Inget gasstopp, trots die Grüne?

Det har ju spekulerats en del i att gasledningen North Stream 2 från Ryssland under Östersjön till Tyskland skulle stoppas om det nu gick så att Baerbock som är ordförande för de gröna i Tyskland skulle efterträda Merkel som förbundskansler. De gröna i Tyskland har ju så att säga gått från freds- till krigsparti, och är våldsamt antiryskt. Av de uppgifter som nu kommit verkar det dock som om Baerbock kan vara kansler hur mycket som helst, hon kommer inte att få parlamentet med sig.

Jag blev först uppmärksam på detta i en lång tråd av kommentarer på ett inlägg hos Moon of Alabama. Frågan som diskuterades där är hur Biden letar medhjälpare för kampanjer mot Kina och Ryssland. Men då skriver en kommentator angående Tyskland:

Germany is a complex country, but it is not SMALL. Thus it makes some sacrifices in the name of Atlantic solidarity, but it also avoids some other. Interestingly, while Greens rose to being the most popular party, now that Nord Stream 2 is close to completion, Greens tabled a resolution to shut it down and impose severe sanctions on Russia, and ALL other parties voted against,

Greens dropped in polls by 4-7 percent.
Having a photogenic leader, unlike the leading CDU, lifted Greens, but their demands of sacrifice … do not help their popularity.

Det där verkade ju intressant, så jag försökte hitta mer uppgifter. Ryska nyhetsbyrån TASS har en post om detta, och där hänvisas till tyska Förbundsdagen. Jag klarade inte av att nå fram till eventuella parlamentsdokument, men tydligen skedde omröstningen den 10 juni. Och där ville alltså alla partier utom de gröna ha rysk gas.

För övrigt noterade jag, när jag var inne och spanade på några tyska sajter, att det görs försök att utesluta Sahra Wagenknecht från die Linke, vänstern. Hon har skrivit en bok som misshagar vissa medlemmar. Ledningen för partiet verkar sitta i ett besvärligt läge: dels ogillar många vad Wagenknecht förespråkar, men samtidigt är partiet i dåligt skick och behöver inte mer interna konflikter. Senaste delstatsvalet i Sachsen-Anhalt gick inte så bra. Sett från håll verkar det som om partiet behöver fler Sahra W som vågar säga ifrån. Men vad vet jag?

Kraft från ovan?

Wang Li, en kinesiskt forskare, säger:

Vi hoppas kunna stärka internationellt samarbete och göra vetenskapliga och teknologiska genombrott så att mänskligheten snart kan uppnå drömmen om obegränsad ren energi. 

Vad handlar det om? – Jo, tankar som är rätt gamla vid det här laget. Redan 1941 framförde den gamle science fiction-författaren Isac Asimov tanken på att hämta solenergi direkt från rymden. Senare förslag har kommit, men det har väl varit mest prat och lite verkstad.

Men nu sätter kineserna igång, och då kan man kanske räkna med mer handfasta resultat. Enligt planerna skall det år 2035 finnas en anläggning uppe i rymden som fångar upp solenergi och med laser skickar ner den till Jorden. Det låter fascinerande, men också lite läskigt – det gäller att energin som strålas ner verkligen hamnar på rätt ställe och inte skenar iväg okontrollerbart.

Fördelen kunde bland annat vara att Kina kunde stänga alla sina kolkraftverk (och kolgruvor där folk dör i mängder av olyckor), vilket är bra för Jordens atmosfär. Om obegränsad tillgång till energi är helt bra vet jag inte, det kan finnas problem där också. Men om ökad elektrifiering kunde få bort den vidriga luften från somliga områden, som i indiska storstäder, vore mycket vunnet vad det gäller hälsa och miljö.

Världsmarknadspris, än sen då?

Nå, jag kanske fattar illa, men i alla fall fick ordet världsmarknadspris i det här radioinslaget mig att reagera:

Kjell Jansson som representerar elproducenterna räknar med att elpriset på sikt kommer att fortsätta stiga.
– Så mycket billigare i längden tror jag inte man kan räkna med. Så världsmarknadspriset på el och energi kommer sakta att öka.
-Jag tror tyvärr inte man kan trolla med knäna här, utan det är dyrare, säger Kjell Jansson.

