Barbarossa

Den 22 juni 1941 började andra världskriget på allvar. Tyskland angrep Sovjet. Tyskarna trodde att en blixtattack skulle sänka Sovjet. Det fungerade ju på västfronten. De räknade inte med att Sovjet var så redo man kunde vara 1941, och att tyskarna som det visade sig hade skrivit under sin egen dödsdom.

Ett sätt att studera historiska skeenden kan vara att läsa samtida tidningar. I efterhand kan en historisk händelse, som Tysklands Operation Barbarossa, vara lätt att förstå. Småplocket rensas bort i den historiska analysen, det väsentliga tas fram. Men när den dåtida pressen rapporterar om det som hände igår och idag blir det knepigare. Stort och smått blandas på nyhetssidorna, riktiga och felaktiga uppgifter, mer eller mindre insiktsfulla kommentarer, lögner och propaganda. Det är med andra ord som idag. Kan vi idag, med ledning av en morgontidning, radion och TV samt ”nätet” få en omedelbart korrekt och förståelig bild av vad som händer i världen? (”Nej”, säger jag.)

Jag kollade Svenska Dagbladets historiska arkiv för två dagar, 22 och 23 juni 1941 och plockade några rubriker och delar av artiklar. Vi är alltså dels i sista dagen innan krigsutbrottet i öst, och dels i första dagen av Barbarossa.

Stockholmare åker till skärgården med pick&pack, och tydligen med getter också. Ingen känsla för att nästa fas av det stora kriget är på gång.
Men moralfrågor är alltid intressanta, och dansbaneeländet är naturligtvis viktigt att angripa.
Dock: i öster händer något. Finland mobiliserar. Varför? Tyskarna säger sig inte lägga sig i vad finnarna gör.
Hur som helst: händer det något på slagfälten handlar det inte om Sovjet. Det skulle ju innebära ett tvåfrontskrig i Europa, och den faran är nu ”slutgiltigt undanröjd” säger Deutsches Nachrichtenbüro. Nej, det är England man riktar sig mot. – Nåväl, detta var på gamla midsommarafton, den 22 juni. Låt oss nu se hur sången går den 23 juni!
Jojo, ”bombregn över ryska armeerna”! Angrepp på Finland sägs det också, men jag har för mig att finnarna var i gång med att minera Finska viken redan innan krigsutbrottet.
Och att den tyska fronten gick från Norra ishavet till Medelhavet var klart redan dag ett.
Mitt i storpolitiken hittar vi ledaren för Sveriges Kommunistiska Parti, Sven Linderoth. Tyskarna försökte få SKP förbjudet. Partiet arbetade under svåra omständigheter, men något partiförbud blev det aldrig.

Tunnel under Finska viken på gång?

För drygt ett år sedan skrev jag följande:

En notis i dagens Svenskan berättar om finsk-norska planer att bygga järnväg från norra Finland till Kirkenäs vid norska ishavskusten. Andra änden av järnvägen i södra Finland skulle vara en tänkt tunnel under Finska viken till Estland. Stora projekt, i sanning.

Och häromdagen läste jag en artikel som specifikt tar upp tunneln under Finska viken, ett projekt som skulle kunna dra ihop Helsingfors och Talinn till en region, kanske på samma sätt som den berömda bron antas göra en region av Malmö, Köpenhamn och deras omgivningar. Tunneln och anknutna järnvägar mot norr och söder blir ytterligare en del av Kinas nya ”sidenvägar”. Som de breder ut sig över världen kanske man kan börja tänka på bläckfiskarmar?

Hela projektet beräknas till 23 miljarder €, varav ett kinesiskt bolag är villigt att lägga upp 15 miljarder. Förhoppningar finns att projektet kan vara färdigt redan år 2024. Då får man nog jobba fort, men av artikeln så verkar finnarna så att säga vara med på tåget. Och sedan kopplar man vidare med järnvägsförbindelser genom de tre baltiska staterna ner till hamnen i Klaipeda.

2017 skrev jag om en terminal i södra Finland för tåg mellan Kina och Finland. Att kineserna bygger landförbindelser mot Europa genom Asien är ganska lätt att förstå: dels förkortas transporttiderna, dels blir man mindre beroende av kritiska sjöförbindelser söder om Asien. (Konflikterna i Sydkinesiska sjön handlar mycket om just det, där kineserna försöker hindra att USA kontrollerar lederna och vice versa.) Men förutom detta gör mindre is i Arktis att sjövägen norr om Ryssland – den gamla ”nordostpassagen” – blir mer användbar för sjötransporter. Tydligen kan den trafiken bli så omfattande att det lönar sig att lasta om varor österifrån i Kirkenes och köra söderut genom ödemarkerna. Eller inte.

Kanske transporter norr om Ryssland är ännu lättare att skydda från negativ inverkan av fientliga makter än även landtransporterna genom Asien och Europa. Ryssland bygger ut sin militära kapacitet i Arktis. Möjligen handlar det bland annat om att försvara en kinesisk sidenväg till sjöss i nordostpassagen. Det kan motivera att delar av projektet inte blir så lönsamt.

