Kina satsar i Grekland

Här har jag försökt ge en artikel på Pål Steigans blogg svensk språkdräkt. Kinas president Xi är ju ute och reser igen, via Grekland till Brasilien för BRICS-möte, och Grekland kan utvecklas till Kinas brohuvud mot de europeiska marknaderna. Några intressanta uppgifter som förekommer är graden av kinesiskt ägande i stora europeiska hamnar. Sett i det sammanhanget verkar det kinesiska intresset för någon liten hamnmöjlighet på svenska västkusten inte så uppseendeväckande, men det projektet tror jag försvann i den allmänna hysterin.

En annan varning finns i slutet av artikeln: om grekerna är med på den här utvecklingen med allt tätare samarbete med Kina finns det inga möjligheter att få stopp på det – i alla fall inte med fredliga medel. Notera det sista. Fredliga. Det finns stora möjligheter för USA att ställa till nya kriser på Balkan genom att hetsa olika grupper mot varandra. När man halkar bakåt och inte hänger med i konkurrensen, men inte vill acceptera det, duger väl vilka tjuvknep som helst.

Xi Jinping i Pireus

Nu över till Pål S:

Kinas president Xi Jinping har besökt Grekland och hamnstaden Pireus, där Kina redan driver hamnen. Den kinesiske presidenten mottogs på röda mattan av den grekiske statsministern Kyriakos Mitsotakis, och de två understryker den stora strategiska betydelsen av förhållandet mellan de två länderna. För Grekland ger detta en högst efterlängtad möjlighet till att få näsan över vattnet efter ett årtionde av ekonomisk katastrof. För Kina är Grekland ingången till Europa, och bara första ledet i en mycket större strategi, det kända Belt and Road-initiativet, silkesvägsbältet.

The Guardians Helena Smith borstar dammet av sina klassiker när hon använder rubriken Xi Jinping kommer till grekerna bärande på gåvor. Detta anspelar på ett citat från Vergilius’ verk Ænidenoch lyder där ”Lita inte på grekerna, även om de kommer med gåvor”, något som återigen naturligtvis anspelar på berättelsen om den trojanska hästen. Smith antyder alltså att Grekland kan komma att spela rollen som Kinas trojanska häst i Europa. Och det var ju det som USA:s utrikesminister Mike Pompeo menade då han i oktober 2019 varnade Grekland och andra mot ett avtal med Kina som var ”för bra för att vara sant”.

Det som Pompeo naturligtvis har rätt i är att Kina har mer omfattande avsikter än att driva handel. Kina främjar sina intressen genom ekonomiska avtal, som om det vore något nytt från stormakters sida. Men han missar också, eftersom han säger att det värsta med dessa avtal är att de leder till att Kinas partners hamnar i orimlig skuld.

Väst kan inte undervisa Grekland om skuld eftersom IMF, och EU har gjort landet till låneslav i mer än tio år. Det Kina erbjuder är handel, investeringar och arbetsplatser. Det är ett anbud Grekland har svårt att säga nej till, och det gör de inte heller.

Sexton avtal mellan Grekland och Kina undertecknades under besöket. Bland dessa fanns ytterligare investeringar i hamnen i Pireus, något som vill göra den till en allvarlig konkurrent till Rotterdam och Antwerpen som idag är Europas livligaste hamnar. (Inom parentes må man anmärka att Kina också äger 35% av hamnen i Rotterdam, 85% av hamnen i Brügge, 51% av hamnen i Valencia och 25% av hamnen i Marseille.) Det har ingåtts ömsesidiga handels- och investeringsavtal. Grekland räknar med att exportera mer olivolja, vin och andra jordbruksprodukter till Kina, däribland kiwifrukt (!). Det skall etableras samarbete inom medier, radio och civil luftfart. Det kommer att inrättas ett kontor för Bank of China i Aten, och Kina kommer att gå in i ett projekt för att bygga elförsörjningfrån fastlandsgrekland till Kreta. Den kinesiska kulturella och akademiska positionen i Grekland skall styrkas genom ett Konfuciusinstituti universitetet i Thessalien. Kina skall också investera i ett 50MW solenergiprojekt i Grekland.

