al-Qusair – Stalingrad, Aleppo – Kursk?

Jag har sett en del jämförelser mellan slaget om den lilla syriska staden al-Qusayr och slaget om Stalingrad 1942-1943. Vi kan väl enas om att proportionerna är något olika mellan de två händelserna? Detta även om resultatet bland annat är två sönderskjutna städer? Och effektiva tyska Wehrmacht-soldater kan knappast vara jämförbara med skäggiga islamist-troll som skriker ”Allah är större” hela tiden.

Men liknelsen är inte helt tokig ändå. Det som hänt är att ett nytt skede i det syriska kriget verkar ha inletts. ”Rebellernas” tidigare framgångar har i viss utsträckning varit mediaskapelser. De har påståtts rycka fram, erövra det ena och det andra, ”regimen vacklar”, folk har hoppat av från regeringen eller deserterat från krigsmakten, etc. etc. Men intressant nog har ”rebellerna” inte kunnat göra så mycket av dessa påstådda framgångar. Avhopparna har varit i stort sett värdelösa muppar och det har inte kunnat sättas upp någon trovärdig regering på de områden man kontrollerat. – Orsaken till det sista är nog att det är svårt att sätta upp en trovärdig regering som baseras på lokala miliser som ägnar sig åt plundring och religiös terror och ibland slåss inbördes. Nu börjar vi se den verkliga situationen. Det är regeringsstyrkorna som rycker fram, det är ”rebellerna” som vacklar.

Den syriska regeringen har lärt sig bekämpa motståndare av den här typen och driver därmed bort ”rebellerna” från det ena området efter det andra. (Ja, ”motståndare av den här typen” – jag menar att syriska krigsmakten främst är till för att slåss med israelerna, och vad man än tycker om dem så är de verkligen inte ett antal orakade och illa disciplinerade milisgubbar!) Till slut blev al-Qusayr en symbolfråga (som Stalingrad!) i den här kampen. Den som behärskar staden och dess omgivningar kontrollerar också viktiga smuggelvägar från Libanon mot städer som Homs och Hama i Syrien. För ”rebellerna” och deras utländska uppdragsgivare var det livsviktigt att hålla al-Qusayr, annars skulle leveranser till milisgrupper längre in i Syrien bli mycket svårare. Det finns faktiskt möjligheter att upproret ebbar ut på grund av brist på vapen och ammunition. – Symbolfrågan förvandlades från fråge- till utropstecken när de syriska och libanesiska styrkorna intog staden och krossade ”rebellerna”. Det måste vara ett mycket svårt slag mot deras stridsmoral och möjligheter att fortsätta kämpa – och det påminner ju om utgången av Stalingrad! De engelska och franska regeringarna uppges också vara mycket upprörda över denna militära och politiska katastrof. Med tanke på att det är den engelska och franska uppdelningen av Ottomanska imperiet efter Första världskriget som orsakat mycket av de här bekymren så borde de väl snarare hålla tyst och skämmas!

Ungefär ett halvår efter Stalingrad, i juli 1943, kom nästa stora slag på östfronten. Det var vid Kursk i Ukraina. Följden av det blev att tyskarna tvingades utrymma Ukraina. Var det tveksamheter tidigare om hur det skulle gå i kriget var de nu betydligt mindre. Tyskarna kunde inte vinna längre. De kunde hålla emot den sovjetiska framryckningen men inte hejda den. Nu pågår ”Operation nordlig storm” omkring Aleppo. Staden och dess omland kontrolleras bara delvis av miliserna, och nu verkar det som om syriska krigsmakten är på gång med en definitiv upprensning.

När ”rebellerna” slagits ned vid libanesiska gränsen, Damaskus, och gränsområdet mot Jordanien finns det inte mycket kvar att slåss om, utom just en del områden i norr och öster. Aleppo och platser upp mot turkiska gränsen hör dit. Om de syriska styrkorna fortsätter att göra bra ifrån sig lär inte ”rebellerna” ha mycket kvar till territoriell kontroll utan kan möjligen fortsätta som renodlade terrorister, med sabotage. Men deras finansiärer på Arabiska halvön kan ju fundera var alla pengar och resurser som man vräkt in till rebellerna har tagit vägen! Fiasko! Och kanske en del sura jihad-turister kommer hem igen och ställer till bråk …

Dock: Kursk och Stalingrad i all ära, Andra världskriget tog inte slut förrän Berlin intogs. Var finns Berlin i det här sammanhanget? – Jag vet inte.

