Iranskt stöd till Libanon

Det är (i skuggan av Afghanistan) en rejäl social kris i Libanon. Folk drabbas hårt, det verkar vara brist på det mesta vid det här laget, inklusive drivmedel. Men det finns hjälp: den 19/8 meddelade Hassan Nasrallah, generalsekreterare för Hetzbollah, att det första fartyget med bränsle var på väg att lämna Iran och gå till Libanon. Och fler kommer.

Men nu finns det ett reellt hot, nämligen att israelerna kan attackera fartygen. Till detta gav Nasrallah ett klart besked: från att fartygen går till havs så kommer de att betraktas som libanesiskt territorium. Det framgår inte vilken flagg de går under, om det verkligen är Libanons, men om ett fartyg angrips så kommer det av Hetzbollah att ses som ett angrepp på Libanon. Nu har väl Hetzbollah knappast kapacitet att agera i Indiska oceanen eller Röda havet, däremot kan man slå direkt mot Israel. Och det är knappast ett hot som kan viftas bort.

Möjligen är det en bieffekt av denna historia att USA plötsligt meddelar att man ”tillåter” att Egypten skickar gas till Jordanien som använder den för att producera el som levereras via Syrien till Libanon. Det är många elavbrott i Libanon, så extra leveranser kan behövas. Men kan israelerna avhålla sig från att försöka bomba kraftledningarna i Syrien? Och om även de ställs under Hetzbollahs beskydd ..?

Med 30% av väljarkåren bakom sig …

… har man ett ganska klent stöd, även om man fick flest röster av alla kandidater. 70% av väljarna var alltså antingen emot, eller helt likgiltiga vad det gällde vinnaren i Irans nyligen timade presidentval. Cirka 50% av de röstberättigade röstade verkligen, och vinnaren Ebrahim Raeisi, fick ca 60% av dessa röster. På tio röstberättigade röstade verkligen fem, och av dessa fem lade tre sin röst för vinnaren.

Ett lästips om detta är denna bloggpost av den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar – alltid läsvärd. Bhadra skriver att Raeisi är ”genuint omtyckt”, men röstsiffrorna talar väl inte för det? Men en annan intressant sak kommer fram i texten, och det handlar om den åtminstone av USA uppskattade iranska motståndsgruppen MEK. Under kriget mellan Iran och Irak 1980-1988 gick MEK över till den irakiska sidan, vilket ju från iransk sida inte kan ha setts som annat än landsförräderi. När vapenstillestånd förhandlats fram hände följande enligt Bhadra:

… after Iran’s Supreme Leader Ayatollah Khomeini accepted a UN-brokered cease-fire in 1988, members of the terrorist group Mujahedeen-e-Khalq (MEK), based in Iraq and heavily armed by Saddam, and enjoying the backing of the CIA, stormed across the Iranian border in a surprise attack. Iran smashed the MEK assault and that set the stage for the so-called “death commissions” of the prisoners, terrorists and others. 

Inevitably, those executed included agents of the western intelligence. The executions couldn’t have been carried out except on Khomeini’s orders. Now, Raisi was a young man of 27 when he reportedly served on a revolutionary panel involved in sentencing Iran’s enemies to death. 

Detta lägger ”väst” den nye presidenten till last nu. Höga dödssiffror, tusentals personer avrättade, har basunerats ut. Frågan är hur mycket av detta som kommer från MEK, som bör betraktas som en mycket opålitlig källa i sammanhanget. Att övergrepp har skett behöver man nog inte tvivla på, men omfånget är en annan sak.

Men långsiktigt kanske det finns andra, mer intressanta funderingar av Bhadra. Han tror att Reaisi skulle kunna bli en bra samtalspartner för Biden, om man nu kommer så långt som till förhandlingar. – Själv är jag lite tvivlande till det, men det kanske skulle fungera. För vem kan lita på vad en USAmerikan lovar att gå med på under förhandlingar? Kommer han att skriva på, åka hem, och sedan riva avtalet veckan därpå?

