Lurig bildsättning

I föregående inlägg pekade jag på hur rubriker kan vara missledande: Nej, Ryssland har inte tagit hem någon trupp från Ukraina, däremot har trupper vid gränsen mot Ukraina skickats tillbaka till förläggningarna (eller vart de nu tog vägen, de är i alla fall inte vid gränsen även om de kan återvända dit med expressfart om så bedöms nödvändigt). Men den som bara läste rubriken och inte övrig text blev missledd. Nu tar vi lite bild-resonemang i stället. Den här kommer återigen från Sveriges radio, men är av en typ som ofta ses i exempelvis dags- eller veckotidningar. Här är bilden:

Mannen till höger behöver ingen vidare presentation. Kvinnan till vänster kan vara Estlands statsminister. Hon verkar lägga upp ett överlägset triumferande flin, medan han ser ut som om han svalt något olämpligt.

Vi har alltså nyheten (ännu mer utvisade ryska diplomater, denna gång från Baltikum). Och så bilderna. Frågan är då om dessa hänger ihop med just denna händelse, eller om de plockats för att illustrera en berättelse. Jag tror på det senare. Bilderna vill förmedla berättelsen om att de modiga små baltiska staterna ger Ryssland och elake Vladimir en smocka så han håller på att trilla av pinn’.

Men vi kan ju se vad Putin sade i sitt tal till parlamentet nyligen, angående hur vissa delar av omvärlden uppför sig:

All the while, unfriendly moves towards Russia have also continued unabated. Some countries have taken up an unseemly routine where they pick on Russia for any reason, most often, for no reason at all. It is some kind of new sport of who shouts the loudest.

In this regard, we behave in an extremely restrained manner, I would even say, modestly, and I am saying this without irony. Often, we prefer not to respond at all, not just to unfriendly moves, but even to outright rudeness. We want to maintain good relations with everyone who participates in the international dialogue. But we see what is happening in real life. As I said, every now and then they are picking on Russia, for no reason. And of course, all sorts of petty Tabaquis are running around them like Tabaqui ran around Shere Khan – everything is like in Kipling’s book – howling along in order to make their sovereign happy. Kipling was a great writer.

Det som Putin gör här är att ta ett motiv ur Kiplings Djungelboken, nämligen sjakalen Tabaqui som fjäskar för tigern Shere Khan för att få snaska lite på dennes byten. Putin jämför en del politiker i utlandet med sjakalen-fjäskaren, medan tigern bör motsvara USA. (Vi kan också minnas Maos ord om att visserligen är tigrar farliga och kan döda, men på sikt är de inget annat än pappersfigurer.) Putin må väl ha blivit lite irriterad över att balterna nu larvar sig (förmodligen på uppdrag från Chefen), men inte tar han det som ett slag i veka livet på sig själv. Ryssarna spelar långsiktigt, försiktigt och vinnande, USA och dess underhuggare har bråttom och gör misstag.

Estland förresten, det ligger ju nära Sankt Petersburg. Eller Leningrad som staden hette när Putin föddes där. Under andra världskriget utsattes Leningrad för en ohygglig belägring, med massdöd och lidanden som följd. Men staden höll ut. Vladimir Putins far var soldat då. På senare år har ryssarna gått ut och firat ”de odödligas regemente”, med bilder av hjältarna som kämpade mot den fascistiska invasionen. Jag tror även Putin har varit med där, med ett porträtt a sin far. – Vi kan utgå från att om västmakterna försöker sig på något nytt angrepp mot Sankt Petersburg (som för övrigt ligger i det som ännu kallas Leningrads militärområde) ligger Estland mycket illa till och eventuella hånflin kommer att försvinna blixtsnabbt. – Bildkombinationen som SR lagt upp kanske kan få oss att tro något annat, men någon baltisk triumf mot Ryssland skall varken den flinande damen eller någon annan räkna med.

Tunnel under Finska viken på gång?

För drygt ett år sedan skrev jag följande:

En notis i dagens Svenskan berättar om finsk-norska planer att bygga järnväg från norra Finland till Kirkenäs vid norska ishavskusten. Andra änden av järnvägen i södra Finland skulle vara en tänkt tunnel under Finska viken till Estland. Stora projekt, i sanning.

