Ibland blir det lite förvirrat …

… som omkring slutet av Aftonblads-Hanssons analys (?) av vad som hände med en avhoppad rysk journalist i Ukraina:

Slutsatsen av den här historien kan ju vara att det är rimligt att Ryssland tvärnekar om både det ena och det andra. ”Det-är-Putins-fel”-journalistiken borde få det lite besvärligare framöver.

Vi kan väl, för nöjes skull, ta inledningen på Hanssons artikel också:

Än finns inga bevis för saken. Ändå är det svårt att inte tro att mordet på den regimkritiske ryske journalisten Arkadij Babtjenko är en del i Rysslands krigföring både mot regimkritiker och Ukraina. Kreml skickar en signal att ingen går säker samtidigt som man destabiliserar en granne man är i krig med.

Ja, längre ner i texten håller Hansson det öppet att det kan vara andra som (inte) mördade Babtjenko, men det verkar vara sekundärt när han vevar igång mot Ryssland, Kreml, Putin. Fy på dem!

Själv säger jag bara 😁

Neutralitetsbrott?

Här är ett par klipp från Svenska Dagbladet, 17 januari 1945. Det var mindre än ett halvår kvar innan världskriget skulle ta slut i Europa. De stora offensiverna och slagen skedde söder om Östersjön när den sovjetiska armén ryckte fram mot Berlin. Men även i norr hände det saker: Röda armén ryckte in i Finnmark i norra Norge, och norska trupper var med:

Norrmän tränga fram i Nordnorge! Men varifrån kom de norska trupperna, och hur transporterades de till fronten? Notera rubriken längst ned: Norska poliserna flögos härifrån med USA-plan. Hela notisen ser ut så här:

Jag är inte insatt i var och varenda detalj angående världskriget, och vad som förvånade mig här är att svensk press innan ens kriget var slut talade om att USA-plan (jag tror de flög från Kallax i Luleå) lyfte upp stridande förband till Finnmark. Dessutom står det att de norska polisförbanden utbildats i Sverige. Nu var det ju si och så med Sveriges neutralitet under kriget, men formellt måste ju detta vara ett neutralitetsbrott i likhet med hur tyska krigsmakten fick förmånsbehandling  under tidigare skeden av kriget. Berodde det här avslöjandet av journalistiskt spaningsarbete, eller hade redaktionen på Svenskan fått en ”grå lapp” om att det var lämpligt att skriva lite som skulle gillas av de Allierade?

På tal om fronten söder om Warszawa: här är en sovjetisk spelfilm som handlar om den delen av kriget. Hela skeendet, från Stalin i Kreml till marskalkarna och soldaterna vid fronten – och bort till bunkern i Berlin!

 

Stenhård nyhetsbevakning!

Tur att vi har vakna pressmurvlar som i alla lägen gräver upp de mest väsentliga, rörande och upprörande nyheterna i dagens oroliga värld. (Det enda som jag tycker är lite konstigt är att de inte på något sätt fått in Putin i sammanhanget – tänk dig själv rubriken: ”Kikki till sjukhus sedan Putin hackat hennes fot!”)

Så obeskrivligt trist, och farligt, och förfärligt

Några rader från Johan Cronemans hårtslående krönika i DN:

Svensk television, svenska nyhetsredaktioner, borde ju vara intresserade av hela sanningen, diskutera flera olika teorier, inte bara den politiska sanning som Carl Bildt ristade i sten bara timmar efter det att MH17 gått i marken. …

… nej, här följer vi den officiella Bildt-linjen, och ingen annan.

Det är slappt, och det är ett svek mot läsare och tittare. …

Jag vill ha hela sanningen – Carl Bildts politiska propagandanummer är jag inte ensam om att ifrågasätta. …

Konsensus råder, tyst det är i husen. Så obeskrivligt trist, och farligt, och förfärligt.

Är det på detta sätt som västliga media uppträder när de letar efter nyckeln/sanningen?

