Tidsdokument – moderater i LO protesterar!

När jag tittade igenom gamla bilder jag tog på 1970-talet hittade jag den här:

Vet inte säkert vilket år det var, men det kan vara inför valet 1976. Det var i en annan värld kan man säga, och stora LO sågs fortfarande som solitt socialdemokratiskt. De flesta LO-medlemmar röstade inte på borgerliga partier, men det fanns sådana också – trots att de var kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Jag skulle tro att många av dem låg lågt och inte sade ifrån, för att slippa konfrontationer med de socialdemokratiska styrespersonerna i fackföreningarna. Men det började hända saker.

Den vanliga proceduren i denna partianslutning var något som normalt uppfattas som omvänt: i stället för att LO-medlemmar kunde gå med i socialdemokraterna om de kände för det så måste de reservera sig mot medlemskap. Alltså säga ifrån: ”Jag vill inte vara med.” Om man inte personligen reserverade sig så var man med! Och då satt ju socialdemokraterna med listor på möjligt oppositionella personer. – Vem fick de uppgifterna, vad skulle de användas till? – Det måste ju ha varit en oroande fråga för den som eventuellt ville säga nej till medlemskap i socialdemokraterna, även om man var positivt inställd till fackligt medlemskap.

Två principer krockade: fackföreningen som del av en större partiapparat, respektive fackföreningen som en organisation för alla arbetande inom en specifik grupp, där alla som inte direkt motarbetar facket kan vara med. I en del länder löser man det genom att ha fack på olika grund, som katolska, socialistiska, kommunistiska eller något annat. Dock inte i våra nordliga länder. Här är det ett fack som gäller. I Sverige rådde på LO-sidan kollektivanslutning till socialdemokraterna, och det höll partiet och de partikontrollerade fackliga ledarna envetet fast vid trots att det blev allt mer ohållbart. Ännu kunde protesterna sopas undan, tystas, med hänvisning till ”facklig-politisk samverkan” – men inte så länge till. Hållbarheten i upplägget framstod ju klart när kollektivanslutningen till slut upphörde och medlemsantalet i partiet raskt krympte. De tvångsanslutna ”röstade med fötterna”.

Den där kanske 40 år gamla affischen ger en ledtråd till vad som hände. Tiderna förändrades, alla svenskar var sannerligen inte till vänster, inte ens bland arbetarna i LO. På ytan såg det ut så, men i folkhemmets mer undanskymda skrymslen kunde nya rörelser skönjas. Och nu har LO och socialdemokraterna spelat bort inte bara ”facklig-politisk samverkan” utan också sina möjligheter att vara en kraft för framtiden.

Några "unika" bilder från Första maj – del ett

Jo, visst ligger den här bloggen i malpåse, men jag tänkte att en del bilder som jag tog på Första maj kunde ju få komma ut i offentligheten. Egentligen hade jag inte tänkt uppsöka någon demonstration över huvud taget, men så kom jag på att under åren har jag aldrig lagt upp några bilder från socialdemokraternas (upp)tåg. Så jag pallrade mig iväg till Humlegården och kom dit just när tåget gav sig av. Jag tog några bilder där, och så kilade jag iväg kortaste vägen till Norra bantorget och var där innan demonstrationen anlände. Tog några bilder, och så fick det vara bra med det. Det blir första och sista gången jag presenterar bilder av det här tåget, därav ”unika” i rubriken.

En ensam röd ballong driver bort med vinden över Norra bantorget. Det kan ju tjäna som symbol för en rörelse som knappt är en rörelse längre. Åtminstone har den ingen egenrörelse, utan puffas hit och dit av konjunkturer och intern maktkamp och maktlöshet.

Här är några kvarlämnade och svårbegripliga plakat i Humlegården. De verkar ha något med Transportarbetarförbundet att göra.

”Tågen skall rulla” står det på ett plakat.

Här påpekas för ”järnvägare” den kända parollen ”Enade vi stå – Söndrade vi falla”. I dagens läge verkar det ju vara den infrastruktur som håller järnvägen i gång som faller sönder. Trasiga växlar, signaler etc. Elände! Och S-politikerna kan inte svära sig fria från att ha hjälpt till med den soppan!

Vad ”allmän visstid” innebär hade jag ingen aning om, men det lät otrevligt på något sätt.

Och enligt den där skylten så kan ”visstid” jämställas med Mörkrets Furste!

Ingen mänsklig rättighet att väljas av medlemmarna?