Undrar om Adolf Erik Nordenskiöld någonsin tänkte åt det hållet när han stod och skådade ut över ismassorna och Vega var infrusen ovanför Sibirien?

Bildresultat för adolf erik nordenskiöld

Finska UD lägger ut arkiv på nätet

Just det, finska utrikesdepartementet har lagt ut en del av sina arkiv på nätet. Man hittar dem här. Det är diplomatiska rapporter från 1918 till 1926, alltså från den nya finska republikens inträde på den internationella diplomatins scen. Jag har bara tittat på ett fåtal poster men jag antar att här finns mycket smått och gott för den historieintresserade. Mycket är ju skrivet på finska, men det finns andra språk företrädda också – exempelvis svenska.

Nedan finns slutet på en rapport från Stockholm 21/6 1918: ”Det är en nedslående sysselsättning att följa med utvecklingen av stämningen i Sverige gent emot Finland, ty man kan ej annat än konstatera att sympatierna på alla håll avtaga.”  Vänstern är arg på grund av inbördeskriget i Finland, högern är arg på grund av Ålandsfrågan.

Om man tvivlar …

… på att Kina har ett stort intresse i Kirkenäs och järnväg genom Finland, som jag skrev om igår, så kanske den här filmen kan skingra tvivlen:

Sedan finns det ju anledning att fundera långsiktigt på vad de kinesiska ”sidenvägarnas” expansion betyder. De underminerar de gamla imperialistiska makterna, de presenteras som ”win win” av optimistiska kineser, men finns det något annat som man bör ta med i värderingen?

Nytt norsk-finskt arktiskt järnvägsprojekt

En notis i dagens Svenskan berättar om finsk-norska planer att bygga järnväg från norra Finland till Kirkenäs vid norska ishavskusten. Andra änden av järnvägen i södra Finland skulle vara en tänkt tunnel under Finska viken till Estland. Stora projekt, i sanning.

Själv såg jag detta redan igår, på Xinhuas twitterflöde. En större artikel finns också. Kan man gissa att kineserna funderar på om det här projektet kan kopplas ihop med deras alltmer växande nya sidenvägar? I och med att sjötrafiken ökar på rutten norr om Ryssland (”Nordostpassagen”) skulle kinesiska sjötransporter kunna lastas av i Kirkenäs och skickas på räls söderut. Om nu tågen kör under Finska vägen kanske det hela kan knytas samman neråt Budapest, när kineserna har byggt nya snabba järnvägsförbindelser från Pireus upp till Centraleuropa.

Kartan som Xinhua använder är uppenbarligen finsk (norska Kirkenäs får heta Kirkkoniemi vilket väl är samma sak på finska) och visar både den järnväg som verkar vara den mest troliga (grönmärkt) och några alternativa sträckningar. Det bästa alternativet ur transportsynpunkt via Nordostpassagen, vid sidan av Kirkenäs, skulle väl vara Murmansk, medan Narvik och Tromsö ligger lite avsides.

Undrar vilken spårbredd man tänker använda? Finland kör med den gamla ryska bredspåriga, Norge har samma som Sverige. För att slippa omställningsproblem vid gränsen mellan Finland och Norge måste man hitta på något smart. Det diskuterades redan 2016, vilket framgår av en artikel i finska Hufvudstadsbladet.

Det kan ju finnas en strategisk kinesisk fundering här också. En sjörutt norr om Ryssland är visserligen ur vädersynpunkt värre än lederna över Stilla havet och Indiska oceanen, men förmodligen är risken för fientliga spärrförsök större i de varma haven. Förutom USA så skulle andra makter, kanske främst Indien, kunna tänkas vilja störa kinesisk sjötrafik på väg mot Afrika och Europa.

Idag hurrar vi för Finland

Idag får vi hurra för hundraårsdagen av Finlands självständighetsförklaring (var det inte Stalin som undertecknade den för Rådsrysslands räkning förresten?)!

På bilden är också en jubilar: Karolina Asplund, född Åkerlund. Gissningsvis är bilden tagen 1920 när hon fyllde åttio år. Antingen är det i hemstaden Åbo, eller i Helsingfors, antar jag. Det är min mormors mor. Grovt räknat borde en åttondel av mina anor vara finnar. Då som medborgare i Republiken Finland, som ryske tsarens undersåtar 1809-1917, eller som svenske konungens undersåtar i den östra rikshalvan före 1809. Vanligast förekom de i trakten omkring Åbo, och i Österbotten, och gissningsvis talade de svenska. (Hrm, ”talade svenska”, härmed avses att de talade östsvenska dialekter, inte att de ‘bröt på finska’ som en del påstår.)

En del svenskar ser/har sett Finland över axeln. Det är dumt.

Bidrag till svensk "kanon"?

