Stalin vann valet!

Lite lik är han väl sin gamle namne från Georgien?

För den som tror att namnet Stalin bara tillhör historien kommer det kanske som en överraskning att M. K. Stalin (M.K. står för Muthuvel Karunanidhi, i södra Indien kan folk ha väldigt långa namn men parerar det genom att använda initialerna) just vunnit valet. Delstatsvalet i Tamil Nadu i södra Indien alltså, som vanns av någon sorts vänsterallians som han leder. M.K. föddes ungefär när Stalin (han i Sovjet alltså) dog, och M.K.:s far tyckte att det var lämpligt att ge sin son namnet efter Josef S.

Man får hoppas att Tamil Nadu-Stalin sköter sig bättre än Lenin Moreno i Ecuador.

Indiska nationalister/chauvinister i Stockholm?

Den här banderollen hängde på Västerbron i Stockholm den 26 juli 2010. Ganska märkligt ur flera synpunkter: varför skulle indiska nationalister hänga upp en banderoll i Stockholm, och dessutom så att den bara syntes om man gick i Långholmsparken nedanför Västerbron? Hur som helst, åsikten att Kashmir ingår i Indien oavsett vad lokalbefolkningen anser har, eller har åtminstone haft, anhängare även i Stockholm.

Indien är ett från Kashmir till Kanyakumari påstås det. Det senare är Indiens sydspets. Den del av Kashmir som kontrolleras av Indien har länge haft specialstatus, men det har regeringen upphävt. Kashmirierna har inte blivit gladare för det, indierna har hela tiden uppträtt våldsamt i Kashmir men aldrig lyckats kuva motståndet, och det lär fortsätta.

På andra sidan Indien, på gränsen mot Myanmar/Burma ligger en annan, mindre delstat, som också har självständighetsrörelser: Manipur. Ett lokalt maoistiskt parti ingår där, och har eventuellt något samarbete med det stora maoistiska partiet i Indien, CPI(maoist). Gissningsvis anser maoisterna att det bara är bra att den indiska regeringen och krigsmakten får händerna fulla med ett Kashmir i uppror.

Bhadrakumar berättar

Den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar skriver på sin blogg att Ryssland och Pakistan undertecknat ett avtal om militärt samarbete. Han kallar det ‘pakt’, vilket kanske är ett väl starkt ord. Men avtalet får ändå ses som ännu ett tecken i tiden på hur relationerna mellan staterna ändras. En gång i tiden var Indien rätt mycket orienterat mot Sovjet, medan Pakistan tillhörde USA-lägret och senare också hade goda relationer med Kina. Nu kvarstår Pakistans goda kinesiska kontakter, samtidigt som man utökar samarbetet med Ryssland. Det torde inte uppskattas i Washington och New Delhi. Samtidigt är Indien med i BRICS-samarbetet som knyter landet allt närmre till bland annat Kina och Ryssland men som misshagar USA.

För någon dag sedan nämnde Bhadrakumar också att Ryssland och Kina planerar en gemensam flottmanöver nästa år – i Medelhavet! Vem hade trott det för bara några år sedan?

Där kan de ena sig i alla fall!

I förrförra inlägget gjorde jag ett surt inkast om att det lilla KP och det väldigt lilla SKP ju kunde gå ihop, eftersom de är väldigt lika. De skulle ju kunna ta ett färskt exempel från Indien … :

… vilket består i att det stora riksomfattande revolutionära partiet CPI(maoist) har gått samman med det lokalt starka CPI(ML) Naxalbari. Sedan finns det ju en massa andra partier som kallar sig revolutionärer och marxist-leninister, varav en del agerar parlamentariskt. (Det där ‘Naxalbari’ är ett tillägg för att särskilja just det partiet från diverse andra som kallar sig CPI(ML).) Om de kan bli aktuella i framtida samgåenden – ja, det får framtiden utvisa.

CPI(maoist) själv består av flera äldre sammanslagna partier och leder sedan många år väpnad kamp och politisk mobilisering på olika håll i Indien. Med den här nya sammanslagningen förväntar man sig tydligen att kampen skall kunna skärpas i delstaten Kerala i sydväst. Kerala är intressant bland annat för att staten anses högt utvecklad och ofta har styrts av ett kommunistparti som får anses som helt borgerligt. Man behöver ju inte vara tvättäkta kommunist för att man viftar med röda fanor, hammare och skäror!