Det här ser ju formellt riktigt ut, men hur är det egentligen med bakgrunden?:

Ingen mänsklig rättighet att vara fackrepresentant

Nej, det är klart, det är ingen mänsklig rättighet att vara jultomte eller symaskinsreparatör heller. Vad sägs om den här versionen: ‘Det är ingen mänsklig rättighet att välja fackrepresentant’. Men om man tittar i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna så är det åtminstone en rättighet att ansluta sig till en fackförening.

Eller det här, finns det en hake i resonemanget?:

Självklart att neka
SD fackliga uppdrag

Rätten att bli företrädd och representerad fackligt, är inte densamma som rätten att företräda andra.

Jag saknar närmare utläggningar om de ”andra”, de som blir företrädda, och hur de uppfattar den här saken. Hur ser man på de fackliga medlemmar som röstar på sd-are som företrädare? Nu kan det ju vara si och så med den fackliga demokratin och medlemsintresset lokalt, och det kan innebära att lustiga (eller mindre lustiga) figurer väljs till förtroendeuppdrag i klubbar. Men innebär det att högre nivåer automatiskt skall ha rätt att gå in och korrigera om nu medlemmarna – de få som gått till klubbens årsmöte – råkar rösta på en människa som ur toppens synvinkel på något sätt verkar vara fel? Då kan man väl lika gärna låta ledningen utse lokala företrädare direkt. Men kommer facket att överleva att de sista resterna av demokrati sopas bort?

Ja, det finns en demokratisk aspekt av det här, även om debatten förvirras genom tal om ‘mänskliga rättigheter’, ‘lika värde’, ‘värdegrunder’ och liknande honnörsord som i praktiken kanske inte betyder så mycket för förbundsledningarna och deras ombudsmän. Om facken koncentrerar sig på att slåss på riktigt för medlemmarnas intressen tror jag inte förekomsten av ett antal sd-märkta funktionärer kommer att orsaka några större problem. Men om man lägger ner kampen, då får man syssla med annat för att motivera sin existens (som att just jaga sd-folk).

Två linjer

Denna lapp delade en vitskäggig anarkist-farbror ut vid syndikalisternas demonstrationen på Första maj. Hm, Bakunin, den där ryske anarkistäventyrarfiguren som försökte trassla till det för Marx …

Hur skulle arbetarrörelsen i Europa organisera sig under andra hälften av 1800-talet? Det fanns två motsatta huvudlinjer:

Den främsta konflikten var huruvida arbetarrörelsen borde organisera alla som delade rörelsens målsättning eller bara de som aktivt verkade för den. Huruvida man skulle bygga upp permanenta massorganisationer eller organisationer för de militanta.
De som hävdade den första ståndpunkten, och som senare skulle kallas socialdemokrater, menade att det dels var det bästa sättet att mobilisera folk, dels det bästa sättet att sätta tryck bakom orden.
Motparten, som senare kom att kallas anarkister, hävdade att massorganisering ofrånkomligen leder till byråkratisering, till att anställda funktionärer tar över organisationerna och stryper deras verksamhet.
Båda visade sig få rätt.

(Från Jan Wiklund Demokratins bärare. Det globala folkrörelsesystemet,  s. 174.)

OK, ni syns!

För inte så länge sedan skrev jag några rader (och visade en bild) om hur Oktoberrörelsen vill göra sig mer känd och synas mer på stan. Och enligt senaste numret av Arbetarkommunen som en vänlig (?) själ har skickat mig tycks man ha lyckats, man syns:

Affischering har skett på flera håll i Stockholm får man veta: Rinkeby, Söder, Björkhagen, Bagarmossen, Skarpnäck och Farsta. Innerstad en, södra förorterna fyra, norra förorterna en.  Intressant nog bara ett ställe på listan som kan uppfattas som ‘upprorisk förort’. En uppföljning till affischen finns bland annat i form av en artikel om de olika källorna till hetsen mot Sovjet och Stalin. Den är OK men jag tycker man missar de viktiga utredningarna om utrensningar i Sovjet som kom under 1990-talet och som verkar ge en hygglig uppfattning om hur många som på olika sätt drabbades. – Att visa på tyska nazistiska rötter i kampanjen mot Sovjet är viktigt. Jag har sett noteringar om sådant, bland annat om antikommunistiska utställningar i Tyskland på trettiotalet, i Historisk Tidskrift för en del år sedan.

