Hur man blir ovän med de flesta

Jag bläddrar i en antologi med uppsatser om kommunalpolitik i Stockholm efter Andra världskriget. Där citeras, på tal om utbyggnaden av daghem, en intervju med dåvarande folkpartistiska finansborgarrådet P-O Hansson. Enligt Dagens Nyheter kunde Hanssons åsikter sammanfattas som följande: ”Låt fruarna stanna hemma. Utländsk arbetskraft blir billigare.”

Detta var 1969 det. Somliga blev upprörda. Hansson hade inte hängt med sin tid helt enkelt.

Här har vi flera intressanta saker att fundera på:

Folkhemsnostalgikerna. Jag uppfattar sådana som människor som ser femtio-sextiotalen som guldåldern. Det var den stora hemmafru-epoken (även om en massa tanter i själva verket jobbade utanför hemmet utan att det officiellt märktes så mycket). Men kan dagens folkhemsnostalgiker tänka sig att återuppliva hemmafrun och ersätta kvinnor i arbetslivet med utlänningar, även om de senare skulle vara billigare? Jag uppfattar nostalgikerna som i stort sett invandrarfientliga, så det kan bli svårt att få ekvationen att gå ihop.

Folkpartiets dödslängtan. Här lyckades en ledande folkpartist stöta sig med många pigga fruntimmer som gärna jobbade utanför hemmet under ordentliga reglerade förhållanden (eller känner sig jagade att göra det eftersom levnadskostnaderna börjar göra det svårt att hålla igång ett flerpersonshushåll på bara en lön). Ungdomsförbundet ville att Hansson avgick. Den liberala pressen i form av Expressen var arg.

Men det var ju också så att FP var ett stort arbetarparti under några årtionden, men i frågan om tjänstepension i slutet av femtiotalet gick man emot Allmänna Tjänstepensionen ATP och lyckades därmed stöta bort många av sina arbetarväljare. Och i mitten av sextiotalet kom ateister och sexliberaler och när de varit i farten ett tag så tröttnade många av partiets religiöst sinnade anhängare. Därmed var stora delar av partiets väljarbaser underminerade, och man förvandlades så småningom från ett rätt hyggligt socialliberalt parti till vad det är nu. En ganska otrevlig opportunistisk vingel-pelle inbegripen i ett långdraget plågsamt politiskt självmord, genomfört genom ivrigt trampande på anhängarnas känsligaste tår.

Man kan jämföra med det krympande Bondeförbundet/Centerpartiet: det partiet har backat inte bara på grund av egna politiska fel utan för att den ursprungliga väljarbasen – småbrukare och annat småfolk på svenska landsbygden – rensats bort av teknisk utveckling och ekonomiska konjunkturer. Jag tvivlar på att Annie Lööf och resten av ledarna i C vet vad som är fram- och baksidan på en gödselstack!

Jag letade på nätet efter en FP-valaffisch som jag minns från för länge sedan, föreställande en yngre qvinnsperson som längtande tittar ut genom ett fönster. Detta a propå hemmakvinnor som längtar ut i det stora livet. Hittade den inte, men däremot några andra.

Det är bra att tänka själv och stå för sin åsikt – men det behöver ju inte betyda att jag har rätt och alla de andra har fel! Och, filosofiskt och realistiskt sett: finns verkligen något sådant som en helt egen åsikt?

Och boken? Jo, den heter Stockholm blir välfärdsstad. Kommunalpolitik i huvudstaden efter 1945. Stället jag citerar finns på sid. 131

En kul (?) FP-affisch. Vet inte året men antar att det bör vara rätt tidigt trettiotal, innan man uppfattade snarliknande och rätt otäcka paroller från ett sydligt grannland: Ein Volk, ein Führer.

Nu igen

För nästan fyra år sedan skrev jag ett par inlägg mot bakgrund av att misstänkta nassetyper gett sig på ett Ung Vänster-arrangemang i Farsta i Stockholm (här och här) och kläckte en misstanke om att vissa borgerliga politiker gärna ser stormtrupper i aktion. Nu är det visst samma historia igen, med en folkpartist som stödjer ett liknande överfall, men nu i Sundbyberg. Är man snäll kan man kalla det för väldigt dåligt politiskt omdöme. Är man väldigt misstänksam funderar man på om det är en trend, där folkpartister alltmer omfattar de delar av liberalismen som de klassiska nazisterna gjorde till sin. Extrem konkurrens och våld mot motståndare, extremt lögnaktighet och hyckleri. Det är klart att fina liberaler kan hojta om att de inte gillar våld, det är andra som är våldsamma, fina liberaler smutsar inte sina händer med sådant … men nu har i praktiken en FP-politiker uppmuntrat just de våldsamma, och är det medvetet eller ren dj-a dumhet?