Om även israelerna dragit i tåtarna vad det gäller att stödja ”rebellerna” i Syrien för att förstöra för Hitzbollah i Libanon så verkar man ha gjort en rejäl felbedömning. När Hitzbollahstyrkan var färdig i al-Qusayr uppges den ha omdisponerats till stilleståndslinjen mellan Israel och Syrien vid Golanhöjderna. Detta måste vara en tråkig nyhet för israelerna. Den frontlinje där de kunde räkna med att stå emot Hitzbollah har blivit mycket längre än tidigare, och dessa libaneser har visat att de kan slåss effektivt. Dessutom kan det vara en viss skillnad med Hitzbollah på syriskt område, i och med att den syriska staten (med rysk uppbackning) är oerhört mycket starkare än Libanon. Israelerna kan trakassera Libanon men måste vara mycket försiktigare vad det gäller Syrien, och en sådan utveckling hade man nog inte räknat med. Och lite längre bort har vi Iran som skulle försvagas genom att Syrien krossades, men det gick inte så …

Det är ju lätt att ta till termer som ”epokgörande” eller ”historisk”. Det kan ändå vara så att de passar in på den här syriska historien. Nu ligger en rysk flotta permanent i östra Medelhavet, välutrustad med moderna robotvapen. Sådana finns också i Syrien, och Hitzbollah har en rejäl mängd raketer. Iran har teknologi att bygga drönare (lär ha använts av syriska krigsmakten, och har dessutom skickats in över Israel). Vad betyder det för Israel? Har fönstret för att attackera Iran stängts eller är på väg att stängas definitivt? För att spetsa till frågan ytterligare: kan Israel i dagens form överleva om man inte godtyckligt kan bomba grannländerna och trakassera palestinierna av fruktan för repressalier?

Vad händer inne i Gulfstaterna om deras försök att omstörta Syrien misslyckas, och vad händer med de islamistiska rörelserna i Egypten, Tunisien och annorstädes? Eller annorlunda uttryckt: vad händer med de sekulariserade krafternas möjligheter att påverka situationen? Och vad händer med det ryska inflytandet i regionen och globalt? – Det är en väldig massa frågor, det förefaller som ett stort historiskt skifte sker just nu, mellan al-Qusayr och Aleppo, och det är väldigt skönt att kunna betrakta skeendet på avstånd och inte sitta mitt i smeten.

När det tekniska gapet fylls igen …

En del extremkristna grupper är nog uppåt humörmässigt nu, i alla fall de som tror att Jordens undergång och himmelrikets ankomst skall ske genom en jättestor sammanstötning mellan de goda och de onda krafterna i vad som nu är norra Israel. I Harmageddon, även känd som Megiddo, förväntar man sig att slutslaget skall stå. Vi övriga tar det lite lugnare: Domedag lär det inte bli, däremot en serie kraftiga och mycket obehagliga sammanstötningar just i den delen av världen.

För några dagar sköt Israel ner en drönare som skickats iväg från Libanon av Hitzbollah. Israelerna försöker verka oberörda, man kan nog misstänka att det är mycket upprört bakom kulisserna. Hur många drönare har Hitzbollah tillgång till egentligen, hur stor räckvidd har maskinerna, vad kan de utrustas med? Är de bara för spaning, eller kan man tänka sig att de kan bära vapen? En enstaka drönare är en varningssignal om något, men vad? Har Hitzbollah tillgång till en hel mängd maskiner som kan bli en för svår match för det israeliska luftförsvaret? (Lästips: intressant inlägg om minor i Hormuz-sundet hos Moon of Alabama, och kommentarer till detta och till drönar-historien.)

Redan i samband med kriget i Libanon 2006 hävdades att Hitzbollah hade tekniskt kunnande nog för att avlyssna trafiken från drönare som Israel skickade in över deras område. Jag vet inte om det har bekräftats, men en sak är tydlig: den överlägsenhet avseende teknisk nivå och förmåga att utnyttja tekniken som israelerna och västmakterna har levt högt på håller på att gå förlorad. Och man kan nog säga att det är Israels och västvärldens politik i Mellersta östern som drivit fram de krafter som nu arbetar sig upp på deras egen nivå. Man kan väl jämföra med arabernas tidiga förvirrade och splittrade försök att möta korsfararna med det senare skedet när de lärt sig hur man segrar – det verkar vara ungefär likadant nu.

Ur anti-imperialistisk synvinkel kan man säga att det är bra. Västmakterna kan inte rumstera om hur som helst längre. Men om man tänker ytterligare några steg framåt då? Var det över huvud taget nödvändigt för ”den fria världen” att frammana, göda, de monster som man nu säger sig vara så rädda för? Vad kommer dessa nya krafter att ta sig för framöver? Kommer de att uppträda mer anständigt, kommer de att vara ädla riddersmän av Saladins typ? Eller sjaskiga småhandlare ungefär som sina motståndare? En reaktionär fundamentalist kommer inte nödvändigtvis blir progressiv för att han utrustas med mobiltelefon och automatvapen. Men det är sådana typer som väst gynnat.

