Myrdal, härskare och schamaner

Det här är en reflexion av Jan Myrdal. Plockade upp den från Twitter, men jag vet att jag läst den tidigare för länge sedan. Kan det ha varit i någon ‘Skriftställning’?

Det finns ingenting så mörkt och så dumt att de härskande klasserna skulle dra sig för att predika det för att säkra sitt herradöme. (Tänk på det tyska ”bildade” storkapitalet och Hitler. Antisemitism och ordensborgar och Tor och Oden och hela rännstensideologin var de beredda att svälja så länge de blott kunde behålla profiten.) Man skall inte hysa några illusioner. Om schamanismen av den härskande klassen antogs vara en räddning skulle de krypa in i djurhamnar, tugga flugsvamp och profetera.

Hur som helst, det här är något att tänka på i dessa dagar när kapitalet och dess politiker och ideologer dånar fram med fördomsfriheter och värdegrunder, etik hit och moral dit – ja allt, så länge det inte handlar om klassmotsättningar, folkliga protester och tilltag som kan tänkas hota vinsterna. Är det omsorg om det icke-vita proletariatet som gör att storföretag i USA pumpar in pengar i Black Lives Matter, att storföretag här dyker upp i Pride-paraderna, etc etc? Eller handlar det om att hålla delar av kundsegmenten lugna och nöjda medan man ställer till det på annat håll (om icke-vita eller gay-flygeln vill bilda fackföreningar är det inte så populärt hos härskarklassen i USA …).

På tal om opportunism: har inte hängt med i alla detaljer i utvecklingen, men USA har ju stoppat alla försök till att få FN:s säkerhetsråd att kräva vapenvila i Palestina. Nu är det en vapenvila utfärdad i alla fall, hur länge den nu håller. Andra krafter har gått in och medlat, USA verkar ha ställts åt sidan. Det kan ses som ytterligare ett led i processen där USA:s inflytande i västra Asien krymper, medan fronten från Iran till Palestina, över Irak, Syrien och Libanon, blir allt starkare. Kommer det att slå igenom framöver så tillvida att den globala ”härskande klassen” i allt mindre grad kommer att fjäska för Israels lokala härskare? Det kan ju faktiskt bli en dålig affär på sikt att binda upp sig till ett gäng politiskt-religiösa extremister och losers! Då är det lönsammare att göra affärer med extremister som inte är losers!

Men ”lögnen har korta ben” säger ett ryskt ordspråk. Sanningen kommer så småningom ikapp, och då står profitsökarna avslöjade i all sin opportunistiska ynklighet.

På tal om Jan M: några bilder …

… tagna och illa framkallade av mig själv för länge sedan. Här har vi först en bildserie från första maj 1978, när Jan Myrdal talade på demonstrationens möte i Kungsträdgården i Stockholm:

Det här är några år senare, när situationen i Sverige och världen hade ändrats en hel del. Den radikala rörelsen från omkring 1970, som kanske hade haft sin höjdpunkt bara några år tidigare, var nu på utgående. Mötet 1980 hölls på Östermalmstorg, och sedan traskade de ner till socialdemokraternas möte i närbelägna Humlegården (jag gick hem).

Den förtidigt bortgångne …

Kan man säga ”den förtidigt bortgångne” om en 93-åring som väl borde ha levt sitt liv och lite mer än det? – Ja, med Myrdal kan man säga det. Han hade saker kvar att säga, som han dessutom vågade säga. Hans kunskaper och erfarenheter var oerhörda – och omkring honom hoppade små byrackor och skällde i stället för att ta en diskussion. De klarade inte av en intellektuell på hans nivå.

Nå, en av de första böcker jag lånade på vuxenavdelningen på biblioteket på Hornsgatan var hans klassiska skildring från Afghanistan, och sedan har det fortsatt. Skriftställningarna i Aftonbladet och bokledes, spalterna i FIB/k, franska karikatyrtecknare, Asien, romaner, litteraturkritik etc. etc. Och alltid var det någon fjantliberal som gnällde. Man kan inte ha absolut rätt om allting, men Myrdal hade åtminstone ungefär rätt. Och han har lämnat hyllmetrar efter sig. Det är ett storverk som nu avslutats.

