Iranskt stöd till Libanon

Det är (i skuggan av Afghanistan) en rejäl social kris i Libanon. Folk drabbas hårt, det verkar vara brist på det mesta vid det här laget, inklusive drivmedel. Men det finns hjälp: den 19/8 meddelade Hassan Nasrallah, generalsekreterare för Hetzbollah, att det första fartyget med bränsle var på väg att lämna Iran och gå till Libanon. Och fler kommer.

Men nu finns det ett reellt hot, nämligen att israelerna kan attackera fartygen. Till detta gav Nasrallah ett klart besked: från att fartygen går till havs så kommer de att betraktas som libanesiskt territorium. Det framgår inte vilken flagg de går under, om det verkligen är Libanons, men om ett fartyg angrips så kommer det av Hetzbollah att ses som ett angrepp på Libanon. Nu har väl Hetzbollah knappast kapacitet att agera i Indiska oceanen eller Röda havet, däremot kan man slå direkt mot Israel. Och det är knappast ett hot som kan viftas bort.

Möjligen är det en bieffekt av denna historia att USA plötsligt meddelar att man ”tillåter” att Egypten skickar gas till Jordanien som använder den för att producera el som levereras via Syrien till Libanon. Det är många elavbrott i Libanon, så extra leveranser kan behövas. Men kan israelerna avhålla sig från att försöka bomba kraftledningarna i Syrien? Och om även de ställs under Hetzbollahs beskydd ..?

”Kriget som Israel förlorade”

Här är en länk till en artikel som hävdar att Israel förlorade den senaste omgången mot palestinierna.

Om man talar om ”förlust” så är det dock inte första gången. 2006 försökte ju Israel slå ut motståndet i Libanon, men tvingades till slut dra sig tillbaka. Hetzbollah slogs för bra. Men nu handlar det om det senaste stora våldsutbrottet. Förmodligen inte det sista. Och hur gick det egentligen nu, det kan ge en antydan om hur det kan gå nästa gång.

Först får man tänka på att även om två parter är i krig med varandra så behöver de inte föra samma typ av krig, särskilt om det är en stat som kämpar med en icke-statlig aktör. Staten för konventionellt krig med sina väpnade styrkor. Den andra parten är formellt underlägsen vad det gäller eldkraft – men inte vad det gäller folklig förankring. Det innebär att frågan om vinst eller förlust inte behöver vara så enkel att besvara. Staten kan formellt vinna varenda större strid under kriget men ändå förlora – för den andra parten behöver bara bevara sin förmåga att kämpa och inte bli uttröttad. Men den mäktiga staten tröttnar till slut och drar sig ur. Ett antal kolonialkrig, nationella befrielsekrig, folkkrig, verkar bevisa den idén.

Den principen kan fungera också i Israel/Palestina. Den tidigare oövervinnerliga israeliska krigsmakten kan fortfarande döda folk och förstöra byggnader, men den har under åren som ockupationsstyrka blivit slappare. Redan 2006 skrevs det någonstans om kriget i Libanon som det första post-sionistiska kriget. Den gamla sionistiska övertygelsen höll på att försvinna hos soldaterna. Enligt artikeln idag är det inte bättre, ungdomen har sina egna personliga projekt i stället:

Incitement and populism are taking a heavy toll on Israeli society. Most young Israelis do not enlist in the military anymore. Not because of a political opposition to the actions of the army, but simply out of personal priorities.

Färre vill till armén, samtidigt som arméns allmänna beteende inte får goda omdömen. ”Odisciplinerad arg mobb.” Det kan ju också bero av att man vant sig vid att trakassera mest obeväpnade civilpersoner. Att verkligen göra markangrepp in i Gaza, där små hyggligt beväpnade och motiverade motståndare kan bita ifrån sig ordentligt, är knappast något som israeliska armén vill ge sig in på.

Similarly, the military does not function as an organised army, but as an undisciplined angry mob. The brutal bombing of Gaza was poorlycoordinated and even the quality of propaganda that the Israeli military produces in order to justify the bombing is lower than ever.

On 14 May the Israeli military press unit deceived foreign media, claiming that Israeli ground troops were marching into Gaza in order to get Hamas fighters to take shelter in tunnels, which were promptly bombed. The lie failed, because the military press unit did not send the same misinformation to the Israeli newspapers. Hamas officers saw through the trick and avoided entering the tunnels.

