Backar Bildt om kriget i Georgien?

Så här skriver utrikesexcellensen Bildt i sin blogg:

Att georgiska trupper sent på kvällen satte igång en offensiv mot Tshinvali i Sydossetien är alldeles klart, men spelet som ledde fram till detta betydligt mindre så.

Då handlar det såväl om de vidare politiska relationerna mellan de bägge länderna som om den vidare utvecklingen tidigare detta år och om det mer detaljerade förloppet dygnet före det upptrappade kriget.

Hur starka var de provokationer som ledde till detta beslut? Vad hade Ryssland redan fört in i Sydossetien som förberedelse för en vidare konflikt?

Nu är det alldeles klart att georgiska trupper startade en offensiv, men var detta klart tidigare för Georgiens anhängare? Jag har för mig att Ryssland otvetydigt utpekades som angripare i nasseklass vid den tiden. Sedan har vi den intressanta fortsättningen att vi måste se till provokationer som skedde tidigare.

Jag funderar lite, låter inte detta som uppmarschen till Koreakriget? Nordkorea anklagas för att ha startat kriget med sitt stora angrepp 1950, men förekom det inte en mängd sydkoreanska (och därmed USA-stödda) provokationer innan kriget bröt ut? Med andra ord: om man följer Bildts resonemang kanske koreakriget hamnar i ett annat ljus?

Angripare eller försvarare?

Georgienkriget igen

”Det kan dröja innan Georgien och Ukraina kan bli NATO-medlemmar” sades det nyss på radion. Man kan undra om mer sansade medlemmar av NATO någonsin vill ha med dessa stater, och i synnerhet Georgien.

Enligt reportage i New York Times har ännu mer indikationer kommit fram om att det var Georgien som började det ”olympiska” kriget. Georgiens förre ambassadör i Moskva vittnade inför ett parlamentsutskott i Tblisi om att han redan i april hade fått information om att man skulle inleda angrepp för att återerövra Sydossetien och Abkhasien. USA kände till det hela. Lägger man ihop detta med andra observationer av folk som var i närheten när skjutandet börjar så är den georgiska positionen som oskyldigt offer tvivelaktig.

Man kan dra några slutsater av detta, som att Sverige bör hålla NATO på avstånd och att svenska regeringens hävdande att det var Ryssland som angrep var ”förhastad” (om man vill uttrycka det snällt, man kan ju också uttala en betydligt strängare dom över Carl Bildts utrikespolitik och använda termer som ”dumt” och ”farligt”).

Sedan kan man ju undra hur mycket ryssarna kände till i förväg? De bör ha haft en hyfsat god bild av var de georgiska styrkorna höll till och vilka planer som fanns. Bedrivit underrättelseverksamhet (spioneri) helt enkelt. Var de förberedda kunde de helt enkelt vänta tills angreppet kom, låta georgierna bomba och rycka fram så pass mycket att det skulle vara klart vem som angrep – och sedan slå tillbaka med full kraft.

Gamla spöken i Obamas administration?

På tal om Obama och om vad man kan vänta sig av honom (jag har signalerat viss tvekan): här är en länk till en kritiker som varnar för att en del spöken från det kalla kriget kan komma att ingå i Obamas administration och repeterar några av deras ”stordåd”. Hur man eldade på islamiska extremister i Asien redan innan Sovjet invaderade Afghanistan och på sikt kom att rulla ut mattan för wahhabiterna i al-Qaida (som berörs i mitt föregående inlägg). Och hur man försökt använda Georgienkriget nyligen för att elda upp stämningarna för ett nytt kallt krig (även om anklagelserna om ett ryskt förstaslag är synnerligen tvivelaktiga). Kort sagt figurer med mera makt än omdöme som helst borde förpassas till något ställe där de inte kan ställa till mer skada.

Räddade klanten oss från ett större krig?

På en del bloggar på senaste tiden (nu gör jag som jag gör ibland: skriver ur minnet och ger tusan i referenser) har jag sett påståenden som är ganska intressanta om man tänker på hotet om ytterligare krig i form av ett angrepp mot Irans icke existerande kärnvapen. Det handlar om Georgien och dess formidabla bakslag i angreppet mot Sydossetien. Några intressanta påståenden är som följer:

USA och Israel har bidragit till en kraftig georgisk upprustning. Mycket modern utrustning samt instruktörer har tillhandahållits.

