När blir det revolution?

När blir det revolution? En del kanske går och funderar på den saken bland annat med tanke på den grekiska krisen. Vare utspel av regeringen möts av demonstrationer i massomfattning.

Så konstig som situationen är i Europa för närvarande är det förmodligen kontrarevolutionärer som går och gruvar sig för framtiden snarare än revolutionärer som borde ha vissa förhoppningar på densamma framtid. Men här kommer ett försök till analys av en som var med. Vi kan kalla det ett stycke koncentrerad sociologi.

Oppression alone, no matter how great, does not always give rise to a revolutionary situation in a country. In most cases it is not enough for revolution that the lower classes should not want to live in the old way. It is also necessary that the upper classes should be unable to rule and govern in the old way.

Det var den revolutionäre socialdemokraten Lenin som skrev det här 1913 (tack till Röda Verb som uppmärksammade mig om det, hela texten hittar man här). Han utvärderade 1 maj det året i Ryssland. Det var ett stort uppsving för arbetarrörelsen. Kanske den ryska revolutionen hade kommit strax därpå om inte Första världskriget brutit ut och förlamat all politisk verksamhet för några år framåt.

Hur som helst, här har vi en nyckelfras: Det är också nödvändigt att överklasserna skall vara oförmögna att styra och härska på det gamla sättet. Och vidare:

Neither the oppression of the lower classes nor a crisis among the upper classes can cause a revolution; they can only cause the decay of a country, unless that country has a revolutionary class capable of transforming the passive state of oppression into an active state of revolt and insurrection.

Jag gissar att med lite omformuleringar skulle det här kunna passas in i vilken lärobok som helst om organisationsteori. Om ledningen är splittrad, börjar få svårt med resurser och inte vet vad den skall göra kommer den att riskera att falla sönder om det också finns en stark och trovärdig opposition, det är väl ungefär budskapet.

Förmågan att visa på framtidsalternativ bortom den där rådlösa ledningen kommer att ge oppositionen extra dragkraft. I det ögonblick den sittande styrelsen förlorar kraften att påtvinga resten av organisationen sin syn på hur saker skall skötas (och kanske i sin desperation griper till övervåld) håller falluckan på att öppnas under dess fötter. ”Man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem”, för att citera ett uttalande från franska revolutionen. Eller för att (ur minnet) citera Tegnér: ”Vad våldet må skörda är flyktigt och kort/ det dör som en stormvind i öknen bort.”

Sett ur den synvinkeln kan det uppstå intressanta situationer i flera länder i Europa. Den härskande eliten, vare sig det är nationella politiker eller i EU, eller storkapitalet, har bidragit till att den ekonomiska krisen kunnat slå hårt. Man har sedan närmast i desperation tillgripit åtgärder som en äldre svensk kanske skulle kalla ”Döbelnsmedicin”.

(Detta efter den svenske fältherren von Döbeln som var sjuk under kriget mot Ryssland 1808-1809. För att piggna till fick han en medicin som först gjorde att han kände sig bättre, men som sedan skulle göra honom sämre igen. Ett vulgärare nutida sätt att uttrycka samma sak är att jämföra med att pinka i byxorna. Först är det varmt och skönt, men sedan blir det kallt och otrevligt.)

Att köpa ut fallfärdiga banker och subventionera storföretag på ruinens brant, och göra det med pengar som lånas upp och skall betalas tillbaka (av folket) med feta räntor – det är just den sorts medicin som botar för stunden men kan orsaka elände längre fram. För om dessa krispaket misslyckas finns det knappast några fungerande verktyg kvar i regeringarnas och EU:s ekonomisk-politiska verktygslåda. I alla fall inte inom ramen för det här samhällssystemet. Man kanske kan köra med lite fascism i stället, och/eller krig?

I Grekland ser man redan resultatet av krisen, och länder som Portugal och Storbritannien är på den vägen också. Kriserna i de offentliga finanserna (som ju orsakats av kriser på den privata sidan) försöker politikerna och kapitalet lasta över på folkmajoriteten. Enorma nedskärningar hotar medan bonusgubbarna i alla länder fortsätter bada i pengar. Om folket tar emot snytingarna kan den gamla regimen tuffa på ett tag till. Men om tillräckligt många säger ”nu är det nog, det här går vi inte med på!” kommer läget att bli annat. Parollen ”vi betalar inte eran kris!” är verkligen ett hot mot det nuvarande systemet.

