Graven

Den här bilden tog jag vid ett besök på Skogskyrkogården i Stockholm. Hade ett ärende dit, och passade på att se om jag kunde hitta den här graven. Och där var den, rätt oansenlig, med gräset som trängde fram och en massa barr från de höga tallarna runtomkring.

Vem var Set Persson? – Namnet torde vara helt okänt idag, utom i vissa speciella kretsar. Han levde från 1897 till 1960, och kanske kan betecknas som en man som var både före och efter sin tid. Före: Att vara med i den mest militanta rörelsen när revolutionen verkade vara en omedelbar möjlighet, att ha framtiden för sig. Efter: Att hålla fast vid övertygelsen när revolutionen inte verkade vara möjlig och något som tillhörde det förflutna. Set Persson var alltså medlem och ledare i det militanta Sveriges Kommunistiska Parti, men han var också (för en tid) medlem i samma parti när det från 1940-talet blev alltmer av ett stukat bihang till socialdemokraterna. I längden kunde detta ju inte fortgå, eftersom han höjde rösten mot eftergiftslinjen.

Jag tänker inte säga så mycket mer om hans historia. Läs – om du är intresserad – i stället den här artikeln på Kommunistiska Föreningens hemsida: Till vänster om vänstern: Set Persson och SKA . Den är lång och bygger mycket på material från 1950-talet när Persson bröt med SKP och så småningom bildade en egen grupp, SKA, Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund.

SKA blev aldrig stort, men kan på sätt och vis ses som en brygga mellan det gamla militanta kommunistpartiet och de nya kommunistiska grupperna som hade ett uppsving på 1960-1970-talen. Några som kallade sig Marxist-leninistiska Kampförbundet (avhoppade medlemmar av dåvarande Vänsterpartiet Kommunisternas ungdomsförbund) plockade upp Persson ur glömskan omkring 1970 och gjorde honom till någon slags förebild. Men i andra grupper var, vad jag vet, tyst om Persson.

Den största gruppen då var KFML, bildad 1967. Skälet till att Set Perssons minne inte figurerade där (inte vad jag vet i alla fall) kan möjligen vara att bland de veteraner från gamla SKP som grundade KFML fanns några som hårt hade bekämpat Persson under den interna kampen i SKP i början av 1950-talet. De kanske tyckte det skulle vara pinsamt att nu hylla någon som man hade skällt ut 15 år tidigare?

Men nu, när det gått drygt 60 år sedan Set Persson dog, har en liten maoistisk grupp lyft hans fana igen. Kommunistiska Föreningen väcker åter liv i minnet av en kämpe från ett väldigt annorlunda Sverige. Månne blir han åter sedd som framtidsmannen. Men en revolution framöver lär se annorlunda ut än vad Set Persson tänkte sig. Från 1950-talets perspektiv torde 2020-talet vara tämligen obegripligt. Får drömmen fortsätta att vila under den där lilla gravstenen på Skogskyrkogården?

En kula i huvudet

Nu när det är så vanligt att folk får en kula (eller flera) i skallen kan det vara intressant (eller så kallat onödigt vetande) att få veta att en gång i tiden kunde detta ge upphov till adlande och plats på Riddarhuset. När jag häromdagen tittade efter annat råkade jag få syn på ätt nr. 415 Hufvudskått. En viss Bertil Jakobsson var ryttare vid Västgöta kavalleriregemente från 1630-talet och framåt. Det var mycket krig då, han avancerade i graderna, fick en kula (alltså icke dödande) i nyllet, och adlades för sina tjänster 1647. Och den nya adelsätten fick alltså heta Hufvudskått. Påhittigt!

Ätten Hufvudskått varade dock inte så länge, i början av 1700-talet var den utdöd. Intressant att notera är dock att den siste med det släktnamnet var gift med en kvinna från en annan kortlivad adelsätt med märkligt släktnamn. Vad hon hette i förnamn är inte känt men hon tillhörde släkten Papegoja (nr 134 på Riddarhuset). – Slut på onödigt vetande!

