Om filosofi är svår att förstå …

… kan dessa ord av super-filosofen Immanuel Kant (1724-1804) tjäna som tröst och vägledning:

Om denna plan, som jag utger som prolegomena inför all framtida metafysik, i sin tur av någon uppfattas som dunkel, så må denne betänka att det ju inte är nödvändigt att var och en skall studera metafysik.

Glasklart!

Kant och isbryteri

Isbrytaren Oden på filosofins hårdknäckta ocean

Jaha, nu har jag kört fast igen. Det blir väl till att backa och ta sats …

Jag läser några sidor i Kants ‘Kritik av det rena förnuftet’ nästan varje dag. Men det går trögt. Tycker man kan jämföra med att bryta grov havsis: det gäller att sätta full fart, pressa sig fram genom isen tills det tar stopp. Då får man backa, ta sats, och pressa sig fram ytterligare ett stycke. Och så tar det stopp, man får backa …

Inte nog med det. Rännan som bryts fylls igen av is igen bakom isbrytaren. Man riskerar ju att fastna, att inte komma någon vart!

Alltså: med brytandet kommer man in på nya områden i Kants filosofi, fast det tar emot hela tiden. Men när man gör det finns risken att man tappar greppet på det man redan läst. Hur var det nu med förnuft, förstånd, åskådningar, tid och rum, a priori, tinget i sig … ? – Filosofi är inget för veklingar!

Olust råder i landet

Rubriken är ett citat från gamle Strindberg, men jag minns inte var han skrev det. Det var i en samling reportage om det trista läget i Sverige omkring förra sekelskiftet tror jag.

Olust råder på arbetsplatserna skulle man också kunna säga. Detta med ledning av en artikel i DN. Trivselnivån har fallit på bara några år. Är det månne dags för en ny trivseldebatt snart? Den gamla trivseldebatten kom omkring 1950 när det var goda tider, gott om arbete, och företagen upptäckte att man inte kunde hantera personalen hur som helst – passade det inte på ett ställe så var det goda möjligheter att gå till ett annat. Personalomsättningen på ett stort industriföretags verkstäder kunde vara över hundra procent vissa år! Och då började det funderas på om inte trivsel kunde spela in.

Guldårens arbetsmarknad är borta för länge sedan. I stället har det kommit så kallade jobbskatteavdrag, men märkligt nog (eller är det så märkligt?) går olustkurvorna i höjden. Varför blir inte folk nöjda när de ‘får mer pengar i plånboken’ (löjligt uttryck, hur många går omkring med sedelbuntar numera?)? Det verkar finnas ett grundläggande fel någonstans som inte kan botas med lägre skatter (och sviktande samhällsservice).

Hälsosamt arbete ute i friska luften. Undrar om gubben längst till höger levererar några krus uppiggande dricka till skördefolket? (Från Olaus Magnus’ Historia om de nordiska folken.)

Arbetet antas som grundläggande för människans utveckling i den Marx-inspirerade traditionen. Arbetet skapas av, och skapar människan som samhällsvarelse, och är alltså helt nödvändigt. Men notera då att ‘arbete’ är mycket mer än lönearbete, det är det mesta vi gör tillsammans för att skapa, vidmakthålla och utveckla samhällen. Den moderna människan har funnits i bortåt 200.000 år. Under bortåt 98 procent av den tiden har något som påminner om lönearbete inte funnits någonstans. Om vi räknar med våra äldre släktingar, de som grundlade arbetet och utvecklade såväl hand som hjärna genom redskapsanvändning, är vi så långt tillbaka i tiden att lönearbetet blir en promillehistoria i vår utveckling. Samhällsarbete kan alltså ses som norm, lönearbete som avvikelse.

Att stå vid en svarv fem dagar i  veckan är ett arbete, men att klippa gräsmattan åt en gamling med sviktande ork är det också – även om det senare inte avlönas med annat än ett tack och några koppar kaffe med gott tilltugg!