Xi Jinping tillfrågades om han var enig i att Grekland borde få tillbaka Parthenonskulpturernafrån Brittish Museum, som britterna nekar att ge tillbaka, och han svarade: ”jag är inte bara enig, jag stödjer kravet fullt ut.

Från Grekland är Kina redan igång med flera infrastrukturprojekt, och och inte minst järnvägar genom Balkan fram mot den stora tyska marknaden. Kina bygger höghastighetsjärnvägen mellan Belgrad och Budapest. De planlägger också en järnvägfrån Pireus och Aten via Skopje i Nordmakedonien till Belgrad, så att det blir en sammanhängande linje mellan Pireus och Budapest.
Xie Fuzhan, ordförande i Kinas akademi för samhällsvetenskaper, sa att ”förhållandet mellan Kina och Grekland kan betraktas som en modell för andra EU-länder”, och det är mycket sannolikt att han får rätt i det. Men kinesernas propagandafolk måste skärpa sig. Det är möjligt att det fungerar i Kina när de kallar Pireus för drakens huvud i Europa, i Europa fungerar det inte. Pompeo skulle kunna klippa det rätt in i sina tal utan att ändra ett ord.

Kina har världens näst största ekonomi, störst mätt i köpkraft. Under 2020-talet kommer den kinesiska ekonomin att passera USA också i nominella tal. Om Kina önskar att göra Grekland till brohuvud för silkesvägbältetoch grekiska myndigheter önskar det, så finns det ingen makt i världen som kan hindra det – i varje fall inte med fredliga medel. Därmed blir Pireus Kinas port till Europa.

Kina – raka spåret!

Ovanstående karta fiskade jag upp från Pål Steigans blogg. Kina hyr hamnen i grekiska Pireus på 35 år och nu planeras snabbtåg från Pireus till Budapest. Kartan är lite otydlig, men järnvägen passerar Belgrad och Skopje. Därmed är även Makedonien och Serbien så att säga ”med på tåget”. Däremot ser det ut som linjen gör en knyck alldeles utanför Kossovo. Kanske lugnast att ha lite distans till denna illa fungerande statsbildning.

Här rör det sig om jätteinvesteringar som är av stort intresse såväl för kineser som det fattiga Balkan. Ett jättelikt järnvägsprojekt med diverse kringarbeten, och det måste börja snart om det skall vara klart år 2017. Någon tröst för att EU-bossarna och USA berövade dem det ryska gasledningsprojektet kanske? USA må bråka med Ryssland, men Kina äter sig samtidigt in i det till stora delar NATO-anslutna sydöstra Europa.

För en del år sedan hävdade folk att kineserna visst kunde producera, men att de inte var något vidare på att hitta på nya grejor. (Undrar om inte samma visa sjöngs om japanerna för femtio-sextio år sedan? De kunde imitera, inte uppfinna!) Nu har Svenskan en artikel med rubriken Kina är världens mest uppfinningsrika land. Bakgrunden till detta är att mängden kinesiska patent ökat högst väsentligt under senare år. Nu är man störst i patentansökningsbranschen. Förklaringen verkar vara planering:

Kina satsar enorma resurser på att komma ikapp USA och Europa när det gäller fördjupad forskning, framförallt inom teknologi och digital teknik. Landet har dessutom en femårsplan att nå två miljoner patentanmälningar för uppfinningar och varumärken framtill 2015, enligt en färsk studie av Thomson Reuters.

Ja minsann, en femårsplan! Förslag till slogan: Kina – raka spåret in i framtiden!