Min adventskalender – första luckan

Jag tänkte köra en mer eller mindre marxistisk adventskalender i år. Varje lucka innehåller ett citat från någon person i det vänstra lägret. Citaten har jag tagit slumpvis. Några är från svenskar eller översatta av kompetent folk, några har jag försökt översätta från några utländska språk själv. Man skulle kunna lägga till intressanta kommentarer, men i alla inläggen (utom ett, där jag kopierat en gammal bloggpost) får de stå för sig själva och läsaren får tänka lite själv.

Det här är första luckan, vad tycker du om idén Jan?

November

Detta NU inträffade i juli för sex år sedan, kanske en skön sommardag. Men nu är det november på riktigt, …

… och det riktiga november med sitt gråa väder är inte så roligt. Årets tristaste månad. Kunde man inte få byta bort november mot åtminstone någon extra vecka i övergången mellan vår och försommar?

Nå, tiden går, och Jan Myrdal meddelar att han skrivit sin sista skriftställning. Hälsan sviktar. Åren tar ut sin rätt. Ett livsverk går mot sitt slut.

Någonstans skrattar säkert några åt det – det finns ju skrattande hyenor också, så det bör inte förvåna.

Men den fråga han ställer i sin sista skriftställning – vad händer när klasskampen går i stå? – kommer att finnas kvar att lösa. Att lösa, eller gå under om uppgiften inte klaras av.

Kan man formulera det som att om klasskampen slutar driva historien framåt kommer den historiska utvecklingen att avslutas, möjligen med en global katastrof som resultat?

Spridda tankar om Myrdal (grattis!), fosterlandet, etc

Idag fyller Jan Myrdal år igen. Det har han gjort sedan 19 juli 1927. En gammal man med oöverträffade erfarenheter och kunskaper, och som inte är rädd att säga ifrån. Det gör att han naturligtvis är avskydd av den lumpen-vänster (om än med akademiska meriter ibland) som, för att tala med gamle ordföranden Mao ”pissar och skiter på folket” – detta på tal om en storpamp i Kina på 1950-talet.

Häromdagen damp ett nummer av Clarté ned i brevlådan. De försöker värva tillbaka tidigare prenumeranter. Nja, det får nog vänta. Deras aktiviteter vad det gäller Myrdal är inte så snygga, så där borde rejäl självkritik publiceras. Eller åtminstone någon notering om att Myrdal är gammal nog att själv avgöra var han vill ha sina artiklar publicerade utan att fråga kidsen om lov, och att ett världskrig (som vi var nära ett tag och som ännu är en möjlighet) är något av det värsta som kan hända.

En referenspunkt som Myrdal gissningsvis skulle uppskatta (men inte lumpen-kidsen) är Bibeln. På tal om migrationsdebatten och dess ibland mer absurda uttryck kom jag att tänka på ett av de tio budorden. Så här säger Bibel 2000,  2 Mos 20:12:

Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.

 I 1917 års översättning heter det:

Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig.

Och därmed lär väl budskapet vara klart. Jag funderade på tolkningen av det här. En variant skulle vara att ”din far och mor” är det samhälle som skapat dig under många generationer. Det måste du vara aktsam om, annars finns det en stor risk att du förlorar det – och dessutom utan att vinna något annat. Man kan också uttrycka det som att det inte är bra att såga av den gren man sitter på, eller rötterna som håller trädet uppe. För då kanske ”Gud”, som kan tolkas som globalisterna, Hegels världsande eller någon annan företeelse, ger landet till någon annan.

Utan att gå för djupt in i detta kan man säga att globalister, liberaler, flyktingaktivister och liknande inte bör tillåtas hantera sågar i närheten av det träd vi sitter i.  För oss etniska svenskar finns inget annat träd att sitta i. Gör vi fel kommer ingen att rädda oss. Överklassen må betrakta fosterlandet som något man kan uträtta sina naturbehov på, men för den absoluta folkmajoriteten är inställningen en annan. Hoppas jag.

Som bilaga lägger jag till en kommentar som jag publicerade till den här bloggposten. Det handlade om kritik mot sverigedemokraterna. Det finns mycket att kritisera i detta parti. Men en kritik som är uppenbart osaklig kommer inte att fungera annat än på de redan frälsta. De andra kanske inte säger så mycket, men när/om de lägger sin röst i höst ..?