Det verkar som det mindre handlar om ”att trolla med knäna” och mer om att få bort trollen som gör att en inhemsk pålitlig produktion av billig el krossas till förmån för bonusgubbarnas internationaliserade produktion där priset sätts efter var det är dyrast att producera (kan också presenteras som marginalprissättning). Att det betyder feta vinster för folk som sitter på billig produktion bör vara lätt att förstå.

Här hjälper det inte med ”mer kärnkraft” som somliga larmar om. Elen blir inte billigare även om nedlagda reaktorer sätts i drift igen om prissättningen hänger på att man då och då tar in lite svindyr utländsk el i våra nät. Däremot skulle man bland annat kunna ta itu med överföringsförluster i befintliga nät inom Sverige (dessa förluster lär motsvara ett par kärnkraftverk – har haft det uppe på bloggen tidigar, bland annat här). När el från vattenkraftverk bara försvinner innan den kommer fram till konsumenterna finns det uppenbarligen vinster att göra, i alla fall om man verkligen är intresserad av att hålla elpriset nere.

Pålitlig produktion och distribution av billig el inom en nationell ram – där har vi verkligen en politisk fråga av första klass. Men vad gör våra ”gamla” och ”nya” så kallade arbetarpartier åt det? Att bygga vidare på den inhemska energiproduktionen borde vara en första rangens industripolitisk fråga. Men vi har ingen industripolitik längre, såvida inte den babblande Maud, hennes frånvarande chef, och några förvirrade socialdemokrater utan idéer skall räknas som industripolitik.

Den sista midsommaren … för i år




Här skyndar folk till midsommardansen. Jag vet inte var, fast man skulle nästan kunna tro att det är skärgård någonstans. Tiden vet jag inte heller, utom att tavlan målades senast 1938 av frisörmästaren Algot Sandberg, min morfar. Det året dog han. Sandberg var en bra amatörmålare. Det här är olja, målad på en pappskiva.

Gräs. Utan gräs står vi oss slätt, vi och många andra varelser.

Varje ögonblick är det sista, varje midsommar den sista för i år. Det kommer en ny nästa år, och nästa, och nästa … men för oss? 1972 sjöng David Bowie om att vi hade fem år på oss, men världen fanns kvar efter 1977, med oss.

En uråldrig professor som på sin tid var med om att utrota smittkopporna säger nu att han tror att mänskligheten är utrotad, kanske inom hundra år. Det är klart, är man 95 år kan man göra sådana utsagor utan att riskera att behöva bli påminda om dem. Överbefolkning, resursslöseri, globala väderkatastrofer … behöver vi mer varningar? Och det där ”kanske” kan ju skjuta hela frågan kanske tvåhundra år framåt, och det är väl inte så många som oroar sig för vad som händer då.

Torra blomställningar på nejliksrot, tror jag.

Nå, olja och metan läcker ut i Mexikanska golfen i jättelik omfattning. Personer med dyster (eller realistisk) framtidssyn tror att det här är bara början. Jakten på olja medför allt större risker och allt större hot om framtida naturkatastrofer och våldsamheter. I valet mellan krig om oljan eller att utveckla andra energiformer torde krigsindustrin ha en stark ställning. Men det händer ju en del i alla fall – att bygga solkraftverk i Sahara låter inte orimligt. Å andra sidan finns det ekonomiskt elände också. Verkar som den härskande eliten är inställd på kollektivt självmord både för den och alla andra.

Ett blad, ett frö – viktiga kamrater i kampen för tillvaron.

Vad kan man göra om framtiden håller på att ta slut? – Ja, i så fall är det väl ingen idé med långsiktiga och dyra investeringar, i stil med Botniabanan. Och de som propagerar för ”Förbifart Stockholm” har fel vare sig mänskligheten dör ut eller inte. Det är förslösade medel.

Den som inte ser kosmos, stjärnexplosioner, klotformade stjärnhopar eller expanderande intergalaktiska stoftmoln här har sannolikt problem med syn och/eller fantasi.

Även när vi går under kommer vårt stoft på något sätt att driva vidare genom universum, ända tills det kosmos vi lever i också går under. Jag vet inte om fysikerna, som numera i växande omfattning kalkylerar med många universa, tror att materian från ett universum kan vandra över till ett annat. Vi kanske är helt inlåsta här, med det fula och det vackra vi kan åstadkomma. Och vi har ingen att skylla på än oss själva, och ingen frälsare som kommer och räddar oss.

Ännu en tavla av morfar, med ett trolskt blåaktigt skimmer. Det skulle kunna vara en mycket ljus midsommarnatt.