Och det vore ju intressant att veta vad den icke-röstande halvan av Irans väljarkår har för preferenser. Är de helt enkelt politiskt likgiltiga, eller saknar de kandidater att stödja – och vilka skulle det vara i så fall? – Bhadra pekar också på att det genomförs lokalval i Iran, på stads- och bynivå, och där kanske det också kan hända intressanta saker.

Ryskt-iranskt-syriskt marint samarbete?

Som bekant försöker USA och EU + Israel strypa Syrien. Syrien vägrar ju ge upp och bli ett nytt Libyen, och därför stjäls eller stryps landets resurser. Bland det som stjäls är Syriens olja, och därför behövs tillförsel utifrån om inte landet skall stanna. Leverantör är Iran, som skickar fartyg med olja och livsmedel till syriska medelhavskusten. Men fartygen angrips av israelerna. Enligt den här artikeln (finns i norsk översättning här) så går nu Ryssland, Iran och Syrien ihop om ett marint samarbete för att skydda fartygen. Grundtanken torde vara att även om israelerna uppträder aggressivt mot Iran och Syrien så är det spel i en helt annan division om man börjar hota eller till och med angripa ryska fartyg.

Så, frågan är om USA:s och EU:s blockad nu luckras upp och den syriska motståndskraften stärks. Eller om NATO-gänget verkligen vill testa om ryssarna menar allvar. Men då kanske man kliver över en av de ”röda linjer” som Putin prata om.

En hälsning från Iran?

För några år sedan upptäckte plötsligt israelerna att en drönare, som inte tillhörde dem, flög i trakten av deras kärnvapenanläggning Dimona. Omgivningen började alltså komma ikapp Israel vad det gäller militär teknologi. Men det har hänt mer i dagarna, även om detaljerna är oklara: en raket har slagit ner och exploderat i närheten av Dimona. Och israelernas luftförsvar ”Iron dome” kunde inte hindra den.

Igår kom en kommentar från iranska sidan, som publicerades hos The Saker. Idag behandlas såväl detta bokstavliga bombnedslag som JCPOA-förhandlingarna i Wien, av Pepe Escobar. Om det stämmer att det var en styrbar missil med hög träffsäkerhet som slog ner i trakten av Dimona, utan att luftvärnet kunde hejda den, så är det en rejäl varning från de makter som kämpar mot Israel: vi kan träffa er var vi vill, när vi vill. Nästa gång inte några mil ifrån, utan mitt i Dimona, eller Jerusalem, Tel Aviv, militärflygfält, eller vad som bedöms lämpligast. Att det här var en smäll ute i öknen där skadorna inte bör ha varit så stora kan i så fall ses som raketdiplomati på hög nivå. ”Den här gången stökar vi till i sanden, nästa gång kan det bli värre …” – Förr körde kolonialmakterna med kanonbåtsdiplomati när de tvingade sig på folk jorden runt. Blir raketdiplomati det nya vapnet när kolonialisterna tvingas tillbaka?

Spelförändring?

Alla möjliga makter, globala, regionala eller lokala, bedriver spel om makt och inflytande. Maktförhållanden ändras. Ibland går det långsamt, ibland händer saker väldigt fort, och det kan vara svårt att urskilja vad som är viktigt i röran. Vilken ändring det än handlar om skulle jag vilja föreslå några artiklar för läsning under helgen. Det är tre (vet inte om det kommer fler i samma ämne) skrivna av den indiske veterandiplomaten M. K. Bhadrakumar på bloggen Indian punchline. Den sammanfattande titeln är The China-Iran pact is a game changer.

Första artikeln.

Andra artikeln.

Tredje artikeln.

Den kinesiske utrikesministern Wang Yi reste runt i staterna vid Persiska viken i mars. Höjdpunkten var undertecknandet av ett tjugofemårigt samarbetsavtal med Iran, men betydelsen måste vara ännu större. Wang pratade med regeringar som varit underordnade USA i decennier men där Kina med smidig diplomati försöker få dem att löskoppla sig. Det torde underlättas av att ”smidig diplomati” knappast är USA:s paradgren.