Vidare har kriget lett till större enighet än tidigare mellan israeliska palestinier och de som lever på Västbanken och i Gaza. Den israeliska staten har drivit dem samman och förvandlat potentiella till verkliga fiender, och dessutom skaffat sig än mer dålig publicitet i utlandet.

Den allmänna slutsatsen är följande. Notera hur de stridande sidornas olika beteenden uppmärksammas, enligt gamla kända principer eller oförutsägbart:

On the tactical level, Israeli armed forces have superior weapons, but on the strategic level, they are losing international legitimacy. The Israeli side is completely predictable. Military operations are dictated by the short-term political interests of Netanyahu. Israelis are internally divided, and politically paralysed. Fear of losing face prevents them from seeking compromises.

In contrast, the Palestinian side is united but unpredictable, and has many options for how to proceed. The military operation, dubbed “Guardian of the Walls” by Israel, may have ended with a ceasefire. But it appears that despite the horrifying death toll among Palestinians, the Israeli side has lost.

Den gamle kinesiske militärskribenten Sun Tzu (2400 år sedan), och hans efterföljare Mao Zedong, skulle nog ha en del intressanta kommentarer till detta.

I raketernas era

Hittade den här kartan hos BBC. Eilat ligger strax nedanför nedre kanten.

Det finns mycket man kan fundera över, när nu nästa omgång brakar loss vid Medelhavets östra strand. En fråga löstes idag, när det visade sig att Hamas raketer från Gaza når ända ner till Eilat vid Röda havet. Att de kan slå ner i Tel Aviv och Jerusalem vet vi redan tidigare, men nu ser det ut som om hela Israel (och en hel del områden utanför) ligger inom skotthåll.

I och för sig skulle man kunna bomba kärnanläggningen i Dimona, men jag antar att det är det sista som lokalbefolkningen (palestinierna i Gaza är alltså att räknas som lokalbefolkning här) skulle ta sig för – risken för att sprida radioaktivitet i områden man tänker ta tillbaka är inte ett lockande alternativ. Möjligen skulle desperata zionister kunna hitta på något sådant om de inser att spelet är förlorat och de måste sticka iväg.

Nu verkar raketerna från Gaza vara av den enklare typen: de åker upp i luften och ner igen, utan styrning. Jag har sett påståenden om att Hamas har kryssningsrobotar, men det tvivlar jag på tills någon lägger fram pålitliga belägg. Däremot finns det en annan part som har styrbara raketer, nämligen Hetzbollah i Libanon. Målen är förmodligen redan utsedda (jag tror Hetzbollahs ledare har gjort antydningar i den riktningen). Här är frågan om och när en raketoffensiv från Libanon skulle starta. Blir det om Israel försöker angripa med marktrupper igen, som 2006? Eller om Israel börjar vackla och kan tänkas falla om det kommer ett regn av missiler?- Just nu kanske det bästa alternativet för libaneserna är om palestinierna fortsätter att bygga upp sin egen kapacitet så har libaneserna sin arsenal i reserv, och som ett Damoklessvärd över fiendens huvud. ”Anfaller ni så får ni allt det här i skallen, och det klarar inte ert luftvärn av!” Det finns en liten territoriell konflikt mellan Israel om Libanon, men jag vet inte hur den spelar in i det här sammanhanget. Israel har ockuperat ett område som Libanon anser vara sitt eget, och Hetzbollah grundades ju som en motståndsrörelse mot ockupation. Jag tvivlar att just den landremsan ses som argument för storkrig och massbombardemang.

Men nu finns det ju indirekta skador som är betydande, förutom de direkta där en bomb exploderar. Exempelvis att flygplatsen i Tel Aviv stängdes på grund av raketfaran, och trafiken i stället flyttades till Eilat. Men Eilat ligger ju också inom radien för dit raketerna når, så hur går det då med internationellt flyg in och ut från Israel? Sedan finns ju andra samhälleliga påfrestningar, där livet avbryts till och från av flyglarm och folk springer till skyddsrummen. Och när sådant kan hända lär det påverka människorna även om det inte pågår bombardemang. Palestinierna har fått leva med det länge, israelerna mer sporadiskt. Nu kan det permanentas. Moderna stater har svårt att klara av kriser som kräver nedstängningar och att livet växlas ned på en lägre nivå. De pionjärer som grundade Israel tålde en hel del, men det är frågan hur mycket kris deras barnbarn uthärdar innan det blir dags att packa väskorna. För nu vet de att det inte finns några skyddade platser kvar i Israel. – En rätt stor del av Israels befolkning kommer från Ryssland. Undrar om Kreml skulle välkomna en återinvandring av ryska judar, om de inte vill/kan bo kvar i Israel längre?