Ja, utsikterna kanske ser dystra ut. Den gamle professorn påpekade att aboriginerna kunde klara sig i 40.000-50.000 år. Den industriella revolutionen är inte mer än ett par hundra år gammal, och den har redan ställt oss i en situation där vi faktiskt kan utrota oss själva. Möjligen kan den också öppna vägen ”från nödvändighetens till frihetens rike”, för att citera Marx, men jag antar att ett sådant perspektiv är mer fasansfullt än mänsklighetens utplåning för dagens skitförnäma liberaler och marknadskramare.

Men: glad midsommar i alla fall på er som orkar läsa detta inlägg, och låt oss hoppas på många vackra blomstertider även i framtiden! Åtminstone minst fem år framåt! Eller gärna tjugo.

Vita husets energiplan

Klicka på bilden så kommer du dit!

En del är entusiastiska över Vita husets nya hemsida. Jag var inne och tittade på den gamla någon gång men minns faktiskt inte vilket intryck den gjorde då.

När jag skrev om depressionen i föregående inlägg nämnde jag Obamas tal om gröna jobb och liknande, och nu plockade jag upp vad hemsidan skriver om energi och miljö.

Inledningsvis sägs att energifrågorna misskötts under lång tid (tack för det Bush!) och att USA skadas säkerhetsmässigt och ekonomiskt av sitt beroende av utländsk olja. Men nu finns en plan för att investera i alternativ och förnyelsebar energi, göra slut på beroendet av utländsk olja, möta den globala klimatkrisen och skapa miljoner nya arbeten. Det är en plan som heter duga, och den kan ha förutsedda och mindre förutsedda verkningar.

Här är några av punkterna, samt kommentarer av mig:

  • Skapa fem miljoner nya arbeten genom att under tio års tid investera 150 miljarder doller för att stimulera privata ansträngningar att bygga en framtid med ren energi.

Kommentar: det ser ut som en sorts stöd till industriell forskning och utveckling, och kanske produktion. Den privata sektorn kan/vill tydligen inte själva plocka fram pengar i tillräcklig omfattning, men maskeras industristödet som energiutveckling är det lättare att få igenom än om man kör fram det under rätt etikett gissar jag. Undrar om det finns någon kalkyl på vad man tror att de 150 miljarderna skall ge i utdelning?

  • Inom tio år spara mer olja än vad USA nu importerar från Mellersta Östern och Venezuela tillsammans. Eliminera den nuvarande importen därifrån inom tio år.

Kommentar: Med minskat oljeboeroende kanske USA:s vilja att ägna sig åt krig och omstörtande verksamhet i dessa områden avtar eller till och med försvinner. Risken att stöta samman med andra oljeslukare, som Kina, borde också minska. En sådan minskad vilja kan minska efterfrågan på krigsindustrins produkter. Kan resurserna in den industrin läggas över till exempelvis miljöprojekt? Är ett grönare USA också ett fredsprojekt? Hur är det med oljeproducenter utanför de angivna områdena, bör Ecuador och Angola känna sig hotade? Och vad händer med oljeländernas ekonomier generellt när de gamla oljeslukarna börjar lugna ner sig? USA:s sneda handelsbalans med utlandet kan förbättras om oljeimporten minskar.

  • Få ut en miljon hybridbildar, dessutom byggda i USA, till år 2015.

Kommentar: Hur skall man säkra detta utan någon form av protektionism? Det kan ju hända att asiatiska tillverkare kommer före i loppet och kan leverera billigare och bättre redan tidigare? Eller är det meningen att asiatiska tillverkare skall lägga sina fabriker i USA?

  • År 2012 skall tio procent av elektriciteten komma från förnybara källor, 25 procent år 2025.

Kommentar: Kan USA göra energi av sina ökända sopberg och förvandla nedskräpning till något nyttigt?

  • Konsumenterna skall hjälpas genom nedslag mot ”överdriven” energispekulation och den strategiska oljereserven skall användas för att få ner priserna. En miljon hem skall ”vädersäkras (weatherize) varje år.

Kommentar: Många i USA är hårt pressade av stigande energipriser och behöver hjälp. Förmodligen är åtgärder mot spekulanter populära, liksom att hjälpa egnahemsägarna att förbättra husen. Det är åtgärder som märks lokalt.

  • Utveckla teknologi för ren kol.

