Hur är det med Jack Ma, Alibaba och oligark-rövarna?

Det har ju varit en del larm under den senaste tiden angående den kinesiska IT- och e-handelsjätten Alibaba, och vad som hänt grundaren Jack Ma (hans riktiga namn är Ma Yun). Han påstås inte ha setts till på ett par månader, efter att ha riktat kritik mot Kinas bankväsen. President Xi Jinping lär vara misslynt, men det kan vara mer än ”kritik mot partiet” som spökar i den här historien.

Jack Ma våndas (?) över svåra beslut.

Nu har nyhetsbyrån Xinhua (Nya Kina) släppt ut en artikel som inte talar om var Ma finns eller vad han gör, men i stället syftar till att rita upp de större linjerna som gör att kinesiska staten tar en extra titt på bland annat Alibaba. Och där är man inte långt ifrån diskussionen i Europa och Nordamerika när man frågar sig vad som bör göras med jättar inom IT-branschen som samtidigt är farligt stora men kanske för stora för att få gå i konkurs. (Ett problem som för övrigt känns igen från bankvärlden.) Angående herr Ma själv avslutas artikeln med följande positiva anslag:

Under de senaste decennierna har Jack Ma och hans företag tillsammans med tiotusentals privata företag och entreprenörer varit vittnen till och bidragit till Kinas snabba ekonomiska utveckling och sociala omvandling. Deras roller i Kinas framtida utveckling kommer att förbli lika viktiga, om inte mer. Och Pekings regleringsåtgärder för Alibaba och andra liknande är för att garantera att privata företag kan fungera fullt ut enligt landets lag.

Det låter ju inte som avsättning och ivägskickande för att uppfostras av arbetare och bönder direkt, däremot en uppmaning om att inte bli en oligarkisk rövare.

Texten som följer är en avkortning och sammandrag av Xinhuas artikel:

Antitrustundersökningen som lanserades i slutet av förra året är inte avsedd att motverka teknikföretagen. Den avspeglar Pekings beslutsamhet att intensifiera marknadsenheternas uppfyllande av anti-monopolregler, stärka rättsstatsprincipen i internetindustrin och säkerställa lika villkor för att förhindra systemrisker i den kinesiska ekonomin, särskilt den finansiella sektorn, i återhämtningen efter pandemin.

Det signalerar inte på något sätt att Peking kommer att minska sitt stöd till privata företag, utan snarare att genom lagregler vägleda och driva på landets stora icke-offentliga sektor så att den kommer att blomstra på ett hälsosammare och mer hållbart långsiktigt sätt och därmed bidra bättre till Kinas högkvalitativa utveckling.

Under de senaste åren har vissa internetföretag haft en unik position för att utnyttja den kombinerade styrkan av data, teknik och kapital för att uppnå en explosiv expansion.

En sådan högkonjunktur utan adekvat tillsyn kan uppmuntra illojal konkurrens, pressa ut konkurrenter, utgöra nya utmaningar för den traditionella detaljhandelsindustrin, såväl som små butiksägare och försäljare, och skada konsumenternas legitima rättigheter och intressen. Om den lämnas obevakad kan social stabilitet också äventyras.

Ännu värre är att en oordning som går utöver lagar och förordningar skulle ge upphov till kommersiell oligarker som är ”för stora för att misslyckas” och leda till en ”vinnaren-tar-allt”-miljö i företagen, vilket kommer att minska marknadsaktörernas effektivitet, hindra innovation och konkurrens och fördröja tillväxten av relevanta branscher på lång sikt.

I åratal har Kina ständigt ökat sina ansträngningar för att bygga rättsstatsprincipen om monopolreglering inom internetindustrin i syfte att säkerställa lika deltagande i marknadskonkurrens för alla typer av marknadsaktörer.

Utkastet till revidering av antimonopollagen, som utfärdades i början av 2020, fastlade för första gången till föreskrifter för att bestämma internetföretagens dominerande marknadsposition.

Riktlinjerna för anti-monopol i plattformsekonomin, som utfärdades i november 2020 och har avslutat offentligt samråd, omfattar en uppsättning utkast till regler som kan tvinga in det monopolistiska uppförandet av landets bästa internetföretag.

I år kommer lagar och förordningar om identifiering av plattformsmonopol, hantering av datainsamling och användning samt skydd av konsumenternas rättigheter och intressen att optimeras, enligt ett uttalande som släpptes efter den årliga centrala ekonomiska konferensen som hölls i december i Peking .

Slut på referatet av artikeln. Om chefen för Alibaba har någon ambition att bli en av de 40 oligarkiska rövarna ser det ut som om den kinesiska staten har kraft att ta honom i örat och läsa lagen klart och tydligt. En klar skillnad mellan kapitalismen i Kina och kapitalismen i de liberal-kapitalistiska staterna.