Däremot hänger inte Europa med så bra, och det är väl träffande för en världsdel som nästan hänger på repen numera. Man kan undra vad som händer när alltmer självsäkra kineser etablerar allt fler projekt i Europa och de lokala politikerna knappt vet vilken fot de skall stå på. De vill ha in kinesiska investeringar, men hur blir det sedan med politiskt inflytande? Kina har hållit en låg profil på det området, men kommer det att vara för evigt? Under några årtionden har Kina setts som en tillverkare av billiga prylar, men när landet ökar sin tekniska kompetens och dessutom har mycket väl fyllda kassakistor … vad blir resultatet av det? Kan kineserna ge diskreta antydningar till europeiska politiker om att det är ‘harmoni’ som skall råda framöver, och att det därmed är olämpligt att delta i USA:s manövrar vid de ryska och kinesiska gränserna?

Kanske lilla Singapore (som ju bebos mest av kineser) varit en förebild för stora Kina? Singapore började med enkel tillverkning, men har sedan jobbat sig upp i värdekedjan. Så gör Kina, men med oerhört mycket större resurser kan man sedan bli global.

En sidoanmärkning: det finns diskussioner om Kina är imperialistiskt, och i så fall hur om man svarar ‘ja’ på första frågan. En fullfjädrad imperialistmakt sysslar med kapitalexport, men kan om så krävs följa upp med militära maktmedel. För några dagar sedan såg jag uppgifter om att Kina erbjudit sig att ställa upp med stridsflygplan i Irak – och Kina har ju intressen i Iraks oljefält som hotas av islamisterna. Kan man tänka sig att kinesiska trupper börjar dyka upp runt kinesdrivna oljefält, gruvor och annat i exempelvis Afrika framöver?Det kan man fundera över medan man läser den här artikeln om The new Chinese Empire.

På tal om kinesiska järnvägar förresten: ett av Kinas första stora projekt utomlands, redan under Maos tid, var att bygga Tanzam-banan, järnvägen som förband kopparfälten i Zambia med utskeppningshamnen i Tanzania.

Erysichthon – symbol för tidens konsumtionssamhälle?

Erysichthon var en märklig figur från den grekiska mytvärlden. Han beskrevs som

… en gudsförsmädare, aldrig ville han tända i gudarnas hus ett rökelseoffer.

Detta av den romerske skalden Ovidius, som berättar vidare om Erysichthons hemska framfart och bittra öde. Sagan säger att han gav sig till att hugga ner en jättelik ek, ett heligt träd som stod i en lund tillägnad skördegudinnan som romarna kallade Ceres och grekerna Demeter. Han slutade inte ens hugga när både hans medhjälpare och trädnymfen som bodde i eken vädjade till honom att sluta, och trädet föll.

Detta rapporterades till skördegudinnan själv. Hon var ju normalt en vänlig varelse som ville människorna väl, och i synnerhet att de skulle vara mätta och nöjda, men nu blev hon inte glad. Straffet blir gruvligt. Gudinnan skickar iväg en budbärare med följande order:

Längst upp Scythiens isiga land skall du finna en öde plats, där jorden är frusen och kall, utan träd eller skördar. Där bor likstel Köld, där Blekhet, skakande Frossa, svältande Hunger. Befall, att Hunger skall härja i denne hädares brottsliga buk! Men ingen får söka med föda lindra den brottsliges kval och sätta sig mot min befallning!

Just det, det är den läskiga Hunger som skall göra’t. Det är en kvinnlig figur, och hon åtar sig genast uppdraget och far iväg och finner syndaren sovande.

Hon kramar hans kropp med armarna, andas in i hans inre sig själv, hon blåser på ansiktet, bröstet, svalget och fyller med svält hans ådrors blodlösa gångar.

Och detta får verkan:

Han tycker sig se i en dröm de läckraste rätter, liksom mekaniskt han rör sina läppar, han tuggar och tuggar, så att han retar med tanken på mat sin omättliga strupe, medan han slukar med munnen blott luft i stället för maten. Snart är dock sömnen förbi. Då kommer en känsla av hunger, den flyger in i hans brinnande svalg, i hans skrikande mage. Allt vill han genast ha, som alstras på land och i havet eller i luften. Han tjuter av svält vid synen av maten. Medan han äter den, vill han ha mer. Vad som kunde ha mättat städer och folk, vill inte förslå för att mätta en enda. Ja, ju mera han får i sin buk, dess mera han hungrar. … En maträtt för honom kräver alltid en ny, och hans mage blir tom, då han äter.