Den som studerar dialektisk materialistisk filosofi torde hitta en hel del intressant i det här skeendet. Tendenser rör sig långsamt åt olika håll, den starkare parten blir långsamt svagare, den svagare lär sig och blir starkare. Det kan vara svårt att urskilja. Den som har överläge uppfattar inte vad som händer och är självsäker. Mindre varningstecken (som när en drönare upptäcktes nära Dimona för några år sedan) skrattas bort: Det är ju inte mycket! Men plötsligt uppstår kriser som visar att styrkeförhållandena verkligen förändrats. I början hade miliserna i Gaza inga raketer. Sedan började man göra små pjäser som skickades iväg en kort distans in i södra Israel och inte orsakade någon större skada. Nu kan man alltså tillverka större missiler som når över hela Israel, även om de direkta skadorna som de orsakar kanske inte är så stora (indirekt kan de alltså stänga igen hela landet). Hela staten Israel och de ockuperade områdena är en högst reell måltavla för palestinska raketer. Det är en viktig kvalitativ förändring, skulle kanske dialektikern säga. Och den ena partens självförtroende ökar, den andra börjar tvivla på sig själv. Det är också viktigt.

Tråkigt att det här inte löstes för årtionden sedan, men nu har den allmänna krisen omkring Palestina fått vara ett infekterat sår under så lång tid att avslutningen kan bli verkligt obehaglig, med krig och progromstämning, krig och folk som slår ihjäl varandra på gatorna.

Ja, det var några lösa funderingar. I morgon kanske verkligheten har blivit väldigt annorlunda.

PS. Kolla den här analysen från Moon of Alabama. Han är bättre informerad än jag. Fast vad de nya raketerna som rapporterats ha skjutits från Libanon betyder är han inte säker på. Inte jag heller. DS.

100% krigsberedskap

Har just läst en artikel i Jerusalem Post som bekräftar att en raket slagit ner i staden. Varifrån den kom står inte rent ut, men intrycket är att det är Gaza som är avsändaren. (Nu ser jag andra uppgifter som talar om sju raketer från Gaza, och ”hesa Fredrik” tjöt i Jerusalem.) Det har orsakat stor oro, och en omfattande militärövning som skulle börja i morgon har skjutits framåt i tiden, meddelar artikeln. Egentligen låter det lite udda: det här borde snarare stimulera behovet av att öva, men tydligen behövs trupperna för att säkra vägar och annat inne i Israel. Samt att försöka slå ner nya palestinska protester. Det lär inte fungera den här gången heller.

Den här övningen kan motsvara uppladdningen inför kriget mot Libanon 2006, som Israel förlorade. Trupper togs direkt från övningarna till fronten. De drog sig tillbaka utan att kunna slå ut det libanesiska motståndet, och det bör betraktas som förlust.

Hetzbollahs generalsekreterare Nasrallah beskriver läget nu som att organisationen har höjt sin krigsberedskap till 100%. Den beredskapen torde, förutom kompetent folk på marken inklusive veteraner från kriget i Syrien, innefatta en förskräckande stark uppsättning av raketer. En del missiler har lång räckvidd också, så centrala Israel bör vara inom räckhåll. Dessutom är de så många så att det israeliska luftförsvaret inte kan ta hand om dem alla. Och är det möjligt att andra intressenter i regionen också är beredda att skicka iväg en eller annan raket? Syrien och Irak ligger närmast till hands, kanske också Iran och möjligen Jemen. Den koloniala epoken i regionen går mot sitt slut, men det är plågsamt och blodigt.

Här skriver Moon of Alabama om samma dramatik.

Ryskt-iranskt-syriskt marint samarbete?

Som bekant försöker USA och EU + Israel strypa Syrien. Syrien vägrar ju ge upp och bli ett nytt Libyen, och därför stjäls eller stryps landets resurser. Bland det som stjäls är Syriens olja, och därför behövs tillförsel utifrån om inte landet skall stanna. Leverantör är Iran, som skickar fartyg med olja och livsmedel till syriska medelhavskusten. Men fartygen angrips av israelerna. Enligt den här artikeln (finns i norsk översättning här) så går nu Ryssland, Iran och Syrien ihop om ett marint samarbete för att skydda fartygen. Grundtanken torde vara att även om israelerna uppträder aggressivt mot Iran och Syrien så är det spel i en helt annan division om man börjar hota eller till och med angripa ryska fartyg.