Lyssningstips för historieintresserade

Jag råkade nyss på en podd där Aron Flams berömda (ö/kända) bok om Sverige och andra världskriget behandlades. Historikern Mikael Nilsson tar i rejält. Det lär behövas, med tanke på att vissa personer och grupper försöker bygga upp en bild av ett Sverige som knappt känns igen från den verkliga historien. Ibland känns det som de rör sig i ett parallelluniversum. Den som är intresserad av ämnet bör lyssna här.

En reflexion från min sida: om nu Sverige var så tyskvänligt under kriget, varför gick rekryteringen av svenskar till tyska krigsmakten så in i norden dåligt? Och varför var det så många danskar och norrmän som gick med i de tyska styrkorna? Vet inte om det finns exakta siffror, men ungefär 150 svenskar mot 8000 danskar och 6000 norrmän låter märkligt – Sverige var ju inte ockuperat, Danmark och Norge var det. Man får väl lägga till en del svenskar som var i Finland och alltså praktiskt var på den tyska sidan, men det ändrar knappast relationstalen så mycket.

Det är rätt ynkligt med folk som årtionden efter andra världskrigets slut krävt en politik som förmodligen gjort att även Sverige ockuperats 1940/1941. Vid den tiden fanns ju ingen krigsmakt som kunde stå emot tyskarna, för tillfället hade de ju i praktiken vunnit kriget. Och var hade då de danska judarna tagit vägen, nu kunde de ju räddas över Sundet när läget blev kritiskt. Men att spela moraliskt upprörd i efterhand, när det är riskfritt … är ju som sagt riskfritt. Och moraliskt tvivelaktigt.

Barbarossa

Den 22 juni 1941 började andra världskriget på allvar. Tyskland angrep Sovjet. Tyskarna trodde att en blixtattack skulle sänka Sovjet. Det fungerade ju på västfronten. De räknade inte med att Sovjet var så redo man kunde vara 1941, och att tyskarna som det visade sig hade skrivit under sin egen dödsdom.

Ett sätt att studera historiska skeenden kan vara att läsa samtida tidningar. I efterhand kan en historisk händelse, som Tysklands Operation Barbarossa, vara lätt att förstå. Småplocket rensas bort i den historiska analysen, det väsentliga tas fram. Men när den dåtida pressen rapporterar om det som hände igår och idag blir det knepigare. Stort och smått blandas på nyhetssidorna, riktiga och felaktiga uppgifter, mer eller mindre insiktsfulla kommentarer, lögner och propaganda. Det är med andra ord som idag. Kan vi idag, med ledning av en morgontidning, radion och TV samt ”nätet” få en omedelbart korrekt och förståelig bild av vad som händer i världen? (”Nej”, säger jag.)

Jag kollade Svenska Dagbladets historiska arkiv för två dagar, 22 och 23 juni 1941 och plockade några rubriker och delar av artiklar. Vi är alltså dels i sista dagen innan krigsutbrottet i öst, och dels i första dagen av Barbarossa.

Stockholmare åker till skärgården med pick&pack, och tydligen med getter också. Ingen känsla för att nästa fas av det stora kriget är på gång.
Men moralfrågor är alltid intressanta, och dansbaneeländet är naturligtvis viktigt att angripa.
Dock: i öster händer något. Finland mobiliserar. Varför? Tyskarna säger sig inte lägga sig i vad finnarna gör.
Hur som helst: händer det något på slagfälten handlar det inte om Sovjet. Det skulle ju innebära ett tvåfrontskrig i Europa, och den faran är nu ”slutgiltigt undanröjd” säger Deutsches Nachrichtenbüro. Nej, det är England man riktar sig mot. – Nåväl, detta var på gamla midsommarafton, den 22 juni. Låt oss nu se hur sången går den 23 juni!
Jojo, ”bombregn över ryska armeerna”! Angrepp på Finland sägs det också, men jag har för mig att finnarna var i gång med att minera Finska viken redan innan krigsutbrottet.
Och att den tyska fronten gick från Norra ishavet till Medelhavet var klart redan dag ett.
Mitt i storpolitiken hittar vi ledaren för Sveriges Kommunistiska Parti, Sven Linderoth. Tyskarna försökte få SKP förbjudet. Partiet arbetade under svåra omständigheter, men något partiförbud blev det aldrig.

