I raketernas era

Hittade den här kartan hos BBC. Eilat ligger strax nedanför nedre kanten.

Det finns mycket man kan fundera över, när nu nästa omgång brakar loss vid Medelhavets östra strand. En fråga löstes idag, när det visade sig att Hamas raketer från Gaza når ända ner till Eilat vid Röda havet. Att de kan slå ner i Tel Aviv och Jerusalem vet vi redan tidigare, men nu ser det ut som om hela Israel (och en hel del områden utanför) ligger inom skotthåll.

I och för sig skulle man kunna bomba kärnanläggningen i Dimona, men jag antar att det är det sista som lokalbefolkningen (palestinierna i Gaza är alltså att räknas som lokalbefolkning här) skulle ta sig för – risken för att sprida radioaktivitet i områden man tänker ta tillbaka är inte ett lockande alternativ. Möjligen skulle desperata zionister kunna hitta på något sådant om de inser att spelet är förlorat och de måste sticka iväg.

Nu verkar raketerna från Gaza vara av den enklare typen: de åker upp i luften och ner igen, utan styrning. Jag har sett påståenden om att Hamas har kryssningsrobotar, men det tvivlar jag på tills någon lägger fram pålitliga belägg. Däremot finns det en annan part som har styrbara raketer, nämligen Hetzbollah i Libanon. Målen är förmodligen redan utsedda (jag tror Hetzbollahs ledare har gjort antydningar i den riktningen). Här är frågan om och när en raketoffensiv från Libanon skulle starta. Blir det om Israel försöker angripa med marktrupper igen, som 2006? Eller om Israel börjar vackla och kan tänkas falla om det kommer ett regn av missiler?- Just nu kanske det bästa alternativet för libaneserna är om palestinierna fortsätter att bygga upp sin egen kapacitet så har libaneserna sin arsenal i reserv, och som ett Damoklessvärd över fiendens huvud. ”Anfaller ni så får ni allt det här i skallen, och det klarar inte ert luftvärn av!” Det finns en liten territoriell konflikt mellan Israel om Libanon, men jag vet inte hur den spelar in i det här sammanhanget. Israel har ockuperat ett område som Libanon anser vara sitt eget, och Hetzbollah grundades ju som en motståndsrörelse mot ockupation. Jag tvivlar att just den landremsan ses som argument för storkrig och massbombardemang.

Men nu finns det ju indirekta skador som är betydande, förutom de direkta där en bomb exploderar. Exempelvis att flygplatsen i Tel Aviv stängdes på grund av raketfaran, och trafiken i stället flyttades till Eilat. Men Eilat ligger ju också inom radien för dit raketerna når, så hur går det då med internationellt flyg in och ut från Israel? Sedan finns ju andra samhälleliga påfrestningar, där livet avbryts till och från av flyglarm och folk springer till skyddsrummen. Och när sådant kan hända lär det påverka människorna även om det inte pågår bombardemang. Palestinierna har fått leva med det länge, israelerna mer sporadiskt. Nu kan det permanentas. Moderna stater har svårt att klara av kriser som kräver nedstängningar och att livet växlas ned på en lägre nivå. De pionjärer som grundade Israel tålde en hel del, men det är frågan hur mycket kris deras barnbarn uthärdar innan det blir dags att packa väskorna. För nu vet de att det inte finns några skyddade platser kvar i Israel. – En rätt stor del av Israels befolkning kommer från Ryssland. Undrar om Kreml skulle välkomna en återinvandring av ryska judar, om de inte vill/kan bo kvar i Israel längre?

