Första båten framme!

I augusti skrev jag att Hetzbollahs generalsekreterare Hassan Nasrallah berättat att Libanon var på väg att få hjälp med sin bränslekris. Iran kommer att skicka tankfartyg. Gud nåde israelerna om de försökte stoppa fartygen! Och nu ser vi återigen hans fryntliga nuna, denna gång med meddelandet att första båten lastad med diesel kommit fram. Det kan vara så dags: vintern närmar sig och kan vara kall i de libanesiska bergen, uppvärmning blir viktig.

En intressant detalj som Nasrallah nämner är att tankern inte landat i Libanon, utan gått vidare en bit norrut till en hamn i Syrien, Baniyas. Därifrån skickas lasten (med tankbilar antar jag) söderut till Libanon. Varför denna omväg? Nasrallah säger inget klart om det, men i första kommentaren efter artikeln förklarar någon vad det handlar om. Orsaken är den enorma korruptionen i Libanon som beror av att landet splittras mellan många grupper, där varje grupp skall ha del av resurser som kommer in i landet. Genom den här manövern skall på något sätt (som jag inte förstår) de giriga händerna undvikas. I stället har Hetzbollah en priolista på vilka som skall få tilldelning, och den håller man koll på: svartabörsare skall inte få tag på bränslet. I stället kommer det att säljas för underpris. Antar att Hetzbollah kommer att få en och annan guldstjärna i kanten för det, medan israelerna funderar på om det kan hitta på något annat tjuvtrick för att libaneserna skall få frysa och hungra i vinter.

Sammantaget ser det ut som nya pluspoäng för Iran och Hetzbollah samt Syrien, och nya minus för USA, Israel och diverse arabiska klientregimer.

– Det fixade vi väl bra, va?

Iranskt stöd till Libanon

Det är (i skuggan av Afghanistan) en rejäl social kris i Libanon. Folk drabbas hårt, det verkar vara brist på det mesta vid det här laget, inklusive drivmedel. Men det finns hjälp: den 19/8 meddelade Hassan Nasrallah, generalsekreterare för Hetzbollah, att det första fartyget med bränsle var på väg att lämna Iran och gå till Libanon. Och fler kommer.

Men nu finns det ett reellt hot, nämligen att israelerna kan attackera fartygen. Till detta gav Nasrallah ett klart besked: från att fartygen går till havs så kommer de att betraktas som libanesiskt territorium. Det framgår inte vilken flagg de går under, om det verkligen är Libanons, men om ett fartyg angrips så kommer det av Hetzbollah att ses som ett angrepp på Libanon. Nu har väl Hetzbollah knappast kapacitet att agera i Indiska oceanen eller Röda havet, däremot kan man slå direkt mot Israel. Och det är knappast ett hot som kan viftas bort.

Möjligen är det en bieffekt av denna historia att USA plötsligt meddelar att man ”tillåter” att Egypten skickar gas till Jordanien som använder den för att producera el som levereras via Syrien till Libanon. Det är många elavbrott i Libanon, så extra leveranser kan behövas. Men kan israelerna avhålla sig från att försöka bomba kraftledningarna i Syrien? Och om även de ställs under Hetzbollahs beskydd ..?

I raketernas era

Hittade den här kartan hos BBC. Eilat ligger strax nedanför nedre kanten.

Det finns mycket man kan fundera över, när nu nästa omgång brakar loss vid Medelhavets östra strand. En fråga löstes idag, när det visade sig att Hamas raketer från Gaza når ända ner till Eilat vid Röda havet. Att de kan slå ner i Tel Aviv och Jerusalem vet vi redan tidigare, men nu ser det ut som om hela Israel (och en hel del områden utanför) ligger inom skotthåll.

I och för sig skulle man kunna bomba kärnanläggningen i Dimona, men jag antar att det är det sista som lokalbefolkningen (palestinierna i Gaza är alltså att räknas som lokalbefolkning här) skulle ta sig för – risken för att sprida radioaktivitet i områden man tänker ta tillbaka är inte ett lockande alternativ. Möjligen skulle desperata zionister kunna hitta på något sådant om de inser att spelet är förlorat och de måste sticka iväg.