Varför inte avslutningsvis citera inledningen till Tegnérs dikt Det eviga och rikta frågan till ”den starke” med imperialismens svärd i sin hand: ”är du beredd att försvinna, som en storm i de arabiska öknarna, helt enkelt därför att du burit dig dumt och kortsiktigt åt?”

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarne fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öcknen bort.

Lika och olika

Det har larmats om Syriens kemiska vapen den senaste tiden. Varningar har sedan länge framförts och förmedlats via Syrienbloggen om att det kan ske en attack med kemiska stridsmedel inne i Syrien, varpå regeringen som vanligt får skulden trots att de troliga förövarna är helt andra individer. Själv är jag lite fundersam, det är nog svårt att kontrollera att kemiska attacker så att säga hamnar ‘rätt’ om man inte angriper ganska stora mål (som Saddam Hussein gjorde på sin tid, dessutom utan några större protester från ‘världsopinionen’), men det är ju möjligt. Desperata människor gör desperata saker.

Men varför har Syrien kemiska vapen? En intervju i Svenskan ger sammanhanget som kan kännas något besvärande: Syrien kan tänkas ha dessa vapen för att Israel kan tänkas ha dem. Uttrycket ‘terrorbalans’ nämns inte uttryckligen, men det verkar vara detta det handlar om. Paniken nu som uppges handla om att Syriens regering skulle gasa den egna befolkningen är kanske mer ett uttryck för paniken att den libanesiska motståndsrörelsen kan få tillgång till några laddningar. I själva verket ser det väl rätt logiskt ut om Syrien skulle placera en del vapen hos Hitzbollahs raketartilleri som en extra livförsäkring mot ett israeliskt anfall. Att Hitzbollah skulle utlösa ett förstaslag är mindre troligt, men skulle israelerna försöka sig på revanch för bakslaget år 2006 kan läget bli ett annat. I den situation skulle alltså dessa extra obehagliga vapen ändå kunna fungera som krigsavvärjande.

Undrar om andra skumma krafter opererar i bakgrunden? Exempelvis extrema kristna grupper i USA som tror på världens undergång som en verklig händelse som förutsägs i Bibeln, och att det avgörande slaget skall stå i Harmagedon, numera Megiddo, som ligger i vad som nu är norra Israel. När undergången så att säga inte vill infinna sig av sig själv kanske lite påtryckningar och provokationer kan hjälpa till? Att människoliv ödeläggs spelar ingen roll för de här grupperna: de rättfärdiga skall ju komma till himlen så snabbt det går!

Vapen kan alltså ibland verka utjämnande. Så var det åtminstone i teorin med Coltrevolvern, ‘the equalizer’. Praktikten är naturligtvis annorlunda. Den tillverkades i USA. I USA har en man dömts till dryga böter för att han olovandes besökte Cuba för många år sedan. ‘Land of the free.’

Söndagsnotiser

Det rapporteras om demonstrationer i Jemen nu, ännu ett land med en dubiös president som har suttit väldigt länge. Det finns väl inte så mycket skrivet på svenska om det moderna Jemen, men en bok som jag läst är Eva Sohlmans Arabia Felix i Terrorns tid. Resor i Jemen. Varje land har sina egenheter, och bakom de här demonstrationerna finns även motsättningar mellan norra och södra Jemen, förutom den vanlig menyn med fattigdom, resursbrist, överhetsförtryck och utländsk inblandning.

Ungefär samma rapportering om Jemen finns hos al-Jazeera, men också en artikel om att druserna i Libanon nu stödjer Hitzbollah. Det gör inte saken lättare för de utifrån som vill splittra och kontrollera Libanon. En detalj i den större verkligheten där folken i arabvärlden försöker skaka av sig den makt som utövas av lokala despoter, samt av USA, Israel och Europa. Möjligen är det fredsbevarande också: det är inte säkert att Israel vågar sig på ett öppet militärt angrepp på Iran om man inte först säkrat Libanon, och med en allians mellan druser och Hitzbollah blir det svårt att uppnå något sådant.

På tal om Tunisien skriver Olle Svenning om kämpande kvinnor där, och om en …

… redan klassisk bok med den svart ironiska titeln ”Une si douce dictature”, En så mild diktatur.