Och nu kunde det bara gå utför. Erysichthon gör slut på alla sina tillgångar för att skaffa mat. I desperation säljer han till och med sin egen dotter för att få in pengar till matköp. Enda fördelen med det är att hon har fått gåvan av en annan gud att kunna byta skepnad, så varje gång hon blir såld byter hon skepnad och rymmer hem, och kan därmed säljas flera gånger och ge mer matpengar till Erysichthon. Men det räcker ändå inte. Slutet blir hemskt:

Hon rymde bort såsom sto, hind, ko eller fågel och skänkte då åt sin hungrande far en syndapenning till matköp. När han med denna förvända metod utnyttjat och prövat allt, som var möjligt, och vunnit blott, att hans hunger blev värre återstod ett: med sargande bett slet han av sina egna lemmar, och genom att äta sig själv gav han näring åt kroppen.

Ja, ”en maträtt för honom kräver alltid en ny, och hans mage blir tom, då han äter”, och det dystra slutet blir att Erysichthon inte har något annat val än att äta upp sig själv!

Ärligt talat, låter inte detta som den dystra slutpunkten av konsumtionssamhället? Konsumtionsmänniskan jagas ständigt vidare, att köpa mer och mer, att skuldsätta sig men aldrig ifrågasätta reklamens försåtligt giftiga budskap, blir sin egen dödliga pådrivare i jakt på en dröm om perfektion som aldrig kan uppnås?  Erysichthon känns som den naturliga konsekvensen av ‘shop ‘til you drop’.

För hela denna, och en massa andra märkliga historier, se åttonde boken av Ovidius Metamorfoser, Ruin 2013, översättning av Harry Armini.

Grekiska motorvägar

Följande finns i en artikel i Nyhetsbanken:

Förra månaden godkände det grekiska parlamentet ett ganska betydande stimulansprogram för motorvägsbyggen. Enligt ministeriet för infrastruktur och transport blir de totala utgifterna för detta projekt 7,5 miljarder euro under de kommande 18 månaderna. Detta utgör cirka 2,7 procent av landets BNP under perioden.

Det finns ett par aspekter på det här: först ser vi den klassiska metoden med offentliga arbeten för att bekämpa lågkonjunktur och arbetslöshet. Det betyder att man ruckar en del på principen om att svälta Grekland ur krisen. Det kan smitta av sig på andra länder.

Den andra aspekten handlar om var i ekonomin investeringarna hamnar. Är motorvägsbyggen det bästa investeringsobjektet när peak-bil och peak-oil närmar sig, förmodligen även för Grekland? Skulle inte exempelvis förbättrade järnvägs- och hamnanläggningar vara mer i linje med vad som krävs framöver? Man kan jämföra med Spanien, där stora motorvägar ligger öde numera.

Rena grekiskan för det fria ordet

Kolla, det här antika citatet hittade jag på en antikblogg:

ἆρ’ οἶσθ’ ὅτι τῆς πενίας ὅπλον                Förstår du då inte att det fria ordet
ἡ παρρησία; ταύτην ἐάν τις ἀπολέσῃ,         är de fattigas vapen? Om man förlorar det,
τὴν ἀσπίδ’ ἀποβέβληκεν οὗτος τοῦ βίου.       har man kastat bort livets sköld.

Lite avundsjuk är jag allt på folk som kan klassisk grekiska. Klarar inte ens av att läsa enkla grekiska texter. Men τοῦ βίου betyder ‘livets’ och τῆς πενίας ὅπλον ‘de fattigas vapen’. Tänk på ordet ‘penibel’, det visar ju att en situation är besvärlig.

