV en ”dödlig sjukdom” (förmodligen vanlig bondförkylning) för fem år sedan? Nja, något så viktigt verkar inte ha hänt för då hade man väl slängt upp det på löpet. Jag misstänker att ”nattens nyhetsdrama” är en synonym för ‘nyhetstorka’.

Men här är en nyhet – jag har klippt ut och lagt ihop två twittringar från herr Trump i Vita Huset:

The joint statement of former presidential candidates John McCain & Lindsey Graham is wrong – they are sadly weak on immigration. The two Senators should focus their energies on ISIS, illegal immigration and border security instead of always looking to start World War III.

Det här är ju en käftsmäll som heter duga! USA:s nye överkucku anklagar två ledande parlamentariker för att dels missköta viktiga säkerhetsärenden … för att i stället ständigt försöka starta tredje världskriget!  Trumpen må vara en otrevlig buffel med ibland lite kufisk framtoning, men här verkar han ha hittat en svag punkt att slå emot, och upprördheten bland krigstörstande neocons och demokrater lär inte minska av det. Kommer de att försöka driva fram en så kallad färgrevolution i USA för att bli av med honom, skicka ut någon lämplig galning för att utföra ett mord, eller något annat? Det är väl ganska små kretsar i USA och världen i övrigt som vill ha ett tredje världskrig, så här bör Donald få några pluspoäng. På andra områden är det fortfarande mest frågetecken som gäller, och en del minuspoäng, men det vore fel att avvisa bra saker bara för att det kommer från fel person.

Vart går EU-ropa?

Så här säger Ungerns premiärminister Orbán:

Vi har fått tillåtelse från, om man så vill, högsta instansen i världen att prioritera våra egna intressen … 

 … och det är ju en intressant effekt av Trump-regimens tillträde i USA. Politiska riktningar i Europa som sätter oberoende nationella prioriteringar högt känner sig förmodligen uppmuntrade av det nya styret i Washington. Andra som ställt in sig på en tillvaro som lakejer och tjänstehjon och ja-sägare utan egen vilja lär få det besvärligare. Det verkar inte inte gå att springa till USA och få en klapp på axeln och lite understöd längre.

En annan effekt är tänkbara framtida omdirigeringar av världshandeln, och vilka intressenter som deltar, och hur. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström säger:

EU kommer att vända sig mot andra länder, framförallt i Asien, när USA stänger dörren och blickar inåt. − Länderna står redan på kö. De ringer och undrar om vi kan vi skynda på nu när USA inte längre vill. Vi har Mexiko, Japan och Mercosur som vill ha bilaterala och multilaterala avtal med EU. Vår popularitet har faktiskt ökat. Det är bra.

Och vad betyder det med länderna i Asien?  Kan det innebära en glidning mot det euroasiatiska ekonomiska samarbetet med Kina och Ryssland som tyngsta medlemmar? Kineserna köper redan in sig i EU-området i stor skala. Med ekonomisk makt följer så småningom politisk, och kanske militär makt. Rimligen måste EU-topparna diskutera sådana frågor nu. ”Hur blir västra Europa en stark partner i det Euroasiatiska samarbetet?” – det måste vara den stora frågan idag.

Och då måste rimligen folk i USA ställa frågan vad följderna blir om ”America first” styr bort allt mer av världshandeln från det egna landet och dollarns värde som internationell valuta krymper.

Rätt namn för Trump?

Donald betyder ”världshärskare” eller ”stor hövding”.

Nja, världshärskare är väl lite väl häftigt, även om USAmerikaner ibland har en tendens till storhetsvansinne. Men stor hövding kan man väl gå med på? I alla fall vad det gäller kroppshyddan till att börja med. Om eftermälet för herr Trump blir ‘stor president’ vågar jag verkligen inte sia om.

I det här sammanhanget kan det ju vara intressant att veta vad Vladimir betyder.

Vlad betyder härska. Mir betyder värld( ryskt ) och fred ( serbiskt ) och kan därför ha två olika betydelser: den som härskar över jorden ( ryskt ) och den som härskar över freden ( även ”må det vara fred på jorden).

Nå, låt oss hoppas att ‘världshärskarna’ i fortsättningen härskar under fredliga och sympatiska former.

Kina nettoexportör av kapital

Är detta viktigt? – Jo, om vi är goda leninister (och efterföljare till liberalen J A Hobson) och ser kapitalexport som grundläggande för imperialism så är detta viktigt. Kapitalexport är en grund för konkurrens mellan olika stater, vilket i sin tur kan leda till våldsamma sammanstötningar, alltså krig. Jag är kanske dåligt informerad, men hur kan man kombinera en ”socialism med kinesisk prägel” med kapitalexport i stor skala? Konstigt låter det!

 Här är lite siffror:

The Blue Book of Chinese Enterprise Globalization (2016), compiled by the Center for China and Globalization, pointed out that China’s outward foreign direct investment (OFDI) in 2015 topped $145.6 billion, up 18.3 percent year on year. This also marks the first time that China’s OFDI ranked second in the world. Meanwhile, the amount of foreign capital in China was $135.6 billion in 2015.

Det anmärks att kineserna är mer intresserade av att investera i fastigheter än i högteknologi, och det kan vara ett varningstecken om att de ger sig in i bubble-ekonomier. Var det inte så när svenskar gav sig ut i världen, London exempelvis, och köpte fastigheter som galningar innan den bubblan sprack på 1990-talet? Förmodligen krävs det mindre kunskaper för att köpa hus än att ge sig in i exempelvis avancerad bio-teknik. Riskerna kan vara höga på båda håll, men de långsiktiga vinsterna torde finnas i produktion av handfasta artiklar. Man kan undra om en del kinesiska uppköp utomlands snarare är kapitalflykt än investeringar. Om det skulle bli allvar med ”socialism med kinesisk prägel” kanske en del rika kinesiska knösar föredrar att ha en flott boning väntande i New York eller London.

USA, Europa och en del länder i Asien anges som favoriter för kinesiska investeringar. Kanske det är där en sammanstötning kan komma, om inte USA lugnar ned sig. Kineserna investerar en hel del från Grekland och norrut, och skulle någon imperialistisk konkurrent vilja störa det kan man ju sätta igång storbråk i Makedonien exempelvis. Det skulle klippa av snabbjärnvägen som kineserna bygger mot Serbien och Ungern, och kanske skada andra investeringar i kraftverk, gruvor etc. Den krigiska aspekten av imperialismen handlar ju om att med våld omfördela makten över olika områden. Ofta slåss man ju i Tredje världen, men när det blir verkligt skarpt läge kan det bli väpnade uppgörelser även i industriländer. Det var det som hände 1914, när kampen om kolonierna flyttades över till imperialismens hemländer i Europa. Men möjligen blir det en lugnare politik från USA:s sida med the Donald i ledningen.

Men det här handlar inte om personligheter även om de heter Trump, Putin eller Xi Jinping, det är de stora historiska vågorna som avgör. George Monbiot har skrivit ett ganska pessimistiskt inlägg där han antar att dagens politiker inte klarar av framtidens utmaningar, utan krigsrisken kvarstår. När politikerna tappar kontrollen finns det inte mycket annat kvar än krig. Det låter inte uppmuntrande, men det torde vara i linje med Lenins tänkande: det är inte politikernas missgrepp, utan de stora ekonomiska rörelserna, som driver fram motsättningar och krig mellan makterna.