Kommentar: Kol har man gott om, och går det att komma förbi skadliga utsläpp vid förbränning och kraftig miljöförstörelse vid brytningen har man en bra poäng här. Teknologin kommer givetvis att spridas ut över världen, och kan Kina få en renare kolanvändning är det en välsignelse.

  • Minska utsläppen av växthusgaser med 80 procent till år 2050.
  • Göra USA till ledare vad det gäller klimatföränding.

Kommentar: Och vem säger att resten av världen vill bli ledd av USA? Storhetsvansinne av tröttsam sort. Bli en av gänget och uppför er anständigt. Eller för att ta det här gamla fina citatet: ”Come in peace or leave in pieces!”

Men det ser ju faktiskt ut som om USA skulle kunna minska rollen som världsbuse om det här programmet genomförs. Vilken nytta har USA av en klientstat som Israel, och diverse korrupta arabregimer, när man minskar beroendet av oljan i västra Asien? Israel och arabregimerna kostar pengar och orsakar förlägenhet – vill USA sanera budgeten kan man ta bort en massa pengar som går åt att göda alla dessa lokala skurkar. Av ungefär samma skäl torde USA:s intresse av att styra på sin före detta bakgård i Latinamerika att minska. Det är ju inte bara Venezuela som har olja i den regionen.

Föreläsning om etanol och palmolja

Om du är intresserad av energifrågor och råkar vara i Stockholm i morgon kväll kanske det här är något för dig, en föreläsning hos Naturskyddsföreningen (man behöver inte var medlem, bara vara intresserad och kanske ha frågor i ämnet):

”Etanol och palmolja från Syd – en hållbar väg i klimatarbetet?” den 15 januari.

Föreläsningen börjar kl. 18.30 på rikskansliet på Åsögatan 115, 2 tr.
T-bana Medborgarplatsen. Fika bjuds som vanligt.

Göran Ek och Maria Rydlund, som jobbar med internationella frågor på Naturskyddsföreningens rikskansli, berättar om etanol- och palmoljeproduktionens miljö- och sociala effekter i Syd och vikten av att ställa krav på produktionsmodellen när vi går från ett bränsle till ett annat. Ämnet är högaktuellt genom debatten om vilka drivmedel som ska ersätta bensin och diesel. Göran och Maria har rest mycket i världen och träffat människor i bl.a. Brasilien och Sydostasien, och har stora kunskaper i ämnet.

Sol från Sahara löser energiproblem


Enligt Sveriges Radios vetenskapsredaktion har man just tänkt sig att ”Sol från Sahara löser energiproblem” vilket ju låter trevligt. Fast när man läser texten uppstår vissa frågor:

Solkraft från Saharaöknen kan lösa Europas energibehov, enligt ett förslag som en grupp forskare och ekonomer lagt fram för Europaparlamentet. Stora ytor av öknen ska täckas av solfångare och strömmen exporteras till Europa.

Det är det tämligen övergödda Europas energibehov som skall lösas. Jaha, roligt för oss kanske, men hur är det med afrikanerna då? Visserligen är Sahara glest befolkat eller snarast öde på många ställen, men mången god afrikan torde ställa frågan varför inte Afrikas energibehov är av intresse? Kan Europa ockupera Sahara, slänga åt ägarstaterna lite småpengar som hamnar hos mer eller mindre korrupta lokala härskare, och sedan tro att att kommer att förlöpa lugnt och stilla? Det låter tvivelaktigt.

Ökenspridningen är ett riktigt svårt gissel för många stater i norra och centrala Afrika. Jordbruks- och betesmarker läggs öde, folk måste flytta på sig för att överleva. En del försöker rädda sig genom att riskera livet under sjöresor till Europa. Samtidigt har jag för mig att det finns tillgångar av fossilt vatten under markytan på vissa håll i Sahara och de kunde man kanske ta fram och utnyttja för att bekämpa torkan.

Här är en tanke ur avdelningen för fantastiska idéer: antag att man kunde återuppliva åtminstone en del av de nu uttorkade floder som finns kvar i Sahara sedan den tiden det var skog och savann där! Använda solenergi för att borra och pumpa upp fossila vattentillgångar, och för att avsalta havsvatten. Låta avskriva alla afrikanska skulder till Europa och använda de avskrivna medlen till att finansiera bevattnings- och återplaneringsprojekt. Nu blir skogar savann och savann blir öken. Om man kunde återställa en del öknar till savann så vore mycket vunnet redan där.

