Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fallVerbal 2020
Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!
Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.
Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?
Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.
Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.
Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.
Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:
Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?
Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? – Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?
Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.
Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.
 

Självmord i protest mot Macron-regimen

Enligt en artikel av George Chabert, publicerad hos Pål Steigan, har för första gången en protesterande student i Frankrike satt eld på sig själv. Namnet är Anas Kournif och han blev så bränd att han ännu svävar mellan liv och död.

Han har nyligen mist både stipendier och bostad, och skulle klara sig på 4500 (norska) kronor i månaden.

På sociala medier beskyller han EU och de tre senaste franska presidenterna för att ha gett honom ett liv i otrygghet, och skapat ett samhälle där allt fler upplever arbetslöshet, rädsla och fattigdom. ”Jag anklagar Macron, Hollande, Sarkozy och EU för att ha dödat mig genom att skapa osäkerhet om allas framtid.” Den unge studenten uppfattar dagens kontroverser om sekularism och hijab som en medveten strategi för att dölja det ständiga försämrandet av levnadsvillkoren för de allra flesta fransmännen.

Fyra dagar efter detta skulle den tidigare presidenten François Hollande presentera sin senaste bok vid universitetet i Lille: Svaret på den demokratiska krisen. För studenterna var detta som om en notorisk pyroman skulle ha skrivit en bok om hur man släcker bränder. De tvingade den tidigare presidenten att lämna lokalerna, och förstörde böckerna som skulle säljas och signeras.

Anas Kournifs desperata handling påminner om tre tidigare tillfällen när människor i protest tänt eld på sig själva. 1963 begick en vietnamesisk munk självmord genom att tända eld på sig själv i protest mot den sydvietnamesiska regimen, som stöddes militärt av USA. 1969 tände studenten Jan Palach på sig själv i protest mot den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien.
2011 brände en tunisisk gatuförsäljare ihjäl sig i protest mot president Ben Alis regim. Alla dessa självmord fick stor politisk betydelse, och samtliga markerade början på slutet för regimer som tagit från medborgarna hoppet om en bättre framtid.

Om bilden av den brinnande munken sa John F. Kennedy: ”Inga nyhetsbilder i historien har skapat så mycket känslor runt om i världen som den här.” Den franske presidenten kommenterade studentens handling annorlunda. För honom var det bara ”en enskild händelse”, och han antydde att studenten var psykisk instabil. Den desperata handlingen i Lyon 8 november 2019 var otvivelaktigt politisk, och kan vara ett varsel om att EU:s liberala regim med institutionaliserad social osäkerhet närmar sig slutet.

En politisk regim som förorsakar en ökning av självmord bland bönder, poliser och lärare, och som får en student att tända eld på sig själv i protest kommer inte att överleva. Varken i Vietnam, Tjeckoslovakien, i Tunisien eller Frankrike.

Gula västar, akt 50 och program

Så här såg det ut i Paris den 26 oktober 2019. Det var deras 50:e demonstration. En hel del folk, och uppslutningen är inte dålig för en ”död rörelse”, skriver Pål Steigan. För följande bloggpost har jag i stor utsträckning använt Steigans artikel.

Västen nedan innehåller rörelsens program. Det är uppdelade på fyra huvudgrupper, nämligen Ekonomi/arbete, politik, hälsa/miljö samt geopolitik. Dessa består i sin tur av totalt 25 punkter för att få slut på krisen. Med andra ord ett program som täcker en stor del av det politiska fältet. Här är min ganska fria återgivning av texten på den gula västen. Ibland har jag lagt till extra kommentarer, det är de kursiva textsnuttarna.

Punkt 1: kräver skattetak max 25%. Det påminner om kravet på platt skatt (alla betalar samma skatt) som en del borgerliga personer kräver. Annars brukar ju radikaler åt vänster vilja ha progressiv skatt, alltså att man betalar mer ju större inkomster man har.
 
Punkt 2: kraftigt höjd grundpension (40%) och sociala förmåner.

Punkt 3: ökad anställning i offentliga sektorn för att säkra dess tjänster. Påminner lite om den arbetsgaranti som MMT-are (Modern Monetary Theory) förespråkar.

Punkt 4: ökat byggande av lägenheter med hyreskontroll, straff för politiker som låter folk leva på gatan. Bör också betyda fler arbeten.