Västvärlden uppskattade den sortens mildhet. Tunisien var Valutafondens lydiga elev och en lojal allierad i korståget mot terrorismen. Fängelserna stod alltid vidöppna, torterarna beredda.

Tunisiska medborgare är utlovade val, mycket snart. Kanske den döende maktens sista försök till restaurering. En konservativ islamisk regering skulle kunna vara de gamla härskarnas modell, varnar Maghreb-experten och professorn Sami Nair.

De försöker hejda vår demokratiska revolution, skanderar demonstranter. Omvärlden, grannstaterna, EU och dess fega parlamentsmajoritet, föredrar kanske ”den milda diktaturen”.

Nej, vem har egentligen trott på de fina demokratiska stormakterna och deras skrivträlar och propagandister i media? Det som händer i arabvärlden (vad man nu menar med det ordet) tycks vara att allt fler människor vill ha bort de odugliga odemokratiska lokala pamparna, medan väst på olika sätt försöker ha kvar lättstyrda mutkolvar. Man kan ju se det här som ett svar på kapitalets globalisering – även lokala strider får global betydelse, världsproletariatet står mot världsbourgeoisin.  Nästa gång kanske det blir masstrejker i Egypten som orsakar nervösa ryckningar i världens styrelserum.

Den engelska bloggen Democracy and Class Struggle verkar vara en bra plats för radikal information från olika håll i världen. På tal om Tunisien får vi veta att det finns några maoister där också. Så här ser deras blogghuvud ut. Verkar vara skarpa skott som gäller för deras del, men jag vet inte om de har någon politisk betydelse i hemlandet.

Deras hemsida är bara på arabiska. Jag testade med Googles översättning men det hela blev inte så mycket mer begripligt för det.

Det finns ju ett större och mer känt kommunistparti i Tunisien också. För den politiske knappologen kan det vara av intresse att de uppges vara hoxhaister (uttalas ungefär som håddsja-ister). Vad etiketten betyder i praktiken vet jag inte, annat än att de inte hyllar Mao utan i stället Albaniens efterkrigsledare Enver Hoxha. Oavsett etiketter är det den lokala förankringen som är det väsentliga. Det tycks som om tunisiska fackföreningar spelat en viktig roll för att störta den gamla regimen, så det är väl hos dem det är viktigt att få stöd.

Hitzbollah – solklar vinnare

Så har Syriens och Irans skyddsling, tillika Israels svåraste fiende och USA-presidenten George Bushs hatobjekt, vunnit ännu en grandios politisk triumf. Det gör sannerligen inte Mellanöstern till en säkrare plats.

… skriver Per Jönsson (P. Jöns) på Dagens Nyheters ledarsida. Av någon anledning saknas den rätt stora del av den libanesiska befolkningen som stödjer oppositionen i den här listan. Triumfen tillhör ju även dessa människor. Utan dem vore Hitzbollah en grupp utan betydelse.

Nu måste DN såväl på nyhets- som ledarplats (på båda ställena med rätt lång fördröjning) bekräfta att Hitzbollah står som solklar vinnare:

Mest iögonenfallande genom att man nu efter 18 månaders bojkott återinträder i en samlingsregering med 11 av 30 ministerposter – och till råga på allt får vetorätt över alla regeringsbeslut.

Varför skulle detta göra den där delen av världen mindre säkrare? Under föregående krig visade det sig att libaneserna kunde försvara sig med den äran. Förmågan har säkert inte sjunkit sedan dess. Med det här arrangemanget minskar risken att vissa delar av omvärlden inbillar sig att man kan splittra Libanon och inleda ett nytt angrepp. Man kan bara drömma om en liten snabb och lätt och (för den egna sidan) smärtfri operation. Priset för ett angrepp kan bedömas så högt att man helt enkelt avstår. Samma filosofi som det gamla svenska invasionsförsvaret (saligt i åminnelse!) byggde på.

Det intressanta är också att striderna för några veckor sedan utlöstes av försök att försvaga oppositionen till förmån för den ”västvänliga” regimen, men att detta ledde till en totalkrasch för kuppmakarna själva. ”Den som gräver en grop för andra …”. Att Hitzbollah förstärkts ytterligare beror dels av rörelsens egna kvaliteter, men man har ju också hjälp av motståndarnas beteende.