Kanske en nyckel till olusten finns här: lönearbetets stora feta häck trycker ner så mycket av den inspiration och hjälpsamhet som gör att vi får ett mänskligt samhälle att leva i. För lönearbetets mål, ur löneutbetalarens synpunkt, är inte människor och deras trivsel, det är att förvandla kapital till ännu mer kapital. Det är en kraft som ligger utanför det mänskliga samhället men som skoningslöst suger ut dess kraft. Och detta nu med en våldsamhet som blivit ett världsomfattande hot. Ekonomin som skulle tjäna människornas behov blir i stället deras herre.  Detta kan, om man följer Kants resonemang, vara ett tecken på ondska. Människor blir utnyttjade som redskap på ett sätt som skadar dem. Att ständigt ha en alltmer hungrig parasit sittande på axlarna är inte roligt, även om denne presenterar sig som en snäll socialmoderat välgörare. Men det omänskliga kapitalets påtryckningar förmedlas av mänskliga ombud. Kan detta bidra till att missnöjet sprider sig?

Efter väl förrättat värv kan det vara trevligt att ta sig lite mat&dryck i goda vänners lag!

Inte är jag papist, men nye påven Frasse uttrycker det så här: Människan ses som en konsumtionsvara, som man kan använda och sedan kasta bort. Detta ligger inte så långt från vad en marxist kan hävda, med ledning av vad Marx skriver om kapitalets utveckling. Arbetskraften är bara en produktionsfaktor bland andra i profitskapandet, ur kapitalets synpunkt är en människa inte viktigare än en kartong skruvar eller en dunk smörjolja.  När arbetskraften har gjort sitt och inte är nyttig längre så är den bara att kasta bort! Är det inte dags att i stället kasta bort det ovärdiga nedgraderande systemet som skapar olust och hotar vår existens på denna planet?

Kant om språkets natur

Det har ju förekommit några blogginlägg om Chomsky och hans modell för språkinlärning (det senaste här). Den senaste veckan har jag bläddrat i gamle Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet igen. Den grundläggande egenskapen för ”det rena förnuftet” i vår hjärna är att det vet att det finns tid och rum utan att behöva lära sig att tid och rum existerar.Det handlar om att vi har några förmodligen medfödda egenskaper för att veta detta. Därmed kan vi uppfatta att det händer saker omkring oss men inte vad som händer. Sedan ingriper en annan del av vårt tänkande, förståndet, och förvandlar observationerna till något begripligt. Förståndet skapar sammanhang, kanske till och med lagar.

Att vi inte är helt oskrivna blad, utan har vissa medfödda kunskaper som gör att vi utan vidare kan uppfatta omvärlden, är intressant. Jag funderade på om Kant hade några tankar om språket, för utan språk är det svårt att sätta etiketter på det vi uppfattar och meddela det till andra. Vissa egenskaper som gör att alla människor är språkanvändare borde vara medfödda. Nu tror jag inte språket berörs i Kritik av det rena förnuftet, men i förordet görs en intressant anmärkning av Markku Leppäkoski (Markus Alfors ?):

Kant uppfattade språket som något givet och till sin natur ahistoriskt. Det finns strukturer som alla språk måste rätta sig efter. Logik handlar om dessa tänkandet lagar.

Nu vet jag inte vad Kant själv skrivit om detta, men tanken om ”strukturer som alla språk måste rätta sig efter” pekar på något medfött, i stil med kunskapen om rummets och tidens existens. Strukturerna säger inte vilket språk vi kommer att tala eftersom de är grunden för alla språk, däremot att alla människor (utom ett fåtal med kroppsliga eller mentala defekter) kommer att tala något språk. I den meningen kan man säga att språket är ahistoriskt. Det är inte beroende av historiska förhållanden. Å andra sidan är det praktiskt uttalade språket väldigt beroende av tid och plats. En stockholmare från 1513 skulle vara svår att förstå idag, även om hen talade svenska. Kanske språkförmågan kan sorteras in under ”förnuft” och det praktiska språket under ”förstånd”?

Elegant mask med känslor

Får jag presentera rundmasken Caenorhabditis elegans, huvudperson i den här artikeln. Ingen metmask direkt, men viktig för forskningen ändå!