Vilka organiserade krafter av någon storleksordning finns då för att organisera motstånd? – I Grekland och Portugal finns ganska stora kommunistiska partier som är lätt fossiliserade fortsättningar på de gamla moskvapartierna. Kanske de och resterna av facket kan vitaliseras genom en rejäl kris och massaktioner.

För engländarna ser det mörkare ut. Den radikala flygeln är såväl splittrad som svag. Marx tänkte sig att England skulle vara det första landet som mognade till revolution. Det mognade, blev övermoget, och nu verkar det snarare ruttna bort om inte något radikalt händer. (Radikalt åt vänster alltså, högerradikalismen blomstrar som vanligt i det här läget.)

Vi får nog anledning att fortsätta diskutera det här, aspekterna är många.

Slut på idéer? – Kolla giftskåpet!

Jag hade krisen inom euro-zonen, och i synnerhet Grekland, uppe i ett tidigare inlägg. Nu fick jag syn på en kolumn i Svenska Gladbladet där Rolf Gustavsson skriver att I brist på nya idéer lockar giftskåpet. Varför inte säga att ”när de förhärskande idéerna fallerar får man leta efter andra lösningar som förhoppningsvis fungerar bättre”?

Gustavssons synpunkter är i alla fall intressanta. Han tror inte på signalerna att krisen är över:

De kommer från krämarintressen som vill få fart på konsumtionen, icke minst julhandeln, och från politiker som vill bli omvalda nästa år. Men det räcker med att ytligt skumma den internationella kvalitetspressen för att varje dag upptäcka nya tecken på att krisen fortsätter.

Krämare? Jojo, det är en stämpel att kränga dit på månglarna i köptemplen! Det är inte bara ”perifera” länder (ur vems synvinkel?) som Grekland, Irland, Lettland eller Ungern som ligger illa till. Även tungviktare inom EU mår fortfarande illa:

Före valet i september försökte regeringen i Berlin låtsas som om läget var under kontroll, förmodligen mot bättre vetande. Nu börjar liken ramla ur garderoben.

Miljardförlusterna i den halvstatliga Landesbanken kan illustrera hur tysk politik och näringsliv gemensamt snurrat sig yra i den globala spekulationskarusellen. Desperat försöker nu exempelvis det självmedvetna Bayern sälja sin Landesbank efter tragikomiska förlustaffärer i Österrike och Balkan. I måndags förstatligade Österrikes konservative finansminister en bankfilial för 1 euro.

Rädda vad som räddas kan! Fegisar och pultroner först till livbåtarna! Ja, vad hittar vi i giftskåpet då? Exempelvis detta:

Där finns den inskränkta nationalismen, som säger att Greklands problem inte angår resten av EU. En hållning lika politiskt bisarr och som sakligt vilseledande. Om Grekland överlämnas åt sig själv på vägen mot avgrunden och statsbankrutten blir det med nödvändighet ett gigantiskt problem för hela EU.

En närbesläktad drog kallas nationella subventioner till företag på fallrepet. En dyr beroendeframkallande drog utan långsiktigt positiva verkningar. Detsamma kan sägas om den merkantilistiska protektionism mot omvärlden som föresvävar Nicolas Sarkozy, inspirerad av solkungens finansminister Jean-Baptiste Colbert.

Om man utesluter Grekland ur EU för att de grekiska politikerna tog sig in i EMU på oriktiga underlag, kan det hjälpa? Finns det någon uteslutningsparagraf i EU:s stadgar?

Hänvisningen till Colbert handlar om det som senare ekonomer kallade ”merkantilism”, en ekonomisk politik som europeiska stater förde från 1500-talet och några hundra år framåt. Om denna ekonomiska modell är bra eller inte beror av vems intressen som skall gynnas. Man försökte få en positiv handelsbalans och ingen arbetslöshet genom att staten satsade på stöd till inhemska näringar, ersätta import med egenproducerat, höga tullar på import och liknande åtgärder. Ibland gick det bra, ibland inte. Ofta lyftes pengar in i näringar som inte hade bra förutsättningar för att lyckas. Det är väl där som ”giftet” ligger. Men jag har lite svaga minnen om prat om ”nymerkantilism” för några årtionden sedan. Kanske det handlade om USA:s tullpolitik?

Trettio år efter att Margaret Thatcher drev igenom sitt marknadsliberala paradigmskifte verkar pendeln slå tillbaka. I brist på nya idéer lockar giftskåpet med en gammal stark statskapitalistisk cocktail.