Taffligheten i kuppförsöket kan tyda på djupare problem på USA:s och Israels sida – att politikmakarna där helt enkelt får allt svårare att orientera sig i tillvaron. De gamla tumreglerna gäller inte längre. Visserligen finns det sekteristiska politiker i Libanon som går att köpa upp, men inte i sådan kvantiteter och med sådant inflytande att det hjälper längre, och det bör man ha begripit. Den misslyckade kuppen mot Hitzbollah borde leda till djup självkritik hos de instanser i Israel och USA som på olika sätt var inblandade och tryckte på för att få den libanesiska regeringen att göra jobbet. (Jag utgår från att de libanesiska politikerna själva begrep att det här nog egentligen var ett för riskabelt företag.)

Risken nu kanske inte är att ledarna för USA och Israel tänker klart och gör missbedömningar ändå, utan att de blir så förvirrade eller desperata över att omvärlden inte lyder deras förhoppningar att de tar till fullkomligt desperata åtgärder och sätter igång någon sorts ragnarök i västra Asien. Bushs sista månader i Vita huset kan bli farliga.

De som har kritiska funderingar om politisk islam kan konstatera att med sådana vänner som USA och Israel behöver man inga fiender, om du förstår vad jag menar.

En libanesisk lösning?

Libanons svårigheter är sannerligen inte lösta ännu. Nya inbördesstrider kan utbryta när som helst. Men jag hörde en statsvetare som studerar området prata på radion för en stund sedan, och han kom in som ett bra korrektiv till en vanlig journalist som hade dragit lite journalistfraser om Libanon strax innan.

Enligt statsvetaren: Det är inte så att Hitzbollah är en isolerad shiitisk rörelse som förespråkar en islamisk stat, det är en bred rörelse med sympatier även bland suniter och kristna. (Undrar hur det är med druserna – sedan Walid Jumblatt gjorde bort sig nyligen och bidrog till de senaste striderna kan man undra om inte även de ställer sig mer sympatiskt till Hitzbollah.) Så som det libanesiska samhället är uppbyggt måste de olika grupperna helt enkelt samarbeta. Det långa inbördeskriget 1975-1990 är ett avskräckande exempel på vad som händer om man inte gör det. Ett problem är att landet inte fungerar helt demokratiskt eftersom man dras med en författning där de olika grupperna tilldelats politiska poster efter hur många man var när landet blev självständigt för 65 år sedan. Idag är proportionerna mellan kristna, muslimer och druser en annan, och en konsekvent demokrati skulle kräva att automatiskt tilldelade poster upphävs och ersätts av val. Det verkar som Hitzbollah skulle acceptera en sådan lösning, att det inte är den iranska halvteokratin man är ute efter.

Titta på Israel/Palestina. Där har vi en konflikt som är längre och svårare än i Libanon. När väl palestiniernas existens upptäcktes av omvärlden (vilket inte hade skett om de inte varit oförsynta nog att göra motstånd) har välmenande människorna förespråkat en ”tvåstatslösning”. Det innebär i stort sett att israelerna får det mesta de pekar på och palestinierna får hanka sig fram på resten. Att den lösningen är lika smaklig som de sydafrikanska bantustans på sin tid tänker man inte på. Liberaler som aldrig skulle ha godtagit de rasistiska regimerna i södra Afrika har av någon anledning köpt den här tanken. Men den håller inte.


De gröna områdena på den här kartan visar att tvåstatslösningen är omöjlig. Det är något som israelerna själva har orsakat genom sin halstarriga ockupationspolitik. Man kan fråga sig vad som händer om en palestinsk ”stat” upprättas på de återstående fläckarna? Massvräkning av de palestinier som finns inom övriga områden, med hänvisning till att ”nu har ni ju er egen stat”? I praktiken blir det ju ett antal fängelseöar på territorium som fullständigt behärskas av Israel.

Vad är nu lösningen på det här? Helt enkelt en sekulär och demokratisk stat med gränser som det gamla brittiska palestinamandatet. En demokratisk lösning av ungefär samma sort som man kan tänka sig för Libanon. En medborgare – en röst – staten neutral i förhållande till religionen. En del klagar på att Hamas skulle vara ett problem, men jag har en känsla av att om palestinierna erbjöds att rösta för det här alternativet skulle de ta det. Jag gissar att ultrasionistiska grupper med stöd i USA är ett betydligt värre problem.

Bushs idé om att sprida demokrati med bomber i Främre orienten är fullständigt vansinnig, men ett sådant här projekt skulle kunna få positiva spridningseffekter. Och om man tänker sig att de framtida demokratiska libanesiska och palestinska staterna kunde samarbeta skulle man få en stor och ekonomiskt hållbar enhet. Mänsklighetens första stora steg till högre civilisation – införandet av jordbruk – togs i det här området, och det är värt bättre öden än att ockuperas av religiösa knäppgökar.

Erik Svensson skriver om det här också, verkar som vi är två man om ungefär samma tanke vad som bör ske med Israel. Det finns nog några miljoner till.

