Om filosofi är svår att förstå …

… kan dessa ord av super-filosofen Immanuel Kant (1724-1804) tjäna som tröst och vägledning:

Om denna plan, som jag utger som prolegomena inför all framtida metafysik, i sin tur av någon uppfattas som dunkel, så må denne betänka att det ju inte är nödvändigt att var och en skall studera metafysik.

Glasklart!

Olika filosofer i regnet

Har en känsla av att jag har lagt upp den här bilden tidigare, men den är rolig så i så fall får det bli en repris.

Först har vi skeptikern, som är misstänksam mot allt. Sedan peripatetikern som filosoferar medan han vandrar omkring. Cynikern kan utmärkas av ett förakt för det enkla/dumma folket. Eklektikern är öppen att plocka idéer från olika håll. Stoikern tar livet som det kommer. Epikurén tar helt enkelt vara på tillvarons små glädjeämnen.

Tre samhälleliga tillstånd

En filosofie doktor i Kanada vid namn Josh Moufawad-Paul har skrivit en behändig liten bok (150 sidor och i fickformat) med titeln Austerity apparatus. Jag har ingen bra översättning till det, kan ‘åtstramningsapparaten’ duga? Nedan följer en blandning av tankar från författaren och från mig själv. I boken särskiljer han på tre olika …

… regulative functions of the capitalist state of affairs: a state of social peace, sometimes called the welfare state; a state of anxiety, sometimes called neoliberalism; a state of emergency, sometimes called fascism. Today’s austerity apparatus emerges in a state of anxiety, promising a state of emergency while mobilizing its discontents to focus only to a state of social peace rather than challenge the state of affairs as a whole. (Min kursivering.)

Det här är intressant, och kanske användbart när vi tittar på utvecklingen i de gamla industriländerna de senaste årtiondena, och hur de kan utvecklas framöver. Altså: Mer eller mindre socialdemokratiska välfärdsstater glider över i den neoliberala oron och kaoset, och bortom denna hotar fascism av något slag.

Grunden för alla dessa tillstånd är kapitalismen, en kapitalism som har förmågan att hela tiden byta form men ändå just i grunden vara densamma: ett samhällssystem där målet är utvinnande av merarbete/mervärde. Detta orsakar självfallet kriser och motstånd. Stora delar av Jordens arbetarklass lever i permanent armod. Men Moufawad-Paul skriver också om en ”återproletarisering” som hotar arbetarna i de gamla industristaterna och kan orsaka reaktioner från dessa. ‘Åtstramningsapparaten’ blir ett sätt för systemet att försöka avleda motståndet från sin egen kärna (utvinnandet av mervärdet) och i stället rikta missnöjet mot mer ofarliga delar av systemet.

Under de senaste årtiondena har olika rörelser uppstått som ibland varit rätt omfattande, men som stämmer på författarens uppfattning: Attac, Occupy, gula västarna har tillfälligt kunnat skaka om politiken, men åtminstone de två första har inte slagit igenom på allvar som hot mot systemet. Hur det blir med de gula västarna återstår att se.  I stället för att slå ner kapitalismen och bygga ett mänskligare system så söker sig missnöjet tillbaka mot det socialdemokratiska förflutna (i ett läge när socialdemokraterna har blivit nyliberaler och folkhemstanken i länder som Sverige förvaltas mest av sverigedemokraterna!).

Somliga älskar dessa massrörelser, men Moufawad-Paul är kritisk. Han har skrivit mot ”movementism” i andra böcker. Inte för att han ogillar folkligt förankrade massrörelser, utan för att de har inbyggda svagheter.

Ett fel i lösa massrörelser kan vara oklara mål eller mål som inte inriktas på lösning av grundläggande problem (= som inte tar itu med kapitalismen som grunden till problemen), ett annat är att en bra ledning saknas. Som varande maoist föredrar Moufawad-Paul givetvis en maoistisk ledning (som hemma hos honom heter PRC/RCP). Men skall man döma av vad han har skrivit på annat håll är han öppen för konkurrens mellan olika organisationer och politiska uppfattningar på den socialistiska sidan. Så småningom kommer de som har felaktiga uppfattningar att sållas bort i kampen. (Det var ungefär detta som hände i de ryska och kinesiska revolutionerna, där det ena alternativet efter det andra föll så att säga på eget grepp, medan kommunisterna satsade på en bra linje och till slut var ensamma kvar som vinnare.)