Den som studerar dialektisk materialistisk filosofi torde hitta en hel del intressant i det här skeendet. Tendenser rör sig långsamt åt olika håll, den starkare parten blir långsamt svagare, den svagare lär sig och blir starkare. Det kan vara svårt att urskilja. Den som har överläge uppfattar inte vad som händer och är självsäker. Mindre varningstecken (som när en drönare upptäcktes nära Dimona för några år sedan) skrattas bort: Det är ju inte mycket! Men plötsligt uppstår kriser som visar att styrkeförhållandena verkligen förändrats. I början hade miliserna i Gaza inga raketer. Sedan började man göra små pjäser som skickades iväg en kort distans in i södra Israel och inte orsakade någon större skada. Nu kan man alltså tillverka större missiler som når över hela Israel, även om de direkta skadorna som de orsakar kanske inte är så stora (indirekt kan de alltså stänga igen hela landet). Hela staten Israel och de ockuperade områdena är en högst reell måltavla för palestinska raketer. Det är en viktig kvalitativ förändring, skulle kanske dialektikern säga. Och den ena partens självförtroende ökar, den andra börjar tvivla på sig själv. Det är också viktigt.

Tråkigt att det här inte löstes för årtionden sedan, men nu har den allmänna krisen omkring Palestina fått vara ett infekterat sår under så lång tid att avslutningen kan bli verkligt obehaglig, med krig och progromstämning, krig och folk som slår ihjäl varandra på gatorna.

Ja, det var några lösa funderingar. I morgon kanske verkligheten har blivit väldigt annorlunda.

PS. Kolla den här analysen från Moon of Alabama. Han är bättre informerad än jag. Fast vad de nya raketerna som rapporterats ha skjutits från Libanon betyder är han inte säker på. Inte jag heller. DS.

Olika lärokurvor

Här är en slutsats av en gästskribent på Juan Coles blogg:

A thoroughly uncomfortable conclusion is beginning to emerge for the Netanyahu government. It is that while the IDF may have become a lot more effective in the past six years, its opponents in Gaza have learnt even more.

Med andra ord: fastän israelerna jobbat upp sin förmåga till krigföring i stadsmiljö sedan förra Gazakriget så har palestinierna jobbat upp sig ännu mer vad det gäller att försvara sig. Den palestinska lärokurvan stiger brantare. Man kanske kan jämför med utvecklingen i Libanon: en gång lätta jaktmarker för israelerna, sedan helt omöjliga när Hetzbollah utvecklade motståndet politiskt och militärt. En liknande situation kan skönjas i Gaza.

Hamas lyckades få iväg en enstaka raket mot Tel Avivs flygplats vilket stängde av mycket av flygtrafiken några dagar. Israel har inte lyckats eliminera, eller ens allvarligt skada Hamas. Det kan knappast kallas annat än ett nederlag. Målen för kriget mot Gaza (vilka de än var, det verkar ha skiftat) har inte uppfyllts, och därmed är termen ‘nederlag’ rimlig. Dessutom har de israeliska förlusterna ökat jämfört med förra Gazakriget. Palestinierna finns kvar, de slår tillbaka allt kraftfullare – och i norr finns Hetzbollah med ett formidabelt raketlager, drönare och andra militära finesser.

Hade den här situationen behövt uppstå om israelerna tidigare tagit till sig principen om att ”man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem”? Nu driver utveckling iväg mot total katastrof, eller mot en ny enhetlig stat som täcker hela det historiska Palestina. Israelerna har själva slagit sönder möjligheterna till en tvåstatslösning. Och i den processen har man släppt fram krafter som inte är så trevliga: det relativt sekulära PLO har ställts åt sidan till förmån för det islamistiska Hamas. Var det verkligen så man hade tänkt sig, eller var man übersmart?

På tal om lärokurvor så skriver den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar om spelet mellan Ryssland och EU. Han frågar vilket motiv EU har att delta i sanktioner:

… make sure that Russian people don’t get to eat enough vegetables and fruits and would have vitamin deficiency unless the Kremlin changed its Ukraine policies in accordance with the EU’s wishes? This is all becoming a silly joke.

However, something good will come out of this all if Russia comprehensively discredits the West’s obnoxious practice of using sanctions as political weapon against obstreperous countries that refuse to buckle down to their leadership.

(Ursäkta ett ögonblick, måste slå upp ‘obstreperous’ i mitt gamla lexikon. ”larmande, bullersam; oregerlig”. Undrar hur många engelska engelsmän som förstår vad ordet betyder?)

