Bäst eller sämst i klassen?

Nytt meddelande från Eurostat, EU:s statistikkontor. Intressant nog kan det ge argument både till den som tycker att Sverige är bäst i EU, och den som tycker Sverige är sämst, i att dela ut medborgarskap år 2019. Om man tittar lite på bakgrundsinformationen framgår att britter och syrier är stora vad det gäller att få medborgarskap i Sverige.

Fördel med egna pengar

Ibland kan man se nyttiga diagram av den här sorten från Eurostat, EU:s statistiska byrå. Här har vi siffror för arbetslöshet omvandlade till kurvor. Den blå linjen visar arbetslöshet inom hela EU, alla medlemsstater, 2008-2020. Men sedan har vi den röda linjen som endast omfattar de medlemmar som använder euro €. Den ligger konsekvent över totalen för EU.

Vad betyder det? En rimlig tolkning är att de stater som har behållit sin egna valuta tycks klara av arbetslöshet bättre än de som använder euro. Det skulle kunna finnas tolkningar som är delvis annorlunda, som att flera stater i södra Europa använder € men samtidigt har en svag ekonomi. Om de hade haft sina egna pengar kvar i Italien, Grekland, Spanien hade de visserligen kanske ändå haft en svag hemmaekonomi, men de hade åtminstone haft vissa möjligheter att använda sina valutor för att i någon mån hålla ekonomin uppe. Liran hade exempelvis kunnat falla för att motsvara värdet på den inhemska ekonomin och understödja exporten. Nu måste man anpassa sig till en valuta som man inte äger, inte kontrollerar, och som inte är anpassad för Italiens behov.

Det var jäkligt bra att Sverige röstade nej till €. Det tyckte jag då, och det tycker jag fortfarande.

Spännande tider

Det händer mycket nu. Nytt kommer, samtidigt som gamla strukturer hänger kvar. Det kan ju sluta i en samling rejäla krascher när det nya tränger sig fram och det gamla bärs ut. Var beredd på att ducka!

En del gott folk tror att USA blir mer sympatiskt när Donald bärs ut, men det är tvivelaktigt. Kanske det viktigaste med honom var att han visade det landets rätta ansikte – som ju inte ser så tilldragande ut. Ny president på väg, men förmodligen mest med samma gamla skräp. De härskande i USA verkar inte ha insikten i hur man bär sig åt i en multipolär värld där det inte går att kommendera hur som helst. Man bör vara artig och diplomatisk och lyssna på andra, vilket knappast är en USAmerikansk dygd. Möjligen blir Biden-regimen ändå lite mer diplomatisk (och mindre underhållande och tok-rolig) än skojige Donald.

Jaha, här går jag och letar efter den multipolära nya världen!

USA blir svagare, och ännu värre är det när man är inne i ett byte av administrationer i Washington, och då är det läge för allierade som är irriterade på chefens beteende att göra egna manövrar. Ett exempel: den oundgänglige Bhadrakumar länkar till en artikel som omtalar att tyskarna har hittat en lösning för att färdigställa gasledningen Nordstream 2 utan att USA kan lägga sig i. En fond som ägs av delstaten Mecklenburg (med koalitionsregering av kristdemokrater och socialdemokrater) står för återstående bygge på ett sätt som skyddar de företag som utför det verkliga arbetet.

Tyska näringslivet vill ha den här gasen. Några tyska politiker är på USA:s linje. Därmed är färdriktningen bestämd. I princip påminner det om när svenska företag vill göra affärer med Kina, medan våra politiker (enligt påbud från Den Store Fadern i Washington kan man gissa) försöker försvåra och hindra för Huawei även när det skadar oss själva. Jag såg för övrigt att kineserna börjar komma igång med sitt kvantum-kommunikationsnät, så det händer saker därborta! Och det är saker som svenska företag nog gärna skulle vilja ha del av, bara politikerna höll sig lugna och artiga.

Via norska bloggen Derimot plockade jag upp den uppseendeväckande nyheten att EU inte längre erkänner Guaidó som Venezuelas president. Det borde man ju aldrig ha gjort, tilltaget är absurt. Förmodligen fattar politikerna detta, samt att det kan vara läge att rätta till saken när USA är i vänteläge. Undrar om engelsmännen också kommer på att de borde lämna tillbaka det venezuelanska guldet till sin rättmätige ägare?