Om man lägger ihop flygplanshistorien nu med ubåtsspektaklet på åttiotalet borde Bildt med rimligt kritiska media i hälarna, och en opposition på hugget, vara politiskt död vid det här laget. Men han bara seglar vidare. Undrar hur det går för Croneman efter den här attacken? Har han en sådan ställning som äldre erfaren journalist att det här är riskfritt (alternativt: går han i pension snart?), har han stöd från tidningsledningen, eller vad?

En del skäller ju på ‘journalisterna’ för vad media för ut, men i allmänhet torde det vara redaktionsledningarna och mediernas ägare som bestämmer vad som kommer ut till allmänheten. Journalisterna är knegare som sammanställer material, men de har inte sista ordet om vad som publiceras, i alla fall inte när det rör känsliga saker. Och att kritisera Bildt är känsligt, liksom att ifrågasätta den officiella versionen av vad som hände när det malaysiska planet störtade.

Det gäller att ha rätt rubrik

Jag har inte mer med journalistik att göra än att jag är (en ibland ganska motvillig) mediekonsument. Dock har jag någon gång lärt mig att

Hund bet man

inte är en bra rubrik. För att det skall slå an hos läsaren bör det vara något häftigare, som

Man bet hund.

Nu finns det ju olika typer av media. På nättidningen Avpixlat skulle man förmodligen aldrig publicera denna (autentiska: enligt en av mina pålitliga läsare var det på Aftonbladets löpsedel) rubrik:

Greve sköt neger med jaktgevär på Östermalm.

Som alla ser är den helt fel och ointressant. För att Avpixlatredaktionen skall reagera, och säkert gör det med kraft, bör det vara

Neger sköt greve med jaktgevär på Östermalm.

Därmed har läsarens intresse väckts, och några hundra personer med konstiga signaturer kan skriva kommentarer om hur läskigt det är att negrer skjuter grevar, och ”SD 2014!”

Utan kommentar. Vill inte skriva något som kan verka förolämpande för oskyldiga grisar!

Konstig plugg

Jag trodde att den journalistiska kategorin som vi kan kalla ‘konstiga växter, i synnerhet potatis, som meddelats till redaktionen’ var utdöd för länge sedan. Minns att man drev med saken på svartvita TV:ns tid, i saligen ihågkomna Mosebacke Monarki. Och det var ju minst fyrtio år sedan.

Men, men, i dessa papperspressens yttersta dagar får man ta till vilka grepp som helst för att hålla sig flytande ett tag till. Undrar om Aftonlövet kommer med ett uppföljningsreportage: ”Så gick det för monsterpotatisen”?

(Plugg = potatis på äldre stockholmska, för den som funderar.) Och nu över till huvudpersonen … förlåt, huvudpotatisen:

Diverse lästips samt funderingar

Förhoppningarna om att det skall finnas en ”sekulär”, eller åtminstone anständigt religiös, väpnad upprorsrörelse i Syrien verkar komma alltmer på skam. FSA-grupperna orienterar sig alltmer mot de hårdföra islamisterna. Tidigare har USA-professorn Juan Cole varit för kriget mot Syrien (liksom tidigare mot Libyen), men nu verkar han backa.  Han hänvisar också till den här länken där svensken Aron Lund skriver. Läget är flytande, men det ser inte bra ut för de som tror att det går att snickra ihop en trovärdig opposition byggd på FSA och exilpolitikerna. 

Mer på humoravdelningen kanske det är när komikerparet ‘Killen och Åsnan’ får ett utbrott när den gamle trotskisten Tariq Ali kommer med kritik av de så kallade revolutionerna i Libyen och Syrien.

Angående tillståndet i USA-media, se den här intervjun med journalistveteranen Seymour Hersh. Verkar vara svårt att tala om några fria media av betydelse när de stora medierna springer regeringens ärenden utan kritiska frågor.

Det känns sömnigt när det drar mot vinter och dagarna blir kortare och nätterna längre. Dessutom blir man trött av diverse knasiga debatter.