Ja, även i den här ukrainska krisen och sanktions-slagsmålet finns en lärokurva. Undrar om taffligheten på den europeiska sidan kan hänga samman med att den gamla generation av politiker från det kalla krigets dagar är död eller pensionerad? Till skillnad mot det nya gänget hade gamlingarna vanan inne att hantera stormaktskriser och se till att de inte gled utom kontroll. Nu måste de nya jobba sig uppför lärokurvan, till en nivå där de förstår att man inte kan dribbla hur som helst med en stormakt som Ryssland. Det är en jäkla skillnad mellan att ge sig på Ryssland jämfört med exempelvis Libyen! Den här bilden illustrerar hur det kan gå:

Jordobservationer

Den här kartan visar ”klimatanomalier” under juli 2010 på ett lättförståeligt sätt. Ju rödare, desto varmare än normalt, ju blåare, desto kallare. Notera tre särskilt otrevliga områden ur värmesynpunkt: långt uppe i norra Sibirien, ett nordsydligt band över europeiska Ryssland, samt nere på Antarktiska halvön. I det första fallet har vi tinande tundra och hotande utsläpp av metangas, i det sista avsmältning av is. Vad det gäller Ryssland så känner vi till det där med stora bränder och dåliga skördar på grund av torkan.

Bilden kommer från NASA, närmare bestämt sidan med ”dagens bild” från deras Jordobservatorium. Här är en annan bild med klimatbetydelse, den jättelika kalvningen från Petermannglaciären på norra Grönland. Klicka på den här länken för att komma fram till bilden, klicka igen, så får du bilder i verkligt stort format.

Det här isblocket som nu är på väg ut i havet är ungefär dubbelt så stort som svenska Fårö, och det kommer att ta tid innan det kommer ner i mer trafikerade vatten söder om Grönland. Men när det väl gör det kan det bli svårigheter, för man flyttar inte på en sådan här klump som man kan göra med mindre isberg. Den kommer att driva förbi New Foundland och förutses kunna ta en del fasta installationer ute till havs med sig.

Och här en satellitbild av södra Pakistan. Lite land, och så Indus som täcker det mesta med lerigt vatten.

Det har varit en del klagomål senaste dagarna. Islamister har nämligen hjälpt människor som drabbats av översvämningarna, och det anses fult. Nu förefaller visserligen den pakistanska statens tjänstemän vara mer intresserade av att göda sig själv och ta emot pengar från USA än att hjälpa sitt eget folk, men än sen … om utblottade människor som dessutom hotas av koleraepidemier tar emot hjälp av islamister förtjänar de väl att USA skickar dit några förarlösa flygplan som skjuter robotar på dem! Någon ordning måste det väl vara!

Allvarligt talat: i många länder har folk att välja mellan privat hjälp eller ingen hjälp alls, eftersom regimerna ger blanka fan i medborgarnas (eller om vi säger ”undersåtarnas”) väl och ve. In träder då privata grupper, ofta av religiös karaktär. Det gäller inte bara u-länder, USA är delvis inne i den gruppen. Olika kyrkor ordnar mat, sjukvård och annat nyttigt när staten sviker och de rika gömmer sig bakom höga murar med sina rikedomar.

Men i den muslimska världen finns en tradition av religiösa stiftelser som idkar välgörande verksamhet, och ibland smälter de samman med politisk verksamhet. Det muslimska broderskapet i Egypten, Hamas i Palestina och Hetzbollah i Libanon finns i den gruppen. De träder in när staten träder ut. Med andra ord skulle starka och medborgarvänliga välfärdsstater kunna vara ett alternativ om man nu hyser misstro mot muslimsk radikalism. Men försök framföra en sådan tanke i dagens privatiseringsgalna värld! Man kan säga att gangsterregeringar i väst själva frambringar det radikalmuslimska monster de påstår sig bekämpa genom att stötta upp tjuvaktiga, korrupta, inkompetenta, odemokratiska och brutala regimer i den muslimska världen.

Ja, som synes kan några bilder av vår hemplanet ge upphov till många reflexioner. Och det är ju inte så underligt: vi kommer ju inte levande härifrån!