Kina verkar ha lyckats. På sikt handlar det om att beroendet av petrodollarn minskar, och att staterna lösgör sig från USA-kontrollerade internationella betalningssystem. Samt att risken minskar för att de arabiska gulfstaterna går med i ett Israel-USA-arrangerat militärt angrepp på Iran. Vidare betyder avtalet förmodligen att kärnavtalet JCPOA inte längre är särskilt intressant för Iran, i och med att USA:s strupgrepp blir svagare. Detta avtal får alltså inte bara lokala och regionala, utan också globala följder.

Andra artiklar som på olika sätt behandlar det här avtalet är exempelvis Pepe Escobars sedvanliga djupdykning på längden och bredden Iran-China: the 21st century Silk Road connection. Lärt och tankeväckande som alltid. En annan iakttagare är iraniern Ramin Mahazeris artikel Nixon ‘opened’ China, but only superpower, socialist China could ‘open’ Iran (1/2) . Som framgår är det första av två – det här är ett jättestort ämne med global betydelse. Det betyder nog också tyvärr att täckningen av det kan bli rätt dålig i svenska media.

Kolla, mina krokusar börja komma upp! Trevlig helg!

Blir det något anfall?

Det här är en betraktelse över dagsläget omkring Iran, men jag kan inte låta bli att göra en kringgående rörelse för att komma dit.

Alltså:

Det finns inte bara krig, utan det finns människor som av olika skäl studerar krig och drar slutsatser av dem. – Varför gick det bra för ena parten, och dåligt för den andra? En förklaring kan ju vara beväpning. I SvD idag 20/11 skriver Ehrenkrona på ledarsidan en betraktelse över kriget mellan Azerbaijan och Armenien. Rubriken är ”De azeriska drönarnas triumf”. Det säger ju vad artikeln går ut på, men på slutet kommer en vidare intressant reflexion för svensk del:

Detta är en del av kriget som kommer att studeras noga i andra länder. Så bör ske även i Sverige. Luftvärn av det slag som vi nyss har köpt från USA är inga lämpliga motmedel mot drönare som svärmar, inte minst av kostnadsskäl. En renässans för det klassiska luftvärnet ligger i korten.

Såväl proffs som skrivbordsstrateger som vapenhandlare och krigs- och fredsaktivister bedriver alltid studier av krig: alltid kan man lära sig något nytt! Att de så kallade patriotrobotarna från USA skulle vara ett bra vapen mot drönare har väl betvivlats redan tidigare, som när jemeniterna skickade små luftfartyg mot saudiska oljeanläggningar. Det blev en jemenitisk framgång av stora mått. Och man kan undra om dessa gamla patriotbatterier (även om de säkert är uppdaterade mycket vad det gäller tekniken) skulle fungera så bra mot moderna stora robotar heller.

Samtidigt kan ju fel slutsatser dras av lyckade resultat på slagfältet. Ett feltänk som jag minns är från kriget mellan Irak och Iran 1980-1990. Bakgrunden fanns i kriget 1982 mellan Storbritannien och Argentina om Falklandsöarna. Argentina förlorade, men dess flygvapen lyckades sänka två brittiska fartyg. Detta genom att använda franska Super étendard-flygplan utrustade med en robot som kallades exozet. Nu var det dock kriget i Persiska viken det handlade om, och Iran och Irak försökte störa motsidans oljetankers. Irakierna skickade ut sina super-plan med exozet för att sänka tankfartygen på fiendesidan, men nu uppträdde ett tydligen förbisett problem: exozet var en bra grej för att skjuta sönder kraftigt bepansrade krigsfartyg. Roboten exploderar när den slår in i tjockt pansar. Men en oljetanker är i princip en balja av tunn plåt, inte pansar, så exozet-en tyckte inte det kändes som den skulle explodera – den gjorde bara ett hål i tankerns skrov och flög vidare. Och tankern fortsatte ut ur viken. Lärdom av detta: köper du vapen måste du noga överväga vad de verkligen kan användas till i ”skarpt läge”, inte om de gör sig bra på försäljarens reklamfilmer eller fungerat bra i ett annat sammanhang.

