Lugn råder i Havanna. Fidel & Nelson

… och vem trodde något annat? Jag bläddrar i morgonens Dagens Nyheter och noterar något som kan vara en viss uppgivenhet från flås-liberalerna – att Fidel går i välförtjänt pension från presidentposten har inte utlöst några hysteriska reaktioner.

Bloggaren These Exiled Years skriver en förhoppning:

Jag hoppas att Fidel kommer att inta en roll som liknar Nelson Mandelas, som ett moraliskt föredöme och en statsman som älskas över hela världen.

En intressant aspekt här är frågan om Nelson Mandela sluppit levande ut från Robben Island utan Cubas insatser i Afrika. Den cubanska expeditionskåren i Angola gav den gamla sydafrikanska armén rejält med stryk, så rejält att Sydafrikas dåvarande ledare insåg att det var dags att avveckla apartheid innan de förlorade allt. Och i den processen var det inget annat att göra än att släppa ut den gamle ”terroristen” Mandela från fängelseön och låta honom bli den nya statens ledare. De två ledarna hänger alltså ihop, och Mandela mindes den tjänsten. Jag minns att den gamla sortens liberaler var emot rasistregimerna i södra Afrika när det begav sig. Har de tänkt på att om Cuba hade haft en annan regim på 70-80-talet kanske apartheid kunnat leva kvar, ungefär som Israel fortfarande kan existera med sitt speciella system? Den nya sortens liberaler verkar inte bry sig.

Jag hoppas att de båda gamlingarna, Fidel och Nelson, ännu har en tid framför sig där de kan göra bra insatser – Fidel lär i alla fall bli en ordsprutande kolumnist i tidningen Granma.

Nästa år i Jerusalem?

Det är fortfarande livligt vid gränsen mellan Gaza och Egypten. Att tro att man kan hålla en och en halv miljon människor bakom ett stängsel, instängda som boskap hur länge som helst, är galenskap. Det skulle ha krävt att Israel ockuperat Sinai också, men nu fanns den egyptiska sidan med vaktpersonal som nog inte är så entusiastisk över att vara ombud för främmande makter. Så upplägget sprack. När nu hundratusentals människor kom i rörelse skulle det ha krävts oerhörda insatser av våld för att hålla dem tillbaka. Och viljan/resurserna fanns inte.

Raketbeskjutningen från Gaza mot Israel har får tillfället upphört. Kanske rakettrupperna också har stuckit iväg till Egypten för att handla? Kanske detta faktum gör att politikerna i Israel bör bli ännu mer bekymrade. Några små raketer eller bombattacker då och då kan de klara av. Motståndarna i Libanon är en libanesisk rörelse och kommer inte att gå över gränsen. Men vilka känslor växer nu bland de palestinska massorna i Gaza, på Västbanken och inne i Israel, och i den palestinska diasporan? Jag såg en glimt av det i en DN-artikel, en Hamasaktivist som talade om att gå mot Israel. Om en miljon palestinier helt enkelt reser sig och börjar gå mot Israel, vad kan israelerna göra då? Svaret är: extremt våld. Det är de enda de har kvar. Men jag undrar hur långt det räcker om palestinierna verkligen bestämmer sig för att ”nu är det nog”.

Kanske nedtryckta palestinier rätar på ryggen och börjar säga åt varandra: ”Nästa år i Jerusalem!” – Och mena det!

Öppning på flera plan i Gaza

(Bild från Al Jazeera)

Det finns stora fältslag som sägs vara avgörande, och det finns mindre händelser som kanske inte märks så mycket. Och så finns det mindre händelser som har en sjuhelsikes betydelse, särskilt om de ingår i längre händelsekedjor.