Boken är alltså denna: Josh Moufawad Paul Austerity apparatus Kersplebedeb, Montreal 2017. Andra böcker av honom är The Communist necessity och Continuity and rupture. Man behöver inte hålla med om allt (jag har vissa tvivel om den västliga maoismens förmåga att få massomfattning exempelvis) för att finna en del intressanta och användbara tankar här.

Hur rösta i höst? Ger den dialektiska filosofin vägledning?

(Här är ett inlägg som är alldeles för långt och pratigt och som jag petat på till och från ganska länge med. Dock är det inte färdigt, men det kanske beror av att man knappast kan skriva kort och komplett i detta ämne. Den som vill ha en auktoritativ tolkning (?) av hur man skall förhålla sig till kommande val har en länk till Kommunistiska Föreningen nedan.)

För några vecka sedan skrev en läsare och frågade detta:

Du har ju ett gott öga till maoismen och skulle vilja föreslå ett inlägg från dig om följande: Hur ställer sig MLMTT enligt ditt förmenande till höstens val? Var går huvudmotsättningen?

MLMTT är Marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, en etikett som nog inte använts på många år. Idag heter det MLM, Marxism-Leninism-Maoism, en riktning som är stor i några länder i Asien men inte har mycket stöd i Europa. I Sverige är det vad jag vet bara två små grupper som kallar sig maoistiska, och de är (tror jag) inte särskilt vänskapligt sinnade mot varandra. Dels har vi Kommunistiska Föreningen, dels peruanerna bakom Maoistiskt Forum. Den förra mest i Stockholm, den senare mest i Malmö. (Har jag fel så skriv och rätta mig.) Den förra skriver på normal läsbar svenska på sin hemsida (här talar de om hur du skall rösta i valet), den senare tröskar på i en stil som känns rätt jobbig.

Vår läsare bifogar några förslag till huvudmotsättning:

Folket mot SD?
Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Folket mot EU?
Folket mot Nato?

Utifrån huvudmotsättningen: Var skall rösten läggas? Skall man överhuvud taget rösta?

För att få ordning på det här får vi först se vilka viktiga typer av motsättningar som finns i den dialektiskt-materialistiska filosofin. För pratar vi motsättningar så pratar vi dialektik. Bör dock påpekas att det står lite olika termer på olika ställen, även om de avser samma sak. Hos Mao (i Om motsättningar) är termerna huvudmotsättning respektive sekundär motsättning. I Marxistisk uppslagsbok är det däremot grundläggande motsättning respektive huvudmotsättning. Jag använder dessa senare termer. Först är det alltså:

Grundläggande motsättningar
Den grundläggande motsättningen finns i ett ting från dess början till dess slut. Betraktar man det kapitalistiska systemet som ett ting så är den grundläggande motsättningen den mellan proletariat och bourgeoisie. Det finns en flertal andra grupper, men det är de två huvudklasserna som driver utvecklingen medan de kämpar om resultatet av samhällets arbete. Klasskamp alltså. Den kampen fortsätter tills proletariatet tagit makten, eller det inträtt någon katastrof så båda klasserna går under.

Sverige är inget undantag här. Vilka kriser och motsättningar vi än har inför ögonen så är de ur långsiktig synvinkel tillfälliga jämfört med motsättningen mellan arbete och kapital. (En otäck reflexion dock: klimatkrisen skulle kunna bli så allvarlig att den faktiskt tar över som grundläggande motsättning mellan hotet om förintelse och våra möjligheter att överleva.)