USA vill använda Georgien som skydd för oljetransporterna från Kaspiska havet och som inkörsport mot Centralasien.

Israel vill styra bombflyg mot Iran från Georgien.

Men vad hände när Saakashvili bröt den olympiska freden och beordrade angrepp mot Sydossetien? Ryssarna svarade snabbt och beslutsamt och bankade sönder den georgiska armén på några dagar. Bara det var ett svårt bakslag för de georgiska ledarna och deras utländska uppbackare. Men det kom snart rapporter som antydde att saken var värre än så för dem. Den utrustning som ryssarna kunde erövra var inte kattskit direkt, en del förefaller ha varit den allra senaste tekniken, och den var ju mycket intresserant att studera. Och när ryssarna tittat på förarlösa spaningsplan, satellitnavigeringssystem, koder och annat, fanns det kanske en del man kunde skicka vidare till vänligt sinnade stater.

Hur påverkar detta ett eventuellt angrepp mot Iran? – Dels skulle Israel tappa sina framskjutna baser i Kaukasus och bli tvingat att göra längre inflygningar, dels kan det i det beslagtagna materialet ha funnits uppgifter som kan göra det lättare för iranskt eller syriskt luftförsvar att agera mot israeliska överflygningar. Slutsatsen kan vara att Saakashvilis klantiga äventyr kanske rörde till de israeliska planerna så att ett angrepp mot Iran inte blir möjligt – i alla fall inte just nu. Med tanke på det kaos som kunde följa av detta angrepp kanske man på sätt och vis får vara tacksam mot klanten i Tblisi. Hade han ”suttit still i båten” kanske något mycket värre hade inträffat.

För USA:s planer att använda Georgien som en språngbräda in mot Centralasien kan man nog säga att de är eliminerade. Staterna i Centralasien stödjer inte Georgien.

En del tror att angreppet mot Sydossetien ingick i en överenskommelse för att stödja John McCains presidentkampanj eftersom det finns nära relationer mellan McCain, någon av hans rådgivare, och Saakashvili. I så fall var det verkligen sanslöst. Ett nytt exempel på hur republikanerna i USA rör till det för sig själva mer och mer. De lever ju verkligen upp till tumregeln att det är lättare att börja än att avsluta ett krig – och särskilt att få det avslut man själv önskar! Det kalla krigets värld försvann för ett par årtionden sedan. Möjligen tror gubben McCain att den kan återupplivas, men där tror han fel. Vi lever i en annan värld idag.

Just nu håller kriget i Afghanistan på att spilla över i Pakistan, förbindelserna mellan yttervärlden och NATO-styrkorna i Afghanistan har problem att fungera via Pakistan och införsel av tyngre varor blir i praktiken beroende av Rysslands välvilja. Den tänkta välvilliga korridoren i Kaukasus är avvecklad. Skulle den ryska välviljan ta slut vill det nog till att svenskarna och andra utlänningar i Afghanistan skyndar till närmaste flygfält och håller tummarna för att någon vill hämta ut dem! Fast de borde nog packa sig ut redan idag. Afghanerna behöver inte mer urskillningslösa bombningar, de behöver fred och återuppbyggnad. Kanske klanten i Tblisi på något sätt har bidragit till att utsikten till det också blivit större, men det är tyvärr tveksamt.

If Cold War II is coming, who started it, if not us?

Via HuffPost noterar jag ett inlägg av en Patrick Buchanan (var det inte han som ville bli republikansk presidentkandidat för en del år sedan?) om krisen i Kaukasus. Han är rätt frän angående hur USA:s ledning blajat till det och dragit in USA i en helt onödig kris:

The American people should be eternally grateful to Old Europe for having spiked the Bush-McCain plan to bring Georgia into NATO.

Had Georgia been in NATO when Mikheil Saakashvili invaded South Ossetia, we would be eyeball to eyeball with Russia, facing war in the Caucasus, where Moscow’s superiority is as great as U.S. superiority in the Caribbean during the Cuban missile crisis.

If the Russia-Georgia war proves nothing else, it is the insanity of giving erratic hotheads in volatile nations the power to drag the United States into war.

… had George W. Bush prevailed and were Georgia in NATO, U.S. Marines could be fighting Russian troops over whose flag should fly over a province of 70,000 South Ossetians who prefer Russians to Georgians.