Det skulle kräva en massa folk att genomföra projekten. Låt de afrikanska staterna ta fram de personella resurserna i jättekampanjer för teknisk och ekologisk utbildning. Låt Europa leverera den bästa tekniken som finns. Detta vore ett fredsprojekt, till skillnad mot ISAF, Nordic Battle Group och andra skumraskgrupper. Och för världsklimatet vore det nog positivt om den beväxta ytan i Afrika kunde öka igen.

Och blir det lite el över kan väl Europa köpa det.

Är det något skumt med Putin?

I kväll sände SVT1 andra delen i en internationellt hopkokad miniserie om Vladimir Putins person och väg till högsta makten i Ryssland. Det var ödesmättad bakgrundsmusik, kanske i stil med skräckfilmens bakgrundsplinkande innan helvetet bryter loss, samt intervjuer med folk som i stort sett allihop var emot Putin, samt diverse bildvinklar som skulle ge dramatiska eller skumma associationer. Jag tror att en källkritisk historiker skulle anmärka på bland annat att vad dessa kritikerna sades togs emot utan några invändingar eller kritiska motfrågor. Man kan också anmärka på frågor och aspekter som över huvud taget inte var med i programmen, eller berördes så ytligt att det var svårt att uppfatta någon ståndpunkt hos programmakarna.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Putin har skumma lik i sin garderob, förmodligen dock färre än exempelvis George W Bush, och att korruption och elände råder i Ryssland. Att man gör en resa tillbaka i tiden genom att åka bara några mil från Moskva, som någon av kritikerna sade, är säkert också riktigt. Den stagnation i utvecklingen som började under senare delen av Sovjettiden blev till ett häftigt fall bakåt när Sovjet bröt samman, men det var ett sammanbrott som många i väst tyckte var önskvärt och bra. Att fattigdomen bredde ut sig och medellivslängden för män blev kortare än i Indien var inget att bekymra sig om. Många miljoner ryssar lever under fattigdomsstrecket ute i förfallna byar på den lerigare delen av vischan.

Men trots efterblivenhet och fattigdom på många håll reser sig Ryssland igen. Landet är för stort för att styckas upp som skedde med Jugoslavien och för starkt för att väst skall kunna gå in och stödja en ”regimförändring”. Ryssland är faktiskt starkt nog för att kunna slå tillbaka om utlandet bråkar, eller starta ett bråk själv åtminstone i mindre skala om man känner för det. Det känns inte helt behagligt, men den ryska ledningen känns ändå mindre vansinnig än motparten i Washington. Ingen av dem är några lysande demokratiska förebilder. Oppositionen är trängd och stora delar av media är megafoner för de makthavande.

Att Putin är underrättelseagent kan vara en fördel, en sådan figur bör vara bra på att ta in och analysera data. Exempelvis om landets ekonomiska ställning. Men det sades någonstans i programmet att han styr landet som ett bolag, och då bör en varningsklocka pingla till: ett bolag av kapitalistisk typ är inte en demokratisk organisation. Det är inte ”folkets röst” som styr, det är vem som äger största mängden aktier i bolaget. Är Putin VD för AB Ryssland är han en superkollosal bolagschef helt enkelt. Putins insats kan väl vara att han slår ner de figurer som under Jeltsins tid stal stora delar av Rysslands näringsliv och åtminstone får lite hyfsning och reson vad det gäller tjuverier av offentlig egendom. Kanske just ingripandena mot oligarkerna gör att flertalet ryssar tycker att han gör ett bra jobb.

För kapitalet i väst är det ett dåligt jobb däremot om Putin ser till att de inte kan operera fritt därborta, ta över oljefält etc. Programmet handlade en del om ”oljan som vapen”. Och Ryssland har använt olja och gas som vapen i ekonomiska påtryckningar mot motsträviga grannar.

Jag kanske är överdrivet misstänksam, men kan inte ett program av den här typen vara ett varningstecken att vi är på väg in i nästa kalla krig? USA har tryckt fram NATO:s gräns farligt nära Rysslands hjärta, man vill sätta upp nya missilbaser i Europa (formellt riktade mot Asien mot i verkligheten nog mot Ryssland), försöker ta över i Kaukasus etc. Vore det konstigt om Ryssland inte reagerade och kände sig hotat? Det verkar som programmakarna tycker att vi skall tycka att det verkligen är konstigt. Och det gör mig fundersam. Vilka intressen, vilka tankar står bakom det här programmet egentligen? Kanske är det dags att titta närmare på de historiska erfarenheterna från det kalla kriget igen, och se hur den politiska propagandan fungerade, för att se om det finns några mönster som uppenbarar sig.