Med sådana vänner …

… behöver man inga fiender. Det är inte bra att vara för smart, att trixa hit och dit alldeles för mycket utan att tänka på konsekvenserna. Det handlar om de politiska ledarna i Israel och USA och deras ”listiga” påhitt. Förbindelserna mellan USA och islamiska fundamentalistiska grupper är väl kända. Ledarna i USA såg bara konflikten med Sovjet och Kina och tvekade inte att uppmuntra sådana grupper i Asien. Förmodligen såg man framför sig provästliga muslimska uppror i Centralasien och Kaukasus. Och uppror har det ju blivit, men till vems fördel? Vad det var för individer man finansierade och beväpnade och stödde på alla sätt tänkte man tydligen inte riktigt på. Vad tänkte jihadisterna då? Kanske att ”om den Store Satan kommer och ger oss vapen för att vi skall skjuta honom i foten när det blir läge för det så får han väl ge oss vapen”? Ja, det spelar ingen roll om idioten är idiot, bara han är en nyttig idiot.’

En kulturessä av Peter Löfgren i Dagens Nyheter idag (som jag inte hittat i nätupplagan) tar upp Israel och palestinierna. Jag tror inte att Löfgren framför några nyheter, men det är bra att få en sammanfattning av galenskaperna. Om man inte är särskilt förtjust i religiösa extremister är det beklämmande att läsa om hur de ”listiga” israelerna från början stöttade Hamas. Citat från artikeln:

General Yitzhak Segev, tidigare militärguvernör över det ockuperade Gaza, erkände 1986: ”Vi ger en del ekonomiskt stöd till islamiska grupper, via moskéer och religiösa skolor, för att hjälpa till att skapa en motkraft till vänsterstyrkorna inom PLO.” Den förre israeliske försvarsministern, Moshe Arens, bekräftar: ”…under en period betraktades de islamiska fundamentalisterna som ett positivt fenomen”…”den israeliska säkerhetstjänsten uppmuntrade fundamentalisterna mot PLO”.

De där smarta gossarna inte bara stödde Hamas, de hade en arsenal av kärnvapen också. Såväl atombomberna som Hamas finns kvar.

Den tidigare palestinska befrielseorganisationen PLO gick under genom korruption (stödd av en korkad omvärld) och misskötsel av de områden man skulle administrera för att bygga den nya staten. Det enda verkliga alternativet som fanns kvar ur folkets synpunkt blev till slut Hamas, men något mycket större och farligare än vad israelerna hade trott på 1980-talet när man hånflinande försökte lägga ut ett krokben för PLO utan att behöva riskera efterverkningar. Nu angriper USA, Israel, EU och den korrupta palestinska myndigheten i Ramallah islamisterna i Hamas. Genom att göra livet till ett helvete för vanligt folk tror man sig uppnå … ja vadå? De förlorade krigen i Libanon och Hitzbollahs framväxt visar vart det barkar hän. Man kan driva upp folk mot väggen, men sedan är det slut. När de inte kan backa längre kanske de slänger all rädsla och börjar gå framåt igen.

Förutom mutkolvarna i PLO och fundamentalisterna i Hamas finns det grupper och individer i Palestina som man förmodligen kan prata med om man har något väsentligt att säga. Men jag utgår från att alla sådan förslag kommer att utlösa uppjagade reaktioner från de … som vet bättre! De har ju redan visat vad de kan! – Jag säger det: med sådan vänner behöver man inga fiender.

Palestinakonflikten – samtidens svarta hjärta

Ibland går man och minns hur det var förr. Jag minns tillbaka några årtionden när det var vedertagen sanning att den palestinska massflykten 1948, i samband med Israels bildande, orsakades av att de arabiska radiostationerna uppmanade folk att fly. Sedan var det någon som kollade hur det stämde helt enkelt genom att lyssna igen de inspelningar (gjorda av BBC och Voice of America tror jag) som fanns bevarade. Och man hittade inga uppmaningar till folk att fly.

Och så blev det tyst.

Varför? Det där måste ju har varit en första rangens nyhet och en anledning för alla som dragit valsen om flyktuppmaningar att gå ut och be om ursäkt för att de farit med osanning. Men icke.

Kan man känna förtroende för människor som beter sig på det sättet?

Massflykten från Palestina 1948 påminner om den massflykt som skedde i Kosovo 1999. Det skedde inga verkligt storskaliga massakrer, men grova våldsdåd förekom, många människor dödades, och detta utlöste panikflykt. Folk flydde bokstavligen för livet. När det gällde Kosovo var stora delar av omvärlden fördömande. När det gäller palestinierna verkar fortfarande tanken att de är lovligt byte leva kvar i stora kretsar. Eller åtminstone kretsar med makt.