Om man vill peka ut politiker som är skyldiga till dagens situation ligger väl Thatcher bra till? Senare brittiska regeringar, inklusive ”New Labour”, har i stort sett trampat vidare längs hennes väg. Och så gick det som det gick. Om det är något som passar i giftskåpet är det nog den politik som Thatcher och Reagan (och härskaror av nyliberala ekonomer) stod för som ligger nära till hands.

Med tanke på att den nyliberala politiken brutit samman, och de borgerliga ledarna knappast har några framtidsidéer att komma med, har de inget annat att göra än att försöka tugga om de gamla uppslagen en gång till. Utan kraftiga statsingripanden fungerar inte systemet, vad än teoretikerna sägaer. Här vore det verkligen läge för politisk opposition och nytänkande ekonomer och samhällsvetare och andra intresserade att gå in och propagera för nya fräscha och giftfritt odlade tankar! En del pekar på Keynes men jag är skeptisk: den typen av lösningar passar i ett samhälle som är industriellt, men hur är det i efterindustriella samhällen? Där kan helt nya infallsvinklar behövas! Och de finns ju naturligtvis.

Rädda Grekland från konkurs?

Hos Aftonbladet/E24 kan man läsa om krisen inom euro-området.

Eurosystemet har visserligen uppvisat stabilitet så här långt under den pågående krisen, men som den numera allt mera upphöjde nationalekonomen Hyman Minsky påtalat så finns det inget mer destabiliserande än en allmän uppfattning om att något är stabilt.

Denna uppfattade stabilitet har gjort att omvärlden länge blundade för de växande obalanserna i många euroländer som Spanien, Irland, Portugal och Greklands och Italiens kroniska brott mot euroländernas ”Stabilitets- och tillväxtpakt” och dess tre-procents regel för hur stora de statsfinansiella underskotten får vara över en konjunkturcykel.

Det kanske särskilt är Grekland som är bekymret. Grekerna talade nog inte sanning om sin ekonomiska ställning när de ansökte om medlemskap i EMU. Eller man kan ju vara mer uppriktig och säga att de ljög. Fast jag tvivlar på att de andra länderna var så dåligt informerade om Greklands ekonomiska ställning att de inte förstod att det var fiffel och båg med redovisningen. Förmodligen tog euron som politiskt projekt över och tystade eventuella invändningar som exempelvis kunniga ekonomer skulle ha kunnat komma med.

Annars är det ju ganska klart att det är svårt och dessutom olämpligt att pressa in länder med olika ekonomiska förutsättningar i samma valutaområde. Så fort konjunkturerna börjar dyka kommer förmodligen motsättningarna mellan rika och fattiga, starka och svaga länder fram. Lettland har ju ett helvete trots att man ännu inte kommit med, men bundit upp sig för att man vill vara med.

Hur som helst, att gå med i EMU är ren idioti. En nordvästeuropeisk valutaunion skulle kunna fungera rätt bra antar jag (det fanns ju en skandinavisk sådan före första världskriget) men det aktuella upplägget är inte bra. Särskilt inte när en del av aktörerna inte talar sanning om var de står, och andra låter dem ljuga.

Man kan ju säga att ”staterna betalar”, men de som verkligen får stå för notan … (hittade bilden hos Kildén och Åsman)

En annan artikel på VoxEU, på mer vetenskaplig nivå kanske, diskuterar också den grekiska krisen. Eller för att ta det lite mer generellt: kan man tänka sig att konkurshotade stater i Europa kommer att räddas av andra stater, ungefär som med hjälppaketen för banker? Intressant nog finns det en paragraf i Maastrichfördraget som förbjuder sådant. Ett påhitt av tyskarna, som nu kanske letar efter sätt att kringgå paragrafen eftersom den kanske inte fungerar som tänkt. Man kanske tänker sig att länder kan ”vara för stora för att få gå omkull”, ungefär som jättebankerna. När huset håller på att ramla ihop är det kanske inte läge att hålla predikningar om ”statsfinansiell disciplin”.

Det vore ju spännande om övriga europeiska regeringar sade åt grekerna ”varsågod, gå i konkurs då”. Problemet är att man inte vet vilka följdverkningarna blir. Kommer de att sprida sig okontrollerbart över hela euro-området, eller kan katastrofen begränsas till Grekland?