Ja, det finns mycket att skriva om. Exempelvis en artikel om växters ‘långtidsminne’ (med viss koppling till minne hos däggdjur inklusive människor). Växter har ju ingen hjärna som minns åt dem, men det finns andra funktioner som kan hjälpa dem att göra rätt saker vid rätt tid och omständigheter. Jag har haft ämnet ‘växters minne’ uppe på bloggen tidigare. Det är intressant i sig, men också när man funderar över livets utveckling och möjligheter över huvud taget – här på Jorden och annorstädes.

Eller sug på det här, från en forskningsrapport som sägs vara:

den första heltäckande dokumentationen av marknadiseringsprocesserna inom äldreomsorgen i Danmark, Finland, Norge och Sverige, och innehåller också bidrag från forskare i Kanada och USA, två länder med betydligt längre erfarenhet av vinstsyftande äldreomsorg.

Vilket hemskt ord: Marknadiseringsprocess! Notera det följande, med tanke på att det ju skulle bli förbättringar:

Det finns fortfarande begränsad kunskaps om konkurrensens konsekvenser i de nordiska länderna, men det finns inga belägg för att konkurrensutsättning har lett till bättre kvalitet. I Kanada och USA har den vinstsyftande äldreomsorgen betydligt lägre kvalitet än den icke-vinstsyftande, och i rapporten beskrivs de negativa konsekvenser av den omfattande kontrollapparat som vuxit i takt med framväxten av vinstsyftande aktörer i dessa länder.

Driver man ett företag där vinst är målet så ÄR vinst målet. Allt annat är medel, även om medlen råkar vara gamla människor. Svårare än så är det inte!

Men nu har skrivlusten avtagit. Har rätt mycket med den där zigenar-grejen att göra. Det är naturligtvis inte så att en del av mina läsare tycker att det är OK med exempelvis åldringsbrott om de utförs av en viss kategori människor, men de glömde att påpeka detta i sina kommentarer till tidigare inlägg. I ivern att vara anti-rasistiska har många trampat fel och verkar ursäkta de kriminella ligor som utgörs av personer med urskiljbar etnisk bakgrund. (Gäller det för en liga av helsvenska tjuvjägare, smugglare och hembrännare i  någon svensk avkrok också, med en kärntrupp av aktiva och resten av bygden som vet vad de håller på med men inte meddelar myndigheterna?) Är det en vänsterståndpunkt föredrar jag att hålla vänstern på minst armlängds avstånd.

Nej, det där gjorde mig på mindre gott humör, och nu funderar jag på att ta bloggpaus ett tag medan jag funderar på framtiden och kanske inriktar mig mer på mina andra nät-plattformar. Vi får se hur det blir framöver. Trevlig helg!

Mao lever kvar

Det här fotot förbryllar mig. Det illustrerar en artikel i Asia Times om en strejk bland kinesiska journalister mot censur. Jag förstår inte texten på banderollerna eller plakaten, mannen i förgrunden bär förmodligen den kinesiska flaggan men det syns inte tydligt att det är den. Vad det gäller fotografierna av mannen i blågrå jacka i bakgrunden är det inget tvivel: gamle ordföranden Mao. Om man följer den linje som anbefalls av den västerländska censuren borde det vara ett absolut nej-nej att demonstrera för större pressfrihet samtidigt som man visar bilder av Mao. Men följer de kinesiska journalisterna den linjen? Eller avser fotot någon annan händelse?

[Tillägg 12 januari: bilden ovan avser förmodligen motdemonstranter mot de strejkande journalisterna. En liknande bild, med porträtten av Mao och killen med flaggan ur annan vinkel, finns här. Det sägs uttryckligen där: Leftwing demonstrators stage a counter-protest against supporters of the Southern Weekly newspaper in Guangzhou.]

När bråket mellan Kina och Japan om några öar i Sydkinesiska sjön blev akut förra året var det demonstrationer i Kina, och där bars minsann den gamle ordförandens bild. Han sågs nog som mannen som såg till att Kina blev en respekterad makt igen, ett land som man inte sparkar omkring hur som helst.