Det är det obehagliga med olika måttstockar, en åtskillnad som luktar rasism. När en muslimsk barnprogramskanin vill bita danskar blir det ett jävla liv, när en israelisk minister hotar en miljonbefolkning med ”holocaust” är rubriker och upprördhet inte särskilt stor. Skillnaden är dock stor. Uttalanden från israeler som visar på öppen rasism ignoreras i stor grad – eller är det rädsla som gör att de inte slås upp på förstasidorna? Israeler kräver etnisk rensning av palestinier, men kallar det ”transfer” och slipper då undan. Vi har lärt oss en del om vissa europeer som för över sextio år sedan höll på med ”transfer” av oönskade människor.

Det har länge kännts svårt att jämföra dagens israeler med historiska våldsdåd av typen Sobibor och Treblinka (som ju är unika och mycket svåra att överträffa). Men om vi inte går i ”kalla dom för nazister”-fällan utan i stället jämför med mer ordinära men ändå våldsamma europeiska företeelser kan jämförelsen stämma bättre. Och då kan vi ta med såväl rumänska och ungerska järngardister och pilkorsare som engelska eller franska kolonialister. Vilken etikett det än gäller: metoden att ta ifrån motståndaren/offret all mänsklighet går igen. Baksidan av detta är att även förtryckarens mänsklighet upplöses. Kvar finns bara våldet. Och till slut kommer våldet att segra på ett sätt som anstiftaren kanske inte har tänkt sig.

Kanske koalitionen Israel-USA tänker dra igång ett nytt krig som ett sista desperat försök från två trängda regimer att vända en allt mer hotande utveckling, och som ett sätt för Bush att försvåra för sin efterträdare. Det kan mycket väl sluta med ytterligare nederlag och ännu starkare arabiskt motstånd. Hitzbollah verkar vara starkt och redo för att utdela ytterligare slag. Jag undrar varför liberaler och liknande i Sverige hejar på en sådan utveckling – är de hemliga hamas-anhängare i själva verket? För tror de verkligen att Israel kommer att lyckas nu när man i viktiga stycken har misslyckats under alla tidigare år? Och varför var det så smart av israelerna att tolerera hamas på den tid när PLO var den viktiga motståndsrörelsen – tyder inte det på ett rätt dåligt omdöme hos den israeliska ledningen, eller kanske en motbjudande bondslughet som straffar sig själv så småningom?

***

För sextiofem år, i april 1943, sedan reste sig gettot i Warszawa i en hopplös men hjältemodig kamp mot de tyska och polska antisemitiska folkutrotarna. Vad kommer att hända i getto Gaza? Det är en mycket deprimerande utveckling där, och vem kan säga: ”jag visste ingenting”?

När vi försöker se in i samtidens svarta hjärta ligger palestinakonflikten där som ett alltmer inflammerat sår. Skam över de världens makthavare som inte stoppar den!

Öppning på flera plan i Gaza

(Bild från Al Jazeera)

Det finns stora fältslag som sägs vara avgörande, och det finns mindre händelser som kanske inte märks så mycket. Och så finns det mindre händelser som har en sjuhelsikes betydelse, särskilt om de ingår i längre händelsekedjor.

Att gränsen mellan Egypten och Gaza revs ner och folk strömmade ut för att handla är inte ett stort fältslag direkt, men av mycket stor betydelse. Israel har försökt, och länge lyckats, förvandla Gaza till ett enormt koncentrationsläger. Den taktiken har nu bokstavligen raserats. Man kan tala om en öppning på flera plan. Dels den mänskliga. Instängda människor har kunnat ta sig ut. Bara att andas lite annan luft ett tag, och komma över varor som israelerna blockerat – det är en sorts öppning. Men så har vi politiska öppningar. Det blir svårare nu för Egyptens president att gå i Israels och USA:s ledband och inte samarbeta med Hamas. Om inte israelerna återockuperar Gaza (vilket de kanske inte vågar sig på att göra) finns det bara Hamas kvar att tala med om kontrollen av gränsen. En tänkbar diplomatisk öppning för Palestinas valda regering alltså.

Stängselrivningen är alltså ett bakslag för Israel, men inte det enda. Det hårda kriget i södra Libanon, som avslutades med en desperat bombkampanj som ändå misslyckades, visade att Israel inte är oövervinnerligt. Det var också, som någon skrev (minns inte vem), det första eftersionistiska kriget. eftersom det tycks ha varit svårt att motivera de inkallade israeliska reservisterna. De ville hellre vara hemma och sköta sina vanliga angelägenheter och kände inte den gamla ideologiska motiveringen att slåss för Israel.