Att gränsen mellan Egypten och Gaza revs ner och folk strömmade ut för att handla är inte ett stort fältslag direkt, men av mycket stor betydelse. Israel har försökt, och länge lyckats, förvandla Gaza till ett enormt koncentrationsläger. Den taktiken har nu bokstavligen raserats. Man kan tala om en öppning på flera plan. Dels den mänskliga. Instängda människor har kunnat ta sig ut. Bara att andas lite annan luft ett tag, och komma över varor som israelerna blockerat – det är en sorts öppning. Men så har vi politiska öppningar. Det blir svårare nu för Egyptens president att gå i Israels och USA:s ledband och inte samarbeta med Hamas. Om inte israelerna återockuperar Gaza (vilket de kanske inte vågar sig på att göra) finns det bara Hamas kvar att tala med om kontrollen av gränsen. En tänkbar diplomatisk öppning för Palestinas valda regering alltså.

Stängselrivningen är alltså ett bakslag för Israel, men inte det enda. Det hårda kriget i södra Libanon, som avslutades med en desperat bombkampanj som ändå misslyckades, visade att Israel inte är oövervinnerligt. Det var också, som någon skrev (minns inte vem), det första eftersionistiska kriget. eftersom det tycks ha varit svårt att motivera de inkallade israeliska reservisterna. De ville hellre vara hemma och sköta sina vanliga angelägenheter och kände inte den gamla ideologiska motiveringen att slåss för Israel.

Där finns en annan öppning: Att Israel som apartheidstat får ytterligare smällar och att åtminstone delar av befolkningen vaknar till för situationens omöjlighet. Det går faktiskt att göra en del jämförelser med Sydafrika under de onda åren. Så länge den sydafrikanska rasistiska staten kunde härja utan större motstånd, mot de svarta på hemmaplan och de svarta grannstaterna, kunde de vita ta det lugnt. Men när den internationella kritiken växte och de cubanska trupperna bankade skiten ur sydafrikanska trupper i Angola, då tvingades de vita inse att det måste till en överenskommelse med majoriteten. Mandela släpptes ur fängelset, och resten av historien vet vi. Jag har ibland funderat över om någon makt kunde spela Cubas roll i Palestinakonflikten. Frågan är om inte libaneserna i Hitzbollah som är bästa motsvarigheten. Nu skall det bli intressant att se om israelerna vaknar till för vad som händer. Problemet är väl att USA villkorslöst fortsätter att vräka in stöd och EU hänger på, men om åtminstone EU kunde agera stramare vore det bra.

Att det eventuellt inte blir något krig mot Iran är ytterligare ett nederlag för israeliska hökar men också en del av öppningen: för krig och fred gäller olika lagar, och fred är helt enkelt svårt att klara av för hökarna. Inget krig – ingen makt. Då kan andra krafter tränga sig fram.

Och öppningen i Gaza – den minskar makten för alla de skurkar som förtrycker världens folk. Det är ett exempel på hur folket gör historia, tvärs emot de höga herrarnas vilja. Det är en verkligt hoppfull öppning!

Ingen ände på djävulskapen

I den nyhetsflash jag får från IRIN, FN:s nyhetsbyrå kan man läsa:

Many of the Gaza Strip’s health clinics, hospitals and waste water treatment pumps were running on emergency generators on 21 January, and a number of residents said they had no access to running water in their homes, after Israel shut its borders with the impoverished enclave last week in response to rocket fire on its southern towns.

Det bor 1,5 miljoner människor i Gaza. Det verkar inte vara någon ände på de djävulskap som människorna där drabbas av. Man kan i dagens läge i stort sett kalla området för ett stort koncentrationsläger. Det verkar som om israelerna försöker göra livet så outhärdligt där att folk flyr – och en återockupation kan ske. Jag tror inte det är realistiskt, folk kommer inte att ge sig av i någon större omfattning. Dessutom innebar den snyting som Israel fick i sitt libanesiska krig förra året att den oövervinnerliga israeliska armén inte är oövervinnerlig längre. Realistiska israeler funderar säkert skarpt hur länge det sionistiska projektet kan överleva. Inte ens atombomberna hjälper. För hur använder man kärnvapen när kampen står i närområdet, på de ockuperade områdena och i Libanon? Och hur brutalt man än slår ner palestinierna fungerar den taktiken bara när folk är rädda. När rädslan släpper har man bara bokstavligen slagit fram ett monster. Att slå ner de människor som går att prata med betyder bara att man skapar nya människor som inte går att prata med.