Skuldavskrivning i gamla Grekland

Den athenske lagstiftaren Solon – om det nu var så här han såg ut vilket man nog inte vet. Han gjorde sina största insatser på 590-talet före vår tideräknings början.

Jag har skrivit tidigare om skuldkris och skuldsanering i Mesopotamien för 3600 år sedan. Men det förhållandet att småfolk av olyckliga omständigheter kunde fastna i skuldfällan hände på andra ställen, exempelvis i det arkaiska Grekland. När skördarna slog fel blev bönderna tvungna att låna av rika knösar, och kunde de inte betala tillbaka var de fast som skuldslavar för resten av livet. Folk var naturligtvis upprörda, kanske revolutionen hängde i luften, och som lagstiftare i Athen år 594 försökte Solon ordna upp situationen. Detta var alltså ungefär 1000 år efter skuldsaneringarna i Mesopotamien.

Hur exakt lösningen såg ut är inte känd, om det var en total avskrivning eller om det var nedskrivning av skulderna. Skuldbördan sänktes i alla fall. Däremot är det klart att Solon gjorde slut på skuldslaveriet. Skuldsatta människor kunde inte längre säljas som slavar. Vidare omdistribuerades en del jord. Exporten av spannmål begränsades också, vilket nog kan ha hållit ner prisnivåerna på hemmamarknaden. Det kan ha hjälpt fram ett ekonomiskt uppsving omkring Athen och röjt vägen för den berömda athenska demokratin. Det var ju fria män som hade medborgarrättigheter där, vare sig de var rika eller fattiga, men slavar var defintivt uteslutna.

Att notera i jämförelse med dagens situtation: det verkar som om Solon inriktade sig på att hjälpa småfolk i ekonomiskt trångmål, inte storpamparna som satt på alla tillgångar. Och detta trots att den gode mannen nog i första hand var inställd på att rädda skinnet på överklassen i Athen.

Ett misstag att införa euron?


Jag knyckte den här bilden från Ekonomikommentarer som säkert knyckt den i sin tur. Här i bloggosfären råder det mer copyleft än copyright!

Det var det där med euron som Ekonomikommentarer skriver om. För ett tag sedan var det några som tyckte att krisen var ett skäl att Sverige (och Island) skulle gå med i euroområdet. Nu tror jag det har lugnat ner sig på den fronten. I Ekonomikommentarer hävdas att Finlands anknytning till euron gör att man tappar jobb på ett sätt som Sverige med sin egen och flytande valuta inte behöver drabbas av. Man kanske kan säga att Finland är i samma läge, eller värre, som Sverige var i när vi hade fast växelkurs som måste försvaras nästan till varje pris. Jo förstås, ibland kunde vi ju ge konkurrenterna en snyting genom att devalvera, men den möjligheten har ju inte finnarna numera när de är med i eurozonen. De får anpassa sig till vad de andra länderna med samma valuta bestämmer, även om den inhemska ekonomin mår illa av det.

Här är en annan artikel om euron jag vill peka på. Den kände ekonomiprofessorn Barry Eichengren undrar om det var ett misstag att införa euron. Han knyter an till till farhågorna att vi nu har en euro-kris, och att Grekland är särskilt illa ute. Kommer landet att göra bankrutt?

Just detta med Grekland är intressant, för landets ledare ägnade sig åt ”kreativ bokföring” för att visa sig vara kvalificerade att komma med i EU och bli ett euro-land. Med ett råare språkbruk: de ljög. Men varför skall Grekland och en massa andra länder överhuvud taget vara med i EU som skall föra en gemensam ekonomisk politik? Det är för ojämn utveckling mellan länderna, och inte blir det bättre av politisk-ekonomiska bedrägerier och den nu pågående krisen (minns kravallerna för några veckor sedan!).

Som Eichengren ser det är det omöjligt för ett land som gått över till euro att ändra sig (det måste ju vara ett argument för att aldrig gå med!) eftersom följdverkningarna inom och utom landet efter ett utträde kan bli svåra och kanske omöjliga att förutse. Samtidigt vill han se den nuvarande krisen som en symmetrisk chock eftersom den träffar alla euro-länder och inte bara några som skulle vara fallet med en assymetrisk chock. Och eftersom den är symmetrisk över hela euroområdet är gemensamma åtgärder möjliga, hävdar han.

