Blir det något anfall?

Det här är en betraktelse över dagsläget omkring Iran, men jag kan inte låta bli att göra en kringgående rörelse för att komma dit.

Alltså:

Det finns inte bara krig, utan det finns människor som av olika skäl studerar krig och drar slutsatser av dem. – Varför gick det bra för ena parten, och dåligt för den andra? En förklaring kan ju vara beväpning. I SvD idag 20/11 skriver Ehrenkrona på ledarsidan en betraktelse över kriget mellan Azerbaijan och Armenien. Rubriken är ”De azeriska drönarnas triumf”. Det säger ju vad artikeln går ut på, men på slutet kommer en vidare intressant reflexion för svensk del:

Detta är en del av kriget som kommer att studeras noga i andra länder. Så bör ske även i Sverige. Luftvärn av det slag som vi nyss har köpt från USA är inga lämpliga motmedel mot drönare som svärmar, inte minst av kostnadsskäl. En renässans för det klassiska luftvärnet ligger i korten.

Såväl proffs som skrivbordsstrateger som vapenhandlare och krigs- och fredsaktivister bedriver alltid studier av krig: alltid kan man lära sig något nytt! Att de så kallade patriotrobotarna från USA skulle vara ett bra vapen mot drönare har väl betvivlats redan tidigare, som när jemeniterna skickade små luftfartyg mot saudiska oljeanläggningar. Det blev en jemenitisk framgång av stora mått. Och man kan undra om dessa gamla patriotbatterier (även om de säkert är uppdaterade mycket vad det gäller tekniken) skulle fungera så bra mot moderna stora robotar heller.

Samtidigt kan ju fel slutsatser dras av lyckade resultat på slagfältet. Ett feltänk som jag minns är från kriget mellan Irak och Iran 1980-1990. Bakgrunden fanns i kriget 1982 mellan Storbritannien och Argentina om Falklandsöarna. Argentina förlorade, men dess flygvapen lyckades sänka två brittiska fartyg. Detta genom att använda franska Super étendard-flygplan utrustade med en robot som kallades exozet. Nu var det dock kriget i Persiska viken det handlade om, och Iran och Irak försökte störa motsidans oljetankers. Irakierna skickade ut sina super-plan med exozet för att sänka tankfartygen på fiendesidan, men nu uppträdde ett tydligen förbisett problem: exozet var en bra grej för att skjuta sönder kraftigt bepansrade krigsfartyg. Roboten exploderar när den slår in i tjockt pansar. Men en oljetanker är i princip en balja av tunn plåt, inte pansar, så exozet-en tyckte inte det kändes som den skulle explodera – den gjorde bara ett hål i tankerns skrov och flög vidare. Och tankern fortsatte ut ur viken. Lärdom av detta: köper du vapen måste du noga överväga vad de verkligen kan användas till i ”skarpt läge”, inte om de gör sig bra på försäljarens reklamfilmer eller fungerat bra i ett annat sammanhang.

Eftersom jag nu kommit ner till Persiska viken kan vi ta en blick på dagsläget. Frågan är ju om galne Donald tänker utsätta Iran för luftangrepp eller inte. Han har ju två månader på sig att ge order om det. Nu är ju Donald (”det stabila geniet”) lite oförutsägbar i sitt agerande, ena dagen vill han bomba bort dig från jordens yta och den andra tycker han att du är jättebra, och det försvårar analysen. Eller om man säger att det gör det lättare för oss som vill göra vilda gissningar åt olika håll. Slänger man upp alla tänkbara alternativ på bordet så måste väl något av dem stämma åtminstone litegrann! Men nu spekulerar jag vidare:

Det måste vara angrepp från luften, det kan vi vara rimligt säkra på. Att skicka in marktrupper låter ogenomförbart, i alla fall om man vill ha ut dem levande igen. USA har inte marktrupper för ett stort krig över stora delar av Iran, det måste bli någon kommandoliknande operation mot ett fåtal mål. Iranierna är nog klara över vilka dessa mål är, och har vidtagit lämpliga åtgärder.