Punkt 5: avskaffat bankmonopol, bryt upp banker som är ”för stora för att få gå i konkurs”. 
skattepengar skall inte användas för att rädda krisande banker. Bör vara impopulärt hos bankkapitalet som har vant sig vid att ha ett strupgrepp på våra samhällen.

Punkt 6: skulder mot ockerräntor avskrivs. Normalt är väl ocker redan olagligt?

Punkt 7: en folklig författning och folkomröstningar.

Punkt 8: slut med lobbying och ut med kriminella politiker på livstid.

Punkt 9: Frankrike ut ur EU! Svårsmält för den franska globalistiska borgerligheten.

Punkt 10: stopp för skatteflykt. Får de rika inte smita från skatten blir de väldigt sura. Även om det är en låg skatt på 25% kommer de förmodligen att vilja fortsätta smita.

Punkt 11: Stoppa privatiseringar och åternationalisera!

Punkt 12: Verkar vara riktade mot trafikövervakning med radar och kameror som syftar till att driva in skatter (avses fortkörningsböter etc.?)

Punkt 13: Någon slags anti-ideologisk uppstädning av undervisningsväsendet. Skulle i praktiken nog betyda att en ideologi byts mot en annan. 
 
Punkt 14: Mer resurser till rättsväsendet, påskynda rättsprocedurer.

Punkt 15: Bryt upp mediamonopolen och deras inblandning i politiken.

Punkt 16: Garantera medborgarnas frihet genom att förbjuda statlig inblandning i deras beslut om hälsovård, undervisning och familjefrågor. Man kan se problem här, som när vissa inte vill att barnen vaccineras mot mässling, eller vill hemundervisa för att hålla barnen borta från vanliga skolan, eller om polygamister kommer dragande med sina familjer.

Punkt 17: Garantier från tillverkare att deras produkter skall hålla minst tio år, och att reservdelar skall vara tillgängliga. ag tror ‘right to repair’ är en fråga i USA, där även lagstiftning diskuteras, så saken är aktuell på flera håll. Jag bodde en gång tillsammans med ett kylskåp som höll bra i 55 år. Var hittar man den kvalitén numera?

Punkt 18: Förbjud plastprodukter som kan slängas bort och skräpa ner.

Punkt 19: Minska läkemedelsindustrins inflytande på hälsovård i allmänhet och sjukhus i synnerhet.

Punkt 20: Förbjud genmanipulerade grödor, cancerframkallande bekämpningsmedel, monokultur.

Punkt 21: Återindustrialisera Frankrike för att minska import och nedsmutsning. Åter en åtgärd som kan ge fler jobb, men kanske inte så många – tillverkningen blir ju alltmer mekaniserad och datoriserad och kräver mindre folk.

Punkt 22: Lämna NATO och sluta delta i dess krig. Punkt 22, 23 och 25 skulle, om de genomförs, kunna betyda slutet för den franska imperialismen.

Punkt 23: Sluta plundra och blanda sig in i Afrikas angelägenheter. Bygg nya relationer på jämlikhet.

Punkt 24: Stoppa migrationsflöden som vi inte kan ta hand om. Detta måste gillas särskilt i delar av arbetarklassen som gått till le Pens parti.

Punkt 25: Respektera internationell lag och påskrivna fördrag.

Man skulle kunna skriva mycket mer om det här, men då måste man veta mer om den franska diskussionen om de här kraven för att kunna säga något vettigt – och den kunskapen har jag inte.

I stället går vi till geografen Christopher Guilluy som väckte stor uppmärksamhet 2014 med sin studie av La France périphérique – det perifera Frankrike. Den visade hur de arbetande klasserna i Frankrike, som i stort sett bor utanför storstäderna, är uteslutna från det ekonomiska, kulturella och politiska livet. Den satte sökljuset på de sociale betingelserna som senare skulle skapa fenomenet de gule västarna. Guilluy har senare fördjupat detta tema i böckerna No Society och The Twilight of the Elite: Prosperity, the Periphery and the Future of France.

Nättidningen spiked har gjort en intressant intervju med Guilluy, där han fördjupar några av sina iakttagelser. Här är några huvudpunkter:

De arbetande klasserna utanför städerna

France périphérique handlar om den geografiska fördelningen av arbetarklasserna över hela Frankrike. För femton år sedan lade jag märke till att flertalet av arbetarklassen faktiskt bor väldigt långt bort från de stora globaliserade städerna – långt från Paris, Lyon och Toulouse, och även väldigt långt från London och New York.