Kanske Oktoberrörelsen går in med den här kampanjen vid en rätt bra tidpunkt? Nyligen har åtminstone en större bloggare kommit in på ämnet Sovjet, senast här. Kan man hoppas på fler? Och även om det står i artikeln att statsarkiven är stängda kan man förmoda att det bedrivs en massa forskning om olika aspekter av Sovjet. Jag vet att det skrivits en del böcker om sovjetisk ekonomi exempelvis (har inte läst någon av dem) som kan ändra på bilden av hur planekonomin fungerade i praktiken.

Grovt sett kan man se två historiska diskurser om Sovjet (och liknande stater och företeelser). Dels en där historiker är aktiva och där tillgängligt material utnyttjas på ett sätt som är allmänt accepterat inom historikerfacket. Fakta bör då helst vara viktigare än personliga åsikter. (Se gärna min gamla bloggpost om källkritiska kriterier.) Dels en diskurs på rännstensnivå där fakta är av noll och intet intresse (eller trollas fram efter behov) och där ogrundade åsikter, psykologisk krigföring och påhitt utan tvekan och eftertanke förvandlas till ‘sanningar’.

En affisch som följer med i senaste numret av tidningen tycks ange att det är Röd Facklig Oppositionen som Oktoberrörelsen vill satsa på. En person (alias tjock sosse-pamp?) med den socialdemokratiska rosen på tröjan trycks tillbaka av en RFO-kämpe. Parollen påminner om vad KFML/SKP förde fram i början av 1970-talet. Då hette det ”Gör facket till en kamporganisation”. Delvis var det framgångsrikt. En massa yngre arbetare och tjänstemän blev fackligt engagerade och vitaliserade organisationerna. En del avancerade ända upp till förbundsordförandestolen (men då hade de bytt partibok på vägen).

Ett förmodligt icke-samarbete kan utläsas ur senaste numret av tidningen också. I en intervju med en peruan behandlas med situationen just i Peru, men i förbigående nämns att svenska Maoistiskt Forum tillhör en gren av det gamla peruanska kommunistpartiet som verkar leva i en drömvärld. (Jag brukar hänvisa till dem som ‘malmö-maoisterna’, de flesta av dem finns vad jag vet därnere.) Med tanke på det upphetsade språkbruk som den här gruppen normalt använder har jag en känsla av att den skulle ha väldigt svårt att samarbeta med OR (eller någon annan över huvud taget). Däremot är ju ‘peru-kommunisternas’ husgud Mariátegui klart läsvärd.

Jag var inte på konferensen Marx2013 (kanske kan titta på ABF play, där finns visst föredragen), men OR var där och var kritiska och rapporterar om det i tidningen. Och det är lätt att förstå, en del akademiska Marx-forskare har en tendens att halka iväg i konstiga resonemang. En sak jag generellt vill framhålla som ett varningstecken om man exempelvis läser en bok om Marx är om författaren försöker blåsa upp motsättningar mellan Marx och Engels, eller påstår att Engels inte förstod eller kanske till och med förvanskade/förfalskade en del av Marx’ verk. Det senare hörde jag muntligt en gång från en person som påstod sig ha läst Marx’ samtliga verk. Då handlar det om att splittra och sedan förstöra arvet efter Marx, inte kritisk läsning. En positiv recension av en positiv bok om Engels finns för övrigt i Aftonlövet, även om boken det handlar om inte verkar helt invändningsfri.

Falska företagare

Nej, det gäller inte företagare som uppträder bedrägligt på något sätt, utan om arbetande människor som  tvingas registrera sig som företagare med F-skattesedel trots att de inte vill. Den intresserade bör titta närmare på den här bloggposten hos doktoranden i ekonomisk historia, Erik Bengtsson.

Det visar sig att fenomenet inte är nytt och Bengtsson citerar ur en del forskning om falska f-skattepersoner. Bland annat återger han synpunkten från forskaren Annette Thörnquist att …

… falska f-skattare är ett fenomen som är särskilt vanligt i tider av massarbetslöshet och svaga förhandlingspositioner för löntagarna. Fenomenet är dubbelt: det är en metod för exploatering, men också en överlevnadsstrategi för arbetare.

Den fackliga strategin har varierat. Hur handskas man med människor på arbetsplatsen som till sin funktion är vanliga knegare men som formellt är egna företagare? Mitt gamla fack började rekrytera företagare för en del år sedan. Då återgick man egentligen till en tradition som fanns innan de moderna tjänstemannafacken växte fram under mellankrigstiden. Tidigare fanns det kontoristföreningar där såväl lönearbetare som företagare kunde vara medlemmar. Eftersom, som det påpekas ovan, inte bara handlar om utsugning utan även överlevnad, vore det dumt av facket att automatiskt stöta bort de här människorna.