CPI(maoist)s basområden i centrala och östra Indien är för närvarande under hårt tryck av stora offensiver av central- och delstatsregeringarnas halvmilitära styrkor. Därför är det förmodligen värdefullt om det är möjligt att snabbt upprätta nya baser i södra Indien. Kanske maoisterna militära ledning ännu hoppas på att kunna upprätta en ‘röd korridor’ genom centrala Indien, från gränsen till Nepal och ner till landets sydspets. Allt hänger på om man kan få lokalbefolkningarnas stöd och medverkan.

Hemlig kongress i djungeln?

Jag har bara sett en uppgift om det här, och undrar om det verkligen stämmer: Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) hade sin kongress ute i en otillgänglig djungel i delstaten Chhattisgarh i april förra året.

Tidsmässigt skulle det stämma, partiet håller sina kongresser vart femte år och förra året var det hög tid att kongressa. Och att partiets högsta beslutande organ möts i en svårforcerad djungel är också rimligt: man ligger i krig med den indiska staten och måste ha högsta säkerhet för sådana här möten. Att kongressen inte utannonserades i förväg är givet eftersom partiet är förbjudet. Likaså att man inte omedelbart efter avslutandet talade om vad som hänt, eftersom delegaterna måste kunna ta sig från platsen utan så mycket uppmärksamhet. Men vad som gör mig tveksam är tiden: efter några månader borde det ha varit riskfritt att börja släppa ut kommunikéer om att partiet haft stormöte. Kan det ligga andra orsaker bakom, exempelvis att kongressen hade svårt att enas om viktiga frågor? Eller har det inte varit någon kongress? De senaste årens offensiv mot maoisterna basområden måste göra det extra svårt att organisera ett möte där partiets ledning samlas och riskerar att utplånas i ett enda slag.

Kongressen skall ha hållit vid markeringen, i ett av maoisternas starkaste fästen

En intressant sak är att de indiska maoisternas gerillakamp ses som förebildlig av maoister världen runt, kanske till och med som det viktigaste upproret i vår tid. Och det är klart: skulle de indiska maoisterna vinna så kommer det att få enorm betydelse. Men det finns en aspekt som berörs mindre, nämligen försöken till fredsförhandlingar som gjorts några gånger. De har misslyckats, mycket beroende av att myndigheterna mördat maoistiska förhandlare. På det sättet blir det ju inga förhandlingar. Man kan faktiskt säga att det är regeringen som håller igång det lågintensiva kriget i Indien, medan åtminstone en del av maoisterna hellre skulle vilja arbeta fredligt. Kanske det i själva verket är den fredliga verksamheten som regeringen är rädd för?

Indier om Syrien

Jag blev just uppmärksammad på ett uttalande från en av världens mest betydelsefulla revolutionära grupper, indiska CPI(maoist). Det gjordes i ett läge när det såg ut som om USA och Frankrike skulle angripa Syrien med sina kryssningsrobotar. Nu är den faran (för evigt, får man hoppas) undanröjd, men uttalandet innehåller en del principiella ståndpunkter som kan vara nyttiga att ta del av. Hela texten finns här, på föreningen Indiensolidaritets hemsida.

Our Party, the CPI (Maoist) has always maintained that it is only the people of a country who have the right to retain or overthrow a particular regime in their country. It is for the people of Syria to decide whether they want Assad to be in power or not. They have every right to rebel and carve their own future. But due to the unwarranted intervention of the imperialists in the internal affairs in Syria the future of the country has already been facing a great danger and perhaps it will not lay in the hands of the Syrians for a long time to come.

Any forces that seek genuine democracy and oppose autocratic regimes should do so independently and basing on their own strength by mobilizing the masses and the support of the world people. They should not collaborate with the imperialists.

CC, CPI (Maoist) condemns in unequivocal terms any attempts by the US led imperialists to attack Syria and demands an immediate stop of all such preparations. It extends its support and solidarity to all kinds of resistance by the Syrian people against imperialist intervention and proposed war of aggression. It sees their resistance as part of the entire range of various kinds of resistances the oppressed peoples and nations of the world are putting up against all kinds of imperialist intervention, aggression and control. It firmly states that it is the duty of every democratic person in the world to unequivocally oppose and condemn the proposed strike on Syria led by the US. 

 …

The war of aggression on Syria could well prove to be the proverbial straw on the camel’s back for the US imperialism which is already bogged down in Iraq and Afghanistan. But the monster of imperialism with feet of clay would never collapse on its own despite its innumerable vulnerabilities. It requires a blow from all the oppressed peoples of the world for it to be wiped out from the face of the earth. If the imperialists dare to attack Syria, the brave resistance of the proud people of Syria with a glorious history of resistance to imperialist interventions and the support of the world people to their resistance would drive one of the final nails into the coffin of imperialism.