This shock is symmetric – it is affecting all euro area members. In turn this means that a common monetary policy response is appropriate. There will now be mounting pressure for the ECB to cut interest rates to zero, move to quantitative easing, and allow the euro exchange rate to weaken.

Det sista kunde ju göra situationen bättre för finnarna – även om de inte har någon finnmark kvar att devalvera kan det ske en nedskrivning av euron som kan underlätta exporten till länder utanför euro-området. Men vad har det för betydelse för Finland i den interna marknaden då?

Och vad skall den europeiska centralbanken göra?

The ECB will have to abandon its fixation with inflation, cut rates to zero, and proceed with quantitative easing. Germany will have to abandon its deficit phobia and apply the fiscal stimulus that it and the larger euro area so desperately need. After wallowing in denial, both are now moving in the requisite direction. But there is no time to waste.

If 2008 was the year of the asymmetric financial shock, then 2009 is the year of the symmetric economic shock. In the same way that the former should have been the year of the euro’s greatest jeopardy, the latter can be the year of its salvation. But for this to be true, policy makers must act.

Det låter ju inte så tokigt, men lugnast är att inte bli för mycket insyltad i den där sörjan överhuvud taget. Och ser man utanför de rena räddningsaktionerna finns det inga visioner av en politik som leder framåt. Att ”rädda vad som räddas kan” är visserligen bättre än att inte göra någonting alls, men det måste finnas idéer om hur världen skall se ut bortom krisen? Nu vacklar ekonomin inom euro-länderna, men även den brittiska ekonomin vacklar. Kommer det att bli något som ser ut som statsbankrutter i Europa – det här är obehagligt spännande att iaktta. Kommer en fallande stat att dra de andra med sig, för att EU och euron gjort ekonomierna ännu mer sammanflätade än vad de hade varit med lokala valutor?

Och jag är fortfarande förbannad på Lars Ohly som inte bad Mona Sahlin och paret Eriksson & Wetterstrand att dra åt h-e med sina utgiftstak och ”ekonomiskt ansvar”.

Greker, anarki och annat

Jag antar att det är anarkister i farten.

Själva uttrycket anarki är grekiska och avser helt enkelt ett samhälle utan härskare. Överst till höger på banderollen står det ”ploutokratia”. Resten kan jag inte klura ut men vi kan nog gissa att demonstranterna inte gillar plutokratin. Jag tycker det låter 1920-1930-tal om detta uttryck. Samt antikkunskap: Pluto var underjordens gud, men han var också pengarnas gud. Plutokratin är penningens välde vilket bland annat de här anarkisterna protesterar emot. Men om någon gick ut på gatan i Stockholm och ropade ”ned med plutokraterna” idag skulle väl folk i gemen inte fatta vad det handlade om, annat än att det verkade ha något med Musse Piggs hund att göra! – Men andra grekisk ord, som demokrati, bör man förhoppningsvis förstå. Och i Grekland kan man givetvis både grekiska och sin historia.

Jag vet verkligen inte mycket om grekiska anarkister men för många år sedan läste jag en drapa från några sådana och den kan väl sammanfattas ungefär så här: ”Bu-hu-hu, poliserna var så elaka mot oss, vi bara kastade lite molotovcoctails och då kom dom elakingarna och slog oss med batonger”. Det tycks vara ett gäng som inte alltid platsar i möblerade rum om man säger så. – Om detta är en felaktig och fördomsfull bild av grekiska anarkister så skriv och kräv rättelse (gärna med faktaargument).

Nu är det mycket djupare problem i det grekiska samhället som gör att upproret (det har väl gått så långt att man nästan kan tala om uppror när mängder av polisstationer och andra offentliga byggnader angrips) inte bara handlar om slagsmålssugna yngre manspersoner utan om missnöje bland ganska stora delar av den grekiska befolkningen.

Grekland tycks inte må bra av den nyliberala politiken, samtidigt som oppositionens kapacitet att på normal parlamentarisk väg genomdriva förändringar verkar vara klen. Delvis för att grupper av oppositionen har i stort sett samma politik som regeringen (känns igen från Sverige), delvis för att oppositionen på gatorna inte formulerar några genomtänkta krav. Det sista känns igen från en del andra våldsamma ungdomsrörelser i Europa under senare år, när arga känslor fått mer utlopp än genomtänkta förslag för att ändra samhället i positivare riktning.