Nu verkar raketerna från Gaza vara av den enklare typen: de åker upp i luften och ner igen, utan styrning. Jag har sett påståenden om att Hamas har kryssningsrobotar, men det tvivlar jag på tills någon lägger fram pålitliga belägg. Däremot finns det en annan part som har styrbara raketer, nämligen Hetzbollah i Libanon. Målen är förmodligen redan utsedda (jag tror Hetzbollahs ledare har gjort antydningar i den riktningen). Här är frågan om och när en raketoffensiv från Libanon skulle starta. Blir det om Israel försöker angripa med marktrupper igen, som 2006? Eller om Israel börjar vackla och kan tänkas falla om det kommer ett regn av missiler?- Just nu kanske det bästa alternativet för libaneserna är om palestinierna fortsätter att bygga upp sin egen kapacitet så har libaneserna sin arsenal i reserv, och som ett Damoklessvärd över fiendens huvud. ”Anfaller ni så får ni allt det här i skallen, och det klarar inte ert luftvärn av!” Det finns en liten territoriell konflikt mellan Israel om Libanon, men jag vet inte hur den spelar in i det här sammanhanget. Israel har ockuperat ett område som Libanon anser vara sitt eget, och Hetzbollah grundades ju som en motståndsrörelse mot ockupation. Jag tvivlar att just den landremsan ses som argument för storkrig och massbombardemang.

Men nu finns det ju indirekta skador som är betydande, förutom de direkta där en bomb exploderar. Exempelvis att flygplatsen i Tel Aviv stängdes på grund av raketfaran, och trafiken i stället flyttades till Eilat. Men Eilat ligger ju också inom radien för dit raketerna når, så hur går det då med internationellt flyg in och ut från Israel? Sedan finns ju andra samhälleliga påfrestningar, där livet avbryts till och från av flyglarm och folk springer till skyddsrummen. Och när sådant kan hända lär det påverka människorna även om det inte pågår bombardemang. Palestinierna har fått leva med det länge, israelerna mer sporadiskt. Nu kan det permanentas. Moderna stater har svårt att klara av kriser som kräver nedstängningar och att livet växlas ned på en lägre nivå. De pionjärer som grundade Israel tålde en hel del, men det är frågan hur mycket kris deras barnbarn uthärdar innan det blir dags att packa väskorna. För nu vet de att det inte finns några skyddade platser kvar i Israel. – En rätt stor del av Israels befolkning kommer från Ryssland. Undrar om Kreml skulle välkomna en återinvandring av ryska judar, om de inte vill/kan bo kvar i Israel längre?

Den som studerar dialektisk materialistisk filosofi torde hitta en hel del intressant i det här skeendet. Tendenser rör sig långsamt åt olika håll, den starkare parten blir långsamt svagare, den svagare lär sig och blir starkare. Det kan vara svårt att urskilja. Den som har överläge uppfattar inte vad som händer och är självsäker. Mindre varningstecken (som när en drönare upptäcktes nära Dimona för några år sedan) skrattas bort: Det är ju inte mycket! Men plötsligt uppstår kriser som visar att styrkeförhållandena verkligen förändrats. I början hade miliserna i Gaza inga raketer. Sedan började man göra små pjäser som skickades iväg en kort distans in i södra Israel och inte orsakade någon större skada. Nu kan man alltså tillverka större missiler som når över hela Israel, även om de direkta skadorna som de orsakar kanske inte är så stora (indirekt kan de alltså stänga igen hela landet). Hela staten Israel och de ockuperade områdena är en högst reell måltavla för palestinska raketer. Det är en viktig kvalitativ förändring, skulle kanske dialektikern säga. Och den ena partens självförtroende ökar, den andra börjar tvivla på sig själv. Det är också viktigt.

Tråkigt att det här inte löstes för årtionden sedan, men nu har den allmänna krisen omkring Palestina fått vara ett infekterat sår under så lång tid att avslutningen kan bli verkligt obehaglig, med krig och progromstämning, krig och folk som slår ihjäl varandra på gatorna.

Ja, det var några lösa funderingar. I morgon kanske verkligheten har blivit väldigt annorlunda.