Den gamle filosofen Immanuel Kant är inte så lätt att läsa, och ändå svårare att förstå. Men det finns några grundläggande tankar hos honom som inte är så konstiga. Jag formulerar det så här: för att vi skall kunna uppfatta och förstå världen måste vi vara utrustade med vissa egenskaper så att vi kan ta emot intrycken utifrån. Det är vad Kant kallar kunskaper a priori, på förhand. Vi måste ha en grundläggande förståelse för rummet, alltså att det finns ett utrymme där saker händer, och vi måste förstå att det finns tid, nämligen att händelser kommer i följd. Eventuellt måste vi förstå att det finns någon sorts samband mellan orsak och verkan också. De kunskaperna har vi innan vi eventuellt stöter på föremål som visar upp sig i rummet under en viss tid. Så mycket mer än det behövs inte på den mycket grundläggande nivån, den som Kant kallar förnuftet.

Nu vet vi mer om livets utveckling än vad som var känt under professor Kants tid och kan faktiskt driva hans resonemang ytterligare mot känslornas ursprung. Och därmed kanske den obetydliga masken Caenorhabditis elegans kan hjälpa till. C. elegans är mycket enkel till sin konstruktion, döv, nästan blind, samt genomskinlig. Den lever ett enkelt liv: äter, parar sig, och umgås med andra maskar. Därmed blir den ett bra studieobjekt när man vill titta på enkla nervfunktioner.

Det finns ett par artiklar att hänvisa till i detta ämne. Dels en bloggpost på PLOS Neuroanthropolgy, dels en öppen artikel i tidskriften Nature. Den första artikeln har titeln Cornelia Bargmann and the Building Blocks of Behavior, och det var det där med ‘beteendets byggstenar’ som fick mig att fundera. Det Bargmann har gjort är att studera genetik, nervkretsarnas molekylära funktioner samt beteende hos C. elegans. Det märkliga som hon tror sig ha funnit är, om man omformulerar det litegrann, är att de grundläggande känslorna är i ganska oföränderliga under årmiljonerna mellan olika arter, medan däremot organen för att uppfatta omvärlden skiljer sig åt högst betydligt.

Känslor är ungefär som de är, men olika arter tar till sig känsloimpulserna på olika sätt. Undrar om inte Kant hade varit intresserad av det uppslaget? Visserligen verkade han innan darwinismen och evolutionsteorin slog igenom, men evolutionen hängde ändå i luften redan i slutet av 1700-talet.

Vad mer kan man tillägga? – Kanske: ”God afton, vackra mask!”

Kant om talekonsten som konst

Antik vältalare och ordvrängare – Marcus Tullius Cicero

Sålunda skriver Immanuel Kant:

Talets kraft och elegans (vilka tillsammans utgör retoriken) tillhör den sköna konsten; men talekonsten (som ars oratoria) består såsom konst i att nyttja människors svagheter för egna syften (oavsett hur väl menade eller verkligt goda dessa är), och förtjänar ingen aktning. Den uppnådde också sin höjdpunkt såväl i Aten som i Rom vid den tid då staten snabbt gick mot sitt fördärv och sanna patriotiska känslor hade gått förlorade. 

Det kan man ju tänka på när folk babblar och går på.

(Citerat från Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, översatt av Sven-Olov Wallenstein, Bokförlaget Thales 2007, sid. 187.)

På Kant med livet

Usch vilken dålig och plågsamt humoristisk (?) rubrik.

Jag läser två, tre, kanske fyra sidor per dag av Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet. Fast som synes då på engelska. Skulle jag försöka med tyska blev det nog på sin höjd en sida per dag. Vad som gör detta till ett projekt med osäkert slutdatum är att när jag läst en sida så har jag glömt det mesta som stod på föregående sida. Och det är kritiskt, för det här är en text man sannerligen inte slarvar igenom. Man måste vara uppmärksam på vartenda ord, och det är ju inte så lätt i dagens värld där impulserna hela tiden dånar in från alla håll och splittrar uppmärksamheten. Tro inte att det bara är lite småsnack om tinget i sig, erfarenheter a priori och liknande – här handlar det om en oerhört grundlig utredning av den mänskliga tankeprocessen som den föll sig för en av 1700-talets skarpaste hjärnor! – Det kommer nog att krävas ett antal genomläsningar för att få någorlunda grepp på vad gamle Immanuel Kant menade!