Förlustdelning (?)

Jag hade ett tidigare inlägg om hur folk hänger med huvudet på grund av dåliga framtidsutsikter, bland annat exemplifierat av hur metall på SSAB i Luleå gått med på lönesänkningar. I det läget stod motsvarande fack i Oxelösund emot, men nu har tydligen motståndet brutits genom en sorts kringgående rörelse.

Fackklubben på SSAB i Oxelösund har nu kommit överens med företaget om en form för krisavtal. Det blir individuella avtal som var och en kan säga ja eller nej till.

Det blir nästan roligt om det inte var så tråkigt:

I går skrev Dagens Arbete att facket på SSAB begärt lokal förhandling med företaget. De såg uppmaningen att skriva på individuella krisavtal som ett brott mot kollektivavtalet. Klubben hade ju sagt nej under ett medlemsmöte i förra veckan. Skälet till att säga nej då var att det inte fanns en garanti för att lönesänkningen skulle betalas tillbaka till medlemmarna när det går bättre för företaget. Emil Carlsson berättar att den nya överenskommelsen inte heller innehåller någon garanti för återbetalning. Men ”det finns en möjlighet” att få tillbaka pengarna genom vinstdelningssystemet, om tiderna vänder.

När facket biter till så känns det! 

Tja, de stålarna lär man få titta i stjärnorna efter, misstänker jag. Jag har alltid varit skeptisk till vinstdelningssystem – de innebär förmodligen oftast småsmulor i goda tider men stenhårda krav på ”förlustdelning” när det är dåliga tider. Och hur många metallare på SSAB vågar säga nej till sämre villkor om det kan medföra att de hamnar på listan över folk som åker ut först nästa gång det blir tal om personalminskningar?

Kommentarer spärrade – av goda skäl?

Artikeln är inte öppen för fler kommentarer står det i slutet av en artikel i tidningen KA, Kommunalarbetaren. Det kan man förstå – att kommentarerna är spärrade alltså. Innehållet är sådant att man kan misstänka att många kommunalare skulle ha tagit tillfället i akt att ösa ur sig vrede, förakt och skällsord.

Europafackets nye generalsekreterare, Bernadette Ségol, tycker att de nordiska facken borde visa sin styrka genom att när så krävs demonstrera på gator och torg. Hon anser att de nordiska facken har blivit för mycket en del av systemet. Det håller inte Wanja Lundby–Wedin med om.

– Vår styrka är att vi i partssamverkan kan sitta runt ett bord med arbetsgivarna och försöka bli överens. Att då ge sig ut och protestera kan tvärtom försvåra en lösning som vi kan enas om, säger hon.

Enligt Wanja Lundby–Wedin är förutsättningarna väldigt olika för fackligt arbete i norden jämfört med stora delar av övriga Europa.

– Vår förhandlingsmodell gör att arbetsgivarna är våra motparter. I stora delar av övriga Europa finns ingen sådan samverkan mellan parterna. Där är det politikerna som blir motparten. Då är det mer naturligt att försöka påverka genom demonstrationer och protester på gatorna, säger Wanja Lundby–Wedin.

Ja, med den attityden är det inte konstigt att försöken från kommunalanställda att ta konflikt för bättre löner inte blev så lyckade. Wanja Lundby–Wedin ägnar sig åt ‘samverkan’ över förhandlingsbordet och kan inte ens ta strid mot politiker som öppet motarbetar LO:s och förbundens medlemmar. Är det fel att säga att Lundby-Wedin, Löfven och liknande figurer är ”för mycket en del av systemet”? I romanen Sverige 2017 är Kommunal en del av upproret mot det rådande systemet. Skall facket spela en progressiv roll är det dags att man tar sig samman ganska snart, innan organisationerna har malts sönder.

(Jag fick hänvisning till artikeln av Jan Wiklund som nämnde den i en kommentar till den här bloggposten av Lena Sommestad.)

Fackets betydelse, stölder, sjukfuskande (?) företagare

Några USAmerikanska sociologer har försökt räkna ut vad facklig organisering betyder för jämlik/ojämlik lönesättning. 1973 var 34 procent av arbetande män och 16 procent av kvinnor i den privata sektorn i USA organiserade. 2007 hade detta minskat till 8 respektive 6 procent. Samtidigt har löneskillnaderna ökat våldsamt under samma tid. Föga förvånande kommer forskarna fram till att tiotals procent av de ökande löneskillnaderna kommer av den fackliga nedgången (skillnader i utbildning är en annan viktig faktor).