PS. Kolla den här analysen från Moon of Alabama. Han är bättre informerad än jag. Fast vad de nya raketerna som rapporterats ha skjutits från Libanon betyder är han inte säker på. Inte jag heller. DS.

100% krigsberedskap

Har just läst en artikel i Jerusalem Post som bekräftar att en raket slagit ner i staden. Varifrån den kom står inte rent ut, men intrycket är att det är Gaza som är avsändaren. (Nu ser jag andra uppgifter som talar om sju raketer från Gaza, och ”hesa Fredrik” tjöt i Jerusalem.) Det har orsakat stor oro, och en omfattande militärövning som skulle börja i morgon har skjutits framåt i tiden, meddelar artikeln. Egentligen låter det lite udda: det här borde snarare stimulera behovet av att öva, men tydligen behövs trupperna för att säkra vägar och annat inne i Israel. Samt att försöka slå ner nya palestinska protester. Det lär inte fungera den här gången heller.

Den här övningen kan motsvara uppladdningen inför kriget mot Libanon 2006, som Israel förlorade. Trupper togs direkt från övningarna till fronten. De drog sig tillbaka utan att kunna slå ut det libanesiska motståndet, och det bör betraktas som förlust.

Hetzbollahs generalsekreterare Nasrallah beskriver läget nu som att organisationen har höjt sin krigsberedskap till 100%. Den beredskapen torde, förutom kompetent folk på marken inklusive veteraner från kriget i Syrien, innefatta en förskräckande stark uppsättning av raketer. En del missiler har lång räckvidd också, så centrala Israel bör vara inom räckhåll. Dessutom är de så många så att det israeliska luftförsvaret inte kan ta hand om dem alla. Och är det möjligt att andra intressenter i regionen också är beredda att skicka iväg en eller annan raket? Syrien och Irak ligger närmast till hands, kanske också Iran och möjligen Jemen. Den koloniala epoken i regionen går mot sitt slut, men det är plågsamt och blodigt.

Här skriver Moon of Alabama om samma dramatik.

Olika lärokurvor

Här är en slutsats av en gästskribent på Juan Coles blogg:

A thoroughly uncomfortable conclusion is beginning to emerge for the Netanyahu government. It is that while the IDF may have become a lot more effective in the past six years, its opponents in Gaza have learnt even more.

Med andra ord: fastän israelerna jobbat upp sin förmåga till krigföring i stadsmiljö sedan förra Gazakriget så har palestinierna jobbat upp sig ännu mer vad det gäller att försvara sig. Den palestinska lärokurvan stiger brantare. Man kanske kan jämför med utvecklingen i Libanon: en gång lätta jaktmarker för israelerna, sedan helt omöjliga när Hetzbollah utvecklade motståndet politiskt och militärt. En liknande situation kan skönjas i Gaza.

Hamas lyckades få iväg en enstaka raket mot Tel Avivs flygplats vilket stängde av mycket av flygtrafiken några dagar. Israel har inte lyckats eliminera, eller ens allvarligt skada Hamas. Det kan knappast kallas annat än ett nederlag. Målen för kriget mot Gaza (vilka de än var, det verkar ha skiftat) har inte uppfyllts, och därmed är termen ‘nederlag’ rimlig. Dessutom har de israeliska förlusterna ökat jämfört med förra Gazakriget. Palestinierna finns kvar, de slår tillbaka allt kraftfullare – och i norr finns Hetzbollah med ett formidabelt raketlager, drönare och andra militära finesser.

Hade den här situationen behövt uppstå om israelerna tidigare tagit till sig principen om att ”man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem”? Nu driver utveckling iväg mot total katastrof, eller mot en ny enhetlig stat som täcker hela det historiska Palestina. Israelerna har själva slagit sönder möjligheterna till en tvåstatslösning. Och i den processen har man släppt fram krafter som inte är så trevliga: det relativt sekulära PLO har ställts åt sidan till förmån för det islamistiska Hamas. Var det verkligen så man hade tänkt sig, eller var man übersmart?

På tal om lärokurvor så skriver den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar om spelet mellan Ryssland och EU. Han frågar vilket motiv EU har att delta i sanktioner:

… make sure that Russian people don’t get to eat enough vegetables and fruits and would have vitamin deficiency unless the Kremlin changed its Ukraine policies in accordance with the EU’s wishes? This is all becoming a silly joke.