I Asia Times finns en annan, ganska lång artikel som försvarar och förklarar Mao Zedongs historiska betydelse.  Egentligen rör det sig om ett inlägg till något som heter ”The First Annual Conference on Mao Zedong – January 1, 2013.” Värd att läsa och fundera över.

Författaren är en hongkongkines, Henry C K Liu som utbildats vid Harvarduniversitet i USA. Som professor har han sysslat med stads- och regionutveckling och är nu ordförande för en privat investmentgrupp i New York. Det verkar inte vara någon som man i första hand tänker sig skall berömma Mao, men det gör han. Till och med Kulturrevolutionen ser han som något att upprepa, men då utan fraktionsstrider. Och det var väl ungefär vad Mao tänkte själv. Ungefär samma målgrupper finns kvar att bekämpa idag som Mao stred emot: godsägarna är moderna landexploatörer, även de gamla comprador-kapitalisterna som tjänade utlandets intressen finns kvar i modern version. Dessa grupper vill nog att Mao försvinner, men hans minne lever kvar och det torde partiledningen vara mycket klar över!

Lästips – kritisk journalist

Tack vare tipsMotvallsbloggen har jag nu läst vad den brittiska journalisten Lizzie Phelan säger i en intervju med New York Times. Finns som text här och i filmad version högre upp på samma sida. Måste säga att LP tvålar till representanten för den stora fina tidningen ordentligt, såväl vad det gäller Syrien som Libyen och hur stormedia i stort fungerar! Stormedia får ses som förlängningar av de aggressiva makternas propaganda-departement.

Vad göra med skumma "anonyma källor"?

I föregående inlägg antydde jag en viss tveksamhet vad det gäller ”anonyma källor”. Här fortsätts lite mer på det temat. Utgångspunkt är nu en artikel i HuffPost som spinner på en sak som nyligen blivit aktuell igen efter år av tystnad – du kanske minns attackerna med mjältbrandsbakterier (anthrax) i USA år 2001? Några människor dog, men någon lösning på vad som hänt kom aldrig fram. Den här ruggiga bakterien ser ut som vitt pulver. Givetvis skickade folk med konstigt skämtlynne brev och paket med ”vitt pulver” hit och dit för att öka kaoset.

Jag har ibland funderat på om man kom fram till något. För några dagar sedan kom beskedet att en misstänkt forskare med rätt kunskaper samt kufiska idéer begått självmord just innan han skulle arresteras. Det verkar som fallet kanske är löst. Men nu kommer en ny debatt. 2001 spreds via mediabolaget ABC uppgifter från flera ”anonyma källor” om att Irak var ansvarigt för mjältbrandsterrorn. Om det i själva verket var en inhemsk knäppgök som spred bakterierna är det ju uppenbart att ”källorna” antingen inte fanns, var totalt oinformerade själva, eller helt enkelt ljög. Det förefaller som en del folk i USA vill tro på det sista alternativet, och det är föreståeligt. Sagor om ”massförstörelsevapen” ingick ju i propagandakriget som sedan ledde till det verkliga Irakkriget. Det finns anledning att vara misstänksam.

Hur löser man problemet med ”källor” som i själva verket sysslar med desinformation, alltså sprider medvetna lögner för att uppnå politiska eller kommersiella syften? Det är ju en hederssak för journalister att skydda sina källor, men gäller det alltid?

Lösningen som vissa förespråkar är att skyddet inte gäller för lögnare. Om en källa avslöjas som medvetet lögnaktig skall denne avslöjas, hängas ut. Därför riktas nu krav mot ABC att de redovisar var de fick underlaget till sina påståenden om irakiskt ursprung för de bakterier som i själva verket spreds av en amerikansk tokskalle. Spontant tycker jag tanken verkar ganska bra, men jag undrar vad journalister som sitter med sina ”kontakter” hos olika myndigheter eller företag tycker om det. Man kanske missar såväl goda historier som trevliga bjudmiddagar om man punkterar lögnarna?