Mohamed Omar om wahhabiter

Även om man inte är särskilt religiöst inriktad (och har en speciell misstro mot gynnare som svänger sig med ”heliga böcker” som påstås vara ”guds ord”) kan det vara nyttigt med åtminstone en del insikter i hur olika religioner fungerar. Och då inte bara huvudgrupper som ”kristna” eller ”muslimer”, utan underavdelningar och olika tankeströmningar. För tar man en etikett av det slaget kan det täcka nästan vad som helst. Visserligen kan du fråga vilken kristen, muslim, jude etc. vilken tro som är den rätta, och genast få besked om att det är just det som han/hon tror på – men det behöver ju inte jag tro på, eller ens 99,9 procent av de andra som kallar sig samma sak. En liten protestantisk dår-sekt i Arkansas med 200 medlemmar representerar inte kristenheten. Och därför är det bra att få lite orientering om vem som är vad …

… exempelvis om wahhabiternas roll och synpunkter, och hur de skiljer sig från andra muslimer. Efter den iranska revolutionen lärde vi oss att det fanns sunni och shia, men med de saudiska wahhabiterna (vars urfader levde under nästan hela 1700-talet och samarbetade med saud-dynastin när den var liten och obetydlig och ökenrövare) kommer man ner på en mer detaljerad nivå.

Jag får intrycket att wahhabiterna påminner om en del extrema protestantiska sekter med rejält neddragna mungipor (kanske som Calvin och hans sura gäng i Geneve en gång i tiden). Man eftersträvar en extrem renhet som inte finns. Ett bekymmer är att man sitter med högt beskydd, nämligen den svinrika härskargruppen i Saudiarabien som i sin tur är allierad med USA. Det ger wahhabiterna stora möjligheter att sprida sina läror, att spränga gravar för muslimska helgon i Somalia, trakassera folk som sjunger, finansiera moskeer jorden runt etc. När en hånflinande israelisk minister yttrade att man hade ”den arabiska eliten” på sin sida under Gazamassakern bör väl de wahhabitiska härskarna i Saudiarabien ha varit inkluderade?

En del meningar om wahhabismen, från en negativ synvinkel, hittar man hos Mohamed Omar, utifrån frågan om hamas är wahhabiter. Läsvärt tycker jag. Och svaret blir nekande. Det finns viktiga skillnader.

Samtidigt får man tänka sig glidande skalor, där enskilda individer kan vara mer eller mindre nära en wahhabitisk uppfattning, och där man inte alltid skall förväxla vad rörelsens ledare säger eller skriver i sina dokument med varje liten politisk handling. Tillvaron är för det mesta ungefär även på det här området.

Jag vet inte mycket om sufier, men de verkar lite mer vidsynta i alla fall.

Möjligheter för palestinsk enhet?

Den palestinske journalisten Daoud Kuttab gör några intressanta noteringar om förhållandet mellan de stora palestinska fraktionerna och möjligheten till palestinsk enhet. Såväl Hamas i Gaza som den Palestinska Myndigheten på Västbanken har tappat prestige. I stället träder en ny kraft fram, en opinion vid sidan av de två stora:

The aftermath of the brutal attacks on Gaza gave rise to a third power. Public opinion, independent leadership and non-Fateh and Hamas factions have been playing a bigger role in pushing the two large factions to close this nasty file of internal bickering and fighting.

Det verkar som om Kuttab tror att det kan komma en process där de olika grupperna lär sig att fungera tillsammans i och med att de lär sig av sina misstag och brister, och att det kan underlätta förbindelserna med Europa och USA. För det palestinska folkets skull får man hoppas att han har rätt.

Samtidigt är det svårt att förstå hur den korrupta och misstänkt förrädiska Palestinska Myndigheten skall kunna leva kvar om folk får välja själva. En annan fråga är vad Israel kan tänkas hitta på om fraktionerna ser ut att enas. Vidare kan man notera att Kuttab skriver att opinionen tvingar de två stora fraktionerna att närma sig varandra. Kanske vore det bättre för palestinierna om mutkolvarna, parasiterna och de religiösa extremisterna snarare tvingades bort från maktpositionerna än tvingas samregera?

Nya sprickor mellan Israel och USA?