Och häromdagen läste jag en artikel som specifikt tar upp tunneln under Finska viken, ett projekt som skulle kunna dra ihop Helsingfors och Talinn till en region, kanske på samma sätt som den berömda bron antas göra en region av Malmö, Köpenhamn och deras omgivningar. Tunneln och anknutna järnvägar mot norr och söder blir ytterligare en del av Kinas nya ”sidenvägar”. Som de breder ut sig över världen kanske man kan börja tänka på bläckfiskarmar?

Hela projektet beräknas till 23 miljarder €, varav ett kinesiskt bolag är villigt att lägga upp 15 miljarder. Förhoppningar finns att projektet kan vara färdigt redan år 2024. Då får man nog jobba fort, men av artikeln så verkar finnarna så att säga vara med på tåget. Och sedan kopplar man vidare med järnvägsförbindelser genom de tre baltiska staterna ner till hamnen i Klaipeda.

2017 skrev jag om en terminal i södra Finland för tåg mellan Kina och Finland. Att kineserna bygger landförbindelser mot Europa genom Asien är ganska lätt att förstå: dels förkortas transporttiderna, dels blir man mindre beroende av kritiska sjöförbindelser söder om Asien. (Konflikterna i Sydkinesiska sjön handlar mycket om just det, där kineserna försöker hindra att USA kontrollerar lederna och vice versa.) Men förutom detta gör mindre is i Arktis att sjövägen norr om Ryssland – den gamla ”nordostpassagen” – blir mer användbar för sjötransporter. Tydligen kan den trafiken bli så omfattande att det lönar sig att lasta om varor österifrån i Kirkenes och köra söderut genom ödemarkerna. Eller inte.

Kanske transporter norr om Ryssland är ännu lättare att skydda från negativ inverkan av fientliga makter än även landtransporterna genom Asien och Europa. Ryssland bygger ut sin militära kapacitet i Arktis. Möjligen handlar det bland annat om att försvara en kinesisk sidenväg till sjöss i nordostpassagen. Det kan motivera att delar av projektet inte blir så lönsamt.

Undrar om Adolf Erik Nordenskiöld någonsin tänkte åt det hållet när han stod och skådade ut över ismassorna och Vega var infrusen ovanför Sibirien?

Bildresultat för adolf erik nordenskiöld

Lästips om estnisk historia

På Knut Lindelöfs blogg publiceras det artiklar av Anders Persson om estnisk historia i skärningen mellan öst och väst. Den nu pågående serien heter ”En stulen revolution?” och har hunnit fram till avsnitt fyra. Tidigare var det en serie artiklar betitlade ”Mellan Hitler och Stalin” i sju avsnitt. Den föregicks av ”Vad vet vi om Estland?” i sex delar.

Plocka upp den här förteckningen över Anders P:s artiklar, blada fram till sidan tre och hitta första artikeln ”Vad vet vi om Estland?” Sedan är det bara att klicka in sig på artiklarna för att läsa och ibland bli förvånad. En kulturgärning skulle jag vilja påstå, med tanke på hur mycket (litet, rättare sagt) som vi vet om vårt lilla grannland. En del etablerade uppfattningar får sig en knuff. Men det är ju det som kan vara så spännande med historiska undersökningar!

Sedan har ju AP skrivit en massa andra intressanta bloggposter hos Lindelöf  om andra ämnen än Estland och historia!

Tack USA!

Hittade bilden hos bloggaren The Vineyard of the Saker. Det är några ryssar i ett parti som han kallar ”stalinistiska patrioter” och som driver med USA genom att överlämna en fin kaka till USA:s konsulat i Sankt Petersburg. ”Tack för Krim” är dekoreringens budskap. Kom inte och säg att ryssen saknar humor!

Ser riktigt smaskig ut!

Och det är klart: om USA satsar fem miljarder dollar på ‘regimskifte’ i Ukraina, och ett av de mest slående resultaten blir att Ryssland återfår Krim, är det något att tacka för. Om man är patriotisk ryss i alla fall. Återförening som lågbudgetprojekt (jag antar att Ryssland måste ha haft en del kostnader, men eftersom man verkade använda befintliga resurser på Krim måste de ha varit rätt små).