Huvudmotsättning
När det inte händer något annat mycket viktigt är den grundläggande motsättningen också huvudmotsättningen. Om det däremot gör det, exempelvis under krig, kan klassmotsättningarna tonas ned till förmån för andra prioriteringar. Kampen mot fascismen i Europa under Andra världskriget, och Kinas försvarskrig mot Japan, är exempel där olika klasser samarbetade mot en yttre fara. När den faran är avvärjd kan man återgå till att klasskampen igen.

Ytterligare några termer böra vara i åtanke:
Antagonistiska respektive icke antagonistiska motsättningar, samt
kvantitativa respektive kvalitativa förändringar.

Antagonistiska motsättningar är i princip olösbara om inte den ena parten på något sätt slår ner och besegrar den andra, det kan alltså gå våldsamt till. Krig, uppror, våldsam klasskamp, strider mellan folk, etniska grupper, fotbollsligister …

Är motsättningen icke antagonistisk bör det kunna gå att hitta lösningar genom att de inblandade på ett fredligt sätt pratar med varandra och kommer överens. Normalt bör motsättningar inom arbetarklassen vara av den typen, såvida inte …

… vi får en otrevlig förändring så att en ganska obetydligt motsättning kan växa och bli destruktiv, explosiv. Här har vi de kvantitativa och kvalitativa förändringarna. Det finns en motsättning (som mellan protestantiska och katolska arbetare på Nordirland) som är ganska liten i början. Men så växer den genom agitation allt mer, motviljan och ilskan växer kanske först i små steg tills det sker en häftig kvalitativ förändring: icke-antagonismen slår om till antagonism, och folk börjar bokstavligen slå ihjäl varandra i stället för att bara skrika skällsord åt varandra.

Eller om man tar svenska arbetare som blir alltmer kritiska mot stor invandring driven av politiker och aktivister utan att arbetarna själva får säga vad de tycker – där kan en tyst opinion växa under lång tid utan att det märks i officiella media (eller bara avfärdas och hånas), men plötsligt bryter missnöjet igenom. De etablerade politikerna har inte full kontroll över LO längre. Ännu så länge kan detta kanaliseras genom hur folk röstar, men det finns också grupper som är redo för hårdare tag.

Peru-maoisterna i Malmö vet i alla fall vad de anser! Bilden härifrån.

Låt oss se på förslagen, och så ger jag några synpunkter som ingen människa utom möjligen jag själv tar på allvar:

Folket mot SD?
Först måste vi veta vad som avses med ”folket”.  Jag kunde naturligtvis ha frågat, men chansar på att det avser en modernare version av det folk som stod mot monopolkapitalet, om vi pratar marxist-leninistiska från 1970-talet. Idag skulle man kunna prata om ”en-procenten” som står emot alla andra, alltså arbetarklass, småföretagare och andra grupper som inte tillhör de extremt rika och mäktiga.

Eftersom SD har ett så stort genomslag numera så är ”folket mot SD” inte rimligt. Stora delar av folket ingår ju i SD-sfären på grund av vänsterns vettlösa politik. Ledningen för SD är ju något annat än partiets mer eller mindre sympatiska sympatisörer, men om jag formulerar det så här: bara för att X är otrevlig behöver man inte rösta på Y som är en idiot. Alltså: finns det arbetarfiender i SD så är det inget argument för att rösta på arbetarfiender inom andra partier.

Om SD skulle bli ena sidan i en huvudmotsättning förutsätter nog det att partiet lyckas införa diktatur och sedan stöter sig med nästan hela folket.

Undrar om fackbossarna ställer upp på det här? – Är tveksam till det. En del av dem kan väl närmast ses som representanter för bourgeoisin. Det är nog ingen tillfällighet att förslag att inskränka strejkrätten kommer under en tid när det inte är så mycket strejker. Då törs man sticka fram nosen och tafsa på strejkrätten – arbetarna verkar ju passiva!

Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Här har vi faktiskt en version av den grundläggande motsättningen: folket mot monopolkapitalet och dess regering. Den finns vare sig det är val eller inte, den är antagonistisk. Den löser man inte genom att rösta, utan genom att avlägsna monopolkapitalet. Den motsättningen måste ständigt bevakas. Nu står möjligen nästa stora gris … förlåt, kris skall det vara … för dörren och kapitalet kommer att utnyttja sina politiker för att i största möjliga mån låta folket betala notan.