Eftersom jag nu kommit ner till Persiska viken kan vi ta en blick på dagsläget. Frågan är ju om galne Donald tänker utsätta Iran för luftangrepp eller inte. Han har ju två månader på sig att ge order om det. Nu är ju Donald (”det stabila geniet”) lite oförutsägbar i sitt agerande, ena dagen vill han bomba bort dig från jordens yta och den andra tycker han att du är jättebra, och det försvårar analysen. Eller om man säger att det gör det lättare för oss som vill göra vilda gissningar åt olika håll. Slänger man upp alla tänkbara alternativ på bordet så måste väl något av dem stämma åtminstone litegrann! Men nu spekulerar jag vidare:

Det måste vara angrepp från luften, det kan vi vara rimligt säkra på. Att skicka in marktrupper låter ogenomförbart, i alla fall om man vill ha ut dem levande igen. USA har inte marktrupper för ett stort krig över stora delar av Iran, det måste bli någon kommandoliknande operation mot ett fåtal mål. Iranierna är nog klara över vilka dessa mål är, och har vidtagit lämpliga åtgärder.

Vad det gäller angrepp från fartyg i Persiska viken eller Arabiska havet finns också uppenbara problem för USA. En hög iranier (minns inte vem, kanske hög militär) uttryckte det så här angående USA:s hangarfartyg: ”Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål.” Det bör gälla alla typer av krigsfartyg som deltar i angrepp mot Iran (även en norsk båt som är i eller kommer att skickas till Persiska viken). Sjömålsrobotar, drönare, styrbara minor, torpeder, snabba ytfartyg – det finns en mängd resurser för att förvandla fientliga fartyg från hot till mål, och till skrothögar på havsbotten. Är det krigströtta USA redo att ta förlusten av några fartyg och mängder av dränkta sjömän? Vad tycker världen i stort, och världsekonomin, om att Hormuzsundet blockeras, åtminstone för en tid? (Det är klart: om ”det stabila geniet” är tillräckligt hänsynslöst kanske han ger en order som orsakar stora förluster för de egna styrkorna, men knallar ut från Vita huset och låter flinande gamle Joe Biden ta över ärendet.)

Alltså, förmodligen ingen mark- eller sjöoperation. Notera att Trump vill ha bort USA-militär från Irak och Afghanistan. Det kan vara sista försöket att vara ”fredspresident”. Det kan också vara motiverat av att ju färre marksoldater man har i fientliga områden omkring Iran, desto mindre blir förlusterna om Iran eller Irans vänner slår till och hämnas. Det kan röra sig om lokala miliser som är emot USA, men det kan också röra sig om pricksäkra iranska robotattacker mot USA:s baser. Iran har vad jag vet inte sagt att man glömt mordet på general Soleimani, men i det sammanhanget visade man ju vilken kapacitet och träffsäkerhet som finns. (På tal om robotar som jag skrev lite om ovan, så kunde ju USA:s luftvärn inte avstyra den iranska attacken mot basen i norra Irak.)

Så då har vi luftangrepp kvar att fundera över. Skickar USA in flygplan riskerar sådana att bli nedskjutna, piloterna hoppar och tillfångatas, och det blir dålig PR igen. Det som återstår är drönare eller kryssningsrobotar. Då uppstår, ur USA:s synvinkel, en idealisk situation där alla lik är iranska.

Dock har iranierna visat sig kapabla att plocka ner drönare, och flera episoder under kriget i Syrien har visat att det går att ta hand om kryssningsrobotar innan de kommer fram till målet om försvararen har ett någorlunda kompetent luftvärn. Och runt de anläggningar där iranierna har sin atomverksamhet lär det finnas kompetenta krafter, och själva anläggningarna är nog rätt bra befästa och inne i berg. – Undrar om Iran har fått leveranser av ryskt luftvärn förresten?