Kapitalismens nio liv

Här är en artikel, författad av George Chabert, som finns på Pål Steigans blogg och som jag försvenskat. Den knyter ihop ett antal stora rörelsen i samtiden, från 1960-talet och framåt. Det finns en del tankar om artikeln, men jag avstår från att lägga fram dem nu. Bara detta: om kapitalismen har nio liv, så har den inte tio … och hur många av sina liv har den hittills gjort av med?

Är det så här utsikten mot globalkapitalismens nya sköna värld ser ut?

Kapitalismens nio liv, av George Chabert

Kapitalismens överlevnadsförmåga är enastående. Det som inte dödar den gör den bara starkare. Det som den antikapitalistiska studentrörelsen 1968 i grunden uppnådde, var att försvaga de sista skansarna mot kapitalismen. De trodde att de bekämpade den kapitalistiska ordningen, men det var snarare det motsatta. ”Det är förbjudet att förbjuda”; ”Njut utan hinder”; ”Allt – genast!”. Aldrig tidigare hade man så klart uttryckt det växande konsumtionssamhällets heligaste lagar! Som Milan Kundera sa: Studenterna var ”kapitalets omedvetna samarbetspartners”.

Denna önskan om frigörelse från moralens kedjor skulle visa sig mycket bättre tillsammans med kapitalismens krav än med samhällenas traditionella normativa ramar. I dag har denna utveckling tagit ännu ett steg: ”Självklart kan en mor vara far”, förkunnade den franska ministern för solidaritet och hälsa. Vänstersidans politiker – som nu har nya sociala rättigheter som sina främsta kännetecken – argumenterar för ”fler-föräldraskap” och ”transföräldraskap”, och obegränsad rätt att välja könstillhörighet. Vi kan vänta oss att folk i allmänhet i likställdhetens namn komma att kunna få nytta av behandlingar som idag gör det möjligt att förvandla en kvinna till far, och en man till mor. Kvinnor kan snart slippa att föda barn själva – på bekostnad av både kropp och karriär – genom att hyra en fattig kvinnas livmoder, och då helst med statligt stöd.

Konsumtionskapitalismen utnyttjar kravet på frihet till att avskaffa institutionella och kulturella hinder för att utvidga konsumtionssamhället till ständigt nya områden. Allt som av naturen var gratis stämplas med ett varumärke och blir till varor att sälja. Vattnet fylls på flaskor och säljs, och luften köps för miljarder i form av CO2-kvoter.

Det studentfesten 1968 och dagens ”transrevolution” gör med de traditionella samhällena kommer en storstilad invandring till Europa att göra med nationerna. Europas nationer, som i flera århundraden har definierat de mänskliga gemenskaperna, hindrar med sina tullavgifter och säregna lagar och regler den globala marknaden, och måste avvecklas i en eller annan eurozon. Allt som begränsar tillväxten måste avlägsnas, för inget skall kunna hindra fri flytt av kapital, varor och människor. Migranterna, som de västliga makterna massproducerar med sina upprepade militära interventioner, har flera viktiga funktioner. En sak är att migranterna försvagar den reglerade arbetsmarknaden och gör det omöjligt att upprätthålla välfärdsstatens kostsamma stödanordningar. Men det viktigaste är att de gör landets ursprungliga medborgare till migranter i sitt eget land. Som Kung Harald uttryckte det: ”Norrmän har också invandrat från Afghanistan, Pakistan och Polen, Sverige, Somalia och Syrien.” När alla är norrmän är ingen norrman.

Ingenting kan nu hindra kapitalismens frammarsch. Samhällena bryts ned till lösa gemenskaper av individer. Försvagandet av nationell sammanhållning leder till våldsammare samfund. I Frankrike lever polisen i ständig fruktan varenda vecka för attacker ur bakhåll. Myndigheterna är maktlösa, och medborgarna i gemen känner sig otrygga. De välmående skyddar sig i egna stadsdelar. Politik reduceras till kompromisser med minoritetens inbördes motstridiga ultimata, medan marknadskrafterna dryftar ekonomins spelregler.

Europa har överlåtit stora delar av den produktiva ekonomin till industriländer i Asien. Tillväxt mäts nu med utbyggnad av infrastruktur som hus, vägar, skolor, sociala tjänster och handel, alltså med allt det som utgör den passiva ekonomin. Den exponentiella demografiska tillväxt som följer avskaffande av nationella gränser och är nedtecknade i internationella avtal omöjliggör varje tanke på mindre tillväxt eller så kallad grön tillväxt. En taleskvinna för franska regeringen säger det rent ut: ”Vårt land kommer under åren framöver otvivelaktigt att konfronteras med massiva rörelser i befolkningen.”