ὅπλον är ‘vapen’. En rustad grekisk krigare var en hoplit, en vapenman. Varifrån kom nu det där h-et i ‘hoplit’? – Jo, titta på ὅ. Man skulle kunna tro att det är ett ö, men så icke. Den första pricken ser ut som ett komma, men i själva verket är det en anvisning om att det skall vara ett h först i ordet.

Hade ‘kommat’ varit spegelvänt hade det varit en anvisning om att det inte finns något h i början av ordet. Det här sättet att markera är ett tilltag som används ibland när ett skrivet ord inleds med vokal. ὅπλον kan skrivas ‘oplon’ om man går direkt till vårt alfabet, men den riktiga transkriptionen blir ‘hoplon’.

Tydligen var hopliterna bra på att gå på tå också

Omdöme respektive regler

Ett citat från norska Radikalt Økonominettverk, ur en artikel som behandlar grekiskt fiffel med officiell statistik:

Det viktigste paradigmeskillet penge- og budsjettpolitikken fra keynesiansk økonomi til monetarisme kan oppsummeres som «rules versus discretion», altså regler versus dømmekraft. I det tidligere paradigmet var det dømmekraften som hersket, og sentralbankens pengepolitikk og budsjettpolitikken skulle tilpasses økonomiske konjunkturer. I dagens paradigme skal man styre etter regler.

För den som har lite svårt med norska språket: den viktigaste skillnaden mellan keynesianism och dagens monetarism är att den förra styrdes av omdöme och den senare av regler. Då ligger det ju nära till hands att etikettera monetarismen som ‘omdömeslös’. Det stämmer nog inte alltid – men ibland. För nyliberalen/monetaristen kan kartan vara viktigare än terrängen … och då kan man ju gå vilse rejält.

Dessutom, om man skall vara filosofisk, så är ju kravet att penning- och budgetpolitiken skall anpassas till konjunkturerna också en regel! Men det är nog så att den regeln har en annan inverkan på styrkeförhållandena i klassamhället än nyliberalernas regler.

Nöd och kris befaras i Europa – Röda korset förbereder sig

”Är detta vår framtid i staden?” frågas det på det här affischen för en konferens som hölls i Stockholm för en del år sedan. Rätt skräpigt verkar det, men åtminstone flaggan ser fin ut.

En kortfattad notis i Svenskan meddelar att internationella rödakors-kommittén varnar varnar för nöd och uppror i Europa på grund av krisen. Jag antog att det är främst södra Europa som avses. Hittade inget i Röda Korsets (svenska och ICRC) hemsidor, däremot en artikel i danska Berlingske som ger mer underlag. Antalet fattiga ökar, nöden ökar, Röda Korset hjälper ett par miljoner spanjorer, medan dess lokala organisation i Grekland håller på att gå under. RK:s talesman befarar uppror i Nordafrikansk stil – de egyptiska upproren handlade ju mer om mat på bordet än demokrati. RK förbereder sig … Jag antar att regeringarnas ”åtstramningar” fortsätter, eländet tilltar.

[Tillägg: nu har det kommit en mer utförlig version i Svenskan för er som har svårt med danska!]

I Berlingske ser jag en annan artikel, där statsminister Helle Thorning-Schmidt säger att tillväxt-eran är slut. Några danska ekonomer håller i varierande grad med, och påpekar bland annat att förhållandena en tid efter Andra världskriget var unika: det gällde teknologiska genombrott och omflyttningar av folk till produktiva näringsgrenar. Sedan är de oeniga om huruvida det nu är tvärstopp eller om någon sorts tillväxt ändå kommer att fortsätta. Här talar vi om mer djupgående processer i hur samhället förändras, men exempelvis den teknologiska omvandlingen och resursfrågan hänger samman med den akuta krisen. De är komponenter i samma samhällssystem, de driver systemet mot allt besvärligare kriser. Samtidigt finns ju de verktyg som kan ta oss ur krisen inne i systemet, redo att användas.