Ja, vad skall vi tro? – Jag hoppas att det inte blir något bombande och fler människooffer. Och jag undrar om ”den djupa staten” i USA låter Trump trycka på knappen för angrepp ifall den ser för stora problem med det. Man kanske till och med säger åt israelerna att ”glöm det, det blir inget”. – Men det vet vi ju inte mycket om.

Strategi för Irak, har Sverige det? Samt några andra reflexioner

SvD skriver den 13/2:

Försvarsmakten återupptog förra veckan sin utbildningsinsats
i Irak, som i början av januari avbröts i det
spända läget mellan USA och Iran, rapporterar Sveriges
Radio Ekot. Försvaret har i flera år fungerat som rådgivare
och utbildat lokal militär i Irak. Insatsen stoppades
tillfälligt efter det att USA dödat den iranske toppgeneralen
Qassem Soleimani i Irak den 3 januari, men har nu
dragit i gång igen.

Hos Försvarsmakten skrivs det om en övning Aurora som skall genomföras under maj-juni i år:

För första gången kommer ett tiotal svenska officerare tillsammans med amerikanska kollegor att bemanna det amerikanska Patriot-batteriet som deltar i övningen. Den blandade svensk-amerikanska bemanningen i förbandet är ett led i införandet av det toppmoderna Patriot-systemet i det svenska luftvärnet.

Skall vi försöka knyta ihop det här på något sätt? Några väsentligheter kanske kan läggas till för att göra bilden klarare. Exempelvis detta:

  • Mordet på Soleimani gjorde att Iraks parlament och regering har krävt att de utländska trupperna lämnar landet.
  • USA och somliga av dess underhuggare, här har vi Sverige som exempel, vägrar att lämna, och är därmed att betrakta som ockupanter.
  • Iran har utfört motangrepp med robotar mot USA:s baser i Irak och varnar för att mer vedergällning är att vänta. 
  • Trots att angreppen offentliggjordes i förväg via olika kontakter kunde USA inte försvara sig mot de iranska missilerna.
  • Framgången visar att alla USA-baser i västra Asien (då också inkluderande anläggningar som disponeras av USA:s underordnade ockupationstrupper) ligger inom skotthåll för Irans missiler, drönare, kryssningsrobotar, eller inom skotthåll för lokala styrkor.
  • Stater som samarbetat tätt med USA och varit mycket aggressiva mot Iran (som Saudiarabien och Förenade arabemiraten) har tonat ner polemiken när man insett vad iranierna kan göra.
  • Svensk militär samövar i Sverige med USA (överockupanten i Irak) i användning av ”det toppmoderna Patriot-systemet”.
  • Patriot visade sig inte användbar i Irak mot Irans robotar, eller i Saudiarabien mot jemenitiska drönare.

Ett uttalat mål från flera mäktiga krafter i västra Asien är att tvinga ut USA från området Afghanistan till Medelhavet. För att härska behövs ”stövlar på marken”, men USA och dess springgossar har inte tillräckligt med stövlar för att kontrollera hela detta väldiga områden, och med flygkrigföring vinner man inte mot långvariga folkstödda krig. Hade flyget varit avgörande så hade nog kriget i Afghanistan varit över för många år sedan.

Men nu finns det alltså USA:s mark- och sjötrupper utspridda på en massa baser. För var och en av dessa (inklusive hangarfartygen) gäller vad en iransk företrädare sade förra året: Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål. Iran har visat att man kan slå långt utanför det egna territoriet, och att man har vänner långt utanför Iran också – vänner med militär kapacitet. Dessutom har USA få pålitliga vänner av format kvar i området, och det gör dess system av baser än mer osäkert. Varje USA/USA-allierad militär styrka som befinner sig i området kan närsomhelst angripas – den är nog ett hot mot omgivningen, men mer av ett mål för motståndet, och på gränsen till att vara gisslan. I det läget är det nog svårt att tänka mycket långsiktigt och strategiskt, utan det blir mer ett ständigt bytande av taktik för att lösa återkommande kriser.