Vad det gäller angrepp från fartyg i Persiska viken eller Arabiska havet finns också uppenbara problem för USA. En hög iranier (minns inte vem, kanske hög militär) uttryckte det så här angående USA:s hangarfartyg: ”Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål.” Det bör gälla alla typer av krigsfartyg som deltar i angrepp mot Iran (även en norsk båt som är i eller kommer att skickas till Persiska viken). Sjömålsrobotar, drönare, styrbara minor, torpeder, snabba ytfartyg – det finns en mängd resurser för att förvandla fientliga fartyg från hot till mål, och till skrothögar på havsbotten. Är det krigströtta USA redo att ta förlusten av några fartyg och mängder av dränkta sjömän? Vad tycker världen i stort, och världsekonomin, om att Hormuzsundet blockeras, åtminstone för en tid? (Det är klart: om ”det stabila geniet” är tillräckligt hänsynslöst kanske han ger en order som orsakar stora förluster för de egna styrkorna, men knallar ut från Vita huset och låter flinande gamle Joe Biden ta över ärendet.)

Alltså, förmodligen ingen mark- eller sjöoperation. Notera att Trump vill ha bort USA-militär från Irak och Afghanistan. Det kan vara sista försöket att vara ”fredspresident”. Det kan också vara motiverat av att ju färre marksoldater man har i fientliga områden omkring Iran, desto mindre blir förlusterna om Iran eller Irans vänner slår till och hämnas. Det kan röra sig om lokala miliser som är emot USA, men det kan också röra sig om pricksäkra iranska robotattacker mot USA:s baser. Iran har vad jag vet inte sagt att man glömt mordet på general Soleimani, men i det sammanhanget visade man ju vilken kapacitet och träffsäkerhet som finns. (På tal om robotar som jag skrev lite om ovan, så kunde ju USA:s luftvärn inte avstyra den iranska attacken mot basen i norra Irak.)

Så då har vi luftangrepp kvar att fundera över. Skickar USA in flygplan riskerar sådana att bli nedskjutna, piloterna hoppar och tillfångatas, och det blir dålig PR igen. Det som återstår är drönare eller kryssningsrobotar. Då uppstår, ur USA:s synvinkel, en idealisk situation där alla lik är iranska.

Dock har iranierna visat sig kapabla att plocka ner drönare, och flera episoder under kriget i Syrien har visat att det går att ta hand om kryssningsrobotar innan de kommer fram till målet om försvararen har ett någorlunda kompetent luftvärn. Och runt de anläggningar där iranierna har sin atomverksamhet lär det finnas kompetenta krafter, och själva anläggningarna är nog rätt bra befästa och inne i berg. – Undrar om Iran har fått leveranser av ryskt luftvärn förresten?

Ja, vad skall vi tro? – Jag hoppas att det inte blir något bombande och fler människooffer. Och jag undrar om ”den djupa staten” i USA låter Trump trycka på knappen för angrepp ifall den ser för stora problem med det. Man kanske till och med säger åt israelerna att ”glöm det, det blir inget”. – Men det vet vi ju inte mycket om.

Strategi för Irak, har Sverige det? Samt några andra reflexioner

SvD skriver den 13/2:

Försvarsmakten återupptog förra veckan sin utbildningsinsats
i Irak, som i början av januari avbröts i det
spända läget mellan USA och Iran, rapporterar Sveriges
Radio Ekot. Försvaret har i flera år fungerat som rådgivare
och utbildat lokal militär i Irak. Insatsen stoppades
tillfälligt efter det att USA dödat den iranske toppgeneralen
Qassem Soleimani i Irak den 3 januari, men har nu
dragit i gång igen.

Hos Försvarsmakten skrivs det om en övning Aurora som skall genomföras under maj-juni i år:

För första gången kommer ett tiotal svenska officerare tillsammans med amerikanska kollegor att bemanna det amerikanska Patriot-batteriet som deltar i övningen. Den blandade svensk-amerikanska bemanningen i förbandet är ett led i införandet av det toppmoderna Patriot-systemet i det svenska luftvärnet.