The arrogant folly of the architects of U.S. post-Cold War policy is today on display. By bringing three ex-Soviet republics into NATO, we have moved the U.S. red line for war from the Elbe almost to within artillery range of the old Leningrad.

Det där med ”Leningrad inom skjutavstånd för artilleriet” borde få det att pingla till hos den historiskt medvetne. Det var bland annat detta som styrde Sovjets utrikespolitik i slutet av 1930-talet: att försöka se till att fientligt artilleri inte skulle ha Leningrad inom skjutavstånd. Därför besatte man de baltiska staterna och försökte övertala Finland att justera gränsen på Karelska nätet (i utbyte mot andra områden i Karelen).

A resurgent Russia is no threat to any vital interests of the United States. It is a threat to an American Empire that presumes some God-given right to plant U.S. military power in the backyard or on the front porch of Mother Russia.

Who rules Abkhazia and South Ossetia is none of our business. And after this madcap adventure of Saakashvili, why not let the people of these provinces decide their own future in plebiscites conducted by the United Nations or the Organization for Security and Cooperation in Europe?

Jag vet inte om varje bokstav i Buchanans angrepp är oantastlig för kritik, men jämfört med hur utrikes-Bildt och andra politiker i Sverige resonerar idag är det klart godkänt. Någon bloggare skrev om en härdsmälta på UD, och det lutar tyvärr åt det hållet. Eftersom det var Georgien som började bombardemanget borde det väl vara mer logiskt att bryta samarbetet med Tblisi, eller menar man att georgierna skulle ha tillåtits köra en etnisk rensning i Sydossetien (kanske enligt samma modell som när kroaterna slängde ut några hundra tusen serber ur Krajinaområdet) utan att omvärlden reagerade? Ingen räddade serberna, men nu fanns det en stark krigsmakt som kunde ingripa på ossetiernas sida. Var det fel? Vad har vi för otalt med ossetierna som gör att de kan behandlas hur som helst?

Och bara en undran, så här i förbigående: om man avfyrar en kanon av dagens mest avancerade modell i Narva i Estland, och mynningen är riktad mot Sankt Petersburg, hur långt kommer granaten då att gå innan den slår ned?

Våldsam spaning?

Eftersom ingen kan ge en vattentät förklaring till varför det blev krig mellan Ryssland och Georgien är det naturligtvis fritt fram för världens skrivbordsstrateger att komma med mer eller mindre långsökta teorier. Här är en: det rörde sig om något som jag tror kallas ”våldsam spaning” eller kanske ”stridsspaning” på militärspråket. Praktiskt verkar det innebära att man skickar fram några gubbar som inte bara spanar på avstånd mot fiendelinjerna utan gör ett försök att slå hål på dem. Jag antar att man så att säga gör ett hållfasthetsprov på fiendens motståndskraft.

De georgiska ledarna bröt den olympiska freden och skickade in sina trupper i en offensiv manöver i ett område där man skulle kunna tänka sig att motståndarsidan skulle kunna överraskas och schasas bort genom ett snabbt och beslutsamt agerande. Hade man lyckats att det stått klart att ryssarna och deras ossetiska och andra allierade hade ett svagt försvar som kunde brytas upp. Det skulle vara en intressant upplysning inte bara för Georgiens ledning utan också för de makter som finns i bakgrunden: USA, Turkiet och övriga NATO, Israel och EU. Dessutom får man anta att Kina och staterna i Centralasien följer utvecklingen med största intresse.

Nu fick hållfasthetsprovet ett synnerligen negativt svar. De ryska trupperna slog tillbaka hårt och bör vid det här laget ha övertygat analytikerna i NATO och annorstädes att det kommer att fordras större kraft än den lilla georgiska armén för att peta hål på de ryska linjerna. Pentagon får lärdomar och georgierna får stryk. Värst drabbas som vanligt civilbefolkningen.

Den ryska krigsmakten har räknats ut tidigare. Efter utrensningarna på 30-talet och finska vinterkriget fick en del uppfattningen att Sovjet möjligen var en koloss, men en koloss på lerfötter som gick att slå ut. Att de sovjetiska trupperna gav japanerna rejält med smörj 1939 missade man att notera. Vid årsskiftet 1941/1942 insåg de tyska generalerna att kolossen var stabilare än man hade trott när operation Barbarossa rullade igång ett halvår tidigare, och några år senare rullade Röda armén in i Berlin i stället.