Tvärstopp eller mjukare landning, det är en fråga. En annan är hur olika grupper kommer att reagera på kris och försämrade möjligheter. Jag har haft den här saken uppe på bloggen tidigare. Europeer som har det rätt bra och tror att de får det bättre upptäcker att de åker utför igen och blir desperata. Underklassens permanenta kris fortsätter. Det kan bli explosivt. (Senaste större inlägget kanske var det här, när Occupy-rörelsen drog igång. Här är ett tidigare, mer inriktat på England. Ibland har jag skrivit om den upprörda ”medelklassen” och dess roll, exempelvis här.)

Jag skrev att de verktyg som kan ta oss ur krisen redan finns i systemet. Det är en klassisk utsaga enligt Marx och Engels. Vi har vetenskap och teknik nog för att ta oss runt hörnet. Mer kommer hela tiden. Men det verkar hela vänstern – vilken etikett man än uppträder under – ge blanka fan i!

Inte dansband. Dåliga prognoser

Ser man namnet Bengtssonz så tänker man ju direkt: dansband. Typiskt dansbands-z. Men det är en ekonomiblogg som ofta tar fram intressanta uppgifter och som kanske är mer ‘robust’ och ‘evidensbaserad’ än vad Borg & Co. kan tänkas uppskatta. Samtidigt är den ibland på en nivå som kräver att man läst lite akademisk nationalekonomi för att kunna hänga med ordentligt. Den hittas här. På sista tiden har flera bloggposter av ekonom-historiskt intresse publicerats på Bengtssonz. Och jag menar att ibland kan historiska data som sträcker sig över långa tider vara till hjälp för att förstå vad som händer idag. Exempel:

Hur var det med de sociala utgifterna i ett antal länder under den viktiga epoken 1880-1930?
Vad hände med bruttonationalprodukt och och reallöner i Sverige från 1500/1600-talen och fram till 1800-talet?
Hur utvecklades arbetarlöner i Europa från medeltiden till Första världskriget?

Genom att titta bakåt kan vi få vissa indikationer om framtiden. Om det var så arbetarlöner normalt har legat nära existensmininum kan den kraftiga lönestegring som följde med industrialismens bästa perioder vara en historisk tillfällighet. Vad betyder en utveckling av sociala skyddsnät i offentlig regi för att massan av arbetande skall kunna leva bättre än detta existensminimum? (Ett minimum som ekonomerna från den för- och tidigindustriella perioden för övrigt tog för givet.)

En notis till om ekonomi: här hittar man en förödande jämförelse mellan verkliga utfall och vad EU-kommissionen trott om den ekonomiska utvecklingen i Grekland.

Det svarta är hur det blev, gissningarna i diverse bruna och rödaktiga nyanser. Inget vidare utfall. Något fel i modellen kanske? En del nationalekonomer älskar ju modeller. Och det går väl an, så länge man inte försöker göra verklig politik av eländet. För då blir det elände på riktigt, med ett land som faller sönder och svartskjortor som marscherar på gatorna.

Löner och export

Ett inlägg på RWER-bloggen ger anledning till eftertanke. En del människor tänker sig att länder som är i kris skall exportera sig ur krisen, och detta kan ske genom att lönerna sänks så det blir billigare att exportera. För länder inom ett valutaområde kan lönesänkningar fungera som en sorts devalvering. Nu ser det faktiskt ut som att (fast siffrorna lär ännu vara lite skakiga) Grekland och Irland har ett uppsving i exporten. Skulle det tala för att uträkningen stämmer – lägre löner främjar export?

Nja, det finns en hake. Den stora exportökningen har skett inom sektorer där det är väldigt mycket kapital och lite arbete inblandade. Att producera raffinerade oljeprodukter är exempelvis knappast något som utförs av härskaror av arbetare, här handlar det mest om maskiner och anläggningar. Lönerna kan alltså inte spela så stor roll i varupriserna och deras påverkan på vad utlandet vill köpa från Grekland och Irland. – Eller om man vänder på saken: trots lägre löner har exporten av produkter med stort arbetsinnehåll inte ökat så mycket. Det tycks finnas ett tankefel i den ursprungliga tanken om hur sammanhangen är mellan löner och export.