En stor del av befolkningen i Gaza är barn. Vad händer med mängder av barn som lever i permanent krig, i permanent medvetenhet om att det går omkring beväpnade främlingar i uniform som kan angripa dem närsomhelst utan att straffas? Vi i Europa har förvandlats till fähundar av våra politiker som jamsar med USA och Israel, som ständigt kommer dragande med ”krav” på palestinierna (och som gladeligen straffar palestinierna om de uppfyller kraven).

Nåja, en del barn kommer säkert aldrig så långt att de kan börja göra motstånd. Tillbaka till IRIN-artikeln:

The director of Shifa, the largest hospital in Gaza, said overnight electricity cuts had forced the medical centre to run on its emergency generators.

“We have a supply of emergency fuel for four days. But we are very concerned about working on generators. There is a chance of technical or mechanical errors with generators,” Hasan Khalaf told IRIN.

“Should this happen, dozens of people will die, including people in the ICU [intensive care unit] as well as about 30 premature babies who are incubated,”

Jag minns från första Gulfkriget, lögnhistorierna om att irakierna hade stulit kuvöser i Kuweit. Här har israelerna inte stulit dem, men det verkar som de är fullt kapabla att stänga av dem om inte palestinierna ger upp – ger upp vad? Sin rätt att vara människor, eller vad?

Jag har svårt att förstå att det fortfarande finns människor som inte begriper att här har vi en av samtidens värsta moraliska kriser.

Hitlers inspiration?

Ett inlägg av bloggaren Pierre Gilly nyligen fick mig att fundera på hur det var med Hitler och hans eventuella inspirationskällor inför världskrigets massakrer. Jag hade för mig att han sagt något om massakrerna på armenier under Första världskriget, men var? Hans berömda bordssamtal? – Jag sökte på nätet och hittade det här i Wikipedia. Det är från ett tal i Obersalzburg 22/8 1939, strax innan Tyskland angrep Polen:

Unsere Stärke ist unsere Schnelligkeit und unsere Brutalität. Dschingis Khan hat Millionen Frauen und Kinder in den Tod gejagt, bewußt und fröhlichen Herzens. Die Geschichte sieht in ihm nur den großen Staatengründer. Was die schwache westeuropäische Zivilisation über mich behauptet, ist gleichgültig. Ich habe den Befehl gegeben — und ich lasse jeden füsilieren, der auch nur ein Wort der Kritik äußert — daß das Kriegsziel nicht im Erreichen von bestimmten Linien, sondern in der physischen Vernichtung des Gegners besteht. So habe ich, einstweilen nur im Osten, meine Totenkopfverbände bereitgestellt mit dem Befehl, unbarmherzig und mitleidslos Mann, Weib und Kind polnischer Abstammung und Sprache in den Tod zu schicken. Nur so gewinnen wir den Lebensraum, den wir brauchen. Wer redet heute noch von der Vernichtung der Armenier?

Vad han säger på slutet är att han gett sina ”dödskalleförband” (antar det avser SS) i öster order att obarmhärtigt och utan medlidande skicka män, kvinnor och barn med polsk härstamning och språk i döden. Och nyckelfrasen: Vem talar idag ännu om förintandet av armenierna?

Naturligtvis är det här omstritt. Turkar vägrar att godkänna att citatet är riktigt, armenier hävdar att det är korrekt – båda är parter i målet. Men vad jag kan se av artikeln i Wikipedia har texten enligt ovan publicerats som äkta vara i officiella tyska handlingar efter Andra världskriget och i USA har man gjort en stentavla av den. Den var också känd på sina håll redan under kriget och är inte ett papper som kommit fram på senare år. Däremot lades dokumentet aldrig fram som bevismaterial under Nürnbergrättegångarna.