However, something good will come out of this all if Russia comprehensively discredits the West’s obnoxious practice of using sanctions as political weapon against obstreperous countries that refuse to buckle down to their leadership.

(Ursäkta ett ögonblick, måste slå upp ‘obstreperous’ i mitt gamla lexikon. ”larmande, bullersam; oregerlig”. Undrar hur många engelska engelsmän som förstår vad ordet betyder?)

Ja, även i den här ukrainska krisen och sanktions-slagsmålet finns en lärokurva. Undrar om taffligheten på den europeiska sidan kan hänga samman med att den gamla generation av politiker från det kalla krigets dagar är död eller pensionerad? Till skillnad mot det nya gänget hade gamlingarna vanan inne att hantera stormaktskriser och se till att de inte gled utom kontroll. Nu måste de nya jobba sig uppför lärokurvan, till en nivå där de förstår att man inte kan dribbla hur som helst med en stormakt som Ryssland. Det är en jäkla skillnad mellan att ge sig på Ryssland jämfört med exempelvis Libyen! Den här bilden illustrerar hur det kan gå:

Oavsiktligt?

Som det sägs, det är lättare att starta ett krig än att avsluta det – särskilt på det sätt som är bäst för en själv. Det kan ju alla tomtar som dragit igång det syriska kriget fundera över. Obs. att jag inte skriver ‘inbördeskrig’ utan just ‘krig’. Ett antal stater har börjat krig mot Syrien genom att skicka in en tvivelaktig rebellrörelse i landet. Det finns äkta syriska upprorsmän, det finns äkta oppositionsgrupper, men bland det senaste som skickas in lär vara jemenitiska islamister, och de har väl egentligen sitt eget inbördeskrig att ta hand om. Man kan ju undra vad den ordinäre syriern tänker när libyer och kat-tuggande jemeniter dyker upp i grannskapet?

Nu rapporteras att turkiska armén har förlorat bortåt åttio man i sårade och dödade vid en gerillaattack mot en militärkolonn långt inne i det egna landet. Det har varit flera sådana händelser på senaste tiden. Armén måste ha förlorat hundratals soldater i strider mot kurdisk gerilla bara de senaste veckorna. Det är svårt att inte se ett samband mellan turkiska regeringens deltagande i kriget mot Syrien och uppsvinget för det kurdiska upproret i Turkiet. Stöd till turkisk gerilla är ett av de kort som Syrien kan spela ut. Hur kommer den turkiska allmänheten att ta detta? Kommer Erdogans regering att överleva, eller blir det en ny militärkupp?

Det har bekräftats att iranska förband från revolutionsgardet finns i Syrien. En sådan truppförflyttning borde stärka axeln Iran-Syrien-Hetzbollah mot eventuella angrepp från Israel. För finns ett större antal stridsdugliga iranier i Syrien bör en del kunna slinka över till Libanon och placera sig i närheten av den israeliska gränsen. Där kan de bedriva signalspaning, skjuta raketer och ha annat för israelserna besvärande för sig. – Förstärkt uppror i Turkiet, iranska trupper i Israels närområde, ingick det i de politisk-militära hjärntrusternas förutsättningar när de tänkte köra en repris av Libyen i Syrien? Eller var det sådana där oaviktliga saker som ‘bara’ händer?

Libyen är ju en liknande historia, även om man bortser från att islamister som förmodligen tidigare ingick i alliansen mot Qaddhafis regering nu i vanlig god ordning likviderade USA:s ambassadör. Följderna märks nere i Mali som sprängts och till hälften tagits över av islamister. Man kan nog gissa att spill av den typen hotar en del andra länder i närheten, som Algeriet och Mauretanien. I Nigeria märks det redan. – Återigen: oavsiktliga effekter av dumma åtgärder som klokt folk varnade för redan från början.