Nåväl, USA är USA, och tack vare Donald och hans glada stormtrupper sjunker landet allt snabbare. Om det var ett kuppförsök den 6 januari så verkar inte kuppmakarna har studerat någon lämplig handbok i hur kupper utförs. Landets anseende i världen har knappast ökats efter uppträdena i Washington, och idag får den kalla krigaren Anne Applebaum nästan ett helt uppslag i SvD som ägnas åt hur fint och demokratiskt föredöme USA är, och hur glada man är i Moskva, Beijing och Teheran över knäppgökarnas stormande av kongressen för då är föredömet inte lika föredömligt längre. Men eftersom USA konsekvent behandlar Moskva, Beijing och Teheran som fiender får man väl ta konsekvenserna av detta och bli utskrattat och hånat. Iran har för övrigt gett USA till 21 februari att komma tillbaka till avtalet om icke-kärnvapen för Iran, och sker inte detta så blir det mer snurr på centrifugerna!

Biden lär inte kunna hindra supermaktens nedgång till något som börjar likna Tredje världen, och förutom pågående epidemi är möjligen nästa lågkonjunktur på gång. Eftersom Biden uppges vara ”underskottshök” (jag kanske återkommer till det begreppet i något senare inlägg) finns det alla chanser att hans regim kan möta lågkonjunkturen genom att göra den ännu värre.

Dags att välja sida?

Från Sveriges Radio idag:

EU uttrycker stark oro över utvecklingen i Kina och Hongkong. Men några direkta åtgärder, som sanktioner, är inte aktuella, enligt EU:s utrikeschef Josep Borrell.

– Jag tror inte sanktioner kommer lösa de problem vi har med Kina, sa utrikeschefen Josep Borrell efter dagens möte med EU:s utrikesministrar.

Huvudpunkten på agendan var Kina, och beslutet att införa säkerhetslagar i Hongkong. Detta innebär, enligt kritiker, slutet för stadens självstyre.

Sveriges utrikesminister Ann Linde var den enda som väckte frågan om sanktioner.

– Det var på EU-nämndens anmodan som jag tog upp sanktioner som en åtgärd, säger hon.

Det skedde alltså motvilligt efter att en majoritet i Riksdagens EU-nämnd begärt att Sverige skulle driva på för sanktioner, vilket Socialdemokraterna och Miljöpartiet röstade emot.

Den officiella svenska utrikespolitiken verkar vara att skälla som f-n åt vissa håll, och gnälla fogligt åt andra. Duktig vovve! Hur som helst kommer kineserna inte att ge efter för krav på att de skall backa när det gäller nationella säkerhetsfrågor. Hongkong är en del av Kina – om än med speciell status – och opiumkriget tog slut för länge sedan.

Resten av det här inlägget innehåller delar av en text som kopierats från Pål Steigans blogg.

EUs utenrikssjef Josep Borrell sa på en konferanse med tyske ambassadører at det USA-ledede verdenssystemet blir erstattet med det asiatiske århundret og at dette skjer mens vi ser på.
Borrell sa:

«Vi lever i en lederløs verden der Asia vil bli stadig viktigere – økonomisk, sikkerhetsmessig og teknologisk. Analytikere har lenge snakket om slutten på et USA-ledet system og framveksten av et asiatisk århundre. Dette skjer nå foran øynene våre.«

Borrell mente at koronakrisa kan vise seg å være vendepunktet som inroduserer det asiatiske århundret.

Forut for dette hadde Borrell klaget over EUs kritiske situasjon. Han nevnte finanskrisa, eurokrisa og migrasjonskrisa. Men nå står vi overfor ei enda større krisa, sa EUs utenrikssjef: EUs eksistensielle krise.

Borrell mener at det ikke rekker med en fransk-tysk avtale, og samtisdig er unionen så splittet i mange spørsmål at man ikke lykkes med å finne felles løsninger.

Han sa at det haster med å skape en felles EU-strategi i en verden som ikke lenegr er dominert av USA. Det krever nye løsninger i forholdet til Russland. Dette handler ikke minst om EUs og Tysklands behov for å kjøpe russisk gass.

Men først og fremst handlet det om forholdet til Kina. Rivaliseringa mellom USA og Kina øker, sa Borrell, og EU kan bli presset til å velge side. Han oppfordrer derfor til en mer «robust strategi» overfor Kina der EU opptrer som en blokk og handler samlet.