Till skillnad mot amerikanerna verkar iranierna tänka långsiktigt och försiktigt, inte springa iväg och överila sig. Strategin kan kanske betecknas som en form av långvarigt folkkrig. ”Ni har klockorna men vi har tiden”, kunde de säga som vill ha ut amerikanerna.

Och bakom anti-USA-krafterna finns två andra makter som också är vana att tänka långsiktigt, strategiskt: Kina och Ryssland.

Hur ser det svenska strategiska tänkandet ut – finns det något sådant, eller bara ett lealöst vinglande i kölvattnet efter ”Amerika”? Att plocka bort svenskarna från Irak, helst innan exempelvis en irakier som de utbildar börjar skjuta på dem, är faktiskt ett rimligt krav. (Att allierade soldater plötsligt visar sig vara dödsfiender har amerikanerna erfarenheter av från Afghanistan, så tanken är inte orimlig att sådant kan hända även i Irak, och även mot svenskar.)

En strategi som mest verkar syfta till att vara USA till lags ser inte vettig ut om det är svenska intressen som skall främjas. Någon insiktsfull person har hävdat att det värsta man kan göra är att vara allierad till USA – USA behandlar inte sina underhuggare väl, och de kan sparkas ut när som helst av vilket skäl som helst.

Lästips, samt rättmätigt hån mot de mjukryggade

Det där med ”bälte och väg”, de nya sidenvägarna, eller vad man nu kallar det, är ju en stor grej. Här är förslag till läsning, en artikel av Pepe Escobar som ger en hel del av historien, samtiden, och kanske lite framtid för detta jätteprojekt. Och varför bland annat den iranska högplatån har betydelse.

Och här ett tweet från Irans utrikesminister med hån mot de tre undertecknarna av kärnenergiavtalet med Iran, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Först skrämdes de att backa från avtalet genom USA:s hot om 25 procent tullar på bilar. Men när de backat kom USA med nya krav … med andra ord så är det oklokt att låta en översittare få igenom sin vilja, för denne kommer bara att fortsätta.

Kinesisk militär i Iran?

Hur är det med de där kinesiska militärerna som skall placeras i Iran som skydd för kinesiska projekt, i samband med det stora avtalet Kina-Iran om oljeutvinning och leveranser (som jag skrev om i föregående inlägg)? Jag har ju varit lite tveksam till denna historia med tanke på iraniernas tveksamheter att ha utländsk militär på eget territorium. Källan till uppgiften sägs vara ”a senior source closely connected to Iran’s petroleum ministry”.

Och det handlar alltså om detta, och det inkluderar som det ser ut skydd för sjöfart i Persiska viken. Kinesiska fartyg har ju jagat pirater utanför Östafrika och har en bas i Djibouti, så helt obekant med området torde kinesiska flottan inte vara.

Among other benefits, Chinese companies will be given the first refusal to bid on any new, stalled or uncompleted oil and gasfield developments. Chinese firms will also have first refusal on opportunities to become involved with any and all petchems projects in Iran, including the provision of technology, systems, process ingredients and personnel required to complete such projects.
”This will include up to 5,000 Chinese security personnel on the ground in Iran to protect Chinese projects, and there will be additional personnel and material available to protect the eventual transit of oil, gas and petchems supply from Iran to China, where necessary, including through the Persian Gulf,” says the Iranian source.

Det där med att kineserna har första tjing på nya och icke fullt igångsatta utvinningar av olja och gas måste sticka i ögonen på europeiska oljebolag som tvingats dra sig ur Iran. Det bör påverka Macrons försök att få med iranierna i det diplomatiska spelet igen eftersom just ett franskt bolag tvingades lämna ett jätteprojekt och kineserna tar över i stället. Rädda vad som räddas kan kan ju vara tanken.

Men det kan vara försent. Irans ekonomi riktas naturligtvis mot de stater som är villiga att samarbeta om handel och andra gemensamma intressen. De som har visat sig vara opålitliga handelspartners kommer nog inte att gynnas framöver när iranierna har andra partners.