En ljugande ambassadör

Är detta en lögn, är det sant, eller är det ett sätt att försöka slingra sig förbi en obehaglig sanning? Detta uttalande av Polens ambassadör i Sverige aktualiserar frågorna:

Polen samarbetade aldrig med tyskarna och förlorade 5,5 miljoner av sina medborgare under kriget.

Det här är två påståenden: dels att en mängd polska medborgare dog under kriget, men också att Polen aldrig samarbetade med tyskarna. Det första är sant, det andra är det inte. Tyskland var inte ensamt i att stycka Tjeckoslovakien 1938 – Ungern och Polen deltog i slakten. Och Polen spelade den avgörande rollen. Sovjet var berett att sända trupper till Tjeckoslovakiens försvar. För detta måste man passera polskt område. Polackerna sa nej. – De två orden ”under kriget” används för att dölja detta skurkstreck, för Tjeckoslovakien krossades ju ett år innan kriget bröt ut. Inte snyggt, vill jag hävda.

Varför inte säga så här i stället: Polen samarbetade med tyskarna 1938, och förlorade som resultat av detta 5,5 miljoner av sina medborgare under kriget.

Ambassadörens påstående är inte sant. Det är ett försök att smita undan obehagliga frågor från det förflutna, att ta på offerkoftan, att dölja den egna skulden.

Men historien försvinner inte bara för att man önskar bort den, förtiger, ljuger. Det är nog ingen tillfällighet att just Polen och Ungern har blivit favoritländer hos svensk höger av den ”sverigevänliga” modellen. De polska och ungerska politikerna av idag trampar fram i fotspår som skapats av tidigare generationer. (Kanske bör tilläggas att Ungern var på den förlorande sidan i andra världskriget, vilket kan dras fram om någon skulle klaga över att landet ockuperades av Sovjet mot slutet av kriget.)

Allt detta borde ambassadören vara väl medveten om, så jag lutar åt domen: en listigt hopkommen lögn.

Rådde köptvång?

Det finns ett inlägg på Steigans blogg som handlar om den afrikanska slavhandeln. Intressant. Araber jagade slavar i Afrika långt innan européerna började, och afrikanska folk förslavade varandra. För den som har lite allmänna historiekunskaper är detta inget nytt, inte heller att nordafrikaner fångade slavar i Europa och att alla de gamla imperierna byggde på slaveri.

Det var inte bara att fånga in människor och lasta dem på ett skepp för vidare befordran Amerika. När européer anlade stationer för anskaffning av slavar i exempelvis dagens Ghana var de länge beroende av lokala härskare för ens att få tag på några. Det var ett problem bland annat för danskarna som hade ett fort där. Vissa folk var inte så pigga på att sälja, andra var mer villiga. Om de senare låg under i den lokala maktkampen gick det trögt med affärerna.

Om man tittar i högerforum på nätet är det inte ovanligt att denna trafik, som alltså var igång långt innan européer forslade de första svarta slavarna över Atlanten, tas som ett argument för att ursäkta den transatlantiska slavhandeln. Men fungerar denna ursäkt? Har jag rätt att skattefuska därför att ”alla andra skattefuskar ju”? Har jag rätt att smuggla för att ”alla andra tar ju in några extra flaskor”? Är det inte min egen moral det handlar om, inte ”alla andra”?