En annan aspekt är att Ryssland för närvarande slipper slänga ut pengar på att hålla Ukrainas knackiga ekonomi under armarna och leverera energi till lågpris och kanske inte få betalt för det. Detta får andra fixa, exempelvis EU, och det är frågan om det ändå kommer att räcka. Och under tiden drivs förhandlingar som jag antar mycket handlar om försök att rädda USA:s ansikte, allt medan Ryssland stärker sina positioner alltmer.

Samtidigt, i en annan värld, fortsätter en del att hetsa upp sig. Det är en sådan där ”kan”-journalistik. ”Din trötthet kan vara en okänd sjukdom.” ”Putin kan …” Jag tittade på artikeln och den verkade rätt snömosig. Av någon anledning ingick inte halva Polen, inklusive Warszawa, i det som Putin traktar efter att återta. Och detta trots att området ingick i det tsaristiska väldet. Han kanske inte gillar polacker men tycker finnar är OK, helt enkelt? Under ryska tiden kunde ju duktiga finnar göra fina karriärer i tsarväldet, för övrigt.

Undrar om det inte är esterna som bör vara mest oroade. Medlemskapet i NATO kanske inte var så smart ändå. Skulle det bli en verkligt allvarlig kris, och Ryssland känner ett hot mot Sankt Petersburg, ligger Estland mycket farligt till. De ”artiga män i gröna uniformer” som visade sig på Krim kan visa sig mindre artiga i ett annat läge.

Finlandiserat Ukraina?

Bloggaren Moon of Alabama skriver om en överenskommelse mellan USA och Ryssland som skapar ett ‘finlandiserat’ Ukraina. Uttrycket har en negativ klang men behöver inte ha det. Under Sovjettiden efter Andra världskriget var Finland en självständig och neutral stat samtidigt som den såg till att inte stöta sig med Sovjet. Jämför med Estland som var helt underordnat besluten från Moskva. Många ester hade nog föredragit ‘finlandisering’ av deras eget land.

Den uppgörelse som nu uppges vara på gång betyder att Ukraina blir en federation med mycket självständiga delar, samt neutralt. Om det här går igenom så har den gångna krisen visat sig vara en rejäl flopp för EU och USA, samt att en massa människor har dödats, skadats eller jagats på flykt helt i onödan. NATO kommer inte att kunna flytta fram sina positioner. Ryssland kommer att ha kvar baserna på Krim. Väsentligen kommer Ryssland att stå som vinnare, och det var vad man kunde ana redan från början. Det här är ryssarnas hemmaplan, där borde de vara svåra att manövrera ut.

Kanske kan Ukraina i längden tjäna på en uppgörelse ungefär enligt dessa linjer genom att bygga ut sina ekonomiska relationer både åt öster och väster, utan att dras in i ett förmodligen plågsamt EU-samarbete. Ett frågetecken är hur de ökända ukrainska fascistgrupperna kommer att ta en uppgörelse av den här typen. Samma gäller för neo-konservativa kretsar i USA som har stort inflytande över utrikespolitiken. Kommer de att kunna störa eller till och med stjälpa byggandet av ett neutralt, regionaliserat och ‘finlandiserat’ Ukraina?

Fem miljarder dollar satsade på ‘regimförändring’ i Ukraina kastade i Svarta havet?

Och så hittade jag den här bilden som på ett bra sätt visar vad som vissa kretsar anser vara ‘legalt’ respektive ‘illegalt’ i Ukraina:

Inbäddad bildlänk

Estlands svanhopp ut i det okända

Jaha, så var det nytt år (igen, det börjar bli tjatigt efter att man upplevt det så många gånger) och i Estland sätts det upp affischer med texten Välkommen till Titanic. En del estländare verkar inte entusiastiska över att den egna valutan nu slängs över bord till förmån för €. Är det modigt och framåtblickande av de estniska politikerna att sitta kvar på euro-tåget, eller en vansinnig småstatspolitik för att få komma in och leka med de stora pojkarna? De ekonomiska och politiska utsikterna för euron och hela EU-projektet är osäkra, men esterna gör ett svanhopp ut i det okända.

Paul Krugman undrar om man skall gratulera eller kondolera esterna idag. Enligt honom tror inte IMF:s prognosmakare att Estland kommit tillbaka till år 2007:s produktionsnivå på många år ännu, och arbetslösheten kommer att fortsatta att vara hög. Man kanske kan tolka detta som att en permanent lågkonjunktur för gemene man i Estland. Klyftan mellan en liten rik grupp och majoriteten kan förväntas öka och bli än mer extrem – det är ett generellt problem och gäller sannerligen inte bara Estland. Om vi tar ett lite större land – USA – så är Robert Reich återigen inne på hur det splittras i två ekonomier. ”The Big Money economy and the Average Working Family economy.” I Sverige är det samma sak.