Skall vi försöka knyta ihop det här på något sätt? Några väsentligheter kanske kan läggas till för att göra bilden klarare. Exempelvis detta:

  • Mordet på Soleimani gjorde att Iraks parlament och regering har krävt att de utländska trupperna lämnar landet.
  • USA och somliga av dess underhuggare, här har vi Sverige som exempel, vägrar att lämna, och är därmed att betrakta som ockupanter.
  • Iran har utfört motangrepp med robotar mot USA:s baser i Irak och varnar för att mer vedergällning är att vänta. 
  • Trots att angreppen offentliggjordes i förväg via olika kontakter kunde USA inte försvara sig mot de iranska missilerna.
  • Framgången visar att alla USA-baser i västra Asien (då också inkluderande anläggningar som disponeras av USA:s underordnade ockupationstrupper) ligger inom skotthåll för Irans missiler, drönare, kryssningsrobotar, eller inom skotthåll för lokala styrkor.
  • Stater som samarbetat tätt med USA och varit mycket aggressiva mot Iran (som Saudiarabien och Förenade arabemiraten) har tonat ner polemiken när man insett vad iranierna kan göra.
  • Svensk militär samövar i Sverige med USA (överockupanten i Irak) i användning av ”det toppmoderna Patriot-systemet”.
  • Patriot visade sig inte användbar i Irak mot Irans robotar, eller i Saudiarabien mot jemenitiska drönare.

Ett uttalat mål från flera mäktiga krafter i västra Asien är att tvinga ut USA från området Afghanistan till Medelhavet. För att härska behövs ”stövlar på marken”, men USA och dess springgossar har inte tillräckligt med stövlar för att kontrollera hela detta väldiga områden, och med flygkrigföring vinner man inte mot långvariga folkstödda krig. Hade flyget varit avgörande så hade nog kriget i Afghanistan varit över för många år sedan.

Men nu finns det alltså USA:s mark- och sjötrupper utspridda på en massa baser. För var och en av dessa (inklusive hangarfartygen) gäller vad en iransk företrädare sade förra året: Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål. Iran har visat att man kan slå långt utanför det egna territoriet, och att man har vänner långt utanför Iran också – vänner med militär kapacitet. Dessutom har USA få pålitliga vänner av format kvar i området, och det gör dess system av baser än mer osäkert. Varje USA/USA-allierad militär styrka som befinner sig i området kan närsomhelst angripas – den är nog ett hot mot omgivningen, men mer av ett mål för motståndet, och på gränsen till att vara gisslan. I det läget är det nog svårt att tänka mycket långsiktigt och strategiskt, utan det blir mer ett ständigt bytande av taktik för att lösa återkommande kriser.

Till skillnad mot amerikanerna verkar iranierna tänka långsiktigt och försiktigt, inte springa iväg och överila sig. Strategin kan kanske betecknas som en form av långvarigt folkkrig. ”Ni har klockorna men vi har tiden”, kunde de säga som vill ha ut amerikanerna.

Och bakom anti-USA-krafterna finns två andra makter som också är vana att tänka långsiktigt, strategiskt: Kina och Ryssland.

Hur ser det svenska strategiska tänkandet ut – finns det något sådant, eller bara ett lealöst vinglande i kölvattnet efter ”Amerika”? Att plocka bort svenskarna från Irak, helst innan exempelvis en irakier som de utbildar börjar skjuta på dem, är faktiskt ett rimligt krav. (Att allierade soldater plötsligt visar sig vara dödsfiender har amerikanerna erfarenheter av från Afghanistan, så tanken är inte orimlig att sådant kan hända även i Irak, och även mot svenskar.)

En strategi som mest verkar syfta till att vara USA till lags ser inte vettig ut om det är svenska intressen som skall främjas. Någon insiktsfull person har hävdat att det värsta man kan göra är att vara allierad till USA – USA behandlar inte sina underhuggare väl, och de kan sparkas ut när som helst av vilket skäl som helst.

Finns det inga gränser för USA:s nedrigheter?

I slutet på en bloggpost där den indiske veterandiplomaten M. K. Bhadrakumar skriver om USA:s försök att få in trupper på Sri Lanka, kommer ett nytt uppseendeväckande avslöjande av hur ruttet amerikanerna kan uppträda. Och jag tror det finns lärdomar för Sverige i det här också.