Tamil-Daily-News_63646662236 (1)
Varför skulle de här skogsmullarna i Indiens djungler intressera sig för vad som händer i Syrien? – Inte konstigare än att kinesiska fattigbönder på 1930-talet höll solidaritetsmöten för den spanska republikens kamp mot fascismen.

Några kommentarer:

Det här kan vara nyttig läsning inte bara för de trotskistiska personer som meddelade att de såg fram mot robotattacker mot Syrien, utan även för maoister i väst som kommit med några tvivelaktiga ideer. Dels de som fick för sig att det var ett spontant och internt folkligt uppror mot ‘regimen’ som pågick och att upproret var värt att stödja (har för mig att de norska maoisterna tidigt var inne på den linjen). Dels de som hävdade att det inte spelar någon roll vem som vinner i Syrien, alla är lika dåliga och vi kan strunta i vem som vinner. Jag skulle tro att islamisternas uppvisningar bör ha givit den linjen dödsstöten. (Och, hm, det kanske borde komma någon självkritisk kommentar från min kanadensiske maoistiske favoritbloggare om detta …)

I uttalandet sägs att ett angrepp mot Syrien kan knäcka USA, som det sista strået som knäcker kamelens rygg. Det kanske är så att det sätt på vilket angreppet stoppades också innebär den knäcken. USA kan fortsätta i lönnmordsbranschen, men nya stora militära angrepp blir allt mindre troliga och ens möjliga att utföra.

När uttalandet betonar att upprorsrörelser inte skall samarbeta med imperalismen bör detta rimligen också gälla att man håller Ryssland och Kina på avstånd. Dessa två stater spelar en viktig roll vad det gäller att försvara Syrien, men de är inte några revolutionära krafter.

USA-talibanerna: historiskt perspektiv

Här är ett stycke saxat från Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev (som går att prenumerera på via deras sajt). Nyhetsbrevet har i sin tur saxat från indiska tidningen The Hindu, där Vivek Katju , tidigare Indiens ambassadör i Afghanistan, skriver om USAs syn på talibanerna. Det är bra att ha det historiska perspektivet i sikte när Afghanistan diskuteras. Det fanns ju en tid när relationerna mellan USA och talibanerna var goda även om många nu vill glömma den saken. (En källkritisk anmärkning: som indisk ambassadör kan man räkna med att det mesta som denne man skriver kommer att få en anti-pakistansk inriktning.) Ambassadörens slutkläm är en variation på den kända tesen att ”en stat har inga vänner, den har bara intressen”. Fast nu verkar det som USA spelat bort dessa intressen vad det gäller pipelines i Afghanistan, och dessutom gör samma sak i Syrien.

”…Talibanerna erövrade Kabul den 26 september 1996. Den kvällen i Islamabad vid en middag ordnad av vårt Höga Sändebud, vid vilken denna författare var närvarande, var en högre USA-diplomat en av gästerna. Han hade uppenbarligen följt talibanernas framgångar i Kabul med en känsla av tillfredsställelse. Han var fullständigt oberörd av det specifika med talibanernas ideologi inkluderande deras teologiska inriktning.

Två månader senare kallade FNs generalsekreterare till ett möte i New York med stater som har ”intressen och inflytande i Afghanistan”. Vid mötet kallade USAs biträdande utrikesminister Robin Raphel talibanerna ”en betydande faktor i den afghanska ekvationen och som sådan inte kommer att försvinna i nära tid.” I ett uttalande riktat mot de som ansåg att talibanerna var en skapelse av Pakistan sa hon: ” … de är afghaner; de är inhemska; de har visat sig ha kraft att hålla makten.”

Trots den avsky som många inflytelserika USA-kvinnor uttalat mot talibanernas attityder i könsfrågor konstaterade miss Raphel ”att den verkliga grunden för deras makt är många afghaners, särskilt pashtunernas, vilja att få slut på det ändlösa inbördeskriget (mellan krigsherrarna) för ett visst mått av fred och säkerhet, även om det innebar stränga sociala inskränkningar.” Det är särskilt nämnvärt att talibanernas syn på mänskliga rättigheter beskrevs på det sättet. Varför? USAs företrädare var vid den tiden speciellt intresserade av att slussa Centralasiens naturgas genom pipelines tvärs igenom Afghanistan och Pakistan och man kände tydligt att det bara var talibanerna som kunde skapa stabila förhållanden i Afghanistan som krävdes för att göra pipelinen möjlig. Mänskliga rättigheter då såväl som nu har aldrig kommit i vägen för hårda nationella intressen.