Folket mot EU?
Om man inte bryr sig om kapitalets nationalitet, utan bara ser på motsättningen mellan arbete och kapital så är detta en grundläggande motsättning. Folket i EU mot kapitalet i EU. Och inte hjälper det att rösta här heller. Omröstningen där vi tack och lov slapp euron är ett undantag, men EU-parlamentet som positiv kraft kan vi glömma. Möjligen kan det användas som avstjälpningsplats för avdankade nationella politiker.

Folket mot Nato?
Det är inte en huvudmotsättning just nu, inte grundläggande heller även om NATO är ett förbund av kapitalistiska stater som ibland bär sig våldsamt åt. Om däremot NATO skulle uppträda aggressivt just mot Sverige kan det bli en huvudmotsättning. Likaså om NATO försöker dra oss in i krigiska förvecklingar med Ryssland. I det sista fallet är det mycket allvarligt och gör att det mesta andra måste stå åt sidan. (Om det skulle bli en folkomröstning om NATO, vilket nog NATO-politikerna i Sverige försöker undvika, kan det faktiskt vara idé att rösta – jämför euro-omröstningen.)

Slutfundering:
Frågan om vi skall rösta kommer väl före frågan vad man i så fall skall rösta på. Om alla realistiska alternativ (sådana som kan få platser i de parlamentariska församlingarna) är kass är det ju meningslöst att rösta. Jo, man kan ju lämna en blankröst eller ogiltig valsedel om det känns motigt att överhuvud taget inte rösta. Rösträtten är ju inte en gåva från överheten, utan något som folket fått kämpa sig till. Ett lågt valdeltagande kan åtminstone störa valets legitimitet, fast jag tror att politikerna inte bryr sig om det så mycket. Och jag gissar att häftiga reaktioner ute bland folket dag ut och dag in smäller högre – så det hörs in i Riksdagen – än några röstsedlar vart fjärde år.

Flöjtkråkor, konkurrens och lite annat

Redan för tio år sedan, i det första inlägget på den här bloggen, var jag inne på ämnet evolution och filosofi. Då handlade det om Frans de Waals forskning på apor.

Levande apor var det länge sedan jag såg, det var väl vid apberget på Skansen kanske, men fåglar syns ju dagligen. De är ju trevliga att se på och höra. Undantag finns, men det gör vi ingen affär av just här. Att de enligt modernare forskning härstammar från dinosaurierna gör ju inte saken sämre. Att se en flock stadsduvor som knallar runt på ett torg är som att se en grupp smådinosaurier. Fascinerande!

Det finns ju en massa fågelarter som ser väldigt olika ut, men i grunden tänker man väl sig att de ändå är rätt lika. Men nu har jag läst en understreckare i Svenskan, ‘I huvudet på en härmande ­flöjtkråka’. Det är en fågelart som jag aldrig hört talas om tidigare, men i sitt hemland heter den Australian magpie. Borde väl i så fall bli ‘flöjtskata’ i stället för ‘kråka’, men den kanske är närmare släkt med skatorna? Rimligen bör den ha en massa varierande namn på aboriginernas språk också. – Det finns en del bilder och filmer på nätet med denna remarkabla fågel. Sök på Australian magpie.

Hittills har mycket av den biologiska forskningen, inklusive ornitologin, styrts av uppfattningar från norra halvklotet. Men fåglarna i Australien har en annan utvecklingshistoria:

Det var i den del av östra Gondwana som med ­tiden skulle bli Nya Zeeland och Australien som sångfåglarna – tättingarna – utvecklades och så småningom, för sisådär 60 miljoner år sedan, spreds över klotet. Världens första fågelsång hördes således i de skogar, relikter från Gondwana, som ännu finns kvar som fragment i södra och östra Australien respektive Nya Zeeland.