Enda hållbara ursäkten för européernas slavhandel skulle vara att det rådde någon sorts köptvång. ”Köp hundra fräscha slavar, annars …!” Men det fanns ju inget köptvång. Därmed kan handeln knappast försvaras. Möjligen kan man hänvisa till ”tidsandan”. Eller till ekonomiska lönsamhetsbehov. Slaveriet blev ju en produktiv faktor i triangelhandeln mellan Europa, Afrika och Amerika. Men annars inte försvarbart.

Två LME-grejer från gamla tider

Den här bilden råkade jag få se på nätet, och noterade en intressant detalj – på plastkåpan till det här brandlarmet är tillverkarens namn ingjutet, nämligen L M Ericsson. Det är den gamla firmasymbolen som fanns kvar till början av 1970-talet. Men det intressanta är att LME tillverkade annat än telefoner och telefonväxlar, och brandlarm fanns alltså på produktlistan.

Nästa bild tog jag själv 2009, på Flemingsbergs station en bit söder om Stockholm. Nu vet jag inte definitivt vad som dolde sig bakom metallkåpan, men jag gissar att det är järnvägstelefoni. T-et tyder på det. LME-märket finns ovanför klottret.

Nu börjar jag fundera om inte firman hade ett bolag som sålde järnvägssignaler också. Är inte säker på det, och mina böcker med bolagets historia är långt bak i bokhyllorna, men det kan vara så. Under en tid tillverkade man kulsprutor i en källare också, det var under andra världskriget.

Vad lär man sig av det sista exemplet? Kanske att produktion av det ena eller andra kan verka som väldigt fixerat: en bilfabrik tillverkar bilar, en telefonifabrik telefonväxlar, ett bränneri brännvin etc. Men när det krisar till sig visar det sig att produktion kan ställas om nära nog på nolltid efter behov. Var det inte ett brännvinsbränneri som i stället började pytsa ut handsprit (är väl inte drickbar?) nyligen?

Bil- och telefonifabriken kan förmodligen raskt använda sina resurser i folk och utrustning i att göra andra saker inom fordons- och elektroniksektorn, bara någon högre makt ryter till och pekar med hela handen. Var det inte brist, eller nästan brist på respiratorer ett tag, för att ta ett exempel? Räknar man in underleverantörerna till de stora fabrikerna finns det en oerhörd kapacitet att utnyttja om så krävs. (Nå, då får man förutsätta inhemsk produktion, ligger leverantörerna i Kina kan det kanske bli lite knepigare om det blir kris i logistikkedjorna.)

Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fallVerbal 2020
Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!
Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.
Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?
Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.
Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.
Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.
Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:
Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?
Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? – Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?
Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.
Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.
 

Tur

Här har jag klippt ut inledningen till en artikel i SvD idag. Det är Sune Åkerman, pensionerad professor, som har vissa synpunkter på ”spanska sjukan” och läget idag. Anledningen till att jag kopierar stycket är helt enkelt självbekräftelse: jag är själv ganska misstänksam mot historiska jämförelser som görs över tid och rum utan hänsyn till att mängder av förhållanden kan ha ändrats under tiden som gör jämförelsen tämligen meningslös.

Många högtidstalare brukar i sirliga vändningar understryka hur mycket vi kan lära oss av historiska erfarenheter. Fackhistorikerna brukar inte vara lika tvärsäkra. Vi vill gärna komma med reservationer inför hur komplicerad verkligheten brukar vara och hur svårt det kan vara att finna två helt likartade situationer i nutiden och det förgångna. Frestelsen har ändå varit stor att se parallelliteten mellan det som händer 2020 och det som inträffade 1918.