Läs gärna hela bloggposten och tänk lite själv. Och här är vad jag skrev som kommentar. Undrar om inte min notering om lokal identitet (skånske Björn Söder) är rätt ovanlig i diskussionerna. Själv är jag rätt klar över mina rötter. Bieler som nämns är alltså Paula Bieler – svensk medborgare, men kanske också polack/jude?

SD tävlar med liberalerna om att vara Sveriges mest ”Israelvänliga” parti. Det är kanske lite svårt att få ihop med SD:s nazistiska rötter även om den israeliska regimen i praktiken kanske är av åtminstone liknande skrot och korn?

Några nuvarande och tidigare ledare i partiet har ”judiska rötter” (bröderna Ekeroth, Bieler). Har någon kollat med ex.vis Bieler hur hon själv ser på sin identitet vid sidan av medborgarskapet?

Frågan om stora projekt (vindkraft, gruvor) skärps inom det samiska området i Sverige. Skall samerna ha rätt till dessa områden i kraft av att vara urfolk med egen identitet, eller skall de förklaras som vilka svenskar som helst och därmed inte ha dessa rättigheter? Då kanske vi kan hålla med de turkar som hävdar att det inte finns några kurder, bara ”bergsturkar”?

Kan exempelvis Söders inställning hänga samman med att han är från en landsdel med ganska stark egen identitet och då kan förstå att andra tänker åt samma håll, medan ett stockholmsliberalt gytter av diverse lösa individer från olika håll inte har samma kulturella ryggrad utan lydigt hoppar när globalkapitalet ropar ”hoppa”?

Gästinlägg: Novemberdag femtio år senare

Här kommer ett gästinlägg från Lars Johansson som åtminstone 26/11 1967 befann sig i trakten av Herrljunga i Västergötland. Inlägget visar på betydelsen att möta rätt text vid rätt tillfälle.

Novemberdag femtio år senare
Den 26:e november 1967 var Expressen slut i Pressbyrån i Herrljunga så för att inte ha kört förgäves köpte morsan Aftonbladet istället. Hon hade åkt in de nio kilometerna för att köpa en kvällstidning, en veckotidning och en påse syrliga karameller. Aftonbladet alltså. När det blev min tur att läsa fastnade jag för Novemberdag av Jan Myrdal. Jag var nyss fyllda femton år, gick i nionde klass och jag hade ännu inte läst min första Vietnambulletin. Myrdals Novemberdag var enkel och hårtslående. Den hamrar in att två soldater från Förenta Staterna och två vietnameser som möts på en väg i djungeln inte är lika med fyra människor. En enkel text i en viktig fråga som talade till och övertygade en femtonårig högstadieelev om skillnaden mellan solidaritet och humanism. 
Hade Expressen varit slut veckan innan hade jag kanske börjat läsa lite av Provutanvärde, en vecka senare: Borgerligtsjälsliv. Tunga texter. Jag hade tur som mötte rätt text. Hur är det idag? Jag tänkte på det när jag läste den senaste Myrdaltexten, Varför nådde fascismen inte verkhöjd i Sverige? och är säker på att texten kan läsas och förstås av gymnasieungdomar. En utmaning alltså – att sprida Myrdals texter bland ungdomen.

Goda tankar eller goda handlingar?

Jag skrev en bloggpost för ett tag sedan med funderingar över Clarté. Sedan gjorde jag en förkortad bearbetning och skickade in den som förslag till Clartébloggen. Den texten har jag lagt in i slutet av den här bloggposten. Jag skrev följande i epost till tidningen:

Det här är en förkortad version av min bloggpost http://bjornbrum.blogspot.com/2017/01/hm-fornya-eller.html  som jag inte tror att ni uppskattar. Men nu har jag skrivit av mig.

Jag hade rätt, det uppskattades inte. Fick svar från en Dan Jerrestam:

Tack ändå!
Men vi var inte så glada i det bidraget.