Nedan följer citat från Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar. Det handlar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1741-1743. Bakgrunden till kriget var att de styrande svenskarna fått för sig att det var läge att återerövra förlorade områden i öster eftersom det var stor oreda i Ryssland. Det blev en illa förberedd och illa genomförd historia som slutade med ett välförtjänt nederlag. I Finland kallas kriget för ”lilla ofreden” (till skillnad mot ”stora ofreden” som var kriget under Karl XII:s tid).

Vad det gäller Ryssland bör man inte ta något för givet, vilket utgången av detta krig visade. Verkar de svaga idag så kan de vara något helt annat i morgon. Ryssarna kunde ta ytterligare en bit av Finland, det blev uppror mot vanstyret i Sverige (”stora daldansen”) och ryska trupper fördes över till Sverige. För övrigt var min småländske förfader Johan Frisk med i kriget men klarade sig undan med livet i behåll. Det var värre för andra, exempelvis hans häst. Nu över till Verner von H:

 En ljus och solig tid var kommen, och hela Sverige grönskade upp. Ännu stego dock moln i öster, där moskoviterna alldeles invid finska gränsen fortsatte att bygga sitt Petersburg på den forna svenska marken. Mången ung junker, som själv aldrig hade luktat krut, kunde då inte längre hålla styr på värjan i skidan. Några fänrikar drogo till och med blankt framför själva talmansstolen på riddarhuset och ropade på strid.
 – Horn och hans sömniga nattmyssor måste ur vägen! bullrade de krigslystna och slogo stolt på sina hattar, Hatten är frihetens och manlighetens tecken, och den anstår oss.
 Horn och hans försiktiga fredliga ”Mössor” måste slutligen tåga ner från maktens höjder och lämna rum åt de stolta ”Hattarna”.

Ja, när freden kom till Sverige 1721 (”en ljus och solig tid”) kunde Sverige återhämta sig under ledning av fredspartiet, mössorna, och dess hövding Arvid Horn. Det varade i tjugo år. Sedan tog hattarna över och hann dra in Sverige i två onödiga krig innan de fick respass. Deras första försök var alltså det finska kriget som började 1741. (Det andra var Pommerska kriget 1757-1762, ännu ett misslyckande. Gamle Frisk var med där också, överlevde och dog vid 81 års ålder hemma i Eds socken i Småland.)

Hur gick det nu med det finska kriget enligt Verner:

 Och så blev det åter fälttåg, men utan någon tolfte Karl framför leden. Det gick illa med de stolta Hattarnas krig, och när riksdagen kom, voro de unga junkrarna glada att få smyga hem från fuktiga jordkulor och härsket fläsk till det mer ofarliga ordkriget.

När det nu pratas om en svensk litterär ”kanon” så undrar jag om litteratur av den här typen kan passa. Detta innebär inte att jag förespråkar en officiell ”kanon”, eller omvänt tar avstånd från tanken – jag menar bara att god litteratur kan få läsaren att tänka till. För av Verner von H. kan man ju faktiskt lära sig hur idiotiska krigsaktivister kan vara. Särskilt om de är svenskar och får för sig att utmana Ryssland. Läs, försvarsminister Hultqvist! Du bör väl vara vuxen nog att klara av lite svåra ord här och där. Tänk på att Svenskarna och deras hövdingar just var läsebok i historia för skolbarn. Andra delen, där jag plockade citatet, kom ut 1910. Kunde kidsen 1910 klara av det här så borde du också kunna det!

Men jag tvivlar på att dagens aktivisthjältar kommer att vara mer benägna än deras föregångare på 1700-talet att ta ansvar för vad de har ställt till med. ”Stor i orden, liten på jorden” är ett talesätt som passar. Även från kriget i Pommern passade det befälet att lämna manskapet att förfrysas tårna i den tyska leran, men själva smita hem när det vankades riksdag i Stockholm.Om det går riktigt illa nästa gång kanske det dock inte finns något att smita hem till längre, även om man köper skrotmässigt USAmerikanskt luftvärn.

Tillägg, med avdelningen för kuriosa. I Stefan Lindgrens biografi över Lenin (som heter just Lenin) framgår att Lenins mormorsmorfar hette Carl Fredrik Öhrstedt, född i Uppsala det ödesdigra året 1741. Någonstans har jag läst att efter varje förlorat krig mot Ryssland så ökade den svenska utvandringen till just Ryssland! Duktiga hantverkare var välkomna därborta.

Sidenvägen närmar sig

Jag har aldrig hört talas om Kouvola i Finland, men det tycks för närvarande vara ändpunkt för kinesernas ”belt and road” i Norden. Se kartan längst ned! Stället verkar lite udda, men det kanske fungerar bra om omlastningsstation. En detalj slog mig: Finland och Ryssland har samma spårvidd för sina järnvägar, men har Kina det också?

Alltså, svenska politiker och affärsfolk: sidenvägen närmar sig, gören bot och bättring!

Den röda pricken är det enda Kouvola som datorn hittade.