Den geologiska utvecklingen av Australien resulterade under årmiljonerna i ett torrt klimat med utbredning av eukalyptus, något som kom att få avgörande betydelse för fågelfaunan vilken samevolverat med de blommande träden. Antagandet, stärkt av nya rön, är att det ytterst var den kärva naturen som befordrade samarbete mellan fåglarna vilket i sin tur manifesterades i alltmer komplexa sociala strategier, sexualsystem och sångskicklighet.

Notera det där med ”samarbete”. Det är inte samma sak som en skoningslös kamp för tillvaron, där individerna alltid trampar ner varandra för att överleva. Darwin hävdade att de bäst anpassade överlevde (”the survival of the fittest”), men det vulgariserades till idén att de starkaste överlevde – och det är ju inte alltid samma sak. Men det passade i en engelsk råkapitalistisk och kolonialistisk tid. (Men, som framgår av artikeln: det kan hända olyckor så att fåglarnas samverkan bryter samman och förbyts till terror. Ibland är fåglarna nästan som människor, tyvärr.)

Ungefär femton år innan Darwins epokgörande verk om arternas uppkomst publicerades hade en ung tysk, Friedrich Engels, omkring årsskiftet 1843-1844 skrivit om konkurrensens fördärvlighet: 

… allting strålar samman i konkurrensen, så länge privategendomen består. Den är ekonomens huvudkategori, hans älsklingsdotter som man ständigt daltar och kelar med – och se nu på, vilket medusahuvud som kommer att växa fram.

Privategendomens första konsekvens var klyvningen av produktionen i två motsatta sidor, den naturliga och den mänskliga. Jorden, som utan människans fruktbringande insats är död och steril, och den mänskliga aktiviteten vars första betingelse är just jorden. Vi såg vidare hur den mänskliga aktiviteten åter upplöstes i arbete och kapital och hur dessa sidor ånyo fientligt konfronterade varandra. Vi hade alltså redan kampen mellan de tre elementen, i stället för deras ömsesidiga samverkan. Nu kommer därtill att privategendomen drar med sig uppsplittringen av vart och ett av dessa element. Ett jordstycke ställs mot det andra, ett kapital mot det andra, en arbetskraft mot den andra. Med andra ord: eftersom privategendomen isolerar var och en inom hans råa enskildhet och emedan var och en ändå har samma intresse som sin nästa, så kommer varje jordägare, kapitalist och arbetare att såsom fiende konfrontera sina likar. Genom detta antagoniserande av likartade intressen just på grund av deras likhet har osedligheten hos mänsklighetens nuvarande tillstånd fulländats, och denna fulländning är just konkurrensen.

(Citatet kommer från Utkast till en kritik av nationalekonomin). Jag är inte särskilt bekant med den anarkistiska litteraturen, men jag tror att man även där kan hitta skribenter som kritiserar konkurrensen och hyllar samarbetet. Kropotkin exempelvis. Över huvud taget kan man se hur olika tankebanor utvecklas under den tidiga kapitalismen: strid man mot man, eller samverkan. Hittills har den första tendensen oftast segrat. Det beror nog mer på hänsynslöshet och överlägsna vapen än överlägsen tankeförmåga.

För övrigt påminner det första alternativet om Thomas Hobbes’ tänkta ‘naturtillstånd’ med dess ‘allas krig mot alla’. Hobbes själv erkände att det hela var ett tankeexperiment, men i själva verket ser det ut som en varning för vad som händer om den hämningslösa liberalismen tar över – ett fungerande samhälle blir omöjligt, lösningen blir diktatur. Det var inte det förflutna han skrev om i mitten av 1600-talet, det var framtiden.

Fåglarnas hjärnor (åtminstone i Australien) har utvecklat en god intelligens enligt forskarna. Smartare än chimpanser. Man kan ju tänka sig en alternativ evolution på vår planet: i stället för stökiga hominider så hade fåglar med förmåga att använda redskap och med utvecklat socialt liv blivit den dominerande livsformen!

Om några veckor torde de första flyttfåglarna vara tillbaka för året i Stockholm. Jag förväntar mig att snart få höra ringduvors och skogsduvors dystra hoanden. Som europeiska fåglar kanske de inte är så smarta som antipoderna i Australien. Men trevliga att höra på i alla fall. 