Nu visar det sig att frågan om Myrdal mot Clarté lever vidare. Stefan Lindgren skriver om den tydligen lite röriga situationen där det inte verkar klart om Myrdal uteslutits eller inte. 😀 Jo, viss komik är det i det hela. Men om vi går till kärnfrågan, om vi (eller åtminstone Myrdal) skall tillåtas prata med folk med från oss rätt avvikande åsikter, så tar jag mig friheten att kopiera en kommentar från Jan Nybondas till Stefans artikel (kursiveringen är min):

Detta leder osökt tankarna till undervisningen i religionshistoria, där kyrkoherden redogjorde för debatterna kring frågan om det var viktigare att tänka rätt eller handla rätt för att uppnå frälsning och komma till himmelriket. Bägge åsikterna hade haft sina förespråkare under historiens gång, men kyrkoherden framställde kontentan som att det viktigaste var att tänka rätt, eftersom alla mänskliga gärningar per definition var ofullkomliga.

Clarté förefaller att fortsätta denna tradition och är inte ensamma om det, tvärtom, de har anslutit sig till den närapå majoritet som författaren Tariq Ali betecknat som den extrema centern eller mitten.
Om man tänker rätt kommer man till himmelriket, handla kan man hur destruktivt man vill. Och definitionen på att tänka rätt, den har man därtill monopol på.

Som exempel kan vi nämna Tony Blair och Barack Obama, två statsledare som alltid visste att uttrycka sig som korrekthetsnormen föreskriver och därför fick fullmakt till att bedriva hänsynslös krigspolitik mot försvarslösa länder vilkas ledare inte hade förstått att anamma den föreskrivna jargongen och därtill var i besittning av rikedomar som den extrema mittens finansiärer traktade efter.
Med stark uppslutning från vänsterhåll kunde Obama bomba sju länder, kriga varendaste dag genom alla åtta år, nytt rekord, därför att han hade lärt sig sin religionshistoria, att det viktigaste är att tänka rätt eller snarare babbla rätt enligt normen.

Jag antar att det förkastliga tillstånd som Nybondas beskriver också kan kallas ”rättfärdiggörelsen genom tron”. Den gamle vänstermannen Fabian Månsson hade en frireligiös period och skrev en roman som hette så. Medan Clarté och det som skulle vara vänster ägnar sig åt gott tänkande ägnar sig sverigedemokrater (och snart kanske även Alternativ för Sverige) åt mer eller mindre goda gärningar och går framåt. Att tänka gott är stort, att handla gott är större!

”Vänstern” är lika hjälplös som den lilla gapande fisken i kungsfiskarens näbb. Eländigt!

Och här har vi alltså min icke uppskattade text till Clarté:

SD är inte längre ett enfrågeparti om någon trodde det. Allt fler tycker att SD har den bästa politiken även inom andra politikområden. … Vid förra valet ägde Sverigedemokraterna flykting- och invandringsfrågan. Sedan dess har de tagit över äldreomsorgen från Socialdemokraterna och försvaret från Moderaterna. SD äger därmed flest sakfrågor av alla riksdagspartier. 

Detta enligtAftonlövetspolitiska orakel, Lena Mellin, som skriver om en opinionsmätning. Vilka partier har förtroende i vilka frågor?
Ja, sd går framåt och stabiliserar sig, medan ‘gammelpartierna’ mest rör till det för sig. Att detta helt skulle bero av att sd-arna är väldigt skickliga politiker tvivlar jag på. Det är snarare tvärtom. De är rätt handfallna och har visat sig vara snabba till att sälja ut nästan vilka principer som helst för att få vara med i de fina kretsarna. Jag undrar om sd kommer att bli en bättre förvaltare av det svenska samhället om partiet verkligen kommer i en maktposition, eller om det bara kommer att fördjupa tendenserna till korruption, maktfullkomlighet etc. Samtidigt har de andra partierna misskött sig. Och den misskötseln har gjort att sd är svåra att kritisera. ”Men du själv då …?” I ett sådant sällskap kan även ett ganska solkigt parti verka vara rent och snyggt.

Hur som helst, idag kom nya numret av tidskriften Clarté, samt papper om förnyad prenumeration. För någon tid sedan tyckte Jan Myrdal att det var viktigt att ta upp en ordentlig diskussion med sd-are och liknande. Detta utlöste vrede. Myrdal som var gammal hedersmedlem av Clarté åkte ut.

Myrdal var länge medlem i Svenska Clartéförbundet. Han är det inte längre. Det är vi glada för.

Vilka är ”vi”?  Förmodligen ett sällskap jag inte vill vara med i själv. Tonen är genuint otrevlig.