… if Iraq’s current plight is anything to go by, once the Americans set up shop on Sri Lankan soil, it will be impossible for Colombo to ever evict them. Trump is now threatening Iraq that it risks losing access to a critical government bank account if Baghdad kicks out American forces.

To quote from Wall Street Journal, “The State Department warned that the U.S. could shut down Iraq’s access to the country’s central bank account held at the Federal Reserve Bank of New York, a move that could jolt Iraq’s already shaky economy, the officials said.”

 “Iraq, like other countries, maintains government accounts at the New York Fed as an important part of managing the country’s finances, including revenue from oil sales. Loss of access to the accounts could restrict Iraq’s use of that revenue, creating a cash crunch in Iraq’s financial system and constricting a critical lubricant for the economy.”

Alltså: USA hotar att sno irakiska regeringspengar som finns på ett konto hos Federal Reserve Bank i New York om USA-trupperna i Irak utvisas. Kan det kallas för något annat än utpressning och stöld?

Lärdomar: om amerikanerna tar sig in i ett land är det omöjligt att bli av med dem (med fredliga medel får vi väl tillägga). Samt att man skall inte ha pengar på konton som USA kan komma över. (Och att låta ens guldreserv ligga i USA är också dj-t dumt, för att göra ytterligare ett tillägg.) Det är något för svenska politiker att fundera på.

Svårt att fatta?

Eller om det är så att man fattar det man vill/har betalt för/får order om att fatta?

Från Sveriges Radios hemsida

Nu har parlamentet och regeringen i Irak sagt ifrån att man vill ha ut alla utländska trupper ur landet. En rimlig begäran från ett land som drabbats hårt av krig. Parlamentsbeslutet finns, det är inget att snacka om. Innehållet verkar inte vara så svårt att förstå.

Killen på vänstra bildhalvan kanske fattar bra, men hur är det med mannen till höger? Sveriges krigsminister Hultqvist får frågan om vad som händer med den svenska truppen i Irak. Den är där efter tidigare irakiskt godkännande, men nu har ju det klart och tydligt sagt upp. Här är några citat från radions intervju med Hultqvist, avbrutna av Björnbrums irriterade kommentarer:

Just nu avvaktar vi beslut från Iraks regering, hur de ser på fortsättningen och det mandat och den inbjudan som finns och som vi verkar utifrån idag…  [men för tusan, Irak har ju sagt upp mandatet!]

… vi nu utifrån vad som kommer att hända avvaktar Iraks regerings beslut om hur fortsättningen på mandatet ska se ut… [mandatet är ju uppsagt din pucko!]

Vår bedömning är att kampen mot IS måste fortsätta på olika sätt. Men här är ju naturligtvis Iraks regerings syn på mandatet det som är avgörande… [Ja, och mandatet är annullerat, det innebär att utländska trupper i Irak som inte ger sig av är ockupanter, och när USA:s insats på senaste tiden har varit att mörda den militär som spelat en ledande roll i kampen mot IS är det rimligt att förmoda att ”kampen mot IS” mest är en usel ursäkt för att hänga sig kvar i landet.]

Jag såg någon bild mot slutet av förra året där demonstranter i Irak hade skrivit paroller med kilskrift, ett skriftsystem som väl varit dött sedan början av vår tideräkning efter att ha använts under flera tusen år så väl i Mesopotamien som angränsande områden. Om någon kilskriftskunnig person i klassisk stil tryckte in ett kilskriftsbudskap i en lertavla (kanske i stil med ”fatta att mandatet är uppsagt, ta dina knektar härifrån fort som f-n din degskalle”), och så bränner man tavlan till hård keramik, varpå ett sändebud åker upp till Stockholm och drämmer den i skallen på den trögtänkte masen – då kanske han fattar. Eller inte.

Persisk kilskrift, hämtad från Wikipedia. Om inte Hultqvist fattar det här är han ett hopplöst fall!