Tekniskt sett fungerar vår globaliserade ekonomiska modell bra. Den ger mycket rikedom. Men den behöver inte folkets flertal för att fungera. Den har inte något verkligt behov av de manuella arbetarna eller annat arbetsfolk, eller till och med småföretagarna utanför storstäderna. Paris skapar nog rikedom för hela Frankrike, och London gör samma i Storbritannien. Men du kan inte bygga ett samhälle på detta. De gula västarna är ett uppror av de arbetande klasserna som bor på dessa ställen.

De arbetar, men de tjänar väldigt lite, mellan 1000 och 2000 euro i månaden. Några av dem är väldigt fattiga och arbetslösa. Några var en gång medelklass. Det de har gemensamt är att där de bor finns knappt några arbeten kvar. De vet att även om de har ett jobb idag kan de mista det i morgon och de kommer inte att finna ett nytt.

Den kulturella klyftan
De gula västarnas rörelse är verkligen ett fenomen för det 21:a århundradet. Det är en rörelse som är både kulturell och politisk. Kulturella värden är viktiga i vår tid.
En illustration till denna kulturella klyfta är att de flesta moderna, progressiva och sociala rörelser idag blir så fort assimilerade av berömdheter, skådespelare, medierna och de intellektuella. Men ingen av dem godkänner de gula västarna. De gula västarnas framväxt har skapat en psykologisk chock för det kulturella etablissemanget. Det är samma chock som den brittiska eliten upplevde genom Brexitomröstningen och som de fortsätter att uppleva efter snart tre år.

 Brexitomröstningen hade också mycket med kultur att göra tror jag. Det handlade om mer än att lämna EU. Många väljare ville påminna den politiska klassen om sin existens. Det är detta det franska folket använder de gula västarna till – för att säga att vi existerar. Vi ser samma fenomen i populistiska uppror runt om i världen.

 De moderna städerna blir som städer under medeltiden

All tillväxt och dynamik finns i storstäderna, men folk kan inte flytta dit. Städerna är otillgängliga för dem, särskilt på grund av de höga boendekostnaderna. De stora städerna är idag som medeltida citadell. Det är som om vi återvänder till stadsstaterna under medeltiden. Lustigt nog har Paris att börja beskatta folk för att få komma in i staden, alldeles som folk under medeltiden måste betala en skatt för att få komma in i staden.

Det kalla borgerskapet

Vi har ett ny sorts borgerskap, för de är väldigt coola och progressiva, och de skapar ett intryck av att det inte finns någon klasskonflikt längre. Det är väldigt svårt att gå emot hipsters när de säger att de bryr sig om de fattiga och minoriteterna. Men i verkligheten är de i högsta grad medskyldiga till att hänvisa arbetarklassen till kulisserna. De har inte bara enorma fördelar av den globaliserade ekonomin, men de har också producerat ett dominerande kulturellt tänkesätt som utestänger arbetarklassen. Tänk på Hillary Clintons utsaga om ”the deplorables”. Samma syn på arbetarklassen finns i Frankrike och Storbritannien. Den betraktas som om den vore en stam i Amazonas. Problemet för eliten är att detta är en väldigt stor stam.

Medelklassen har avslöjat sig själv

Medelklassens reaktion på de gula västarna har varit mycket talande. De kallades omedelbart främlingsfientliga, antisemitiska och homofoba. Eliterna presenterar sig som antifascister och antirasister, men det är bara ett sätt att försvara deras klassintressen. Det är det enda argumentet de kan mönstra för att försvara sin status, men det verkar inte längre.

Escobar om Notre-Dame och kulturbarbari i öst och väst

Jag har översatt en artikel som ger kompletterande aspekter på branden i Notre-Dame de Paris. Den är skriven av Pepe Escobar och ursprungligen publicerad hos The Saker. Några små förtydliganden har jag gjort i texten, dessa är satta [inom hakparenteser].

Vi kan säga att Escobar i denna korta artikel lyckas åskådliggöra såväl västligt hyckleri (när åldriga kulturskatter med religiös betydelse ödeläggs utanför Europa är ”västs” intresse synnerligen begränsat – utom när ”väst” faktiskt hjälper till att förstöra) som att skötseln av Notre-Dame lämnat en hel del att önska.