Det är fråga om inte en liknande underskattning funnits den här gången. Redan under den senare sovjettiden var krigsmakten i rätt dålig form och den blev inte kryare av att Sovjet upplöstes och det gick illa i Afghanistan och Tjetjenien. Det är lätt att uppfatta den ryska krigsmakten som illa organiserad, demoraliserad och tekniskt efterbliven. Men nu har den givit ett styrkebesked i Georgien. Georgien och dess uppbackare bör ta det här lika allvarligt som folk 1939 borde ha tagit lärdom av Röda arméns seger över japanerna i Mongoliet.

I själva verket finns det ett antal orsaker till att kriget bröt ut. ”Våldsam spaning” kan vara en, men i själva verket tror jag den är rätt underordnad. För inte kan väl NATO ha intalat georgierna att de kunde dra igång en operation av den här storleksordningen och lita på att få in utländsk hjälp om det skulle knepa till sig? Eller att ryssarna inte skulle kunna hålla emot ett snabbt och resolut genomfört angrepp och att en attack därför skulle vara ganska riskfri?

Med tanke på de känsliga olje- och gasledningarna genom Georgien borde väl USA snarare vara intresserat av att det inte blir större krigshandlingar i området? Men då får man förutsätta att analytiker och politiker i USA kan tolka läget i Kaukasus rätt. Om jag nu byter fot i resonemanget igen och gissar att det gjordes en felbedömning här av samma slag som när israelerna trodde att de skulle vinna en promenadseger i Libanon men fick smörj av Hitzbollah? Om det verkligen är en serie av missbedömningar från USA:s sida är man illa ute – man opererar i en drömvärld, inte i verkligheten. Och kanske det är så – Afghanistan, Irak, Libanon, Somalia ingår i en serie projekt som inte fungerar enligt planen utan att Bushregimen drar några djupgående slutsatser av det. Kanske Georgien bör läggas till listan?

Hur bevarar man ett imperium?

Vad skall man ha ett imperium till? Det har en tendens att på sikt kosta mer än vad det smakar, och dessutom kan det få ett tråkigt slut. Alla imperier har förr eller senare fallit samman så prognosen för eventuella nya försök i den vägen ser inte bra ut. Men det finns folk som inte ger upp så lätt.

Tidskriften Mother Jones skriver om ett dokumet som utarbetats av ett gäng inom Pentagon som kallas the Pentagon’s Office of Net Assessment (ONA). Det är någon sorts framtidsforskare som försökt lista ut hur USA skall bevara sin imperieställning, och det gör man genom att titta på äldre förebilder: Vad kan man lära av Alexander den stores välde, romarriket, Djingis Khans jätterike och Napoleons kejsardöme? Vad kan man lära sig från dessa gamla väldens metoder?

Den som är lite bevandrad i historia vet ju att Alexanders välde inte överlevde sin grundares död (men i och för sig skapade en högtstående hellenistisk kultur). Napoleon själv överlevde sitt väldes fall – det var kortlivat alltså. Mongolriket som Djingis skapade höll ut under några efterföljare, men mongolerna har ju inget vidare rykte som kulturbärare (vilket kanske inte bekymrar icke-kulturbärarna i Pentagon). Romarriket däremot var ju seglivat – om man räknar med det östromerska riket fanns det i ungefär tvåtusen år, men östrom brukar man bortse ifrån så det fanns väl i ungefär tusen år. Föll ihop gjorde det lik förbaskat. Skälen till detta var flera. Dålig ekonomi, politisk vanskötsel och evinnerliga krig på olika fronter bidrog. – Man kunde helt enkelt dra slutsatsen att ett imperium inte är en god idé, men det har tydligen inte gossarna i Pentagon gjort.

Nu skjuts det intensivt i Georgien. Orsakerna är flera. En viktig faktor är att USA vill ha ett säkert grepp över oljetrafiken från Kaspiska havet, samt baser för en eventuell framtida uppgörelse med Ryssland. Nu stöter alltså två darriga imperier samman i ett oroligt område. Båda har sett bättre dagar och vill återuppliva den gamla glansen – det är inte bra när sådana figurer vill hävda sig. Någon kan tappa huvudet och ta till storsläggan.