Boken kostade 34 bagis enligt prislappen, vilket antyder att jag inte köpte den igår direkt. Snarare för kanske cirka trettio år sedan. Men nu skall jag banne mig se till att jag får valuta för de där pengarna!

Är ‘Tinget i sig’ ett ‘ting i sig’?

Bofinkarna har börjat sjunga upp sig – den första jag hörde lät väldigt osäker och kanske i behov av hjälp från en sångpedagog, men nu börjar det låta bättre. Promenadvädret blir bättre och därmed blir bloggarvädret sämre. Varför sitta och hänga framför datorn när våren smyger runt knuten med nya överraskningar därute?

Nå, för att fatta mig kort, jag vill bara meddela en tanke som slog mig beträffande Kants filosofi. Kan det möjligen vara så att även hans filosofi, från en utomstående betraktares synvinkel, kan ses som ett ‘ting i sig’? Är det så att det är en tankebyggnad som innehåller sektioner som läsaren av Kants verk, och kanske Kant själv, aldrig kan komma fram till och uppfatta, sektioner som därmed blir ‘ting i sig’?

Med denna förvirrade fråga får det vara slutbloggat för idag.

Det är vår, och det här måste vara några björnar som nyss kommit ur idet!

A priori – medfödda kunskaper

A propå föregående inlägg om Kant och begreppet ‘a priori’ så ramlade det in ett e-brev med ett bra tips: Man kan säga ‘medfödd’ på svenska för att få det hela begripligt. Kunskaper ‘a priori’ är ju inte förvärvade, man så att säga bara har dem, och då kan man lika gärna hävda att de är medfödda (även om det kanske inte var just så som Kant tänkte sig det – det kan visa sig när jag kommit längre i boken hoppas jag). Några synpunkter på det?

Kompis med Kant?

Är Immanuel Kant oerhört svår att förstå? Det kanske är så om man bestämmer sig för att han är snudd på obegriplig och gör det svårt för sig när man läser honom. Men om man förenklar i stället, lär sig några nyckeltermer och sedan översätter till ett enklare (och mycket mer kortfattat) språk?

Ta titeln till huvudverket Kritiken av det rena förnuftet (bara den kan väl ge många läsare huvudvärk!)! Några tiotal sidor har jag avverkat hittills. ‘Kritik’ skall tolkas som ‘undersökning’. ‘Rent förnuft’ betyder ungefär vår förmåga att med hjälp av i hjärnan förprogrammerade egenskaper kunna uppfatta de ting vi stöter på. Mer om det nedan.

Jag gjorde ett försök till sammanfattning:

Världen existerar, men vi ser den inte direkt ‘som den är’. (‘Som den är’ är det berömda ‘tinget i sig’.)

Det via våra sinnesorgans förnimmelser som vi uppfattar världen. Men för att göra förnimmelserna förståeliga måste vi ha vissa kunskaper som inte kommer av erfarenheter, utan finns på plats inom oss (i vårt ‘förnuft’) redan innan vi tar in några sinnesintryck. Eftersom de finns ‘på förhand’ kallar Kant dem ‘a priori’. Dessa kunskaper är begrepp som form, tid och rum, orsak och verkan. Sinneserfarenheterna är tillfälliga och mindre pålitliga än a priori som åtminstone delvis har absolut sanningsvärde. Genom att fastställa hur mycket vi kan veta tack vare dessa förhandskunskaper har vi också kunskap om vad vi inte kan veta något om genom sinneserfarenheter. 

Det vi inte vet något om behandlas av den gren av filosofin som kallas metafysik (bokstavligen ‘bortom naturen’). Om vi vet att det faktiskt finns vissa saker vi vet även utan konkret kunskapsinhämtande finns det möjlighet till spekulation om förhållanden som vi inte har sinneskontakt med. Men det innebär också att vi genom noggrant fastställande av vad som är a priori respektive sinneserfarenheter på ett säkrare sätt kan få det vetenskapliga arbetet att avancera.

Fick jag ihop det rätt nu? Eller är jag snarare på kant med Kant?