Krugman och Reich är USAmerikaner, och just från det hållet har kommit kritik mot euron. Det kan ha olika orsaker, men om vi bortser från illvilliga typer så kan det vara så att de lever i ett stort land som är en valutaunion. Därmed kan de ösa en del ur det egna landets erfarenheter och göra en kritisk värdering av hur hållbar den europeiska valutaunionen är. Här är ett stycke av Krugman om detta, och av bara farten får vår egen Jonung sig en släng.

Har du tänkt på att även Sverige kan ha erfarenheter inom detta område? – Vi tar det för självklart att den svenska kronan skall vara den enda giltiga valutan i Sverige (även om några handlare i Tornedalen tar emot euro och – antar jag – tidigare finska mark). Men man skulle ju kunna tänka sig olika valutor i olika delar av landet. Ekonomiskt svaga glesbygder skulle exempelvis kunna ha nytta av en ”glesbygdskrona” som är värd mindre än en stark ”storstadskrona”. Det skulle åtminstone teoretiskt kunna stärka de svagare områdena genom att deras ”export” till de rikare områdena gynnades, medan importen därifrån drogs ner.

Men så är det inte, och vi kan leva med det. I de stora kontinentala sammanhangen kan det däremot bli situationer som är svåra att överleva. Grekland upplever det nu, och man kan fråga sig hur det går med ester och andra ekonomiskt svaga länder längre fram när de ger bort en av sina få riktiga konkurrensfördelar. En sak man kan peka på är att den svenska regeringen är ansvarig såväl för Stockholms som Blekinge län, men den tyska regeringen är inte ansvarig för något annat än Tyskland, de andra EU-staterna har man inte ansvar för. Deras väljare får inte rösta på de tyska politikerna vilket innebär att deras synpunkter inte smäller så högt i Berlin. Esterna bör nog ha klart för sig att deras röst är rätt svag den också när Tyskland är ute för att främja sina egna intressen och sina inrikespolitikers omval.

Kalevipoeg heter esternas motsvarighet till finnarnas Kalevala. Jag läste Kalevipoeg för många år sedan och kommer nästan inte ihåg någonting. Dock var det något med Peipustrollet, som var en obehaglig figur som kastade esternas självständighet i sjön. Undrar om det är den politiska klassen i dagens Estland som spelar Peipustrollets roll? – Får de leka med de stora pojkarna, eller får de en vass armbåge i nyllet?

Prognosexperten uttalar sig

Ja, jag jobbade lite till och från med prognoser vid några tillfällen förra årtusendet, och en artikel i Affärsvärlden fick mig med visst igenkännande att dra på smilbanden .

Så här var det på ”min” tid: Försäljningsprognoser gjordes för tre år framåt. Man kunde notera att på många marknader var prognosen dålig för år ett och år två, men för tredje året såg det bra ut! Så gick det ett år, ny prognos gjordes. År ett och två såg inget vidare ut, men jäklar, år tre då förväntade man sig guld & gröna skogar! Och så blev det nytt år och ny prognos … .

Och vad har detta med Affärsvärlden att göra? Swedbank tror nu starkt på Baltikum meddelas det. Varför det då? Jo:

Swedbank reviderar sina prognoser för de baltiska länderna under perioden 2008 till 2010. Under det sista prognosåret väntas alla tre baltiska stater åter visa tillväxt.

Estlands BNP väntas krympa 1,9 procent innevarande år och 2,3 procent nästa år, för att därefter öka 2,0 procent år 2010.

Lettlands BNP väntas krympa 1 procent i år och 4,0 procent 2009, för att år 2010 öka 1,0 procent.