När det gäller att förstöra kulturskatter kan man ju också ägna en tanke åt när saudierna (med material som ”väst” levererat) ödelägger det unika kulturarvet i Jemen.

Och här kommer Escobars artikel:

Bamiyan, Babylon, Palmyra, Notre-Dame

Buddhorna i Bamiyan [Afghanistan] förstördes av en intolerant sekt som låtsas att följa islam. Buddhister över hela Asien sörjde. Väst brydde sig knappast.

De återstående ruinerna av Babylon [Irak] och det tillhörande museet ockuperades, plundrades och vandaliserades av en amerikansk marinbas under [operation] Shock and Awe 2003. Väst brydde sig inte.

Stora områden i Palmyra [Syrien] – en legendarisk oas på Silkesvägen – förstördes av en annan intolerant sekt som låtsades följa islam, med deras ryggar skyddade av lager av västerländsk underrättelsetjänst [Escobar skriver ”intelligence”, vilket är mångtydigt i detta sammanhang.]. Väst brydde sig inte.

Tjogtals katolska och ortodoxa kyrkor i Syrien brändes till grunden av samma intoleranta sekt som låtsades följa islam med ryggarna skyddade och beväpnade bland annat av USA, Storbritannien och Frankrike. Väst brydde sig inte.

Notre-Dame, som på många sätt kan tolkas som Västs matris, förtärdes delvis av en teoretiskt blind eld. [Menar kanske Escobar ‘teologiskt blind’?]

Särskilt taket; hundratals ekbjälkar, några som går tillbaka till 1200-talet. Metaforiskt kan detta tolkas som brännandet av taket över Västs kollektiva huvuden.

Dålig karma? Till sist?

*

Nu tillbaka till de praktiska detaljerna.

Notre-Dame tillhör den franska staten, som hade gett liten eller ingen uppmärksamhet åt en gotisk juvel som färdats igenom åtta århundraden.

Fragment av arkader, chimärer, reliefer, gargoyles föll alltid till marken och förvarades i en improviserad deposition på baksidan av katedralen.

Förra året fick Notre-Dame en check på 2 miljoner euro för att återställa spiraan – som brändes ner igår.

Att restaurera hela katedralen skulle ha kostat 150 miljoner euro, enligt den världsledande experten på Notre-Dame, som råkar vara en amerikan, Andrew Tallon.

Nyligen var katedralens väktare och franska staten faktiskt i krig.

Den franska staten tjänade minst 4 miljoner euro per år på att ta betalt av turister för att komma in i tvilling(klock)tornen, men lämnade tillbaka endast 2 miljoner euro för underhållet av Notre-Dame.

Pastorn [? rector i artikeln] för Notre-Dame vägrade att ta betalt för biljetter för att komma in i katedralen – som till exempel vid Duomo i Milano.

Notre-Dame överlever i princip på donationer – som betalar lönerna för endast 70 anställda som inte bara behöver övervaka massorna av turister utan också att organisera åtta mässor om dagen.

Den franska statens förslag att minimera prövningen: organisera ett välgörenhetslotteri. Det vill säga: privatisera vad som är en statligt förpliktelse och en skyldighet.

Så ja: Sarkozy och Macron, deras hela förvaltningar, är direkt och indirekt ansvariga för elden.

Nu kommer miljardärernas Notre-Dame.

Pinault (Gucci, St. Laurent) lovade 100 miljoner euro från sin personliga förmögenhet för restaureringen. Arnault (Louis Vuitton Moet Hennessy) fördubblade och lovadee 200 miljoner euro.

Så varför inte privatisera den här finfina fastigheten – i katastrofkapitalismstil? Välkommen till Notre-Dame lyxlägenheter, hotell och bifogad galleria.

— 

PS: fler har uppmärksammat hyckleriet, som här Natalia Kazmierska  i Aftonlövet:

Visst är det hemskt att se historia i lågor, men man undrar då var dessa kulturarvstårar fanns när moskéer, kyrkor och flertusenåriga helgedomar skövlades i exempelvis krigets Syrien och Irak? Ofta där det dessutom togs många människoliv. Genom Notre Dame får vi perspektiv på förstörelsen av Palmyra, Nimrud, Al askari, alla lika centrala delar av vårt gemensamma kulturarv. Ja, vårt – vad än tokhögern påstår. Dessa tragedier som ofta blir notiser i tidningarna.