Så, frågan är om USA:s och EU:s blockad nu luckras upp och den syriska motståndskraften stärks. Eller om NATO-gänget verkligen vill testa om ryssarna menar allvar. Men då kanske man kliver över en av de ”röda linjer” som Putin prata om.

En hälsning från Iran?

För några år sedan upptäckte plötsligt israelerna att en drönare, som inte tillhörde dem, flög i trakten av deras kärnvapenanläggning Dimona. Omgivningen började alltså komma ikapp Israel vad det gäller militär teknologi. Men det har hänt mer i dagarna, även om detaljerna är oklara: en raket har slagit ner och exploderat i närheten av Dimona. Och israelernas luftförsvar ”Iron dome” kunde inte hindra den.

Igår kom en kommentar från iranska sidan, som publicerades hos The Saker. Idag behandlas såväl detta bokstavliga bombnedslag som JCPOA-förhandlingarna i Wien, av Pepe Escobar. Om det stämmer att det var en styrbar missil med hög träffsäkerhet som slog ner i trakten av Dimona, utan att luftvärnet kunde hejda den, så är det en rejäl varning från de makter som kämpar mot Israel: vi kan träffa er var vi vill, när vi vill. Nästa gång inte några mil ifrån, utan mitt i Dimona, eller Jerusalem, Tel Aviv, militärflygfält, eller vad som bedöms lämpligast. Att det här var en smäll ute i öknen där skadorna inte bör ha varit så stora kan i så fall ses som raketdiplomati på hög nivå. ”Den här gången stökar vi till i sanden, nästa gång kan det bli värre …” – Förr körde kolonialmakterna med kanonbåtsdiplomati när de tvingade sig på folk jorden runt. Blir raketdiplomati det nya vapnet när kolonialisterna tvingas tillbaka?

Kina + Israel, vad händer?

Lite under radarn har förbindelserna mellan Israel och Kina utvecklats mycket under senare år. En artikel från nyhetsbyrån Nya Kina (Xinhua) ger några uppgifter som verkar ganska uppseendeväckande: Kina är Israels största handelspartner i Asien och Israels näst största handelspartner i världen.

Man kan undra om det bara handlar om affärer, eller om det finns andra överväganden inblandade. Kinas jätteprojekt med ”belt and road” utvecklar sig genom Asien och kanske Israel kan bli delaktig. Eftersom landet ligger vid Medelhavet är hamnkapacitet viktigt, och 2021 kommer kineserna att ta över hamnen i Haifa. Det är en sak. – Om kineserna tar över hamnen i Haifa blir amrisarna sura och vill kanske inte låta sin medelhavsflotta gå in där. Men som någon iranier påpekade förra året så är USA:s hangarfartyg snarare att se som ‘mål’ än som ‘hot’, och det kanske vore billigast för USA att skrota dem.

En annan sak är hur den israeliska ledningen i stort ser på framtiden. De tidiga zionisterna kunde utnyttja engelsmännen som stöd, under en kort period var Sovjetunionen viktig som hjälpare, men sedan har det under lång tid var USA som stått för det viktigaste stödet. Men nu är USA på nedgång, och såväl Kina som Ryssland stärker sina positioner i västra Asien under de pågående kriserna. Det är kriser där Israel varit inblandade (som i Libanon och Syrien) men där israelerna får allt svårare att agera. Är Israel längre en makt som kan agera efter eget gottfinnande, eller har man förvandlats från ‘hot’ till ‘mål’? (Mål för libanesiskt eller iranskt raketbombardemang alltså.)

Om krig inte längre är ett vettigt alternativ får man hitta på något annat, exempelvis att återigen byta skyddsmakt för att försöka fortsätta sitt projekt. Men då är ju frågan om Moskva och pappa Peking kan ha starkare synpunkter på hur israelerna beter sig än de ständigt undergivna amerikanerna.

Både Moskva och Peking har visat sig bra på att bygga relationer med de flesta, även tidigare fientliga, härskare i Västasien, så det här kan bli intressant framöver. Ibland känns det som en viss arbetsdelning: Ryssland sköter en del tunga militära bitar, medan kineserna tar hand om ekonomin. Medan kriget mal på i östra Ukraina, gissningsvis med en del ryskt stöd, investerar kineserna glatt i resten av landet och verkar ha goda kontakter med Kiev. I Syrien bombar ryssarna bort väst- och israelstödda islamister medan kineserna jobbar med sina sidenvägar. Det blir mycket för de politiska planerarna i Jerusalem att fundera över.