Litauens BNP väntas öka med 4,5 procent i år, 0,5 procent nästa år och, likaledes, 0,5 procent år 2010

Just det, där har vi det fantastiska tredje året! Men vad är en prognos egentligen? – Detta intressanta faktum diskuterades en del på mitt gamla bolag, och där stötte två uppfattningar samman. Från verkstadssidan ville man gärna se prognosen som nära nog en beställning på vad som skulle tillverkas. Andra såg det faktiskt som det var: en gissning om framtiden, inte mer. Gissningar kan vara bättre eller sämre, och bygga på bättre eller sämre underlag, men gissningar är det likförbaskat. Man kan inte ge order till framtiden, framtiden kan inte kontrolleras, och att Lettlands BNP skall öka 1 procent år 2010 är sannerligen inget löfte som säkert kommer att uppfyllas.

På tal om framtiden sedd i det förflutna, kolla in det här intressanta inlägget hos Medvetenskap!

If Cold War II is coming, who started it, if not us?

Via HuffPost noterar jag ett inlägg av en Patrick Buchanan (var det inte han som ville bli republikansk presidentkandidat för en del år sedan?) om krisen i Kaukasus. Han är rätt frän angående hur USA:s ledning blajat till det och dragit in USA i en helt onödig kris:

The American people should be eternally grateful to Old Europe for having spiked the Bush-McCain plan to bring Georgia into NATO.

Had Georgia been in NATO when Mikheil Saakashvili invaded South Ossetia, we would be eyeball to eyeball with Russia, facing war in the Caucasus, where Moscow’s superiority is as great as U.S. superiority in the Caribbean during the Cuban missile crisis.

If the Russia-Georgia war proves nothing else, it is the insanity of giving erratic hotheads in volatile nations the power to drag the United States into war.

… had George W. Bush prevailed and were Georgia in NATO, U.S. Marines could be fighting Russian troops over whose flag should fly over a province of 70,000 South Ossetians who prefer Russians to Georgians.

The arrogant folly of the architects of U.S. post-Cold War policy is today on display. By bringing three ex-Soviet republics into NATO, we have moved the U.S. red line for war from the Elbe almost to within artillery range of the old Leningrad.

Det där med ”Leningrad inom skjutavstånd för artilleriet” borde få det att pingla till hos den historiskt medvetne. Det var bland annat detta som styrde Sovjets utrikespolitik i slutet av 1930-talet: att försöka se till att fientligt artilleri inte skulle ha Leningrad inom skjutavstånd. Därför besatte man de baltiska staterna och försökte övertala Finland att justera gränsen på Karelska nätet (i utbyte mot andra områden i Karelen).

A resurgent Russia is no threat to any vital interests of the United States. It is a threat to an American Empire that presumes some God-given right to plant U.S. military power in the backyard or on the front porch of Mother Russia.

Who rules Abkhazia and South Ossetia is none of our business. And after this madcap adventure of Saakashvili, why not let the people of these provinces decide their own future in plebiscites conducted by the United Nations or the Organization for Security and Cooperation in Europe?

Jag vet inte om varje bokstav i Buchanans angrepp är oantastlig för kritik, men jämfört med hur utrikes-Bildt och andra politiker i Sverige resonerar idag är det klart godkänt. Någon bloggare skrev om en härdsmälta på UD, och det lutar tyvärr åt det hållet. Eftersom det var Georgien som började bombardemanget borde det väl vara mer logiskt att bryta samarbetet med Tblisi, eller menar man att georgierna skulle ha tillåtits köra en etnisk rensning i Sydossetien (kanske enligt samma modell som när kroaterna slängde ut några hundra tusen serber ur Krajinaområdet) utan att omvärlden reagerade? Ingen räddade serberna, men nu fanns det en stark krigsmakt som kunde ingripa på ossetiernas sida. Var det fel? Vad har vi för otalt med ossetierna som gör att de kan behandlas hur som helst?

Och bara en undran, så här i förbigående: om man avfyrar en kanon av dagens mest avancerade modell i Narva i Estland, och mynningen är riktad mot Sankt Petersburg, hur långt kommer granaten då att gå innan den slår ned?

… att ha det som i Sovjet …?

– Vill ni ha det som i Sovjet? utropar numera såväl vänster- som högerindivider med plågad stämma. Själv tycker jag det låter fånigt ibland, men låt oss ta Krenholms textilfabrik i Narva till exempel. Den grundades när Estland var ryskt och förstatligades under sovjettiden (skriver DN i en artikel som jag inte får upp på datan just nu, men det var i lördagens ekonomidel).