Den rödgröna oppositionen gör något vettigt ibland. Nu har den skrivit till regeringen och krävt att isoleringen av Gaza och Hamas hävs och för hårdare press på Israel.

I och för sig innehåller dokumentet konstigheter av typen att Hamas skall erkänna Israel (har man inte redan i praktiken gjort det, och Hamas är faktiskt ingen stat vilket bör beaktas eftersom det är stater som erkänner varandra) och det finns inga synpunkter på att palestinierna har en president vars mandatperiod har gått ut – men det är steg i rätt riktning i alla fall. Att Hamas fungerar som en motståndsrörelse i ett ockuperat land och ingriper mot misstänkta samarbetsmän har man också svårt att förstå.

***

Hur är det med den andra sidan av fronten? Det förefaller som om israelerna håller på att gräva ner sig i ett hål och isolera sig från viktiga delar av omvärlden. 78 procent av de röstande judarna i USA uppges ha lagt sin röst för Obama vilket får sägas vara en antirasistisk markering av betydelse. I Israel röstade däremot större delen av valmanskåren på partier med annan inställning. En del ser detta som en splittring mellan de två huvudgrupperna av judar: de i Israel och de i USA.

Jag har alltid varit skeptisk mot pratet om att ”judarna” (vad det nu är för ena) ”styr USA:s utrikespolitik”. De är inte så många att de av egen kraft kan rösta in eller bort israelvänliga kandidater. Dessutom luktar det kollektiv skuldbeläggning, och sådant är otrevligt. Däremot är det möjligt att judarna i USA använts som ursäkt för USA:s egen dagordning.

Så länge Israel har kunnat fungera som USA:s nyttiga gendarm i östra Medelhavsområdet har larmande israeliska påtryckningsgrupper tolererats (men 1956 fick de en spark i ändan av Eisenhower). När israelerna numera gör sig alltmer omöjliga genom politisk extremism och militär klantighet är det tänkbart att USA formulerar om sin politik. I dagens värld är det opraktiskt att hålla sig med underhuggare som kan jämföras med de gamla rasistregimerna i Sydafrika och Rhodesia.

USA kan ju också bättra på den egna trasiga budgeten genom att dra ner på bidragen till Israel och andra regimer i området. Officiellt behöver inte Washington spola israelerna, men i praktiken kan de nog göra en hel del saker som är mycket skadliga för den sionistiska staten. Om judar i USA och övriga delar av världen känner mindre samhörighet med extremisterna i Israel underlättas en sådan politik.

PFLP-raketer


Det har ju tjatats om Hamas och dess raketer. Jag föreslår ett studium av den här hemsidan som är PFLP:s ansikte utåt. Folkfronten för Palestinas Befrielse. Bilden är hämtad därifrån, en fallen kämpe.

PFLP har en väpnad gren som kallas Abu Ali Mustafa Brigades och det framgår av den här intervjun att även de skjuter raketer mot Israel. Vid något tillfälle råkade DN:s utsände skriva att det var ett flertal organisationer som kan skjuta raketer så det bör inte vara någon överraskning. Israel ockuperade Gaza med marktrupper under många år men lyckades aldrig få slut på motståndet. Hamas torde vara effektivare än israelerna, men jag tvivlar på att man verkligen kan stoppa rivaliserande grupper som verkligen vill utföra attacker in i Israel.

Intervjuaren, nyhetsbyrån Ma’an, skriver:

Ma’an: The Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP) and its armed wing, the Abu Ali Mustafa Brigades, is currently embroiled in battles against Israeli ground troops in the Gaza Strip, while continuing to launch projectiles across the Green Line toward Israel.

PFLP:s talesperson förnekar inte beskjutningen utan utvecklar resonemanget:

PFLP: The rockets are both a practical and a symbolic representation of our resistance to the occupier. They are a constant reminder that the occupier is in fact an occupier, and that no matter how they may engage in sieges, massacres, fence us in, deny us the basic human needs of life, we will continue to resist and we will continue to hold fast to our fundamental rights, and we will not allow them to be destroyed. So long as one rocket is launched at the occupier, our people, our resistance and our cause is alive.