Uppror i Kanada?

Jo, indianböcker läste man ju när man var liten. Kanske en och annan av dem gav impulser till ädel motståndskamp också.

Nu fick jag syn på en artikel som varnar för oro bland de kanadensiska urinnevånarna (kallas ‘First nations’ också, för att understryka att de var där först). Reportaget kommer från al-Jazeera som vid det här laget har tappat det mesta av sitt förtroendekapital vad det gäller arabiska länder. Man får hoppas att de har mer på fötterna här. – Hur som helst, urinnevånarna utgör fyra procent av Kanadas befolkning, men de råkar bo på områden med enorma naturrikedomar samtidigt som fattigdom och socialt elände är utbrett bland dem. Samtidigt är medelåldern låg, med många i aktiv och rastlös ålder. Det är en explosiv blandning som känns igen från annat håll, exempelvis Indien, där sådana förhållanden gett upphov till en kraftfull väpnad upprorsrörelse bland stamfolken. Indisk gerilla har kunnat slå hårt mot utvinning av råvaror, och det är tänkbart att en rörelse i Kanada skulle kunna göra det också. Fast man kan undra om det går så långt, även om det nu finns rörelser som kämpar för större självständighet för ‘First nations’. Det finns ju vissa spärrar att passera innan råvarukriget övergår till skjutande.

En svensk som var pälsjägare i Kanade omkring förra sekelskiftet skrev också några spännande romaner om livet där – Harry Macfie hette han. De böckerna fanns med i min barndoms bokslukande.

En kanadensare som åtminstone har skrivit en doktorsavhandling i filosofi driver också bloggen M-L-M-Mayhem!. Den bör vara ett måste att läsa åtminstone för förhoppningsfulla maoister. Senaste inlägget handlar om ultra-vänster. Även om bloggaren tycker ultra-vänstern kan vara jobbig pekar han på orsaken varför den krånglar:

… when actual ultra-leftist praxis emerges to hamper the movement we should understand that it only emerges because this movement has failed to develop a systematic and revolutionary militancy capable of fighting capitalism.  Ultra-leftist practice, that disconnected and adventurist militant praxis, is produced by those groups are tired of the mainstream left’s inaction, their failure to do anything but tail the social democratic movements, and their abdication of revolutionary responsibility. 

Med andra ord: hade inte socialdemokraterna, vänsterpartiet, KFML, KP varit så borgerliga hade Oktoberrörelsen aldrig behövt uppstå! – Själv undrar jag om inte vissa utbrott av ultravänster kan bero av att provokatörer är i farten.

Man får anta att de kanadensiska maoisterna funderar på om de kan samarbeta med rörelsen bland urinnevånarna.

En poetisk varning

1950 kom chilenaren Pablo Nerudas enorma diktverk Canto General ut, översatt till svenska i två volymer av Cavefors förlag 1970. Där fanns vreden mot de förtryckande makterna, vare sig de satt i västvärldens metropoler eller var knektar och diktatorer i Tredje världen som sprang ärenden för metropolernas härskare. Neruda var också kommunist under den tid Sovjetunionen stod på höjden av makt. 1949 hade man blivit kärnvapenmakt också.

I samband med den senaste fasen av den koreanska krisen kom jag att tänka på några rader från Neruda. De finns i den IV avdelningen av det avsnitt som kallas ”Må timmerhuggaren vakna”:

Och från laboratoriet täckt med slingerväxter
skall också den frigjorda atomen komma
emot era högmodiga städer.

En poetisk varning. Tidigare idag stod det i några tidningar att USA backade en bit från sitt tidigare militanta språkbruk angående Korea. Även om den koreanska förmågan att slå till mot USA är rätt begränsad så kan den inte helt ignoreras, och det är (om vi skall döma av erfarenheterna från ‘kalla kriget’) en lugnande faktor. Jämför också med kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, som till och från utkämpar gränsstrider men som hittills avhållit sig från att skjuta atombomber på varandra. En del hävdar att demokratier inte för krig mot varandra. Man kanske kan säga att kärnvapenmakter inte för krig mot varandra heller. Båda de där teserna kan ju granskas kritiskt: demokratier slaktar sig gärna fram i länder de påstår inte är demokratier, och kärnvapenmakter kan ju föra krig mot varandra genom ombud. Men åtminstone är det mindre troligt att kärnvapenmakter använder just kärnvapen mot varandra. (Ur den synpunkten är det egentligen ologiskt av Iran att stoppa kärnvapenprogrammet, men detta beror ju av religiöst motstånd mot kärnvapen, och religiösa människor är ju som bekant inte alltid logiska.)