Jordobservationer

Den här kartan visar ”klimatanomalier” under juli 2010 på ett lättförståeligt sätt. Ju rödare, desto varmare än normalt, ju blåare, desto kallare. Notera tre särskilt otrevliga områden ur värmesynpunkt: långt uppe i norra Sibirien, ett nordsydligt band över europeiska Ryssland, samt nere på Antarktiska halvön. I det första fallet har vi tinande tundra och hotande utsläpp av metangas, i det sista avsmältning av is. Vad det gäller Ryssland så känner vi till det där med stora bränder och dåliga skördar på grund av torkan.

Bilden kommer från NASA, närmare bestämt sidan med ”dagens bild” från deras Jordobservatorium. Här är en annan bild med klimatbetydelse, den jättelika kalvningen från Petermannglaciären på norra Grönland. Klicka på den här länken för att komma fram till bilden, klicka igen, så får du bilder i verkligt stort format.

Det här isblocket som nu är på väg ut i havet är ungefär dubbelt så stort som svenska Fårö, och det kommer att ta tid innan det kommer ner i mer trafikerade vatten söder om Grönland. Men när det väl gör det kan det bli svårigheter, för man flyttar inte på en sådan här klump som man kan göra med mindre isberg. Den kommer att driva förbi New Foundland och förutses kunna ta en del fasta installationer ute till havs med sig.

Och här en satellitbild av södra Pakistan. Lite land, och så Indus som täcker det mesta med lerigt vatten.

Det har varit en del klagomål senaste dagarna. Islamister har nämligen hjälpt människor som drabbats av översvämningarna, och det anses fult. Nu förefaller visserligen den pakistanska statens tjänstemän vara mer intresserade av att göda sig själv och ta emot pengar från USA än att hjälpa sitt eget folk, men än sen … om utblottade människor som dessutom hotas av koleraepidemier tar emot hjälp av islamister förtjänar de väl att USA skickar dit några förarlösa flygplan som skjuter robotar på dem! Någon ordning måste det väl vara!

Allvarligt talat: i många länder har folk att välja mellan privat hjälp eller ingen hjälp alls, eftersom regimerna ger blanka fan i medborgarnas (eller om vi säger ”undersåtarnas”) väl och ve. In träder då privata grupper, ofta av religiös karaktär. Det gäller inte bara u-länder, USA är delvis inne i den gruppen. Olika kyrkor ordnar mat, sjukvård och annat nyttigt när staten sviker och de rika gömmer sig bakom höga murar med sina rikedomar.

Men i den muslimska världen finns en tradition av religiösa stiftelser som idkar välgörande verksamhet, och ibland smälter de samman med politisk verksamhet. Det muslimska broderskapet i Egypten, Hamas i Palestina och Hetzbollah i Libanon finns i den gruppen. De träder in när staten träder ut. Med andra ord skulle starka och medborgarvänliga välfärdsstater kunna vara ett alternativ om man nu hyser misstro mot muslimsk radikalism. Men försök framföra en sådan tanke i dagens privatiseringsgalna värld! Man kan säga att gangsterregeringar i väst själva frambringar det radikalmuslimska monster de påstår sig bekämpa genom att stötta upp tjuvaktiga, korrupta, inkompetenta, odemokratiska och brutala regimer i den muslimska världen.

Ja, som synes kan några bilder av vår hemplanet ge upphov till många reflexioner. Och det är ju inte så underligt: vi kommer ju inte levande härifrån!

Lite tankar om Turkiet, kurder, Israel med mera

Lite i skymundan fortgår gerillastrider i de kurdiska områdena, från Turkiet över Irak och in i Iran. Det är väl mest om det smäller en bomb i närheten av en turistort som det blir mer uppmärksamhet i omvärlden. Ändå har den kurdiska frågan varit storpolitik länge. (Jag antar att denna ”fråga” kan formuleras som: skall det bildas en egen stat för kurder?) Och olika stormakter har varit inne för att utnyttja kurdiska grupper för egna syften vilket knappast gynnat den ordinäre kurden.