Ut med USA: huvudpunkterna

Pål Steigans blogg har mer uppgifter om beslutet i Iraks parlament om utländska trupper i landet. Det innehåller fyra huvudpunkter:

  1. Slut på utländsk militär närvaro i Irak.
  2. Förbud mot att låta utländska militärflygplan använda Iraks luftrum.
  3. Säga upp säkerhetsavtalet med USA.
  4. Starta en process i FN mot USA.
Många händer i luften när irakiska parlamentet röstar.

Antingen finns det en oerhört listig USA-Israel-Saudi-plan bakom den här utvecklingen, eller också har jänkarna, för att använda ett talesätt som jag tror är kinesiskt, ”lyft en sten bara för att tappa den på sina egna fötter”. Att Trump skulle vara ett ”stabilt geni” har jag vissa tvivel på, och samma gäller för alla hans rådgivare och påtryckare. Så tills vidare gissar jag på att det är en väldigt stor sten som tappats och som orsakar en väldigt öm tå.

Nu måste svenskarna i Irak hem med en väldig fart. Helst innan de stöter på någon arg irakisk patriot med automatgevär. Det är bara för svenska myndigheter att notera punkt 1. i parlamentets beslut.

Parlamentsmajoritet: USA ut ur Irak!

Jag tittade nyss efter info om antalet medlemmar i Iraks parlament. 329 skall det vara enligt Wikipedia.

Nu meddelar The Saker att 170 medlemmar har lämnat in en motion om att USA:s trupper skall ut ur Irak.

170 Iraqi lawmakers sign draft bill to expel US military forces from country.

Det ser ju ut som förslaget får majoritet om inget hinder tillstöter.  Mycket intressant utveckling. Även ur den synpunkten att Iraks parlament sammanträder i Gröna zonen i Bagdad, där även USA:s jättestora ambassad ligger. Med tanke på hur läget är nu kan man undra hur många ledamöter som kan tänkas rösta emot (kurder, kanske?).

Eftersom USA:s ambassad inte ligger långt från parlamentet kan ju det senare skicka över en rask springgosse med beslutet. Men sedan är frågan: om Iraks högsta beslutande församling säger ”ta er skit och stick iväg!”, kommer USA att följa ordern? Eller har man nya tjuvknep på gång?

PS: här ett tweet från Xinhua med ett klargörande. Det gäller att utestänga utländska militära rörelser på irakisk mark.  I teorin riktat mot alla då, även om alla förstår vad som menas. USA. (Men svenskarna får väl dra hem då också.)

Mot det nya Irak-kriget

Inte var det världens bästa väder för möte i Stockholm idag, med regn till och från och kallt i luften …

… men en ganska stor skara hade mött upp för att påtala att de inte gillar vad islamisterna håller på med i Irak. Jag antar att de flesta mötesdeltagarna var från området.

De här killarna har inte riktig rutin ännu för hur man viker lakan.

Är det ännu folk som ställer upp för Saddam Hussein?

Bra med varm huvudbonad i det kalla vädret. Hoppas den motstod regnet också.

Kan det vara en hyllning till det libanesiska motståndet mot Israel?

Som synes bra med folk.

Bra förklaring?

Fråga: Hur kommer det sig att tiotusentals USA-tränade soldater flyr inför några hundra islamistiska fiendegubbar?

Svar:  De är ju USA-tränade!

Jag undrar om det kan finnas fler förklaringar i bakgrunden än USAmerikansk inkompetens, exempelvis att yttre krafter mycket medvetet drar i tömmarna för att skapa kaos. Man kanske bör titta på vad de reaktionära staterna på Arabiska halvön har för sig, vad USA och Israel kan tänkas syssla med för att underlätta för islamisterna. Och man kan hela tiden ställa frågan: ”Vem tjänar på det här?”

Syriska perspektiv

Den här bilden har jag med friskt mod ‘lånat’ från Syrienbloggen, dock med ett eget tillägg: det är de mysande farbröderna Kildén och Åsman som liksom någon sorts påhejande skyddsänglar får sväva över Onkel Sams färd mot Syrien. K & Å tillhör ju den grupp som numera med berättigande skälls som ‘bombvänstern’.  Andra delar av den rörelse de tillhör bombvänstrar inte, så man får vara försiktig med att göra generella fördömanden. Den tjocke kusken påminner om kungen av Qatar, en av finansiärerna av syrienkriget. Bloggaren SyrPer brukar beskylla Qatars härskare för att vara pedofil också (samt vara nära nog apa).