Jag har för mig att folk som kallar sig al Aqsabrigadernas martyrer och Islamiska Jihad (båda dessa är emot Hamas tror jag) också är i raketbranschen. Kanske finns det fler och man kan undra vilka som drar i trådarna i bakgrunden. Kanske någon som vill ställa till maximalt med besvär för folket i Gaza?

Raketteknologin är enkel men rätt dålig. Om de påstått insmugglade katusjaraketerna verkligen hade använts hade nog resultatet blivit betydligt hårdare för israelerna.

PFLP är någon sorts socialister. Man kunde ju tänka sig att de som säger ”usch och fy och sådana kan vi inte stödja” vad det gäller Hamas i stället kunde ge PFLP en hjälpande hand om de nu själva är socialister. Intressant nog finns en liknande situation i Libanon, med en framgångsrik islamisk motståndsrörelse, samt vid sidan av den en mindre men kämpande vänster. Ändå talas det inte så mycket om detta. Kan det möjligen vara ”fel” sorts vänster? Är det kanske så att det är någon som tycker att det av propagandaskäl är viktigt att tiga ihjäl den arabiska vänstern och bara utmåla det arabiska motståndet som islamiskt?

”Fel” går ju alltid att hitta. Det kan alltid finnas någon liten trossats som kan utnyttjas för att säga att ”nä, dom där kan vi inte stödja, dom är ju anarkistiskt-trotskistiska maoist-stalinister”. En del kör väl den linjen för att de är trånga i skallen. Men jag misstänker att det finns andra sorters människor inblandade också. Jag skrev om dem i ett annat sammanhang, under rubriken Drömmen om Hjortfot … . För har man lyckats avvisa stöd till alla palestinier som för en verklig kamp finns bara en sort kvar: de ”snälla” palestinierna, eller annorlunda uttryckt: quislingarna. De är den korrupta och ineffektiva PLO-regeringen i Ramallah, och den är inget annat än Israels och USA:s förlängda arm. Och då kan man lika gärna öppet säga att man stödjer Israel och den etniska rensningen.

Utan bödlar inga offer

På flera bloggar tror jag, men åtminstone hos Jinge, har en Eli Göndör blivit hudflängd som varande inte expert utan ”expert”. Jag tyckte namnet lät bekant sedan alldeles nyss och kollade i Dagens Nyheter, och där var det: Eli Göndör, Doktorand i islamologi vid Lunds universitet

Man skulle ju kunna tänka sig att en doktorand måster vara superskärpt, men gäller det islamologi? Öppningen av den artikel han har i kulturdelen börjar med följande:

Civila dör på Gaza i första hand för att martyrskapet är Hamas strategiska val i kampen mot Israel.

Men, jag undrar, är det inte för att Israel fäller bomber och skjuter på folk som de dör eller lemlästas? Utan bödlar inga offer. Hamas kan ha hur mycket konstiga idéer som helst om ”martyrskap”, det räcker inte utan någon måste se till att det blir martyrer också. Varför ökar acceptansen hos människor i Gaza att genomleva detta krigshelvete (eller att inte göra det genom att bli ”martyrer”?). Det speciella med martyrer är ju att de är speciella individer. En massrörelse av martyrer verkar konstigt, det är mer som massjälvmord. Men att normala människor gör något sådant är mindre troligt. De massjälvmord vi känner till har vad jag vet oftast konstiga religiösa sekteristiska motiveringar – och befolkningen i Gaza (1,4 miljoner människor) kan knappast betecknas som en sekt. Det är normala hyggliga människor – som ”världssamfundet” tycker kan ligga på slaktbänken bäst de gitter!

När den första kampanjen med självmordsbombare kom var den inte populär bland palestinierna. Det är inte bra att ta på sig en väst med sprängämnen och sedan låta sig själv och ett antal oftast civila människor flyga i luften. (Av samma skäl är bilbomber oftast avskyvärda, det är explosioner som slår urskillningslöst.) När det gått ett tag ökade självmordsbombarnas popularitet. Vad hade hänt under tiden? Hade Hamas utvecklat en djävulskt skicklig propaganda, eller hade israelerna haft några små hyss för sig? Och varför skulle befolkningen i Gaza dra på sig en attack från en av världens starkaste militärmakter och ta risken av kollektivt självmord – om det inte var så att man hade en berättigad misstanke om att man riskerade att bli ”självmördad” vad man än gjorde?