Och samtidigt noterar den stora kinesiska draken vad som händer. När de gamla imperiemakterna i Europa slog sönder varandra under Första världskriget – och för säkerhets skull en gång till under det Andra världskriget – klev det nya imperiet USA ut på världsscenen. När USA är på nedgående och Ryssland svagt kan utrymmet för Kina växa. Ur kinesisk synpunkt kanske det inte är helt fel om USA och Ryssland bråkar med varandra och glömmer de asiatiska angelägenheterna för en tid? Då blir det lättare för Kina att återta sin gamla ställning som Mittens rike!

En alternativ linje vore naturligtvis att skrota alla imperiedrömmar, särskilt de som går ut på att behärska världen med väpnad makt. Det skulle frigöra oerhörda resurser som skulle kunna användas på vettigare sätt. Och det mänskliga lidandet skulle bli mindre. Men har man imperiedrömmar väger nog sådana argument ganska lätt.

Djupt illavarslande …?

Jag tittade just på utrikes-Bildts blogg. Han skyller ädelmodigt hela konflikten i Kaukasus på Ryssland. ”Djupt illavarslande ryska motiv”. Tja, vem skulle det annars bero av att det blir bråk? Har inte olika gäng av lokalpolitiker något ansvar? Och vad säger vi om politikerna i väst?

Någon i kommentarerna visade på att det här kan ses som en fortsättning på vad som hände i Kosova – när albanerna i Kosova fick klartecken att bilda en icke-hållbar stat under internationellt beskydd och efter internationella påtryckningar, varför skulle inte abchasier och ossetier kunna få göra samma sak? Genom att ge kosovoalbanerna en egen stat har man släppt anden ur flaskan! Om Kosovo fick bli egen stat kan väl vi i Fläskböle också få vår stat!

Någon påstod i kommentarerna också att Google earth var nedstängt över Georgien, men jag gjorde nyss en flygning över hustaken i Tblisi och tog sedan en titt på Gori utan problem.

Just nu är det ”bara” en lokal konflikt med regional betydelse. Men hur kommer det att se ut framåt, om inte krisen kyls av? Man kan ju tänka på att två världskrig har startat inte som plötsliga utbrott omöjliga att förutse, utan snarare som en serie lokala krig och motsättningar som så småning utvecklats till ”den stora smällen. Första världskriget föregicks av tävlan om kolonier och krig på Balkan. Det andra världskriget byggdes upp genom mindre aggressioner från vissa makter (Japan mot Kina, Italien mot Abessinien och Albanien, spanska inbördeskriget etc). Dessutom fanns den stora ekonomiska krisen och rädslan för revolution i bakgrunden. Är det möjligen en liknande process vi ser nu? USA slukar olja och vill ha kontroll över produktion och distribution av olja från och genom Kaukasus, Ryssland vill inte vara med om det, och så … pang!?!

Någon kommentar till Bildt ville skrämmas med att ryssarnas kanske skulle börja intressera sig för det baltiska området igen. Tja, varför inte? Är NATO beredd att ställa upp om ryssarna drämmer näven i bordet i Tallinn, Riga och Vilnius? Det kanske vore intressant för Moskva att testa?

Om det är något som verkligen är djupt illavarslande i hela den här historien så är det USA:s oförmåga att förstå att dess världsherravälde är på utgående och att det bör avvecklas på ett fredligt sätt, inte i ett blodigt kaos.

Humor?

Om man kan lite geografi och engelska torde man uppfatta humorn i detta:

President Bush is outraged by Russia’s invasion of Georgia. And to protect Georgia’s citizens, he has called for a curfew in Atlanta.

Fast själva utvecklingen i Kaukasus är inte så rolig förstås. Georgien är en stat som inte kontrollerar det territorium den påstår sig omfatta, inrikespolitiken är stundtals ganska skum, och det är med andra ord en enhet som man borde vara försiktig med. I stället försöker vissa krafter dra in den skakiga statsbildningen Georgien i EU och NATO, och det uppfattas naturligtvis som en ovänlig handling av Ryssland. Nu pågår krigshandlingar, en massa människor lär ha dödats och det är möjligt att Ryssland vill sätta ett exempel här. Undrar vad som skulle hända om de militärer från USA som finns i Georgien skulle stöta på ryska trupper eller vice versa. Både Putin och Bush är i Beijing just nu – kanske de kunde prata om saken? Eller förresten – Bush fattar nog inte vad som händer i alla fall.