Jag nämnde Syrian Perspective i bildtexten ovan. Kanske SyrPer kan spela en roll när syrienkrigets historia, och särskilt mediakrigets historia, skrivs någon gång. Man vet ju inte vem som är vem på nätet, men låt oss säga att Ziad Faled existerar och är en advokat av syriskt(-kristet?) ursprung som finns i Dearborn, Michigan, och som driver en blogg som hejar på den syriska regeringen.

Det intressanta kanske inte är personfrågan, utan de påståenden som skickas ut på nätet, och varifrån de kommer. En historiker skulle här öppna sin verktygslåda och plocka fram några verktyg som heter äkthet, närhet, tendens, rimlighet och beroende, och med hjälp av dessa försöka bedöma materialet. Det tänker inte jag göra i någon större utsträckning. Att tendensen är för Syriens regering är klar. Men hur är det med rimligheten i påståendena, och varifrån kommer de? Bloggaren uppger sig ha en massa kontakter i Syrien, men hur är det med kontakternas kontakter? Är de pålitliga och de som de påstår sig vara?

Jag tar bara ett inlägg till nämare granskning, det här där den kurdiska gerillan PKK uppges behärska hela sydöstra Turkiet. Låter det rimligt? – Jag har tidigare sett uppgifter om att kurder i Turkiet tagit kontroll över mindre områden, vilket i sig kan vara riktigt och är viktigt i den här krisen, men hela …? Nja, det behövs nog mer fakta från olika håll och jag tycker det låter tveksamt.

Det kanske är några andra påståenden i artikeln som är de verkligt viktiga, nämligen att Syrien ger PKK vapen som tagits från infiltratörer:

It is noteworthy, that the Syrian army now regularly transfers weapons and ammunitions determined to be of Turkish origin to the PKK, just to remind Erdoghan of the vapidity of his policies.  SyrPer has learned from Wael that a cache of weapons seized yesterday in Hama was put on trucks and sent straight to Qamishli for distribution to our Kurdish allies. 

On top of all this is a deal in the making to begin supplying the PKK with captured ”Doschka” anti-aircraft and anti personnel machine guns….the same being bought by Saudi Arabia for the ”freedom fighting” terrorists of the FSA.  …  The only objection is from Iraqi president, Nouri Al-Maliki, who fears an exponential growth in Kurdish power will hobble him in negotiations with Talibani and Barazani concerning oil contracts in Kirkuk, in the North.  Syria and Iraq are working very tightly these days, a relationship almost as important as that which Syria enjoys with Iran.

Är det här bara privata åsikter och skvaller, eller en kanal för den syriska regeringen att sända ut vissa budskap som man kanske inte vill läsa upp officellt i damaskus-radion? Man skickar vapen ”till våra kurdiska allierade” – det är ett ganska starkt uttryck när PKK är ”allierad”. Dessutom en rejäl spark i baken på den turkiska regim som låter vapen strömma över gränsen: ”Här får ni tillbaka era vapen, men kanske inte på det sättet som ni tänkt er, haha!” Här får man också veta att det finns plan att utrusta PKK med tunga kulsprutor som monteras på bilar, vapen som kan användas exempelvis mot turkiska helikoptrar. Förutom mot marktrupper, naturligtvis. Kan PKK få tillgång till, och effektivt använda dessa vapen, får man en rejält större eldkraft än tidigare och störa det turkiska luftherraväldet. Och det är väl inte vad Erdogans regering hade tänkt sig.

Slutet på citatet är motsägelsefullt. Å ena sidan anges att Iraks shiamuslimske president känner sig besvärad av ökad kurdisk makt när han skall förhandla med sina egna kurder. Å andra sidan sägs att samarbetet mellan Irak och Syrien är nästan lika tätt som samarbetet mellan Iran och Syrien. Det kan ju bekräfta påståendet att den makt som tjänade mest på USA:s invasion av Irak faktiskt var Iran. Det långsiktiga resultatet av Saddams fall blev ju att iran-vänliga shiiter tog över i Irak.