En liten kontingent med kinesiska soldater och matroser kan bli grädden på moset genom att fungera som en snubbeltråd – för vem vågar angripa Iran om man riskerar att kineser kommer i skottlinjen? (Svaret på det skulle kunna vara terroristerna i MEK.) Fast jag sätter ändå ett frågetecken i kanten för militärhistorien tills vidare.

Fredspris till Netanyahu?

Egentligen skall väl Nobels fredspris tilldelas folk som skär ner militära styrkor, ordnar fredskonferenser och dylikt, men de föreskrifterna har ju tänjts en del under årens lopp. Ibland har ju priset delats ut med ganska mystiska motiveringar.

Men varför inte klippa till med ett pris som skulle passa för ‘den ironiska generationen’? Många anklagar Israel, och dess premiärminister Netanyahu personligen, för att envetet driva på för ett krig mot Iran. Ett steg på vägen mot det kriget skulle vara sanktionerna som blockerar Irans oljeexport. Några tror att resultatet av detta i själva verket har blivit något helt annat än vad Nettan & Co. har räknat med. 

Steigans blogg rapporterar om ett enormt avtal mellan Kina och Iran.

De to historiske stormaktene i Sentral- og Øst-Asia, Persia (Iran) og Kina har funnet hverandre i et strategisk partnerskap som vil få enorme internasjonale konsekvenser. Bærebjelken i dette partnerskapet er en avtale der Kina forplikter seg til å investere 280 milliarder dollar – eller et fjerdedels norsk oljefond – i Irans olje-, gass- og petrokjemiske sektor. Dette skriver Petroleum Economist. Disse investeringene vil settes av i den første femårsperioden av avtalen. Det vil bli ytterligere kinesiske investeringer på 120 milliarder dollar i Irans transport- og produksjonsapparat.

Oljan skall levereras via rörledningar till Kina och handeln sker i andra valutor än US$. Därmed skulle USA:s möjligheter att skära av transportlederna till sjöss bli mindre viktiga (men viktigare för Kina och Ryssland att se till att USA inte ställer till med ‘färgrevolutioner’ i Centralasien i staterna som rörledningarna måste passera innan oljan finns i Kina). Ryssland och Iran blir Kinas största leverantörer av olja, Saudis marknadsandel i Kina minskar och det är förmodligen oroande för saudierna.

Juan Coles blogg behandlar samma nyhet. Det mest uppseendeväckande påståendet här är att kinesiska soldater skulle placeras i Iran. Med tanke på att iranierna inte tidigare varit villiga att ha utländska trupper på sitt territorium (exempelvis baser för ryska flygplan inriktade på kriget i Syrien) kan man ställa sig lite frågande här.

To guard the China-built oil and gas facilities, China will put 5,000 People’s Liberation Army troops into Iran. This troop presence in that country will be as big as the US military footprint in today’s Iraq or what the Pentagon plans for Afghanistan in 2020. It is likely meant as a deterrent to US adventurism (visible in Iraq and Afghanistan), inasmuch as any major US military strike on or action against Iran would risk hitting Chinese army personnel and spiking tensions with a nuclear power.

För att återgå till Nettan: Han har drivit en extrem politik för att via USA isolera Iran, de förbindelser som Iran skulle vilja ha med Europa har ödelagts, och vad kan gå fel här? Till slut måste Iran försöka slå sig ut, och då kommer kriget (som Nettan tänker sig att USA utkämpar för Israels räkning kan man anta). Bingo! Vad kan gå fel?

Det som gick fel var att det fanns alternativ för Iran. Ryssland och Kina. Och Kina har resurserna för att gå in och definitivt dra in Iran i sitt sidenvägs-projekt. Samtidigt kan det ynkliga Europa stå där och se hur kineserna tar över marknader och projekt man själv ville ha, men tappade för att man inte vågade stå upp mot USA. Nu finns ett Iran som fått nya öppningar, som ekonomiskt flyttas mot öster, och som förmodligen är omöjligt att angripa längre. Kanske Nettan borde få något litet erkännande för det?