En fin målning jag hittade på Rawia Morras blogg. Konstnären heter Shammout, tavlan För livets skull.

Göndörs avslutning antyder att han inte funderat på begreppet ”folkkrig”. Idag låter termen vänsterradikal, men den kan tillämpas av vilken som helst rörelse, politisk eller religiös, som av någon anledning måste kämpa mot en övermäktig motståndare som inte går att möta på öppna fältet. Motståndet och folket blir ett. Angriparen måste inse att motståndet kan finnas överallt. Det vet israelerna, därför faller bomberna över civilbefolkningen. Hamas ideologi har inget med detta att göra, även om Göndör kanske inbillar sig att det bara är palestinier som använt dessa metoder. (Hur var det med judiska terrorgrupper i det brittiska Palestinamandatet på 1940-talet: marscherade de ut och levererade batalj på öppna fältet, hade de sina vapendepåer väl skiljda från annan bebyggelse? Vad gjorde hjältarna i Warszawas getto?)

Hamas har i sina val varit sin ideologi trogen. Vapen och sprängämnen hade kunnat gömmas i mindre tätbefolkade områden eller grävas ner i obebyggda omgivningar. Sådana finns det trots allt gott om i Gazas utkanter. Fabriker för utveckling av raketer hade också kunna placeras i mindre tätbefolkade områden. Ledande Hamasmedlemmar som visste att de skulle bli mål för Israels riposter behövde inte bosätta sig i anknytning till lekskolor eller sjukhus. När raketerna från Gaza började falla i Israel var manegen krattad. Oavsett omfattningen av Israels motangrepp skulle martyrer skördas. Hur många skulle framtiden få utvisa.

Det där om ”ledande Hamasmedlemmar …” är direkt osmakligt. Att kalla Israels politiska mord för ”riposter” är bara ett nytt exempel på hur en sorts människor försöker förstöra språket. Det är samma sorts individer som försöker kalla ”etnisk rensning” för ”transferering”. Göndör förespråkar mord på politiska motståndare som förmodligen hade pysslat med annat än militära aktiviteter om inte ockupationen hade varit, och om morden skulle innebära att några lekskolor eller sjukhus (med personal, barn, lärare, patienter för man förmoda) bombas bort är det Hamas fel, inte bombarnas. Sådan är Göndörs logik.

"Statsmannaskap efterlyses"

Nu på morgonen läser jag två inlägg varav det ena har just rubriken Statsmannaskap efterlyses och det andra efterlyser (men tvivlar på att det finns) någon statsmannaskap i fallet Israel.

Även israeliska uppgifter talar nu om att de allra flesta döda och skadade är oskyldiga civila. Att bomba poliser uppställda till parad är inte mycket till prestation.

Jag får intrycket att Hamas har undvikit mer betydande strider med de israeliska stridskrafterna. Dessa tycks i stället rycka fram i olika förorter med betydande eldkraft och betydande civila offer – men utan direkt och avgörande konfrontation med Hamas.

Om så är fallet är situationen utan tvekan mycket besvärlig för Israel. Deras politiska kostnader för operationen ökar lavinartat samtidigt som de förefaller att rent militärt uppnå allt mindre och mindre.

Bildt har fått skäll av en del bloggare för att han i något tidigare inlägg skrev om ”rädda israeliska soldater”, men jag tror att det finns en poäng där: en del angrepp mot rent civila mål ser ut att ha varit planerade i förväg men en del kan också bero av att panikslagna killar skjuter vilt omkring sig utan att fråga vad de skjuter på. I sitt fortsatta resonemang är väl Bildt ganska nära att säga att de israeliska ledarna är dumma i huvudet och inte förstår sitt eget bästa. Genom den här politiken riskerar de att förvandla Gaza till ett nytt Somalia och driva fram organisationer som får Hamas att verka ”relativt hanterlig”. Det tror jag han har rätt i.