Och när anarkisterna rycker ut blir det utmärkt läge för rent kriminella element att slå till. Det är väl knappast mer progressivt att plundra affärer i Athen idag än vad det var för några år sedan vid Stureplan i Stockholm. Det där borde man se som ett problem i anarkiströrelserna: varför drar man till sig våldsbenägna och kriminella individer?

Ett svar kan vara att anarkismen (och syndikalismen) har varit mindre en arbetarrörelse än en rörelse bland hantverkare, bönder och folk som mer eller mindre fungerat som självständiga företagare. Vissa typer av kriminella kan också räknas som ”egenföretagare”. Det är nog ingen tillfällighet att syndikalismen i Sverige var starkare bland skogsarbetare än industriarbetare. Nu gissar jag igen, men de förra torde ha varit småbrukare och småägare, till skillnad mot fabrikernas egendomslösa och hårdare disciplinerade proletariat som gick till socialdemokraterna och kommunisterna. Att det finns en jäkla massa odisciplinerade anarkister i småföretagarländer som Grekland borde då inte vara förvånande. Men då blir också oppositionen därefter – anarkister löper amok på gatorna och slåss med polisen, medan fackföreningarna och andra delar av vänstern organiserar generalstrejk och fredliga manifestationer. Och slagskämparna får nästan all uppmärksamhet trots att de praktiskt inte uppnår mycket mer än att slå undan benen för en vettig opposition.

Kampen mellan den marxistiska och den anarkistiska tendensen är gammal. Den går tillbaka till Marx’ tid, när han slängde ut Bakunin och hans anarkister från Första internationalen. Det är inget att harmas för. Marx var realist och ville inte leka med uppror som inte hade någon utsikt att lyckas. Bakunin med sina upprorsförsök kunde inte skaka det etablerade samhället utan bara skada en massa människor.

Den motsättningen finns kvar idag. Extremhögern må få blåmärken av AFA:s attacker, men blir det något politiskt lidande eller snarare en politisk tillgång? I stort sett är väl vänstern som kritiserar AFA också rätt risig, men här finns den rätt i den marxistiska traditionen. Och är det inte samma sak i Grekland? Kan man kasta sten på poliser och krossa skyltfönster (och tömma dem på varor) men inte lägga fram positiva politiska program kan man lika gärna gå hem. Politiskt är det ett stöd till högern. Jag gissar att en del av de här anarkisttomtarna gärna ger sig på den ”etablerade” vänstern också – är man anarkist så är man, och kör man den linjen landar man väl själv hos högern så småningom. Har för mig att en del av de italienska anarkisterna åkte över till fascismen på 1920-talet exempelvis.

Hårda ord om en rörelse vars grundtankar om självstyre och jämlikhet är sympatiska. Dock tror jag det är lättare för högern att infiltrera exempelvis anarkistiska grupper och få dem att göra dumheter än att komma åt ”traditionell” och tråkig vänster som i det längsta försöker undvika att kasta bensinbomber och krossa fönsterrutor.

Tja, det här inlägget åkte hit och dit och var i sig kanske lite anarkistiskt?

Skall man vara nostalgisk nu då?

Rubriken är en retorisk fråga, alltså en fråga som den frågande själv svarar på. Mitt svar är NÄ!

Det handlar naturligtvis om 1968. Den som var i övre tonåren då kunde naturligtvis inte undgå att ta intryck av dessa stormiga år. Men så förbaskat entydigt revolutionärt var det inte, det fanns ju reaktionärer också. Plus en massa folk som inte fattade vad som hände, bara att det var något som hände, och att luften för en tid blev lite lättare att andas innan frihetens dörr åter sparkades igen. För att få lite perspektiv på saken: den ungdom som kom i rörelse 68 var i stort sett född på 1940-talet. Föräldragenerationen var född på 1910-talet och hade alltså formats omkring 1920 av en ännu äldre generation från 1870-1880-talen. Fundera lite på hur ett land som Sverige hann ändras mellan 1900 och 1970, och vad det kunde göra med människorna här! Fundera också på hur mycket tankegods från det förindustriella samhället som ännu hängde kvar in i de expansiva ”gyllene åren” (som började ta slut i slutet av 60-talet)!

Det här är också sextiotalet – flower power med Thore Skogman.