Däremot får vi räkna med att nedpressningen av löner också blir en nedpressning av efterfrågan på hemmamarknaden och därmed fördjupad kris. Och för Greklands del därmed ytterligare ett gödningsämne för hemma-nazisterna.

Fascism – försök till svar på fråga

Det kom en fråga:

Josefin H. sa…
Jag skriver i skolan om fascism, om det är bra eller dåligt. Du verkar kunna om det och undrar då om du skulle kunna hjälpa mig lite. Är det bra eller dåligt och varför tycker du så? skulle vara tacksam för svar!

… och eftersom begreppet ‘fascism’ i sig är väldigt svårt att få grepp på är det svårt att besvara frågan. Den blir inte lättare att svara på eftersom, vad jag vet, väldigt få människor kallar sig fascister idag. De personer och rörelser som skälls för att vara fascister brukar i allmänhet kalla sig något annat numera.

Men tack för frågan, och här är några synpunkter:

  • Om det är bra eller dåligt beror av vem som gör omdömet. En fascist tycker naturligtvis att fascismen är bra, annars skulle han/hon nog vara något annat!
  • Jag tycker fascismen är dålig av den här anledningen: den lurar folk att titta åt fel håll. Om det är ekonomiska kriser eller enorma motsättningar i samhället mellan arbetare, bönder, kapitalister, militärer och andra grupper så måste man försöka komma på vad det är som orsakar dessa kriser och motsättningar, och lösa dem. Och det är här som fascisterna (eller de som vi skäller som fascister) lurar folk genom att peka på skenlösningar. De anklagar judar, romer, invandrare, muslimer, fackföreningar, socialister, anarkister eller vilka som helst för att vara orsak till krisen. Ungefär: ”Om vi slänger ut invandrarna så blir det mycket bättre.” Det är en jättekris i Grekland nu, och rätt krisartat i Frankrike och Italien och en del andra länder. I Grekland misshandlas flyktingar och invandrare, i Frankrike och Italien har romska läger förstörts, i Ungern är det också romer, samt judar, som är hotade. I Malmö hotas såväl muslimer som judar. Men i verkligheten kommer det inte att bli mindre kris, mindre arbetslöshet eller bostadsbrist, för att folk ger sig på olika minoritetsgrupper. På sätt och vis kan man säga att de fascistiska ideerna lockar med lätta och snabba lösningar på svåra problem, och att dessa ideer därmed är lätta att ta till sig för människor som inte orkar tänka så mycket längre än näsan räcker. Och eftersom fascister gillar enkla lösningar som inte kräver så mycket tankearbete ogillar de folk som tänker – med andra ord ogillar de intellektuella och andra som har kritiska frågor.
  • Den gamla fascismen på 1930-talet ledde fram till Andra världskriget. Om den nya fascismen slutar så illa vet vi ju inte, men det finns skäl att vara vaksam mot sådana tendenser. Det kan vara en fascistisk tanke att motsättningar löses med våld, inte genom samarbete och gemensam problemlösning. Men även grupper som inte kan betecknas som fascistiska har lätt att ta till våld, så jag vet inte om jag gissar rätt här. I Sverige har vi ju AFA, Antifascistisk Aktion, som på senare år har anklagats för att ta till våld när så inte är lämpligt. Då är frågan om AFA ”egentligen” är fascistiskt? – Jag har en känsla av att när sådana frågor dyker fram måste vi ställa en mer grundläggande fråga, nämligen om termen ‘fascism’ är användbar när vi diskuterar AFA, sverigedemokrater eller liknande! Men den frågan kan jag själv inte svara på!
Ja, det här kallade jag ”synpunkter”. Vill du ha definitiva svar får du nog fråga en fascist. De har ju klara och rediga svar på allt: ”Det är invandrarnas fel!”