The fall of America …

(Den tvetydiga titeln till detta inlägg kommer från en diktsamling av Allen Ginsburg.)

För ett antal år sedan var det en norsk tänkare (Ofstad? Galtung?) som ändrade sig. Förut hade han givit USA tjugo år att leva kvar som imperium. Men med George W Bush som president drog han av fem år av återstående livstid. När, var och hur USA:s imperium faller sönder kommer att beröra oss alla, och det vilken inställning vi än har till landet ifråga.

Ur den synpunkten kan det vara av viss intresse vem som efterträder Bush som högste hövding i Vita huset. Det finns tre namn, varav särskilt McCain säkert skulle kunna bidra till att snabba på USA:s sönderfall ytterligare i Bushtraditionen. Småsaker som ekonomi lär inte intressera honom, fastän ekonomin är USA:s akilleshäl. Han vet hur man bombar.

Clinton spelar på sin ”erfarenhet” men det är svårt att veta vad den egentligen är värd. Dessutom verkar hon skum och opålitlig.

Återstår den unge ljusbäraren Obama. Inte för att han har mycket att erbjuda han heller, men
det kan vara en upplevelse för det gamla rasistlandet USA att få en president som är alldeles brun i nyllet. Man behöver inte vara WASP (White Anglo-Saxon Protestant) för att bli president längre. (Jo förstås, John F Kennedy var ju katolik och det ansågs som en belastning omkring 1960.) Dessutom vill han avveckla Irak men ha mer krig i Afghanistan i stället, och vill han nödvändigtvis ha ett krig att förlora så …

Bloggen Det progressiva USA definierar presidentkandidaterna (där Bill Clinton, ”blottaren” räknas in genom sin uppbackning av fru Hillary) så här giftigt:

Det är alltså dessa människor som supermakten USA nu ställer upp inför presidentvalet: en blottare, en snart 72:årig förvirrad kall krigare som skriver visor om att bomba Iran, en f.d. “Rikets Första Dam” och senator och en ung och karismatisk afroamerikan.

Att bloggaren gillar Barak och dissar de andra behöver man väl inte förklara ytterligare.

Det finns en betydande utsikt att demokraterna ställer till det så att McCain vinner nästa val. Men det innebär som sagt inte att USA som stat skulle stärkas på något sätt. Snarare är det möjligt att ekonomin fortsätter att halka utför medan man lånar hej vilt av omvärlden för att kunna fortsätta bisarra krig runtom i världen. Hur många år får man dra av från imperiets återstående år med McCain som president? Om hans administration gör något dumt så att kineserna känner sig pressade att dumpa sina dollarfonder och sluta finanseria USA:s eviga underskott kan det bli en rejäl kris. Eventuellt med skottlossning av det grövre slaget.

Imperier kan avvecklas mer eller mindre fredligt. När Sovjetunionen upphörde fick en del för sig att det skedde på fredlig väg men det stämmer inte. Det som hände var att Ryska Federationen frigjorde sig från de flesta områden i Sovjet där det fanns latenta konflikter (med det ruskiga Tjetjenienkriget som stort undantag).

I de efter-sovjetiska Moldavien, Kaukasus och Centralasien kunde mycket omfattande krigshandlingar fortgå utan att omvärlden har brytt sig så mycket. Om man jämför Irak med Kaukasus kan man ställa frågan: varför skulle en amerikansk evakuering av Irak vara mer allvarlig än att ryssarna drog sig bort från Armenien, Georgien och Azerbaijan? De där tre staterna har slagits med varandra, man har slagits inbördes, och diverse regioner har försökt bryta sig ut, utan att omvärlden slagit alarm. Men Irak anses tydligen viktigare. Det är något som inte stämmer här. Det verkar vara olika måttstockar trots att problemen är rätt lika.

När USA:s imperium dras ner och dess trupper tas hem och baserna avvecklas kommer det säkert att bli oroligt på många håll (där det är oroligt ändå). Är det konflikter som omvärlden över huvud taget klarar av att gripa in i får det bli med andra resurser och metoder än imperiets ofta illa omtyckta och förvirrade ockupationssoldater.