Som mest jobbade 12 000 arbetare på fabriken, som hade eget sjukhus, dagis, transporter och med mera (sic). Då var det status att jobba på Krenholm. I dag har fabriken blivit en symbol för Estlands döende industrisektor.

Ja, numera är det väl ingen status att vara arbetare, men kan vi dra fler slutsatser av det här sovjetiska exemplet. Som att det kan bli svårt om sociala förmåner och rättigheter är knutna till företag. Företag kan ju gå överstyr och då ryker förmånerna all världens väg.

Det är inget speciellt för vad som hände när det sovjetiska systemet upplöstes. Jag har inga detaljer i minnet, men i samband med företagskrascher i USA har väl även de anställdas pensionspengar försvunnit någonstans i ett svart konkurshål (eller om de redan innan kraschen försnillats av kriminella direktörer).

Med andra ord är det inte smart att låta företagen ta hand om alltför mycket av det sociala om de samtidigt skall drivas efter kapitalistiska normer. Det finns inget riskfritt system, men sköter man detta offentligt och under demokratisk kontroll minskar åtminstone riskerna för att någon skum direktör tar pengarna och springer sin väg. Det där med att förvalta ”andras pengar” är alltid en riskfaktor, det är lätt att man tappar huvudet och vrålspekulerar eftersom det är andra som får ta smällen om det går fel, men med demokratisk genomlysning kan man minimera det problemet.

Kan man slippa det där tjatiga ”vill ni ha det som i Sovjet” va?

Den baltiska krisen fördjupas

Tidigare i juni skrev jag om den ekonomiska krisen i Baltikum, och nu är den på tapeten igen. I Dagens Nyheter skriver Schück om den svenskliknande situationen därborta: Estland, Lettland och Litauen har så att säga målat in sig i ett hörn, ungefär som när Sverige hade fast kronkurs.

Likheten med Sverige för drygt femton år sedan är en ekonomi som går in i väggen. Hög inflation och fast växelkurs har tillsammans en förödande inverkan, där det krävs åtskilliga år med svältkost för att ändra läget till det bättre. Det är inget som man önskar de baltiska länderna, som tvärtom behöver fortsätta på sin snabba väg uppåt.


Man skulle behöva ändra valutakurserna. Men nu är kurserna låsta eftersom regeringarna vill kvalificera sig som euro-stater. Lettland har gjort det på ett sätt så att man någorlunda enkelt skall kunna dra sig ur, men Estland och Litauen har bundit upp sina valutor till euron så att det nästan är omöjligt att slingra sig loss. I en värld där allt flyter är det inte så smart. Man har låtit ideologiska överväganden vara viktigare än hänsyn till vad de lokala ekonomierna verkligen klarar av. Som Schück skriver kan obalanser av baltisk typ uppträda i ekonomier som växer snabbt, men då måste det finnas säkerhetsventiler – de baltiska regeringarna har låst ventilerna ordentligt, och det kan göra krisen betydligt värre än vad den skulle behöva bli.

Å andra sidan: eftersom mycket av lånen i Baltikum har givits i euro kommer fallande kurser göra dem ännu dyrare att betala tillbaka. Nu är det byggkris därborta, tillväxttakten är ner mot noll, svenska banker är inblandade genom stora krediter …

Och inte nog med det, när vi tittar på svenska förbindelser: När det var oroligt i Estland förra året skickade Sverige över polisutrustning skriver DN. Är detta ett sätt att hjälpa en vän i nöden, eller i själva verket ett sätt att jobba fram ett system där EU-stater hjälper varandra att slå ner interna protester? Det kanske räcker med att kalla de som protesterar ”terrorister” så är det bara att slå till? Väldigt mycket accepteras ju numera om det etiketteras som ”kamp mot terrorismen”.

Formellt handlade kravallerna i Talinn om att man flyttade en staty till minne av sovjetarméns befriande av Estland från tyskarna, men det är givetvis mycket annat som spelar in. Men även om man bara ser till statyn var det dumt och klumpigt att uppträda på ett sätt som att det inte spelade någon roll att massor av sovjetmedborgare stupade i Estland. Det gav missnöjda ryska nationalister i Ryssland och eftersatta ryssar i Estland något att bita i och bidrog till sämre stämning i en tid när man borde arbeta för att minska de dåliga känslorna mellan folken. Hur som helst är det något man bör vara försiktig med att dras in i.