Gilly skriver om israeliska politiker som vägrar att kritisera massakrerna på armenier. Anledningen till detta är Israels och Turkiets samarbete idag som man inte vill skada. Jag minns ett annat fall när israelerna inte heller ville kritisera trots att ”hela världen” i övrigt gjorde det, nämligen när Serbien skulle ställas vid skampålen på 90-talet. Där var dock motiveringen faktiskt mer sympatisk: serberna hade inte ställt upp på judeutrotningen under Andra världskriget (vilket dock de av NATO godkända kroaterna hade gjort, kan vi tillfoga). Hitlercitatet gäller polacker, inte judar. Kan det vara anledningen till att israelerna ignorerar det? – Jag tror inte det. Här handlar det om det som tyskarna kallar realpolitik. Och då får man svälja ett och annat obehag.

Patentligan


Det finns för många bra bloggare som plockar upp intressanta fakta. Om folk bara skrev smörja kunde jag strunta i dem och gå ut i solen i stället.

Här är ett intressant fakta som jag fiskat upp från vår storbloggande vän Lennart i Silicon Valley. Rangordningen i patentligan – antal patent i vissa länder per miljoner invånare. Sverige och Finland ligger bra till. Jag antar att det delvis beror av att storföretag som Ericsson och Nokia patenterar så mycket som möjligt av sina telefonisystem för att hindra konkurrentintrång. Men eftersom även andra länder gör samma sak bör siffrorna vara jämförbara, även om Japans siffror enligt originalartikeln i The Economist är en aning uppblåsta.

Att USA ”bara” ligger trea kan bero av att man visserligen har stark teknologisk och vetenskaplig utveckling, men det finns vissa aber som håller ner antalet patent per innevånare. Högteknologi och vetenskap är inte så jämnt fördelat över landet som i Norden eller Schweiz och Japan. USA tyngs ner av stora fattiga och efterblivna områden där man kan tala om ”ninjaekonomi” i ordets dåliga mening. Jag skrev lite om det här. Skolsystemet är kanske inte det bästa om man går utanför elituniversitet och dyra privatskolor. Vissa typer av vetenskap angrips av religiösa fundamentalister. Sambandet mellan forskning och industri blir sämre om de tillverkande enheterna skickas till utlandet. Pengar som drivkraft är inte alltid nyttig om det leder till att snabba vinster (och direktörsbonusar) prioriteras på bekostnad av långsiktiga investeringar. Å andra sidan antar jag att staten i USA, via det militärindustriella komplexet, har ett rejält inflytande i vad forskning och företagsamhet tar sig för. Det innebär att statliga pengar öses ut i forskning som kan leda till patent – men där har vi åter frågan om hur mycket av den militära forskningen som kan ge vinster i den ”riktiga” (= civila) industrin. För att ta ett exempel från förra årtusendet: någon påpekade att japanerna satte in lasrar i konsumentprodukter som CD-spelare, medan amerikanerna höll på med sina rymdkrigsprojekt.

Jag gissar att det jag skrev om USA i rätt stor utsträckning kan tillämpas på Israel. Alla israeler är inte välmående supersmarta akademiker. En rätt stor del av befolkningen är araber eller orientaliska/afrikanska judar som möjligen kan vara smarta men inte har så stora resurser att utveckla någon smartness i patentligan.

Kina skulle vara en större patenterare om man inte fortfarande var ett land med mest jordbruk samt en industri som i mycket bygger på enklare tillverkning för utlandets räkning. Samtidigt finns det öar av avancerad forskning (som rymdindustri) men de räcker ännu inte till för att lyfta landet. Snarare finns risken att den nuvarande utvecklingen spårar ur, klyftorna i landet blir för svårartade och det hela slutar med en ny revolutionär smäll. Indien lutar åt samma håll. Öar av världsledande verksamheter, men sedan ett hav av fattig lantbefolkning (och uppror som sprider sig i de eftersatta områdena). Även om indierna lyckas kopiera Kinas modell med Speciella Ekonomiska Zoner, vilket är tvivelaktigt, är det knappast patentgivande högteknologi som kommer att dras dit.

Att det lilla Cuba ligger på 44:e plats är intressant. Landet har satsat på utbildning i bred skala, och det kanske kan löna sig även i det här avseendet. Men Ryssland med sina stolta vetenskapliga traditioner … suck!