Jag känner mig inte särskilt nostalgisk just för 1968. Jag såg nyss några musikvideos från den tiden ungefär (via inlägg hos bloggaren C-logg) och blev ännu mindre nostalgisk. Det var mycket skräp förr också. – Det räcker med att konstatera att året existerade och att några historiskt viktiga saker hände just då. Jag var inte med om någon kårhusockupation. Däremot gick jag förbi utanför och tittade. Eventuellt hängde en röd fana ut genom ett fönster och någon polis stod vid avspärrningarna och hängde medan några människor diskuterade. Någon var upprörd för att någon annan fått tvåhundratusen för forskning om gamla spannmålsmått. Multiplicera med sex eller sju för att komma fram till vad 200.000 kronor 1968 motsvarar i dagens penningvärde.

Inte var jag med om några demonstrationer heller. Jag satt väl mest och läste och försökte sätta mig in i vad som hände världen runt, men det hade jag ju gjort i bortåt tio års tid vid det laget. Jag gick förbi Kungsträdgården när folk satt där i almarna för att försöka hindra att de fälldes. Det var en ljummen natt i maj. Jaja, det var en speciell känsla, men var den pågående revolutionen skulle leda till (och vem som skulle leda den) var sannerligen inte klart. Och så var det ju vår, studentexamen var klar, livet stod därute och väntade på en … .

I själva verket hände mycket både före och efter 1968. 1967 exempelvis, med militärkuppen i Grekland. Och med ens fanns det TVÅ öppna diktaturer som medlemmar i NATO. Den gamla förkrigsdiktaturen i Portugal var ju en av NATO:s grundare – så mycket var pratet om försvar av demokratin värt!. Att ett flertal grundare var koloniala förtryckare brukar också glömmas bort, men det var den sortens folk som satt i ledningen i flera stater i Europa, och i USA, när den stora explosionen kom 1968.

”Pragvåren” 1968 glöms ibland i det här sammanhanget, men liksom Ungern 1956 torde den ha skapat svåra olustkänslor hos ledarna i väst. En folkligt stödd socialism mitt i Europa var vad man minst av allt ville ha, och den sovjetiska invasionen torde ha varit välkommen. När man talar om följderna av 68 är solidaritetsrörelserna en viktig aspekt, och jag skrev för länge sedan en bloggpost just om solidaritetsrörelsen för Tjeckoslovakien. Borgarna vill nog inte minnas den heller. Ungefär vid den tiden hade Sovjetunionen också definitivt förvandlats från revolutionär inspiration till ett alltmer stagnerat tillstånd, som en slocknande vulkan. Visserligen hade man varit först med det mesta i rymden, men det räckte liksom inte när omvärlden förändrades och man inte hängde med längre.

Den första mikroprocessorn, utsläppt i frihet från Intel 1971. Och så började den omvälvning som ledde fram till att jag kan sitta och skriva det här …

TV hade slagit igenom i Sverige i början av sextiotalet. Vi drogs allt djupare in i mediesamhället, det som jag kallat ”McLuhan-sfären”. Världen trampade in i våra hem på ett tydligare sätt än tidigare. Ännu var det inte riktigt McLuhans ”globala by”, men man kunde se dess konturer vid horisonten. Ett par år efter 1968 presenterades den första mikroprocessorn, och resten är, som man säger, historia. 1968 års aktivist fick veva fram sina flygblad ur en slaskig stencilapparat eller hade i bästa fall tillgång till en hygglig offset-press. Vilka resurser som finns idag, och vilken räckvidd de har, det vet vi. Dagens motsvarigheter till FNL har naturligtvis en snygg hemsida på nätet.

Att vara medveten om historien är en sak, att vägra att gräva ned sig och behärskas av den är en annan – det är väl därför en del knäppisar tycker jag är ”historielös”. Men det struntar jag i. Leve parollen: ”Vägra falsk nostalgi!”

Aspekt på kulturmord

Dagens Nyheter skriver om tibetanska minneskonstnärer som har klarat att hålla enorma gamla versepos i huvudet. Nu är den sortens människor på utdöende (olika medier för att bevara minnen har ju funnits länge, de blir alltmer avancerade för var dag, och behovet av minneskonstnärer försvinner) så det är bråttom att registrera vad gamlingarna minns innan kunskapen har ohjälpligt försvunnit.

Det handlar närmast om
eposet om Kung Gesar, kanske världens längsta litterära verk med 20 miljoner ord och mer än en miljon verser. En 86-årig tibetan vid namn Sangzhu har 67 berättelser (av över 120 kända) av detta epos i sitt minne. Litterturforskar spelar in, skriver ner och ger ut berättelserna på tibetanska.