Konfucius och de mänskliga rättigheterna

Det finns inslag i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som är milt sagt irriterande. I alla fall för liberaler som tycker att arbete, tak över huvudet, mat på bordet etc. etc. bara är tjafs. Men varifrån kommer dessa delar av deklarationen? Svaret överraskade åtminstone mig när jag läste en understreckare i Svenska Dagbladet idag. Ove Bring, pensionerad professor i internationell rätt, recenserar en bok om en av deklarationens upphovsmän, kinesen Peng Chung Chang. Denne representerade det Kina där kommunisternas revolution ännu inte segrat (även om man var på god väg). Changs insats var att lyfta in konfucianskt tänkande i rättighetskatalogen:

Det var givet att FN-deklarationen skulle bekräfta de fri- och rättigheter som lyfts fram av den västerländska upplysningen: tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och rättssäkerhet. Det var inte lika självklart att dokumentet skulle omfatta ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Här hörde Chang till dem som insisterade på det. Konfucianismen stod för ­medmänsklighet och individens plikter gentemot samhället, men också för furstens plikter gentemot befolkningen. Den styrande makten måste främja välfärd och social rättvisa. En central passus bland Konfucius yttranden lyder: ”där fördelningen är jämlik råder ingen fattigdom, där det råder harmoni finns ingen knapphet”. Människorna skulle ges ”det som är fördelaktigt för dem”, därmed får fursten ”folkets förtroende” … .

Chang förespråkade i FN-deklarationens artikel 25 vikten av hälsovård, mat, kläder och boende – akuta problem för en stor del av världens befolkning. Han engagerade sig vidare för artikel 23 om rätten till arbete, artikel 26 om rätten till utbildning och en allsidig personlighetsutveckling, artikel 27 om rätten att njuta frukterna av konstnärligt, litterärt och vetenskapligt arbete samt möjligheten att delta i sådant arbete.

Bildresultat för confucius
Kong Fuzi, ”stormästare Kong”, som på latin kallas Confucius.

Alltså verkar det töntigt när liberaler skäller sociala rättigheter för att vara ‘socialistiska’ eller till och med ‘kommunistiska’. Källan skulle i själva verket ligga i Kina för 2500 år sedan, i ett samhälle som genomgick stora förändringar och där filosofer som Konfucius sökte efter regler som kunde skapa stabilitet. Något århundrade senare skulle greker som Sokrates och Platon göra samma sak. En intressant detalj är att Konfucius kan ha formulerat en version av den gyllene principen att man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad. Liknande formuleringar finns inom flera religioner och filosofiska system och kanske kan betraktas som universell.

Under 1900-talet har den konfucianska läran haft skiftande öden i Kina. Dess system har hyllats av somliga och av andra sett som förtryckande och kanske till och med ondskefullt, och en orsak till Kinas efterblivenhet och olyckor. Särskilt under Kulturrevolutionen angreps Konfucius hårt men idag har den kritiken tystnat. Hur man än ser på saken så är gamle stormästaren Kong en gigant i Kinas kulturella historia, och stämmer ovan refererade tankar har han även påverkat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och detta 2400 år efter sin död. Det är stort!

***

En tilläggsreflexion om liberaler och rättigheter. En del liberaler försöker hävda att demokrati, skydd mot godtyckliga fängslanden och liknande är viktigare än mat & husrum. Det låter förföriskt, det är bättre med skydd mot tortyr än förpliktelser att ge människor ordentliga bostäder, för att ta ett exempel. Men hur är det: finns det inte en uppenbar risk att avlägsnande av de sociala rättigheterna kommer att leda till en situation där den liberala staten slänger demokrati och juridiska rättigheter på soptippen för att rädda den härskande eliten från folkets vrede? De olika rättigheterna hänger samman. Avskaffas en grupp faller den andra också, förr eller senare. Och är vi inte nu på väg in i ‘senare’-epoken?