Det är faktiskt upp till ledningen för Folkpartiet att ta hand om den här frågan och rensa upp – eller att inte göra det och därmed ytterligare stärka misstankarna om att grupper inom FP gärna ser nassar som nyttiga stormtrupper mot politiska motståndare.

PS. Mer om Sundbybergsfallet här. DS.

Tips för historieuppsatsförfattare

Angående Carl Bildts misslyckade landningsförsök i Kabul för några dagar sedan såg jag en toker som i en kommentar någonstans hävdade att det var ”vänsterns” motvilja mot Sovjets nederlag i Afghanistan som gjorde att man nu gladdes över att Bildt och hans kumpaner också håller på att misslyckas.

Sanningen är naturligtvis mer komplicerad än så (till att börja med måste man definiera vad som menas med ”vänster”). Det här kunde vara ett lämpligt ämne för en student som plitar på en uppsats i historia. Gå tillbaka till den tid Sovjet ockuperade Afhanistan och studera hur olika politiska grupper och individer i Sverige förhöll sig till detta. Det kan komma fram förvånande resultat.

Det fanns vänsterfolk som kritiserade den afghanska motståndsrörelsen med hänvisning till att den bestod av folk som var väldigt reaktionära och otrevliga (som senare tiders talibaner, kan man tillägga). De kunde också peka på en regim i Kabul som stöddes av Sovjet och som stod för reformer, kvinnofrigörelse och liknande positivt. Det var ganska små grupper, dåtidens moskvakommunister som var på väg ut ur dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det fanns också vänsterfolk som hade en fullständigt motsatt ståndpunkt, som sympatiserade med afghanernas väpnade motståndskamp. Många av dem hade ännu Kina som förebild, men också en bakgrund i Vietnamrörelsen.

Men det finns en intressantare aspekt som borgare idag kanske inte vill höra talas om. Omkring 1980 verkade Sovjet oerhört kraftfullt, det var otroligt att hela sovjetstaten skulle falla ihop bara några år senare. Följaktligen var det en del som anpassade sig. Och här kunde en student i historia göra en insats genom att titta på hur borgerliga politiker och media uppträdde under den tiden. Var det inte folkpartister som försökte stoppa sovjetkritiska konstutställningar i Göteborg exempelvis? Och vad skrev Dagens Nyheters ledarsidestänkare om Sovjet? Det kan finnas en del intressanta saker att plocka fram, så här 25-30 år senare.

(Jaja, Sovjet föreföll var ohyggligt starkt, man gick in i Afghanistan i ett läge när USA började utbilda, beväpna och uppmuntra islamska terrorister i Asien, men så rasade Sovjet. Hur skall det gå för USA som bara för en tid sedan kunde utropa sig till ”den enda kvarvarande supermakten” men som lockades in i den asiatiska fällan man själv skapat? Kommer USA också att ha kollapsat om några år? Skall man då kunna föreslå nya uppsatser om hur svenska politiska vindflöjlar ägnade sig åt anpassningspolitik?


En bild som jag fann på en USA-blogg: deras flagga i oljesmutsigt vatten i Mexikanska bukten.)

Det gäller att ha rätt namn


Det är bråk om en folkpartitant i Olofström i Blekinge som tycker det är OK att samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu har det blivit ännu mer liv för att hon fixat en disktrasa som ser ut som på bilden ovan. Damen ifråga heter Erika Nagy.

Att Erika är en feminim form av det urnordiska mansnamnet Erik är det inget tvivel om, men hur är det med Nagy? Är det i själva verket det ungerska Nagy (tror det uttalas ungefär som Nåttsch) som det rör sig om? Jag kan ingen ungerska men tror mig veta att det är ett vanligt familjenamn därnere och betyder ”stor”. (Sedan finns det vanliga Kiss som låter lite mindre apitligt för svenskar och som betyder ”liten”.) Här verkar det komma en dam med ungersk anknytning – och observera att ungrarna liksom finnarna inte ens är indoeuropeer – och vill att vi skall vara svenskar. Vad tycker våra Sverigedemokrater med sin granitfasta svenskhet om det? Och att blanda ihop svenskhet och disktrasor … kan en sann fosterlandsvän gå med på det?

Världen styrs med ringa vishet


Det skall visst vara något internationellt möte om klimatet i Köpenhamn. Copenhagen får heta Hopenhagen för att liva upp de förhoppningsfulla. Andra är, som bilden ovan visar, mer skeptiska.

En cyniker kanske skulle anmärka att om folket på båten har tur så hinner klimatutvecklingen göra att isberget smälter bort innan det blir krock och katastrof. Men så bra går det nog inte. Hur var det gamle rikskanslern Axel Oxenstierna sa till sin son 1648: ”Min son, du skulle bli förvånad om du visste med vilken ringa vishet världen styres.” (Fritt ur minnet, jag kan inte garantera att varje ord är på rätt ställe.)