 Skillnaden är att Europa har resurser att fixa det som gått sönder. Louis Vuitton-miljardärer har redan skjutit till hundratals miljoner för att återställa Notre Dames raserade tak. Lustigt nog samma förmögna överklass som av Macron krävt enorma skattesänkningar för sin överlevnad. De har tydligen stålar över nu.

Det är alltid läge att bränna en bil

Hittade just denna kommentar till de kravaller som utbröt när Frankrike kickat in sista vinnarmålet i VM:

Jag gör en fri översättning:

Sociologi om ”unga” som kommer från ”utanförskapsområden”:
vrede      glädje
tristess    seger i världskuppen

Vad skall man säga? – För den sanne kravallartisten är varje dag en möjlighet! Det finns alltid en ursäkt för att tutta på en bil eller slå in lite skyltfönster.

Undrar om det är barnbarnen till de algerier som kom till Frankrike på 1950-1960-talet som arbetsinvandrare som nu är i gång? Notera den algeriska flaggan bredvid den franska. Det är svårt att komma ifrån det koloniala arvet.

Lite lärdomar från den franska revolutionen

Jag har just läst en bok om franska revolutionen, i Frankrike och dess återverkningar runtom i Europa: Georges Rudé Det revolutionära Europa 1783-1815, Aldus/Bonniers 1967. Och här kommer några saker med utgångspunkt från denna bok.

Först: vad man generellt kan lära sig av den franska revolutionens utveckling, från höger till vänster och till höger igen, är att revolutionärerna inte får slarva med sin politiska bas. Man måste vårda basen och dess behov, inte ta människornas lojalitet för given, inte bilda en avskiljd elit etc. Trots dessa tidsbetingade brister (man kunde inte bättre givet tidens betingelser) blev den franska revolutionen en av de få verkliga genomgripande omvälvningarna. Stränga bedömare räknar nog bara den franska, ryska och kinesiska revolutionen som verkliga revolutioner.

Viktigt påpekande av Rudé angående att:

… det inte så mycket är idéerna själva eller ens intentionerna hos deras upphovsmän som är betydelsefulla i historien utan i stället den politiska och sociala miljö i vilken de cirkulerar och det sätt på vilket de tillämpas av dem läser och tillgodogör sig dem. (s. 33)

Det är inget konstigt. Politiska etiketter svävar runt i tid och rum och kan hamna på ställen som etikettens ursprungliga skapare inte hade tänkt sig. Det kan gälla religionsstiftare, men också de franska filosoferna från tiden innan revolutionen med idéer om ”folkvilja” och liknande. Intressant är att dessa filosofer från ”upplysningstiden” ofta fick gehör hos envåldshärskare på olika håll i Europa.

Rudé skriver om hur filosofernas tankar utnyttjades av franska politiker redan innan revolutionen brutit ut att … :

… parlamentet under dispyternas gång trots att de huvudsakligen var intresserade av att försvara privilegier och upprätthålla traditionella särrättigheter, leddes att lägga sig till med ett språk som beräknades väcka gensvar hos andra sociala klasser vilkas intressen och strävanden skilde sig starkt från deras egna. (s. 38)

En annan intressant observation, och här citerar Rudé den gamle tänkaren de Tocqueville från första hälften av 1800-talet:

… erfarenheten visar att det farligaste ögonblicket för en dålig regim är vanligen när den börjar reformera sig. (s. 60)

Det kan man tillämpa på dagens världspolitik. När en stenhård regering börjar ”liberalisera” börjar den också leva farligt, särskilt om den på något sätt står i motsättning till ”väst”, och i synnerhet USA. Öppnas det sprickor i regeringsmaskineriet så kommer skumma NGO:er och liknande in och intrigerar och försöker bryta ner landet, och till slut kanske ren invasion.