Nu vill Turkiet – som alltid köpt vapen i stora kvantiteter – få drönarflygplan från USA. Alltså förarlösa fjärrstyrda flygplan som kan flyga runt och spana och eventuellt skicka iväg raketer mot något som kan vara PKK:s gerillastyrkor. Men USA sätter sig på tvären. Att Turkiet är allierad inom NATO spelar ingen roll. I Washington är man sura för att turkarna framgångsrikt tillsammans med Brasilien försökt medla angående Irans kärnenergiprogram, samt gillar inte att turkarna är arga för att israelerna dödat turkiska medborgare på internationellt vatten. Tidigare har USA utan att blinka tolererat råa turkiska militärdiktarurer och fruktansvärda övergrepp mot kurder och andra oppositionella, men då satte sig turkarna inte upp mot USA och Israel och det hela var därför naturligtvis acceptabelt. Nu är det annat ljud i skällan!

En intressant fråga är vad israelerna gör i detta läge. De har länge samarbetat med turkarna men nu genom sin egen klumpighet sänkt de goda förbindelserna till nära nog fryspunkten. Det kan bero av att professionella diplomater ersatts av ideologiska amatörer. Man skulle kunna tro att detta skulle räcka, men det kan vara så att israelerna försöker utnyttja ”den kurdiska frågan” åt två håll: dels att bakom kulisserna stödja PKK, dels genom att stödja kurdiska grupper i Iran. En gång i tiden hejade israelerna på Hamas för att islamisterna verkade vara till besvär för PLO, så varför inte försöka upprepa bravaden (utan att fundera på långsiktiga konsekvenser)? Antagligen finns israeler i de kurdiska områdena i norra Irak, där de kan arbeta relativt ostört i skydd av amerikanerna och kanske de lokala kurdiska politikerna. 

På tal om ”konsekvenser” så är sådana väldigt tydliga i Libanon. Utan den israeliska ockupationen under slutet av 1900-talet är det mindre troligt att Hetzbollah hade funnits, i alla fall inte som den formidabla politiska och militära maskin man är idag. Det israeliska förtrycket skapade det libanesiska motståndet.

Kanske är det så att Hetzbollah genom sin uthållighet drar andra med sig – på sista tiden har ju den reguljära libanesiska armén skjutit mot israelerna, vilket kan vara ett sätt att motivera sin egen existens. Men detta är ju helt emot den plan som bland annat innebar att USA trodde sig ha köpt en Israelvänlig libanesisk regim för ett tag sedan. Antagligen tänkte man sig att detta skulle leda till att Hetzbollah försvagades, men resultatet verkar vara det omvända. Organisationen verkar vara mer stark och välrustad än under kriget för några år sedan. Och när USA nu vägrar att leverera vapen till Libanon är Iran berett att träda in. Snacka om politiskt självmål från USA:s sida. Dess diplomati verkar ha klara drag av ”amateur hour”.

En intressant detalj som kan vara betydelsefull är att Israel skickar in obemannade flygplan över Libanon för fotospaning, men att Hetzbollah under lång tid påstår sig ha kunnat uppfånga signalerna från planen och titta på filmerna. Tidigare har Hetzbollah kunnat plocka bort en hel del av Israels markbaserade spionage och nu påstår man sig ha koll på det luftburna. Stämmer det här vet man en hel del om vad israelerna ser, eller tror sig se. Och vet man det kan man vidtaga motåtgärder, peppra terrängen med skenmål som israelerna kan bomba hur mycket som helst utan att det gör något, samtidigt som raketbatterier och andra viktiga installationer kan ges ett bättre skydd.

Eventuellt mixtrar israelerna med kurdiska gerillaförband i Iran för att ställa till oreda där. Men tänker man angripa Iran med egna resurser (vilket i sig är en galenskap som kan leda till fruktansvärda konsekvenser) går det inte att bortse från Libanon. Det går inte att garantera att ett angrepp mot Iran inte utlöser ett libanesiskt raketregn över stora delar av Israel. Hetzbollahs arsenal har uppdaterats och lär nu innefatta även datastyrda mycket träffsäkra missiler. Israelerna kan ju naturligtvis angripa ändå, men det förutsätter nästan att hela deras militära och politiska ledning är galningar och det tror jag inte på. Förklarar man staters agerande med ”galenskap” har man egentligen inte sagt något annat än att man inte förstår varför de gör som de gör. Israelerna fortsätter nog snarare att småfiffla, i samarbete med korrupta arabregimer och missnöjda minoritetsgrupper, i förhoppningen att saken löser sig på något sätt ändå. Men det låter inte som en hållbar lösning på lång sikt.