Har norra Korea några fungerande bomber, uppbackade av en rejält tilltagen konventionell stridsmakt, är tröskeln för att starta krig förmodligen rätt hög. Ingen av de inblandade makterna är intresserade av krig antar jag. Det kostar för mycket. Men röstläget kan ju hållas högt från alla sidor.

Cyber- och andra krig – några reflexioner

Marshall McLuhan är ständigt aktuell. Det var inte länge sedan jag körde det här citatet på bloggen, men nu tar vi det igen:

När nu den elektriska hastigheten styr det industriella och sociala livet, blir explosioner i form av kraschartade kriser någonting fullt normalt. Å andra sidan blir ”krig” av gammaldags modell lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskiner. …
Borta är den militära organisationens tungrodda former. Små expertteam har efterträtt gårdagens medborgarhärar i ännu snabbare takt än vad som var fallet vid omorganiseringen av industrin. [Marshall McLuhan Media, Pocky 2001 (originalet kom 1964), sid. 408.]

Och detta med anledning av en understreckare i Svenskan. Rubriken hävdar att ”Morgondagens krig utspelar sig i cyberrymden” vilket stämmer under vissa förutsättningar. En uppenbar förutsättning är att båda sidorna inriktar sig på cyberkrigföring. Men vad händer om cyberkrigaren möter en lätt utrustad och högt motiverad motståndare som kämpar på hemmaplan utan att använda så mycket elektronik? Det kan vara motståndsmän i Afghanistan med automatvapen. Det kan vara indiska gerillamän och -kvinnor ute i djunglerna, ibland inte utrustade med mer än pilbågar, hemmagjorda gevär och enkla vägbomber. De är inte high-tech, men de har en annan viktig tillgång: stöd av övrig lokalbefolkning. (Jodå, den indiska gerillan har häftigare vapen och modern elektronik också i sin armé, men dess milisförband är på den enklare nivån.) Det kan vara upproriska människomassor i framtiden mega-städer, i krig många gånger värre än vad vi sett i Gaza.

En annan aspekt med cyberkrigföring är vad vi kan kalla för lärandekurva. Kriget pågår ju redan, och när ena sidan har något hyss för sig kan den andra utnyttja det. Antag att ett land skickar datavirus för att förstöra industriell utrustning i ett annat land. Kortsiktigt är det en motgång för den drabbade, men långsiktigt kan mycket väl något annat hända. Viruset kan analyseras, kanske utvecklas till en ännu giftigare variant, och skickas tillbaka till avsändaren vid något känsligt tillfälle. Att skicka ut virus på nätet är jäkligt dumt för man vet aldrig var det tar vägen. Man får förmoda att Iran, Ryssland och Kina har minst lika smarta datamänniskor som USA och Israel.

Jag gissar att det också pågår ett ‘lärande’ i Syrien nu också, med en massa elektronisk krigföring, avlyssning, störningar, falska meddelande etc., fram och tillbaka. Och där är inte bara USA/NATO/Israel/Gulfstaterna inblandade mot ett ensamt Syrien, utan man kan nog gissa att Ryssland och Kina samt Iran hjälper till på den syriska sidan. Här är en farlig situation där stormakterna står mot varandra, men utan att direkt skjuta på varandra. Däremot undersöker de vad motståndaren kan göra, och vad man själv kan göra för att slå tillbaka. Så tolkar jag läget i alla fall. Och trots angriparnas enorma övermakt är nyckelfaktorn även här vad det syriska folkets flertal anser. Vill det kämpa kommer nog ingen cyberkrigföring i världen att kunna rädda de splittrade skarorna av Falska Syriska Armén och islamistgrupperna. Den syriska armén är ju faktiskt en ‘medborgarhär’ i och med att den bygger på värnpliktiga trupper, och dessutom förstärks den nu av hemvärnsgrupper.

Dessutom lär den syriska krigsmakten ha tillgång till drönare vilket också betyder en uppgradering av den militära förmågan. För någon tid sedan var en (kanske iranskproducerad?) drönare på en flygtur in över Israel. Det visar hur lärandet ganska snabbt kan ändra maktbalansen. Det tekniska gapet fylls igen. Och det kan göra situationen väldigt farlig under en tid. En makt som känner att den håller på att tappa greppet kan få för sig att göra ett desperat slag, inte med cybervapen utan med riktiga bomber.