Talen til Borrell avslører EUs svakheter i dag. Han har rett i at EU er i ei eksistensiell krise. Unionen er alt annet enn forent, og den har lenge latt seg overkjøre av USA, ikke minst når det gjelder forholdet til Russland og Kina. Det blir enda mer kritisk i en verden der USAs økonomiske posisjon er vesentlig svekket, og tegner til å bli enda svakere bare i 2020, samtidig som Kina og resten av Asia forsterker sine posisjoner.

Det økonomiske tyngdepunktet i verden er ikke lenger i Vesten. Det har flyttet til Asia, og der kommer det til å forbli. Det kan være tungt å svelge i Washington, Paris og Berlin, men dette er den nye virkeligheten.

Och hur tungt/lätt är det att svälja denna geopolitiska tyngdpunktsförskjutning i Stockholm? Att i stället för att gnälla & skälla fråga sig hur Sverige bäst manövrerar på den nya världsscenen, utan vare sig krypa för eller vara aggressiv mot andra stater?

Vart går EU-ropa?

Så här säger Ungerns premiärminister Orbán:

Vi har fått tillåtelse från, om man så vill, högsta instansen i världen att prioritera våra egna intressen … 

 … och det är ju en intressant effekt av Trump-regimens tillträde i USA. Politiska riktningar i Europa som sätter oberoende nationella prioriteringar högt känner sig förmodligen uppmuntrade av det nya styret i Washington. Andra som ställt in sig på en tillvaro som lakejer och tjänstehjon och ja-sägare utan egen vilja lär få det besvärligare. Det verkar inte inte gå att springa till USA och få en klapp på axeln och lite understöd längre.

En annan effekt är tänkbara framtida omdirigeringar av världshandeln, och vilka intressenter som deltar, och hur. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström säger:

EU kommer att vända sig mot andra länder, framförallt i Asien, när USA stänger dörren och blickar inåt. − Länderna står redan på kö. De ringer och undrar om vi kan vi skynda på nu när USA inte längre vill. Vi har Mexiko, Japan och Mercosur som vill ha bilaterala och multilaterala avtal med EU. Vår popularitet har faktiskt ökat. Det är bra.

Och vad betyder det med länderna i Asien?  Kan det innebära en glidning mot det euroasiatiska ekonomiska samarbetet med Kina och Ryssland som tyngsta medlemmar? Kineserna köper redan in sig i EU-området i stor skala. Med ekonomisk makt följer så småningom politisk, och kanske militär makt. Rimligen måste EU-topparna diskutera sådana frågor nu. ”Hur blir västra Europa en stark partner i det Euroasiatiska samarbetet?” – det måste vara den stora frågan idag.

Och då måste rimligen folk i USA ställa frågan vad följderna blir om ”America first” styr bort allt mer av världshandeln från det egna landet och dollarns värde som internationell valuta krymper.

Handel EU-Ukraina – kolonialt?

Här är ett par diagram från Eurostat. Vad lär vi oss av dem?

Här är det första, som visar handelns utveckling mellan EU och Ukraina sedan år 2005.

Här är konjunktur och politik i ett diagram. Handeln växte fram till den världsomfattande ekonomiska kraschen 2008. Efter en djupdykning började återhämtningen, men så kom en ny krasch 2014. Det var året för Maidan-eländet och den allt värre politiska krisen i Ukraina. Den översta blå linjen visar hur mycket EU sålt till Ukraina och den nedre ljusblå är EU:s import från Ukraina. Under hela tiden har EU haft exportöverskott (visas av de röda staplarna), även om det krympt och kanske är på väg att försvinna.

Det andra diagrammet visar handelns sammansättning och där syns ett intressant mönster: om man tar det mycket grovt så skickar EU industrivaror (ljusblått, ‘Manufactured goods’) till Ukraina medan ukrainarnas export till EU till hälften utgörs av råvaror (Mörkblått, ‘Primary goods’). Det ser faktiskt ut som en kolonial situation.

Det har diskuterats om det är bra för ett land att ha eftertraktade råvaror att sälja. Det självklara svaret kanske är ”ja”, men somliga betvivlar det. En stat med hederlig förvaltning och liten korruption torde klara av det, men hur är det om förvaltningen är svag och den politiska ledningen en samling tjuvar? Man kan ställa de frågorna och sedan granska Ukraina. Är det ett land som kan förväntas tjäna bra på råvaruhandel och sedan använda inkomsterna på ett vettigt sätt som är bra för medborgarna i gemen?