Folklig filosofi

”Litet och ofta fyller snart säcken”. Det är ett talesätt som är nytt för mig, men av samma typ som ”droppen urholkar stenen” eller ”droppen som får bägaren att rinna över” eller ”strået som knäcker kamelens rygg”. Med andra ord folkligafilosofiska insikter om att små obetydliga förändringars samlade verkan på sikt kan leda till stora och kanske våldsamma omslag.

Detta kallas inom filosofin för kvantitativa respektive kvalitativa förändringar. När den ena droppen efter den andra faller (kvantitet), utan att göra synbar inverkan, är stenen samma gamla sten. Men så småningom kommer den nötande verkan av många droppar att göra att vi har en sten med en ny grop i, eller en kopp som är full och rinner över, en säck som det inte går att få i något längre, eller en stackars kamel som har ont i ryggen (kvalitet). Samma process som när du sänker temperaturen på vatten från tio till fem grader celsius – det är fortfarande vatten, fast lite kallare. Men sänk temperaturen ytterligare tio grader, då har den kvantitativa förändringen av temperaturen gjort att det flytande vattnet genomgår en kvalitativ förändring, och förvandlas till ett nytt tillstånd: is.

Snarliknande processer kan ses på många håll. Om några få personer misslyckas exempelvis med sina dyra lån gör det inget för det ekonomiska systemet i stort, det rullar på. Det lilla antalet märks inte. Men om det av någon anledning blir fler som har svårt att betala till bankerna, så många att det märks, kan det utlösa en blixtsnabb reaktion med lånestopp, krav på återbetalningar och mängder av privata lånekrascher som får återverkningar inom hela ekonomin.

Man kan dra hur många exempel som helst av den här typen, där små kvantitativa förändringar så småningom orsakar ett stort kvalitativt omslag. Det kan innebära att systemet där förändringarna sker går under, dör, som när cancerceller breder ut sig i en kropp och gör att den slutar fungera. Eller det kan innebära att ett tillstånd förbyts till något annat, som när is blir vatten eller vatten blir is. Men jag slutar här.

"Spänning och vridning" – dialektisk-materialistisk filosofi

I en tidig artikel, skriven 1843-1844, behandlar Friedrich Engels konkurrensen, och hur den skapar motsättningar mellan grupper och individer och sänker samhällsmoralen. Han använder inte filosofiska termer för kritiken av det liberala marknadsekonomin, men påpekar att:

Vi förintar helt enkelt motsägelsen genom att upphäva den.

(Se Engels’ Utkast till en kritik av nationalekonomin – den är ännu läsvärd.)

Maoistiska filosofer torde vara så sällsynta att de borde kulturminnesmärkas. Detta gäller kanadensaren, doktor Joshua Moufawad-Paul (JMP). Han skrev för några år sedan något som skulle bli en broschyr om den dialektisk-materialistiska filosofin. Arbetet färdigställdes aldrig, men han har lagt ut texten för nedladdning i fem bloggposter. Den sista är här. Titeln är Tension and torsion, på svenska Spänning och vridning. Skulle det vara problem med nedladdning kan jag eposta filerna, det är sex stycken pdf-filer på totalt drygt 1MB. I utskrift blir det 99 sidor med gles text. Om man vill vara riktigt ingående i sitt studium så läser man naturligtvis också de bloggposter som resonerar om texterna.

(Ytterligare lästips: den finns en recension av JMP:s bok The Communist necessity här.)

Vad är ”spänning” respektive ”vridning”? Det första är spänningen i motsättningen mellan samhällsklasser. Det andra är den spiralrörelse som historien uppvisar när det motsatta grupperna nöter sig mot varandra, trycker ner eller förändras av varandra, och byter plats som härskare eller behärskade.

Vad vill JMP med Tension and torsion?