(Men så kommer frågan: hur mycket av det här är Bildts privata funderingar och hur mycket är Sveriges officiella utrikespolitik?)

I Aftonbladet skriver Jan Myrdal om ”Den israeliska parentesen”. Som vanligt tar han till de stora historiska penseldragen och jämför med USA, Mexico, Algeriet och Sydafrika. I USA kunde intränglingarna utrota urbefolkningen (se den nedre teckningen här för jämförelse USA/Israel), i Mexico ledde mord men också samlevnad till en ny nation av mestiser, i Algeriet kastades kolonisatörerna ut men i Sydafrika …

Där drev de härskande en politik som den nuvarande israeliska. Mot detta Sydafrika demonstrerades också världen över som nu mot Israel. Kärnvapen började också Syd­afrika skaffa sig. Allt pekade mot raskrig och katastrof. Men nationalisten F. W. de Klerk var klok och modig nog att bryta mot sitt partis och sin grupps vita herravälde. Det var inte lätt, Sydafrika blev heller inte förvandlat till paradis. Men även om några vita lämnade Sydafrika blev de flesta kvar som medborgare i en mångkulturell nation.

Om inte israelska politiker förmår visa sådant förnuft kommer det att gå israelerna som det gick de nordafrikanska svartfötterna. Men jag ser inget tecken på att någon av dessa ledande israeliska politiker förmår vara klok som en de Klerk.

Vilken väg kommer israelerna att välja? De klarar inte av att utrota palestinierna, de vägrar att beblanda sig med urbefolkningen – om de inte klarar av att vara statsmannalika och välja en sydafrikansk lösning så blir det som i Algeriet. De åker ut helt enkelt. Om det går så, vilket inte är ödesbestämt, kommer det förmodligen att föregås av ännu värre mänskliga katastrofer än de som utspelas nu.

Såg nyss ett exempel på att Israel underrättelsemässigt inte verkar vara på den toppform man kanske skulle kunna tro. Haaretz skriver att israeliska armén av ”misstag” besköt den skola där en massa människor dödades. Man hade nämligen bilder från 2007 där militanter skulle ha skjutit från området! Med andra ord var det inget misstag, utan elden riktades fullt medvetet mot skolan.

Hamas gömmer sig i fiolerna?


Dirigenten Daniel Barenboim är den enda person i världen som har såväl israeliskt som palestinskt medborgarskap. Han leder Väst-östliga divanorkestern som finns på Västbanken och där palestinska och israeliska musiker samverkar. I Gaza finns – ursäkta, fanns – en systerinstitution. DN berättar i en notis att såväl skolbyggnader som instrument har förstörts.

Tidigare kunde skolorna i Gaza och på Västbanken åtminstone kommunicera och till och med tävla med varandra via videolänk. De tilläts naturligtvis inte att träffas direkt. Varför? Och varför är det nödvändigt att bomba söner en musikskola?

Naturligtvis kan bombkastarna komma med sina vanliga valser om att hamas gömde sig i skolan. Finns det någon som tror dem längre? Varför inte i stället sätta etiketten ”kulturmord” på det hela. Araber som spelar klassisk europeisk musik, det kan inte tillåtas! Kulturen är det kitt som håller samhället samman. När israelerna förstör de mänskliga kontakterna mellan palestinska kulturcentra, och sedan förstör institutionerna själva, är det förmodligen en helt medveten strategi för att upplösa det palestinska samhället. Det ingår i samma strategi som att bomba skolor, sjukhus, religiösa institutioner, begravningsplatser – ett fungerande palestinskt samhälle skall inte tillåtas existera, det skall förvandlas till en oorganiserad mängd människor som kan jagas bort. Men har israelerna tänkt på att de organisationer som ändå kommer att finnas kvar är de som är vana att arbeta underjordiskt och våldsamt – som Hamas.

Hamas är ledande i motståndet mot Israel. Om det nu är folk som å ena sidan tycker att Israel gör fel men å andra sidan Hamas inte är bra kanske man kunde fundera på den palestinska vänstern och om den kunde backas upp.