En annan aspekt var vår svenske Christoffer Polhem inne på redan på 1700-talet. Han hävdade att det är en dålig affär att sälja råvaror till utlandet (billigt) och få dem tillbaka i form av färdiga produkter (dyrt). Bättre då att försöka ta hand om hela förädlingskedjan själv. Och det är ett råd som torde gälla även idag.

Från Eurostat: barn i riskzonen

Jag prenumererar på Eurostats twitterflöde. Där kan det komma intressanta saker.

Om man blandar rätt olika länder blir statistiken därefter. Sverige och Rumänien exempelvis som extrema motpoler. Men det är inte hela sanningen. Notera att ett land med hög risk för att barn drabbas av fattigdom eller ‘social uteslutning’ är väldigt hög i Storbritannien. Detta trots att landet borde vara modernt, välordnat och nordeuropeiskt. Men några årtionden av thatcherism och ”new labour” har väl gjort sitt. När (om?) landet försvinner ur EU ändras också statistiken.

Hur som helst: det här är inget gott betyg för eventuella EU-ansträngningar att bygga välordnade samhällen utan fattigdom. Men trodde någon att EU skulle göra det? Under folkomröstningen i Sverige handlade det väl mest om att kunna ta hem mer sprit från Tyskland, inte annat tjafs. Skulle tro att även Sveriges läge kommer att försämras framöver, när migrationen fyller på de så kallade utanförskapsområdena, och sådana områden också blir fler. Där är både barn och vuxna i riskzonen.

Vad gick fel?

Ovanstående är saxat från Svenskan idag. ”Vinnare”, låter inte det konstigt? Skulle inte undergångens timme slå om britterna röstade för utträde från EU? Skulle inte hela det Förenade Kungariket sjunka i Atlantens vågor? Skulle inte alla aktiekurser sjunka till tröskelnivå (minst!)?

Nä, den här ugglan i mossen har en hund begraven någonstans. Om folkomröstningen ”gick fel”, ur vems synpunkt ”gick det fel”? Kan det vara så att stora delar av den brittiska bourgeoisien är rätt nöjda med att kunna operera friare från (de förmodligen rätt föraktade) byråkraterna och tjänstemännen och politiska föredettingarna i Brüssel?

Småplock om ‘Brexit’ och angränsande ämnen

När till och med regimmedia i Storbritannien erkänner att det är något skumt med den påstådda namninsamlingen som kräver nytt EU-val så kan vi lugnt utgå från att hela historien är en bluff. Vad är väl mer regim- än BBC, jag bara frågar! Detta, och annat som kan vara del av en kampanj à la ‘färgrevolution’ för att oskadliggöra folkomröstningen, beskrivs här.

Ett citat från Stefan Lindgren, som slut på en artikel som handlar om panikbluffen på börsen efter UK-EU-exit:

Vad får egentligen Sverige för sina 40 miljarder i medlemsavgift till EU mer än en tiggande rumän eller bulgar framför varje Lidl-butik?

Det sägs att vi får 10 miljarder tillbaka i olika bidrag, men varför dessa måste ta omvägen över Bryssel är svårt att förstå. Mellanskillnaden når uppenbarligen inte de länder som inte klarar försörjningen av sin egen befolkning. 

Som väl många inser är EU-elitens svar på folkliga protester mot superstaten att införa ännu mer superstat. Pål Steigans oundgängliga blogg berättar om att tyska och franska utrikesministrarna har lagt fram en plan som: 

… tar sikte på å ta fra medlemslanda retten til å ha egen hær, egen straffelov, eget skattesystem og sentralbank, og at de skal overføre kontrollen over alt dette til Brussel.

Jisses Amalia! En före detta självständig europeisk stat, medlem i EU, skulle enligt det här infallet inte ha mycket mer att säga till om än ett svenskt län! Eller som Steigan skriver:

Man må jo lure på hva de er lagd av ledere som kan skrive sånt etter det folkeopprøret som nettopp fant sted i Storbritannia. Motstanden mot sentralismen i EU vokser i hele unionen. EU-kommisjonen er upopulær, og er det noe stadig flere EU-borgere vil ha, så er det mindre EU og mer nasjonal kontroll.