Och detta är väl också en aspekt på kulturmord … ? Eller? (Obs. ironi.)

Liknande minneskonstnärer vandrade nog omkring i det klassiska och förklassiska Grekland och drog sina utantilllärda berättelser om det trojanska kriget som sedan skrevs ihop till Iliadens och Odysséens stora epos när skrivkonsten blev brukbar för litteratur.

Gamla och nya harpolekare

http://youtube.com/v/PRpNVMjnDmY

På den här videon spelar den moderne bretagnske harpisten Alan Stivell en låt som heter Tri martolod. Det skall betyda ”tre sjömän”. Men harpan är gammal som instrument. Här är också en bild av en harpospelare som är 4600-4800 år gammal, en liten skulptur från de grekiska Cykladerna (öarna mellan det grekiska fastlandet och Kreta). Så nog är det ett instrument med traditioner!

Jag studerar just nu gamla kulturer vid östra Medelhavets stränder, och det finns mycket information om dem att plocka upp även på nätet – som den här lille spelemannen exempelvis!

Medusa!


Skylten ”Reklam nej tack” och det minskande postflödet i största allmänhet gör att kvaliten på det som verkligen ramlar ner i brevlådan har höjts några snäpp de senare åren. En riktig höjdare ploppade ner på hallmattan för en stund sedan, nämligen nr 2/2007 Medusa, den fina lilla tidskriften som förser oss med gamla nyheter från antikens värld. Fru Medusa själv, en dam inte bara med skinn på näsan utan också ormar i håret, kan ses här till vänster. (Jag har knyckt bilden från hemsidan http://www.tidskriftenmedusa.se – tror inte att redaktionen tar illa upp!)

Varför skall nätuppkopplade nutidsmänniskor vara intresserade av antiken, av Rom och Grekland och äldre kulturer i Medelhavsområdet? Kanske därför att en stor del av vår kultur och kulturföremål kommer därifrån. Tag ett glas vin och skåla för demokratin! I den meningen finns två ord som är grekiska, nämligen vin och demokrati. Och inte kan du undkomma genom att prata engelska – det språket är packat med ord som tagits över från latinet! Hade romare och inte nutida svenska byggbolag fått smälla upp kåkarna i Södra Hammarbyhamnen hade det blivit byggen som stått sig i århundraden (minst), inte hus där man byggt in mögel och förfall redan från början. (Hur i h-e kan någon ha kommit på idén att sätta in gipsplattor i väggarna till våtutrymmen!?!)

Nå, för att återgå till den lilla tidskriften med det stora innehållet och den vördnadsbjudande (eller skräckinjagande) beskyddarinnan. Här kommer artiklar om många årtusenden och om olika områden som nog inte bara borde intressera den som tycker om antik historia och arkeologi. Den första artikeln exempelvis handlar om det första jordbruket i Grekland 7000-8000 år f.Kr (det står inte i artikeln, men det där var flera tusen år innan de ”klassiska” grekerna dök upp i området). Jag antar att även ekonomer/ekonomhistoriker, folk som sysslar med klimatfrågor och ekonomisk geografi har en del att hämta här.

Homeros och hans kända epos är ett evigt ämne för diskussion – exempelvis om mannen i fråga existerat och hur mycket historisk sanning man kan få fram ur Odysseen och Iliaden. Det behandlas i en artikel som vi får anta inte avslutar debatten. Men där finns ideer som inte låter orimliga.

Vad som kan hända om vulkaner behagar bråka är en fråga som är aktuell i vår tid också. Det var väl för några årtionden sedan som vinterhimlarna här i Stockholm, och förmodligen Jorden runt, lyste upp i de mest fantastiska färger när solen stod lågt på morgonen och kvällen. Det berodde på vulkanstoft i atmosfären, från några ungefär samtidiga utbrott. Medusa har två artiklar om detta: dels Thera i den grekiska övärlden som verkligen exploderade, dels Vesuvius som kanske snart ”will blow the top” och ödelägga Neapelområdet. Då kanske Pompejis utgrävningar försvinner under vulkanaska igen? Theras explosion orsakade en tsunami, men intressant nog tror forskarna inte längre att det var just den som ödelade den minoiska kulturen på Kreta.

Den sista stora artikeln handlar om Themistokles, den store grekiske härföraren och politikern, och hans värsting-ungdomstid. Och sedan finns det recensioner av några böcker jag gärna skulle vilja läsa.