“In the early 1970s, unions were important for delivering middle class incomes to working class families, and they enlivened politics by speaking out against inequality,” said Western. “These days, there just aren’t big institutional actors who are making the case for greater economic equality in America.”

Man kan tala om mer orättvisa skillnader, eller hävda att de är rättvisa eftersom de skulle återspegla vad ”marknaden” tycker. Men som jag tidigare hävdat, och fortsätter att hävda, så leder det här till snedvridningar i ekonomin: inkomsterna koncentreras hos ett fåtal som mest är intresserade av spekulation, och de massor som bär upp den konsumtion som håller systemet igång har helt enkelt inte råd. De senaste kriserna bör ses i ljuset av den här ekonomiska pressen mot vanliga arbetande människor.

Men de slår tillbaka. Jag tycker inte det är OK att stjäla på jobbet, men uppenbarligen har många i USA känslan av att om företaget inte vill betala rimlig lön så kan man kompensera detta genom att bära iväg en del av dess tillhörigheter för egen räkning.

– Vi är i en ekonomi som är fylld av desperation, säger analytikern Howard Davidowitz till USA Today. Människorna är desperata. Vissa har inte fått löneförhöjningar eller bonusar under flera år och känner sig bedragna. Då tänker de att det här är ett sätt som de kan få tillbaka lite på. En stor del av stölderna från arbetstagarna kommer just från den attityden: Jag är underbetald, jag jobbar för mycket, jag borde få mer.

Man får den personal man betalar för, så verkar moralen av detta vara. Eller omoralen kanske? – Jag antar att främst anarkistiskt inriktade personer tycker det här är OK: ”stjäl från dom som stjäl från dej!” Men då har vi ju en borgerlig lösning à la ”satsa på dej själv!” som inte kan lösa några långsiktiga problem. Är man marxist tänker man i andra banor.

Många småföretagare är säkert inte marxister. Men innebär inte det här att de faktiskt har avslöjats som fuskare av mäkta stort format:

Egenföretagarna sjukanmäler sig bara hälften så ofta som för ett år sedan. Förklaringen är att karensdagarna i deras sjukförsäkring utökats från en till sju dagar.

De senaste tolv månaderna sjukskrev sig 16 000 företagare, jämfört med 31 0000 under den föregående 12-månadersperioden.

Kan folk som är döende i cancer jobba så bör väl en småföretagare klara av det också? Sveriges Radio:

Catrin Mattsson, politiskt sakkunnig på näringsdepartementet, är inte lika förvånad över minskningen men hon betonar att regeringen kommer föreslå förändringar i antal karensdagar.
– Vi vill öka flexibiliteten, säger Catrin Mattsson.

‘Flexibilitet’ – kan det vara ett kodord för att småfolk skall springa som hysteriska kaniner när storpamparna visslar och klappar i händerna? Det kan vara det här som gör att tanken om anti-monopolistiska fronter dyker upp. Valet är egentligen småföretagarnas: vill de försöka sig på enighet med storkapitalet som ändå ofta behandlar dem som skit och förbrukningsvara, satsa på någon sorts nyfascism under Behring Breiviks fana, eller bli en del av en stor folklig enhetsfront som försöker få permanenta lösningar på de här problemen i stället för ett elände utan slut i sikte?

Bra med facket

En skribent hos Real-World Economics Review påtalar varför det är bra med facket. Som bekant är det dåligt ställt med facket i USA, men den städerska som uppger sig ha blivit överfallen av gåsleversocialisten Strauss-Kahn är fackligt ansluten och har fått stöd från sin organisation. Annars är de anställdas ställning inte särskilt stark i USA, och i artikeln påpekas att IMF generellt kräver sämre rättigheter för de arbetande. Kanske just facket gjorde skillnaden i det här fallet, att hon vågade anmäla händelsen och får det till en rättssak.

Det skulle ju vara en historisk ironi om en av hövdingarna för försvaga facket-linjen går på pumpen genom våldtäkt på en fackansluten städerska. Vi får väl anta att flitiga myror just nu springer i maktens korridorer för att få den där gynnaren fri på något sätt, men man kan ju hoppas att det för en gångs skull misslyckas. En del av försvaret för honom ser inte så trevligt ut, och att försvaras av den franske pop-”filosofen” Bernard Levy-Strauss borde nästan vara som en dödskyss. (Samme kille som var ideolog för NATO:s krig på Balkan och nu senast i Libyen.)