På tal om ringa vishet så är fru Sahlin i farten igen. Bilda koalition tillsammans med centern och folkpartiet – partier ”till höger om högern” – ifall Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning efter nästa val? Det andas desperation från en politiker som inte har mycket egen politik att föra ut. Är det överhuvud taget rimligt att SD tillmäts sådan vikt? Är inte resoluta och framåtblickande åtgärder med anledning av nuvarande och kommande kriser mer angeläget än att blåsa upp en marginalgrupp till enorma proportioner? SD torde tacka och ta emot för all uppmärksamhet och gratisreklam – vill de visa upp sig som vanliga hyggliga svenskar som står emot ett korrupt och elitistiskt, folkfientligt och landsförrädligt etablissemang så får de ju rejäl hjälp av politikerna i de etablerade partierna.

Här kan ju Ohly få en ny chans. Han skulle kunna säga att ”tänker ni samarbeta med arbetarfienderna i C och FP så går vi ur alliansen och spikar en egen politik för framtiden. Vi blir den verkliga oppositionen mot etablissemanget.” Möjligen skulle C och FP välkomna detta och sedan kunna ingå en ny koalition med socialdemokraterna och miljöpartiet, men långsiktigt skulle V kunna tjäna på ett sådant steg genom att föra fram en egen och tydlig politik. Men det tror jag inte man vågar.

Hela det etablerade politiska systemet i Sverige kanske kan jämföras med skeppet som är på väg mot undergången medan en uppsättning kaptener och styrmän tjattrar förvirrat om färdriktningen?

Folkpartiet – vadå?

”Folkpartiledaren Lars Leijonborg avgår.” Jaha, det är väl trevligt för honom, eller kanske inte. Vad jag undrar över är om det är folkpartiledaren som kliver av. Vad har vi för krav på partier numera? – Så här fattar jag fp:s nedgång och dess orsaker:

En gång hade folkpartiet tre stöttepelare.

  1. Arbetare (ja, gamla fp var också ett stort arbetarparti) som man dock skrämde bort genom att gå emot arbetarkrav på ordentliga pensioner. ATP-frågan på 1950-talet alltså.
  2. Frireligiösa och värdkonservativa. De skrämdes bort av sexliberalerna på 60-talet, och hamnade delvis i det nya kristdemokratiska partiet.
  3. Socialliberala reformister som har jagats undan av neoliberala dårfinkar under senare år. Möjligen finns det några sådana kvar i partiet, och det är de som fått undan Lars L.

Eftersom partiet i stor del är borta vad det gäller ordinarie aktiva medlemmar blir det kvar en toppstyrd och statsfinansierad organisation som fladdrar hit och dit med mer eller mindre konstiga utspel som skall attrahera den ena eller andra väljargruppen. Idéerna och den demokratiska diskussionen ersätts av direktiv och politiskt tjuv- och rackarspel. Kanske de sista socialliberalerna kan göra ett försök att återge fp en mer anständig profil. Vi får se.

Riverbend – skrivet i blod

Jag har hört talas om Riverbend från Baghdad, men inte kommit mig för att läsa bloggen Baghdad burning förrän idag. Egentligen är det inte jag som skall läsa den, utan personer som Carl Bildt som tror att irakierna fått det bättre efter Saddams fall, eller folkpartister som fortfarande tycks drömma om att svenska soldater skall slåss i USA:s krig.

Riverbend är en yngre irakisk kvinnsperson som jag misstänker skriver bättre engelska än många av de förmodligen rätt lågutbildade amerikanska och brittiska ockupationssoldaterna som härjar i hennes land.

USA:s styrkor lär i hög utsträckning komma från små orter på landsbygden där värvning i armén är en av de få sätten och kunna komma någonstans och kanske få en utbildning. På 90-talet hörde jag ett radioreportage om att den brittiska armén i stort sett rekryterade sitt manskap från fängelserna – det är helt enkelt svårt att få andra än gamla fängelsekunder till krigsmakten numera. Förhållandet bekräftades av en brittisk rekryteringsofficer. Förmodligen har det inte blivit lättare sedan 90-talet. Låter inte det snyggt: ”den västerländska civilisationen och demokratin” försvaras av ett gäng som står i straffregistret! I Sverige på 1500-1600-talet kunde man göra sig av med bråkmakare genom att ”sätta dem i knektehopen”, skicka dem i fält och hoppas att de aldrig kom tillbaka. Om nu USA och UK är så förbaskat civiliserade och fina, varför skickar de inte en armé där alla åtminstone har en fil kand?

Och Riverbends vrede mot såväl ockupanter som deras irakiska quislingar och de religiösa mörkmännen som ödelägger Irak, mot fåraktiga internationella nyhetsmedia som inte kan rapportera korrekt vad som händer … ja, herrar Bildt och Leijonborg, ni kanske borde ägna den här bloggen en stunds studier! Eller ni kanske är upptagna av något annat, som att försöka fiffla in Sverige som stridande part i Afghanistan?