Och därmed närmar vi oss åter ämnet som inledde denna bloggpost: ökat förtroende för sd i vissa frågor, och hur det skall tolkas. Det är viktigare att ha ungefär rätt än att ha exakt fel (det var kanske John Maynard Keynes som myntade den frasen). Vad det gäller att bemöta rörelser som sd eller dess motsvarigheter i andra länder så har Myrdal som jag ser det ungefär rätt. Det går inte att vifta bort synpunkter från arbetarklassen med att de är efterblivna och rasistiska. Nationella fronten i Frankrike har kunnat ta över en stor del av den gamla döende vänstern program och väljare – vad drar man för slutsats av det? Löser man det genom att skrika ännu mer om efterblivenhet och rasism och dumförklara? Eller faktiskt försöka prata med de människor ”som arbeten och ären betungade” och vars tillvaro faller samman på grund av de härskandes ansvarslösa politik? De människor som nyss var basen för stora vänsterpartier, fackföreningar, folkrörelser …

Ta det där med att sd har bra förtroende vad det gäller äldreomsorg. När man kommer upp i seniorklassen själv är det ju intressant att se vilka partier som ligger bra eller dåligt till vad det gäller äldreomsorg. Det förvånar mig inte att socialdemokraterna tappat förtroende där. Dock lever möjligen partiet på att det ännu finns en massa S-väljare som inte fattat att det faktiskt är tillåtet att rösta på andra partier än S. Men sd larmar ju ibland när äldre medborgare kommer i kläm bland annat orsakat av beslut som tagits i socialdemokratiskt styrda förvaltningar, och när den insikten sprider sig så kanske det blir ännu större förtroenderas.

Det där med åldrandet, och hur gamla behandlas, är också en fråga som Myrdal tagit upp och väl tyvärr haft ungefär rätt: i ett land som Sverige bör man helst inte bli gammal. Det finns ett hat och missunnsamhet mot äldre. De kan gott skyfflas undan … kanske till förmån för afghanska och arabiska unga män som ”flyktingar-välkomna”-tanterna säkert tycker är trevligare än gamla trasiga gubbar och gummor som inte är klädda i dyra märkeskläder och inte har de senaste fina mobilerna.

Därmed bordlägger jag frågan om min prenumeration på Clartéskall förnyas.

Myrdal: Att orientera sig i verkligheten

Här är en text som ramlade ner i min epost idag. Jag har förkortat den något men tror att det väsentliga finns kvar. Har inte den här ”Myrdalsfejden” redan blivit lite tjatig förresten? Gamle Myrdal kommer knappast att be om ursäkt för någonting, så det kanske vore bättre om hans kritiker i stället gick in på sakfrågorna? Annars lär det inte leda någonstans. Det Myrdal polemiserar mot är för övrigt en ledare i Proletären.
Själv skulle jag vilja ha diskussioner i andra ämnen. Dels mer konkret om krigsfaran (kan det möjligen vara så att Ryssland och Kina i praktiken snört ihop säcken och  är i vinnarposition gentemot USA?). Dels om den intressanta utvecklingen inom kapitalismen, med blicken på Marx’ två kristeorier: krisen kan orsakas av överproduktion/underkonsumtion, men också av den ‘profitkvotens fallande tendens’ som beskrivs i tredje bandet av Kapitalet. Är det den senare krisen som lite i skymundan kommer att definitivt ta knäcken på kapitalismen (och vad gör vi åt det?)? I värsta fall får jag försöka skriva om det själv.
Nåväl, först en sovjetisk affisch från återuppbyggnaden efter senaste världskriget, och sedan ordet till Myrdal:

ATT ORIENTERA SIG I VERKLIGHETEN

Jan Myrdal
Nu är andelen SD-sympatisörer inom den svenska arbetarklassens klassorganisation LO antingen den största eller den efter socialdemokraterna, näst största. På det som kallar sig ”vänstersida” skrivs som om detta berodde på dåligt tänkande, homofobi, manschauvinism, rasism och liknande. Men avgörande är inte föreställningarna utan den underliggande verkligheten. Dessa ställningstaganden inom stora delar av arbetarklassen och det som bör vara dess allierade småbourgeoisien, särskilt inom de utsatta delarna av ”det kluvna Sverige”, har materiell grund.
Situationen i Sverige är inte unik. I alla stater av vår typ nu i detta imperialismens sena skede växer ”högerpopulismen” (en missvisande term) och i några, där de särskilda historiska förutsättningarna finns, tar detta sig uttryck i öppet fascistiska rörelser (som i Baltikum och Ukraina). Det är aktuellt men inte nytt. Så var det med bonapartismen i Frankrike under artonhundratalet och under förra seklet i Italien på tjugotalet och i Tyskland på trettiotalet. Detta bör studeras ty det ledde för arbetarklassen och dess allierade till förtryck och blodiga nederlag. I det läget kan föreställningar bli till makt.
Att den klass som har den materiella makten också bestämmer de härskande föreställningarna är inte bara ett påstående av den unge Marx utan en realitet som även ideologiska liberaler och andra kan inse. Dels kan det iakttas ägarmässigt. Dels genom att analysera vilka föreställningar som blir härskande. Då det inte finns mänskliga raser eftersom vi biologiskt utgör en ras med olikheter i hudfärg, längd, ansiktsform och så vidare dock inga bevisbara gruppskillnader i intellektuella eller liknande egenskaper är rasism blott ideologi vilken av härskande klasser kan utnyttjas liksom olikheter i religionsföreställningar, matvanor och äktenskapsseder. för att säkra sitt välde. Det är att märka att de nu gällande föreställningar som kallas ”vänsterideologi”; det ”genustänkande” vilket lärs ut i skolor, HBTQ-föreställningar och liknande också är blott ideologi samtidigt som det finns verkliga skillnader och verkligt förtryck. Naturligtvis utnyttjar den härskande klassen att detta blir förhärskande föreställningar.
Det är den ena sidan. Den andra är att imperialismen oundvikligen driver fram krig. När det talas om ”risken för krig” samtidigt som imperialismen direkt eller i intriger utlöser de blodigaste krig innebär detta blott krig i norra Europa, ”världskrig” (med och/eller mellan supermakten och de näst mäktigaste Kina och Ryssland) eller kärnvapenkrig.
Vad då göra för den som menar sig i Marx efterföljd stå på, eller som anslutit sig till, arbetarklassens historiska uppgift att spränga den kapitalistiska tvångströjan?
Se till klasskraven. Vilka är de verkliga konflikterna.Inte göra som i slutet av tjugotalet i Tyskland ”Slå fascisten där du ser honom” utan diskutera frågorna. De är sannerligen högst reala. Inte se de vilka betraktas som högerpopulister som ”en enda svart massa” utan se skillnaderna. Tag ett exempel: Bland SD:s sympatisörer, väljare och medlemmar fanns och finns ett stort motstånd mot Sveriges NATO-inriktning, mot EU, mot de sjuka avtalen. Detta skulle utnyttjats genom diskussioner och samtal. Det gjordes inte. Det bör göras.
Det finns olika organisationer och riktningar och tidskrifter inom denna ”högerpopulism”. Det gäller att noga se olikheter och analysera dem och handla därefter. Det finns även extrema fall som Fredborg och de Nationella. På trettiotalet profascister eller fascister, antisemiter. Men som av ideologiskt nationella skäl våren 1939 förklarade att Hitler – och Mussolini – brutit mot nationalismens principer och blivit farliga för Sverige som nation och de därför omintetgjorde dr. Rütger Esséns planerade protyska massparti och att de – trots ideologiska motsättningar – skulle stödja Per Albins linje att hålla Sverige neutralt. Det hade ett verkligt inflytande på möjligheten hålla Sverige utanför kriget – och att Sverige icke gick med i anfallet på Sovjetunionen 1941. Sådant måste analyseras mycket noga.
I fredsarbetet se till specificiteten i den svenska historien. Under stora skiften inom den härskande klassens svenska styrsystem har ”Bernadottelinjen” faktiskt tjänat den svenska arbetarklassen och dess allierade i det svenska folket under tvåhundra år. Den har utsatts för stora påtryckande krafter som 1914 och 1941 och under det kalla kriget. Under senare tid har den härskande klassen också lyckats urholka den. Vilket konkret innebär en ökande fara för inte bara arbetarklassens utan hela det svenska folkets fysiska överlevnad.
Allt detta måste noga diskuteras.