Vad är det vi planerar?

Jag satt igår på ett möte med kloka människor från olika håll i samhället. Vi diskuterade planer för energiomställning. Ni vet vad det handlar om: att spara energi, att gå över till förnyelsebara energikällor, gå över till nya energiformer, bygga om samhället när vi bygger nytt.

Någon frågade om tidsspannet. Kanske tio år framåt, gissades det. Jag funderade på detta. När vi planerar, vad är det vi planerar egentligen? Kan vi verkligen föreställa oss framtiden och dess förutsättningar? Är det inte i själva verket vår egen tid vi projekterar in i framtiden utan större förändringar? Det är ungefär som att spå väder. Man tror att det kommer att fortsätta att vara som det ”alltid” har varit. Om 20 år kanske vi löser energiproduktionen genom solceller som är tusen gånger effektivare än idag, eller pigga bakterier som alstrar energi i stora behålllare, eller med någon teknologi som ingen idag tänker på eller inte vågar förespråka för att den låter helt vansinnig. Det kanske behövs mer ”vansinnigt tänkande”, spekulationer som går utanför dagens ramar, för att vi skall kunna få en glimt av framtiden?

Vem kan göra en vettig förutsägelse om tillståndet på Jorden år 2025? Om det vill sig illa kanske det inte finns några människor kvar då som kan tala om hur bra prognosen egentligen var! Vill det sig väl har de grundläggande problemen vi har idag i stort sett eliminerats och människan håller på att gå över från sin förhistoria som djur till att bli – människa. Kanske till och med nationalekonomin har övergått från hokuspokus till vetenskap.

Den höjda vetenskapligt-tekniska nivån kommer att göra människan till en ny människa, det behöver vi inte tveka om. Det vi idag kallar ”människa” är resultatet av en lång process, och den har inte tagit slut. Även om vi kroppsligt är stenålder är våra hjärnor i industrisamhället (om vi bor i Sverige).

Det är möjligt att vi under den processens lopp kommer att vända tillbaka i rikting mot vissa äldre mönster. Likt gamla jägar- och samlarfolk kanske vi kommer att arbeta för upphället några timmar per dag och sedan sitta vid lägerelden och snacka strunt – men kärnan i lägerelden kommer att vara en kvantdator som gör att vårt lilla band av jägare och samlare omfattar hela Jorden och kanske långt bortom den. Kanske detta är möjligt inom min livstid (fast det är nog tveksamt måste jag pessimistiskt tillstå). – Det här resonemanget jag nyss förde visar för övrigt hur svårt det är att se framåt utan att se bakåt. Det är lättare att använda kunskaper och erfarenheter som man redan har än kunskaper och erfarenheter som man eventuellt kommer att få framöver.

De gamla jägar- och samlarfolken levde i grupper nästan utan hierarki. Det var definitivt inga klasssamhällen. En del säger ”kapitalismen är problemet”. Jag skulle nog säga ”klassamhället är problemet”. Kan vi se skärpningen av klassklyftor Jorden runt som en sista desperat skälvning i den mänskliga förhistorien, något som kan avlägsnas med god planering?

Uppåt väggarna ….

… i sydligaste änden av Stockholms centralstation kan det se ut så här. Förr fanns här den kungliga väntsalen, med egen utgång mot perrongen, när V-Gurra skulle åka iväg ut i landet (eller ut ur landet ibland, ner till Rivieran).

Nu finns där ett konferenscentrum som sorterar under Radisson SAS hotel. Jag var där idag och lyssnade på några föredrag om energibesparing. Det är uppenbarligen ett område där mycket kan göras och vinsterna är stora för de intressenter som gör rätt saker. Och det är klart: i stället för att hela tiden försöka producera mer energi kan det vara vettigt att ta bättre hand om den energi som vi redan har. Men vem skall ta hand om vinsterna: kraftbolagen eller konsumenterna? Och skall ”marknaden” klara av det här på egen hand, eller krävs det att myndigheterna ingriper och reglerar? Det är ekonomiska, tekniska och politiska ideer som står mot varandra, och det torde vara svårt att uppnå fullständig enighet.