Mer eller mindre respektabelt

Vi kan och bör inte ha samma åsikter om allt. Olika åsikter som gnuggas mot varandra på ett anständigt sätt hjälper att ge oss en klarare bild av världen vi lever i.

Samtidigt finns det åsiktsmotståndare som är mer respektive mindre förtjänta av respekt. Jag tar ett par exempel.

EU har jag inga höga tankar om. En känd förespråkare för EU i början av 1970-talet var ledaren för norska socialdemokraterna Tryggve Bratteli. Bratteli tillhörde ”världskrigsgenerationen”. Han hade räddats från ett tyskt koncentrationsläger 1945 (jag tror att det ingick i det tyska ”Nacht und Nebel”-programmet) och bars ut när det i stort sett bara var skinn och ben kvar av honom. Att många efter sådana erfarenheter blev varma förespråkare för europeisk enhet som kunde göra slut på krigshot och hot om nya folkutrotningar är mycket föreståeligt och respektabelt. Men att ordinära byråkrater, bönder, politiska småpampar etc. av efterkrigsgenerationen nu plötsligt grips av ”fredstanken” betraktar jag som oväsentligt pladder värt föga respekt – det handlar om parasitära grupper som mest är intresserade av att snylta på EU-kassan. ”Fredsvänner” som inte reagerar över planerna på att upprätta en EU-armé som kan misstänkas bli inblandad i nya kolonialkrig??? Tja?

Israel är en annan företeelse av samma sort. Det fanns en världskrigsgeneration på 40-talet som kände att något måste göras för de överlevande efter den europeiska folkutrotningen, och gjorde det. Det känner jag respekt för som princip. (Vi kan bortse från de onda motiv som USA och Sovjet hade för att tillåta att Israel uprättades,) Men när Israelprojektet har havererat och blivit en evigt malande krigsmaskin, tillika rasistiskt och arrogant, är det svårt att behålla respekten. Allrahelst som många av dagens ”israelvänner” uppför sig så att man inte kan känna någon respekt för dem.

Det finns nog fler exempel, men det här får räcka för idag.

Bättre förr?

En fördel med att vara lite äldre är att man kommer ihåg hur det var förr. ”Bättre förr” tycker en del att det var (ju förr dess bättre). Själv är jag ganska nollställd i det avseendet. Vissa saker blir bättre, somliga sämre. Men jag tycker det är intressant att ibland göra kontrafaktiska experiment, att flytta en företeelse i tiden eller ändra någon parameter i en historisk epok och försöka tänka ut vad den kan ha betytt för den vidare utvecklingen. Om vi tar och flyttar bloggosfären några årtionden tillbaka i tiden …:

Låt oss nu göra tankeexperimentet att bloggmöjligheter hade funnits i samma utsträckning som idag omkring 1980 när apartheidregimen levde i högönsklig välmåga, eller 1960 när rasisterna härskade tämligen oinskränkt i USA:s sydstater. Tänk sedan att någon framfört kritik mot dessa företeelser på nätet. Hade samma sak hänt som idag när någon kritiserar Israel: svaret kommer i en flod av tillmälen, förolämpningar, hat, lögner … ? Jag tror faktiskt det. Hatiskt och dumt.

Vi vet att det fanns den sortens människor då, även om de inte hade nätet som arena för sin rasism. En del av dem är oförbätterliga men kanske glädjer mänskligheten med sin frånvaro (är döda, alltså). En del kanske har ångrat sig och är närmast glada för att de inte hade dagens möjligheter ”när det begav sig”.

Det pratas en del om att ”lära av historien”. Ofta är det där bara struntprat. Att rabbla upp några anekdoter är inte att ”lära av historien”. Ibland kan man dock dra ut vissa generella slutsatser: Som att saker som det larmas om mycket under en period kan vara stendöda strax därefter, och folk vill helst inte bli påminda. Den sydafrikanska och USAmerikanska rasismen är exempel från min tidigare levnad. Den har gått från självklarhet till pinsamhet. Kommer det att vara samma sak om ett årtionde, att de israeler som bemannat vägspärrar och våldfört sig på palestinier, och de svenskar som hejat på via anonyma hatutbrott på nätet, då bara vill glömma bort vad de höll på med år 2007 – och dessutom vill att andra glömmer bort det? Jag är lite skeptisk till mänsklig anständighet, så jag tror det.