Där finns en annan öppning: Att Israel som apartheidstat får ytterligare smällar och att åtminstone delar av befolkningen vaknar till för situationens omöjlighet. Det går faktiskt att göra en del jämförelser med Sydafrika under de onda åren. Så länge den sydafrikanska rasistiska staten kunde härja utan större motstånd, mot de svarta på hemmaplan och de svarta grannstaterna, kunde de vita ta det lugnt. Men när den internationella kritiken växte och de cubanska trupperna bankade skiten ur sydafrikanska trupper i Angola, då tvingades de vita inse att det måste till en överenskommelse med majoriteten. Mandela släpptes ur fängelset, och resten av historien vet vi. Jag har ibland funderat över om någon makt kunde spela Cubas roll i Palestinakonflikten. Frågan är om inte libaneserna i Hitzbollah som är bästa motsvarigheten. Nu skall det bli intressant att se om israelerna vaknar till för vad som händer. Problemet är väl att USA villkorslöst fortsätter att vräka in stöd och EU hänger på, men om åtminstone EU kunde agera stramare vore det bra.

Att det eventuellt inte blir något krig mot Iran är ytterligare ett nederlag för israeliska hökar men också en del av öppningen: för krig och fred gäller olika lagar, och fred är helt enkelt svårt att klara av för hökarna. Inget krig – ingen makt. Då kan andra krafter tränga sig fram.

Och öppningen i Gaza – den minskar makten för alla de skurkar som förtrycker världens folk. Det är ett exempel på hur folket gör historia, tvärs emot de höga herrarnas vilja. Det är en verkligt hoppfull öppning!

Krig USA-Iran? För och emot.

En anledning för USA att börja krig mot Iran skulle vara om den nuvarande Bushregimen kommer in i ett mentalt tillstånd av ”efter oss syndafloden”. Med andra ord att de tror att näste president kommer att vara demokrat (vare sig det nu blir Clinton, Obama eller någon annan) och de vill lämna ett fullständigt kaos i avskedspresent. Och vad vore då bättre än ett nytt ovinnbart krig? Att ett angrepp på Iran nu skulle vara lika genialiskt katastrofalt som Tysklands angrepp på Sovjet 1941 tror jag inte spelar någon roll för figurer som Bush och Cheney.

Å andra sidan finns det logiskt tänkande personer även i USA:s administration som inser att Iran inte kan krossas genom några flygangrepp. Markinvasion har man inte resurser till eftersom krigen i Irak och Afghanistan gör att armén har fullt upp ändå. Skickar man in flottan i Persiska viken, med hangarfartyg och mängder av flygplan, placerar man stora feta mål inom räckhåll för iranska raketer, minor och torpeder. Och USA har som bekant svårt att ta förluster – det räcker med att Iran får in en träff på ett enda hangarfartyg så kan tusentals man stryka med och hemmaopinionen slå bakut. Kanonbåtsdiplomati fungerar illa om kanonbåtarna är sårbara. Dessutom kan Iran, vid ett angrepp, öka hjälpen till motståndsgrupper i Iak och Afghanistan och kanske slå mot västliga trupper där. Israels nederlag mot Hitzbollah kan ses som ett varnande tecken vid sidan av det utdragna irakkriget.

Det finns en hel del opposition inne i Iran, men det verkar inte som om den i allmänhet ställer upp för en USA-invasion. Vanliga bomber mot Iran skulle förmodligen stärka den nuvarande regimen. Dessutom handlar det förmodligen om tusentals mål om man vill uppnå någon djupare verkan, med andra ord en långvarig kampanj. Att bomba några anläggningar i kärnenergiprogrammet är meningslöst om USA inte slår ut mängder av militära positioner samtidigt: luftvärn, raketbaser, flottstationer, minanläggningar etc. Och trots allt prat om ”smarta bomber” är det mindre sannolikt med 100 procents framgång.

Alternativet är givetvis det extrema, nämligen att angripa med interkontinentala robotar utrustade med kärnvapen, men vågar ens de nuvarande galningarna i Vita Huset och Pentagon göra en sådan sak?

Det är frågan vilken logik som kommer att styra i USA:s politik under det kommande året. Ju mer av Bush i politiken desto större kaos i Asien. och desto snabbare och brutalare kommer USA:s ställning som supermakt att eroderas. En annan administration kanske kan sköta avvecklingen snyggare och fredligare, men avveckling blir det likförbannat.