Nu om frihet (s. 74). Inget citat här, men ett intressant påpekande att ”frihet” i det aristokratiska tänkandet kan vara synonymt med ”privilegier”. Det låter inte orimligt om man tänker efter: den som har stora privilegier i samhället är friare än den som inte har så många privilegier. Tänk på den medeltida Biskops Tomas’ frihetssång: ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring …” Vems frihet handlar det om? Och hur reagerar de högt uppsatta frihetsälskarna när även de ringare i samhället vill ha del i friheten? Det var där även de borgerliga revolutionärerna på 1790-talet slog bakut, när även arbetarna ville fram.

Så här när det drar mot första maj kan det vara idé att påminna om Gracchus Babeuf och ”de jämlikas konspiration” som var kortlivad och misslyckad (krossad i maj 1796), men i alla fall var …:

… historiens första försök att med politiska medel upprätta ett kommunistiskt samhälle … (s. 153-154)

Gracchus Babeuf – den förste (?) kommunisten.

I Gunnar Gunnarsons antologi De stora utopisterna volym 2 finns Babeufs planer för hur Frankrike skulle byggas om i gemenskap (kallas inte för kommunism hos honom, utan ”den nationella egendomsgemenskapen”) och välfärd garanteras folket. Nå, Babeuf förlorade huvudet, och initiativet var för tidigt, men rörelsen hade kommit igång. Bara några årtionden senare var det folk igång som verkligen kallade sig kommunister, och 52 år efter Babeufs död publicerades Kommunistiska Manifestet. Så vi kan säga att vi ännu lever i efterdyningarna av den stora franska revolutionen.

Marine le Pen om vägval i fransk antiterrorpolitik

Här är några intressanta rader från ett uttalande som Marine le Pen, ordförande i franska Nationella fronten och möjlig framtida president, just gjort. Uttalandet (som jag inte förstår eftersom talad franska är nästan omöjlig att förstå) hittar man här – lyckligtvis finns där också vad le Pen sade utskrivet (och då blir det lättare):

La France doit enfin déterminer quels sont ses alliés et quels sont ses ennemis. Ses ennemis, ce sont ces pays qui entretiennent des relations bienveillantes avec l’islamisme radical.
Ce sont aussi ces pays qui ont une attitude ambigüe avec les entreprises terroristes. Tous ceux qui les combattent sont des alliés de la France et doivent être traités comme tels.

Jag får det till så här:

Frankrike måste slutligen bestämma vilka som är dess allierade och vilka som är dess fiender. Dess fiender är de länder som upprätthåller välvilliga relationer med den radikala islamismen.
Det är också de länder som har en tvetydig attityd beträffande terroristernas företag. Alla de som bekämpar dem är Frankrikes allierade och måste behandlas som sådana. 

Inga namn nämns, man kan ju kalla uttalandet diplomatiskt på de här punkterna, men här riktas sparkar åt flera håll. Stöd till terrorism kommer från NATO-stater, där väl USA, Storbritannien, Frankrike och Turkiet är de värsta syndarna, samt diverse stater på Arabiska halvön som också har ”välvilliga” eller ”tvetydiga” praktiker vad det gäller terrorism. Samtidigt får Ryssland i praktiken tummen upp  som pålitlig antiterrorist.

Om detta skulle bli president le Pens framtida utrikespolitik skulle det, antar jag, betyda slut för sanktionspolitiken mot Ryssland. Det vore ju bra för fransk ekonomi. Men skulle en framtida president le Pen också stoppa vapenförsäljningen till de terrorstödjande diktaturerna på Arabiska halvön – det handlar ju också om jättelika kontrakt! Att ett Frankrike som styrs av Nationella Fronten inte skulle acceptera att Turkiet blir medlem i EU är väl ganska klart. – Eller är det? Politiska kovändningar har man ju sett förr.

Att ta upp faktiska frågor

I nr 2/2014 av FIB/k skriver Jan Myrdal en artikel grundad på framgångarna för Nationella Fronten i Frankrike, men drar som vanligt in bredare vyer i resonemanget. Slutklämmen:

Det som kallar sig vänster i Frankrike som Sverige borde inse att det avgörande när det gäller Front National eller Sverigedemokraterna är att det inte är fördomar, rasism, manschauvinism och annat, som har gett och ger dem sitt växande stöd inom arbetarklass och bland det arbetande folket (och i Sverige i LO) utan det att de tar upp faktiska frågor.

Förmår man inte förstå detta då går det lika illa nu och för oss som det gått alla gånger tidigare.