I mitt förrförra inlägg på bloggen nämnde jag att jag inte skriver så mycket om epidemin som nu grasserar – jag har inte samma statsepidemiologiska kompetens som många andra på sociala media. Men här slänger jag bara ut en förmodan:

Det är en jäkla tur att coronaepidemin bröt ut i Kina 2019/20, och inte, som ”spanska” sjukan 1918, förmodligen i USA. Nu har kineserna visat sig kunna ta hand om ett jätteproblem. I USA har man svårt att göra det trots ett par månaders förvarningstid. Den högsta politiska ledningen fungerar inte bra, men är bra på att skylla ifrån sig.

 ”Spanska” sjukan blev en miljonmördare i större format än första världskriget. Om den nu startade på en militärbas i Kansas, och spreds till Europa med USA-soldater, så kanske det borde heta Kansassjukan i stället? Tar man den episoden som en historisk lärdom, och bortser från att det hänt mycket sedan 1918, ser det ut som en himla tur att det var flitiga östasiater som fick ta första stöten, och inte virriga USAmerikaner med suspekta dagordningar.

Ovanligt hårda ord från Putin

President Putin och hans medarbetare är knappast kända för att vråla ut hotelser och förolämpningar (de är alltså inte USAmerikaner, om man vill vara polemisk). Men här är ett ovanligt aggressivt uttalande av honom som behandlar en historisk fråga, nämligen hur Polen agerade året innan Andra världskriget bröt ut. Det är en ful historia, där Polen gick ihop med Tyskland och Ungern för att krossa Tjeckoslovakien. För att göra historien kort så hindrades Sovjet från att ingripa på Tjeckoslovakiens sida. Året därpå angrep Tyskland Polen, med ett fruktansvärt pris för polackerna och de central- och östeuropeiska judarna. Det var Sovjets röda armé som fick rensa bort nazisterna, vilket i sin tur idag (indirekt, men i alla fall) beklagas av bland annat polska politiker och gör att monument till befriarna förstörs.

Det som verkligen slog mig hårt, säger jag er ärligt, var hur Hitler och Polens officiella representanter diskuterade det så kallade judiska problemet. Hitler berättade för utrikesministern och sade senare rakt på sak till den polska ambassadören i Tyskland att han hade en plan för att skicka den judiska befolkningen till Afrika, till kolonierna. Föreställ er 1938 att utvisa judar från Europa till Afrika. Skickar dem till deras utrotning. Till förstörelse. Och här är vad den polska ambassadören svarade till detta och skrev i sin rapport till den polska utrikesministern, herr Beck: ”När jag hörde detta”, skrev han, ”svarade jag” (till Hitler menar han), ”att om han gör det, kommer vi att bygga ett vackert monument till honom (till Hitler) i Warszawa.” Bastard! Det antisemitiska grisen. Det finns inget annat sätt att säga det. Han var i full solidaritet med Hitler i hans anti-judiska, antisemitiska känsla och dessutom föreslog han att det skulle byggas ett monument till Hitler i Warszawa för att denne förföljde det judiska folket. Och han skrev till sin beskyddare, utrikesministern, uppenbarligen i hopp om förståelse och godkännande. Han skulle inte ha skrivit detta utan anledning. Hur som helst, jag kommer inte gå in på mer detaljer nu, men i alla fall vill jag betona igen: vi har tillräckligt med material för att förhindra att någon förstör minnet av våra fäder, våra farfäder och alla de som gav sina liv för seger över nazismen. Jag vill bara notera att det är den här typen av människor, människor som de som förhandlade med Hitler då, är nu samma typ av människor som vanställer monument till befrielsesoldaterna, Röda arméns soldater som befriade Europas länder och Europeiska folk från nazismen. Dessa är deras följare.

Alltså: det finns folk i Polen idag (och väl i Litauen och Ukraina) som är av samma skrot och korn som den polack som ville resa ett monument över Hitler och som alltså är bastarder och grisar (orättvist mot grisarna tycker jag). Här är en film där Putin säger det som jag översatt ovan. Det börjar ungefär 3:08 i filmen.