… the aim of this small book is to make dialectical logic, particularly dialectical materialism … coherent without abandoning its potential complexity while, at the same time, arguing for its central importance in revolutionary politics. ( sid 4) … I’m trying to…: tell a story about dialectical materialism that will conclude by connecting it to practical, revolutionary application. ( sid 11)

Det gäller alltså att få fram en filosofi som förklarar och förändrar samhället, ett gammalt välkänt projekt inom de socialistiska/kommunistiska rörelserna. Att förinta motsägelsen genom att upphäva den, som Engels skrev. En intressant baksida av detta är att JMP backar ut från naturvetenskapen och avvisar Engels’ skrift Naturens dialektik. Att den dialektisk-materialistiske filosofen inte har någon särskild auktoritet för att undervisa naturvetare är självklart. Men borde inte den dialektiska filosofin ha en hel del att lära från naturvetenskaper? På senare år har det ju kommit fram forskning om den mänskliga hjärnan som kan vara användbar särskilt för samhällsomvandlare med socialistisk inriktning. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat här.

Annat som uttryckligen sopas ut är det gamla schemat tes-antites-syntes, kvantitativa och kvalitativa förändringar, samt den så kallade negationens negation. Här kan JMP luta sig mot Maos auktoritet. Denne såg motsättningarna som det grundläggande och eviga i dialektiken. Motsättningar kommer alltid att finnas enligt Mao.

JMP beskriver hur dialektisk analys utvecklas ur formell dito. Genom att föra in dialektiken och reformera motsatslagen blir den historiska rörelsen möjlig. Motsatslagen säger att en sak inte kan vara sin motsats. Dialektiken gör att en tidsdimension införs, så att saken över tid kan utvecklas till sin motsats. Här kommer jag att tänka på Arnold Ljungdahls klassiska Marxismens världsbild som skriver om hur 1700-talets mekaniska materialism utvecklas till 1800-talets dialektiska materialism. 

Jag skulle kunna skriva mer här, men i stället rekommenderar jag den intresserade att läsa JMP:s text och fundera själv. Den är inte så komplicerad, men det underlättar nog om läsaren redan har en del bekantskap med filosofi. Författaren är som sagt fackfilosof. Kom gärna med reflexioner, kommentarer eller positiv/negativ kritik!

Mors, έθος, klassmoral

– Höj moralen ungjäkel, annars äter jag upp dej!

Det talas en del om etik och moral i dessa tider. Vad är nu detta? – Svaret som förvånar en del, antar jag, är tvådelat:

  • Dels betyder orden samma sak. έθος är klassisk grekiska, mors (som ‘moral’ härleds ifrån) är klassisk latin. Två olika språk, men betydelsen är ‘sed’, ‘vana’, eller ungefär ‘hur man brukar göra’. När någon klämmer till med frasen ‘moral och etik’ skulle denne lika gärna kunna säga ‘seder och seder’. Och det verkar ju överdrivet.
  • Dels så har orden, som väl framgår av vad som skrivits ovan, inte någon direkt kvalitativ betydelse i termer av ‘gott’ eller ‘ont’.  Seder, vanor och hur folk uppträder i allmänhet kan ju vara av alla möjliga slag. 
Eftersom det i grunden handlar om hur människor uppträder, och människor uppdelas i olika grupper, inträder alltså ett intressant fenomen: olika grupper kan ha olika uppfattningar om vad som är god έθος! Detta kan förklara såväl hur olika personer agerar, och hur de resonerar för att angripa eller försvara olika beteenden. 

En marxist kan peka på hur olika klasser har olika moraluppfattningar, att det inte finns någon moral som ligger utanför klasserna. (Det är en rätt grovt tillyxad uppfattning, men den pekar i alla fall åt rätt håll.) För den skattebetalande underklassen är det omoraliskt att redan svinrika personer i överklassen på olika sätt fixar så att de undviker att betala skatt. För överklassen är det en självklarhet att man ser till att man inte betalar skatt (men gärna samlar på sig statsbidrag, EU-bidrag och liknande). Detta innebär inte att varje enskild individ inom varje klass följer det mönstret, men tillräckligt många gör det för att det skall vara en huvudtendens.

I dessa dagar av permanent kris för kapitalismen kan det vara extra viktigt att granska hur de härskandes moraliska uppfattningar ser ut. Det kan ju vara så att deras styrande moral är rent samhällsfarlig. Och då handlar det om mycket mer än att en del pengar (som ändå kan ersättas utan svårigheter) försvinner i något skatteparadis.