Kanske dags att ‘EU-positiva’ till slut inser att det är sådan politik de röstar för, och sedan funderar på hur ‘positiva’ de egentligen är till den här processen.

Steigan har dessutom ett längre gästinlägg i två delar (del ett, del två) om ”systemförståelse”. Det handlar inte om England, utan om Norge, men ändå finns mycket intressant som är användbart utanför Norge. Ta den här reflexionen:

Målstyrte systemer sentraliserer makt og kontroll, og desentraliserer plikt og ansvar i en klassisk føydal struktur. En deregulert finanskapitalisme projiserer automatisk tilsvarende parasittiske  pyramidale strukturer. Begge tolker virkeligheten med sekundære måltall, og begge forsøker å kontrollere virkeligheten med det nedarvede imperialistiske motivet om overordnet, sentralisert og standardisert system.

Målstyrte systemer er over hele verden notoriske for sin fryktkultur og tilsvarende manglende evne til å lære av erfaringen og tilpasse seg endrede betingelser og ny kunnskap. Ideen er at frykt og usikkerhet skal skremme medarbeiderne til å yte mer og kritisere mindre. Dette samsvarer perfekt med nyliberalistisk ideologi og menneskesyn. Den heterodokse økonomifaglige kritikken av finanskapitalismen og frihandelsekstremismen  forklarer altså også den snikende fryktkulturen som gjennomsyrer Stoltenberg og Støres målstyrte og markedsorienterte «modernisering av offentlig sektor» – og hvorfor alle som inngår politiske allianser med Stoltenberg og Støre blir demoralisert.

Till sist (ämnet ‘Brexit’ börjar redan nästan kännas uttjatat) har allas vår Slavoj Zizek funderat över saken. Det blir ganska negativt, men på slutet ser han dock i alla fall några möjligheter i den rådande oordningen:

Recall Mao Ze Dong’s old motto: “Everything under heaven is in utter chaos; the situation is excellent.” A crisis is to be taken seriously, without illusions, but also as a chance to be fully exploited. Although crises are painful and dangerous, they are the terrain on which battles have to be waged and won. Is there not a struggle also in heaven, is the heaven also not divided – and does the ongoing confusion not offer a unique chance to react to the need for a radical change in a more appropriate way, with a project that will break the vicious cycle of EU technocracy and nationalist populism? The true division of our heaven is not between anemic technocracy and nationalist passions, but between their vicious cycle and a new pan-European project which will addresses the true challenges that humanity confronts today.

Tysk poetisk läsövning och lite samtida själskval

Den här dikten hittade jag på den ofta intressanta sajten The American Conservative, bland kommentarerna till detta inlägg:

Nach dem Aufstand des 23. Juni
Ließ ein Denkstückschriftsteller des Neu-York Zeitung
Im Internet Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?

Bakgrunden är att någon upprörd engländare skrivit en knasig artikel i New York Times angående EU-omröstningen 23 juni i Storbritannien, och öst galla över sin lilla hemstad på landet där folk är otrevliga och röstar fel (på utträde alltså).

Ovanstående tyskövning är en omarbetning av detta, som Berthold Brecht skrev 1953 i samband med arbetarprotester i Östberlin:

Nach dem Aufstand des 17. Juni
Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands
In der Stalinallee Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
Zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?

– Varför är det så fel och krångligt med allting!?

Nå, det skall bli intressant att se hur saker och ting utvecklas framöver. Antar att man i det liberala idealsamhället inte kommer att tillåta några folkomröstningar. Och tänk efter: om man anser att EU-frågan är för svår för vanliga töntar att förstå och rösta rätt om, då lär väl de vanliga töntarna inte förstå hur de skall rösta i vanliga nationella val heller! Så rösträtten kan hänga rätt löst framöver! Folk kan väl få rösta på Eurovisionsschlagern (under förutsättning att de inte röstar på länder som USA har sanktioner emot)!

Det kan ju verka obehagligt när en del människor plötsligt öser ur sig hat mot tidigare erkända principer för demokrati, eller förakt mot hela folkgrupper som inte förstår sitt eget bästa (… eller kanske rättare: inte förstår elitens bästa) men det är ju faktiskt bra att man får veta var de står. Eliten och dess underhuggare i ‘medelklassen’ är knappast demokratins ståndaktigaste stöttepelare, och det är bara bra att de visar det så ingen behöver vara osäker om den saken.