Ständigt dessa dystra nyheter

Jag prenumererar på nyhetssammanfattningar från IRIN, FN:s nyhetsbyrå som täcker delar av Afrika och Asien. Ofta handlar det om naturkatastrofer, svält och annat elände, men också rätt mycket elände som skapas av människor. Som den här. Vill man ha hela historien finns den här, men här följer IRIN:s sammanfattning:

ATIR (NEGEV DESERT), 26 June 2007 (IRIN) – At least 20 houses in two Bedouin-Arab villages were destroyed on 25 June by Israeli security forces, leaving over 150 people homeless. Some 1,500 police and special forces converged on the two small villages, which together have a population of about 1,000 people from the al-Qi’an family, and conducted the demolitions.

Beduinerna är israeliska medborgare, men de är andra eller tredje klassens medborgare ( = araber). Hur länge skall det här få fortsätta? Är man gammal nog är parallellerna med hur rasisterna i Sydafrika uppträdde rätt uppenbara. En del beduiner har samarbetat med Israel i det förflutna, men vad får de för tack?

Samma gamla deprimerande konflikter mal på

En vecka var jag borta utan att i stort sett bry mig om nyheter. Hörde ingen radio, tittade inte på TV (vill man veta vad som verkligen händer bör man i allmänhet undvika TV förresten) bläddrade bara vid ett tillfälle i en tidning. Och hur ser det ut när jag på lördagen åter kliver in i nyhetsflödet? – Ja, det är samma gamla deprimerande konflikter i Väst- och Centralasien som rullar på till förbannelse. I Afghanistan höll okända krafter på att klippa en svensk kolonn i Mazar-i-Sharif, nästa gång kanske man lyckas bättre! Ödeläggandet av Irak fortsätter. Det som en gång var det brittiska Palestinamandatet (man kan väl säga: det brittiska brottet mot det palestinska folket) dras allt djupare ner i en destruktiv spiralen av våld och ännu mer våld.

Problemet med våld som konfliktlösning är att det ofta bara drar med sig ännu mer våld. Men vad gör en aktör som inte har mycket mer än våld kvar i sin politiska repertoar? Det gick inte att jaga bort alla palestinier från Palestina 1948, flera miljoner finns kvar idag, och de kommer inte att flytta vilka våldsåtgärder israelerna än tillgriper. En gång gick det att skrämma palestinier genom att ta till lite våld. Nu hjälper inte ens mycket våld mot människor som inte har så mycket mer än sina liv att förlora. Skall det vara så svårt för politiker och generaler i Jerusalem att förstå? De har sina arméer och bombplan, atombomber och dollarcheckar från USA – ändå vinner de aldrig den ”slutgiltiga segern” (vad det nu skulle innebära). Borde inte det tvinga fram en ny politik?

Kanske en lösning vore att öppna en ”nödutgång”: en evakueringsplan som medgav att alla israeler som ville lämna Israel och i stället bosätta sig inom Europa kunde göra det inom en viss stipulerad tid. Kvar vore extremisterna, men då hade de inga vettiga människor att gömma sig bakom. Och så småningom skulle nog Israel upplösas och ersättas av ett förhoppningsvis demokratiskt och sekulärt Palestina. Samtidigt kunde det åldrande Europa få en viss påfyllning av kunnigt folk inom olika områden. Ledande för den här planen skulle vara de stater som en gång gjorde misstaget att rösta i FN för att Israel skulle upprättas, för de har verkligen en skuld att betala.

Ibland har jag funderat över de kristna här i Europa och USA: det finns mängder av palestinska kristna som inte behandlas bättre än sina muslimska landsmän av israelerna, men vilken solidaritet har dessa människor fått från sina trosbröder i västvärlden? Tja, de har sina egna tankemönster, de där religiösa kufarna. Kanske de tror att det finns en gudomlig plan som skall uppfyllas genom massdöd och några atomsmällar i eller omkring ”det förlovade landet”?