Annars är Myrdals exempel att Nationella Fronten kräver att det vidtas åtgärder för att få bukt med förfallet inom de franska järnvägarna. Det är ju något vi också känner igen från Sverige, fast jag vet inte om sverigedemokraterna tagit upp just den frågan.

Det är klart att bland nationella frontare och sverigedemokrater finns individer som är synnerligen begivna på ”fördomar, rasism, manschauvinism och annat”, men en fungerande och intelligent arbetande vänster skulle kunna göra dessa trista figurer till osynliga figurer i marginalen. Det finns frågor att ta tag i, om man säger så … men finns viljan?

Kanske det handlar om ‘samhällskontrakt’? – Medan det liberala etablissemanget erbjuder fritt fall och rotlöshet i någon sorts global soppa har de nationalistiska partierna något annat att erbjuda, åtminstone för en del människor. Samhörighet, tradition, att vara rotad någonstans … att ha ett hem. Att ha skyldigheter och rättigheter i det hemmet, vare sig man är rik eller fattig, att inte bara bli utkastad fast man är en lojal och hygglig medborgare. Om man nu vill kalla det folkhem eller något annat, det blir ändå en sorts kontrakt mellan samhällets individer. Vi tillsammans. Där trollas klasser och klasskamp bort, men man skall nog inte underskatta dessa partiers möjlighet att inte bara ta upp utan också arbeta fram lösningar för åtminstone en del ”faktiska frågor” som har betydelse för folks vardag. Som att tågen går i tid och att järnvägen underhålls ordentligt. Eller att gamlingar som behöver bra omsorg får bra omsorg, utan att drabbas av ‘besparingar’. Att ‘besparingarna’ är till Kapitalets fromma är dock något de nationella inte verkar tala så högt om.

Sedan finns ju människor som är utanför ‘kontraktet’, och det är en annan historia.

Tröstpris för en förlorande vänster

Här är några klipp från en artikel i Counterpunch. Ämnet är egentligen hur det officiella Frankrike förföljer och försöker krossa en komiker som kritiserar Israel. Men det finns en del bakgrundsinformation. Som det här:

French industry is vanishing, with factory shutdowns week after week.  Taxes on low income citizens are going up, to save the banks and the euro. Disillusion with the European Union is growing.  EU rules exclude any serious effort to improve the French economy. Meanwhile, politicians on the left and the right continue their empty speeches, full of clichés about “human rights” – largely as an excuse to go to war in the Middle East or rant against China and Russia. 

Och det här, som kanske kan användas om vi tittar på situationen i Sverige också:

… the French left – the left that once was primarily concerned with the welfare of the working class, with social equality, opposition to aggressive war, freedom of speech – has virtually collapsed.  The right has won the decisive economic battle, with the triumph of policies favoring monetary stability and the interests of international investment capital (“neo-liberalism”).  As a consolation prize, the left enjoys a certain ideological dominance, based on anti-racism, anti-nationalism and devotion to the European Union – even to the hypothetical “social Europe” that daily recedes into the cemetery of lost dreams. In fact, this ideology fits perfectly with a globalization geared to the requirements of international finance capital.

In the absence of any serious socio-economic left, France has sunk into a sort of “Identity Politics”, which both praises multiculturalism and reacts vehemently against “communitarianism”, that is, the assertion of any unwelcome ethnic particularisms. 

Alltså: som ett tröstpris för sitt nederlag vad det gäller att sköta det egna jobbet till arbetarklassens och folkets bästa så har den så kallade vänstern fått pyssla med vissa mjukare frågor. Dock frågor som passar väl in i nyliberalismens globalism.Arbetarklassens dagsproblem löses inte med ‘identitetspolitik’, därtill fordras klasskamp, men där har ju vänstern bestämt sig för att något sådant sysslar man inte med. Inte undra på att Nationella Fronten växer i Frankrike, och att liknande partier gör det på andra håll.

Ser ganska konstig ut

 Scanpix
Om den här karln inte ser riktigt klok ut kan det bero av att han är Frankrikes president Hollande som bland annat vill starta krig mot den tidigare franska besittningen Syrien. Han kallas ‘socialist’, vilket betyder … ingenting. I alla fall inte om man tycker att ‘socialist’ skall betyda något positivt.

Om bakgrunden till denna bild: se här.