Fredspris till Netanyahu?

Egentligen skall väl Nobels fredspris tilldelas folk som skär ner militära styrkor, ordnar fredskonferenser och dylikt, men de föreskrifterna har ju tänjts en del under årens lopp. Ibland har ju priset delats ut med ganska mystiska motiveringar.

Men varför inte klippa till med ett pris som skulle passa för ‘den ironiska generationen’? Många anklagar Israel, och dess premiärminister Netanyahu personligen, för att envetet driva på för ett krig mot Iran. Ett steg på vägen mot det kriget skulle vara sanktionerna som blockerar Irans oljeexport. Några tror att resultatet av detta i själva verket har blivit något helt annat än vad Nettan & Co. har räknat med. 

Steigans blogg rapporterar om ett enormt avtal mellan Kina och Iran.

De to historiske stormaktene i Sentral- og Øst-Asia, Persia (Iran) og Kina har funnet hverandre i et strategisk partnerskap som vil få enorme internasjonale konsekvenser. Bærebjelken i dette partnerskapet er en avtale der Kina forplikter seg til å investere 280 milliarder dollar – eller et fjerdedels norsk oljefond – i Irans olje-, gass- og petrokjemiske sektor. Dette skriver Petroleum Economist. Disse investeringene vil settes av i den første femårsperioden av avtalen. Det vil bli ytterligere kinesiske investeringer på 120 milliarder dollar i Irans transport- og produksjonsapparat.

Oljan skall levereras via rörledningar till Kina och handeln sker i andra valutor än US$. Därmed skulle USA:s möjligheter att skära av transportlederna till sjöss bli mindre viktiga (men viktigare för Kina och Ryssland att se till att USA inte ställer till med ‘färgrevolutioner’ i Centralasien i staterna som rörledningarna måste passera innan oljan finns i Kina). Ryssland och Iran blir Kinas största leverantörer av olja, Saudis marknadsandel i Kina minskar och det är förmodligen oroande för saudierna.

Juan Coles blogg behandlar samma nyhet. Det mest uppseendeväckande påståendet här är att kinesiska soldater skulle placeras i Iran. Med tanke på att iranierna inte tidigare varit villiga att ha utländska trupper på sitt territorium (exempelvis baser för ryska flygplan inriktade på kriget i Syrien) kan man ställa sig lite frågande här.

To guard the China-built oil and gas facilities, China will put 5,000 People’s Liberation Army troops into Iran. This troop presence in that country will be as big as the US military footprint in today’s Iraq or what the Pentagon plans for Afghanistan in 2020. It is likely meant as a deterrent to US adventurism (visible in Iraq and Afghanistan), inasmuch as any major US military strike on or action against Iran would risk hitting Chinese army personnel and spiking tensions with a nuclear power.

För att återgå till Nettan: Han har drivit en extrem politik för att via USA isolera Iran, de förbindelser som Iran skulle vilja ha med Europa har ödelagts, och vad kan gå fel här? Till slut måste Iran försöka slå sig ut, och då kommer kriget (som Nettan tänker sig att USA utkämpar för Israels räkning kan man anta). Bingo! Vad kan gå fel?

Det som gick fel var att det fanns alternativ för Iran. Ryssland och Kina. Och Kina har resurserna för att gå in och definitivt dra in Iran i sitt sidenvägs-projekt. Samtidigt kan det ynkliga Europa stå där och se hur kineserna tar över marknader och projekt man själv ville ha, men tappade för att man inte vågade stå upp mot USA. Nu finns ett Iran som fått nya öppningar, som ekonomiskt flyttas mot öster, och som förmodligen är omöjligt att angripa längre. Kanske Nettan borde få något litet erkännande för det?

Sydafrikas röst post-apartheid

För anhängare av Israel bör det ha varit en ständig förargelse att Sydafrika efter apartheids fall har kritiserat Israel som just påminnande om den sydafrikanska apartheidstaten. Är det någon större skillnad mellan de ”bantustans” som skapades i Sydafrika och de småområden i Palestina där palestinierna trängs ihop?

"En stor dag för Israel …"

… eller ‘business as usual’?

När apartheid i Sydafrika fälldes spelade de kubanska styrkorna i Angola en nyckelroll. Finns det liknande nyckelspelare i förhållande till Israel idag? Kanske de israeliska ledarna har en gnagande oro för att det faktiskt finns sådana krafter.