Den påstådda ”äldrevågen” är mycket mindre problematisk än den växande ”invandrarvågen”. Investeringarna i den passiva ekonomin, finansierad med lån på den internationella lånemarknaden, kväver med pengar maktlösa stater på ruinens brant. De mäktiga finansaktörerna kan råda ohindrade: Som EU-byråkraten Günther Oettinger sa: ”Marknaden kommer att lära italienarna att rösta rätt.” Välståndet för ett fåtal kommer nu att nå nya historiska höjder: under 2018 bodde det i Frankrike, enligt den statliga statistikbyrån Insee, 9,3 miljoner under fattigdomsgränsen, medan de rikas förmögenheter ökade med 60%. Vi kan lugnt med den amerikanske filosofen Fredric Jameson dra slutsatsen: ”Det är nu lättare att föreställa sig världens slut än kapitalismens slut.”

Tre samhälleliga tillstånd

En filosofie doktor i Kanada vid namn Josh Moufawad-Paul har skrivit en behändig liten bok (150 sidor och i fickformat) med titeln Austerity apparatus. Jag har ingen bra översättning till det, kan ‘åtstramningsapparaten’ duga? Nedan följer en blandning av tankar från författaren och från mig själv. I boken särskiljer han på tre olika …

… regulative functions of the capitalist state of affairs: a state of social peace, sometimes called the welfare state; a state of anxiety, sometimes called neoliberalism; a state of emergency, sometimes called fascism. Today’s austerity apparatus emerges in a state of anxiety, promising a state of emergency while mobilizing its discontents to focus only to a state of social peace rather than challenge the state of affairs as a whole. (Min kursivering.)

Det här är intressant, och kanske användbart när vi tittar på utvecklingen i de gamla industriländerna de senaste årtiondena, och hur de kan utvecklas framöver. Altså: Mer eller mindre socialdemokratiska välfärdsstater glider över i den neoliberala oron och kaoset, och bortom denna hotar fascism av något slag.

Grunden för alla dessa tillstånd är kapitalismen, en kapitalism som har förmågan att hela tiden byta form men ändå just i grunden vara densamma: ett samhällssystem där målet är utvinnande av merarbete/mervärde. Detta orsakar självfallet kriser och motstånd. Stora delar av Jordens arbetarklass lever i permanent armod. Men Moufawad-Paul skriver också om en ”återproletarisering” som hotar arbetarna i de gamla industristaterna och kan orsaka reaktioner från dessa. ‘Åtstramningsapparaten’ blir ett sätt för systemet att försöka avleda motståndet från sin egen kärna (utvinnandet av mervärdet) och i stället rikta missnöjet mot mer ofarliga delar av systemet.

Under de senaste årtiondena har olika rörelser uppstått som ibland varit rätt omfattande, men som stämmer på författarens uppfattning: Attac, Occupy, gula västarna har tillfälligt kunnat skaka om politiken, men åtminstone de två första har inte slagit igenom på allvar som hot mot systemet. Hur det blir med de gula västarna återstår att se.  I stället för att slå ner kapitalismen och bygga ett mänskligare system så söker sig missnöjet tillbaka mot det socialdemokratiska förflutna (i ett läge när socialdemokraterna har blivit nyliberaler och folkhemstanken i länder som Sverige förvaltas mest av sverigedemokraterna!).

Somliga älskar dessa massrörelser, men Moufawad-Paul är kritisk. Han har skrivit mot ”movementism” i andra böcker. Inte för att han ogillar folkligt förankrade massrörelser, utan för att de har inbyggda svagheter.

Ett fel i lösa massrörelser kan vara oklara mål eller mål som inte inriktas på lösning av grundläggande problem (= som inte tar itu med kapitalismen som grunden till problemen), ett annat är att en bra ledning saknas. Som varande maoist föredrar Moufawad-Paul givetvis en maoistisk ledning (som hemma hos honom heter PRC/RCP). Men skall man döma av vad han har skrivit på annat håll är han öppen för konkurrens mellan olika organisationer och politiska uppfattningar på den socialistiska sidan. Så småningom kommer de som har felaktiga uppfattningar att sållas bort i kampen. (Det var ungefär detta som hände i de ryska och kinesiska revolutionerna, där det ena alternativet efter det andra föll så att säga på eget grepp, medan kommunisterna satsade på en bra linje och till slut var ensamma kvar som vinnare.)

Boken är alltså denna: Josh Moufawad Paul Austerity apparatus Kersplebedeb, Montreal 2017. Andra böcker av honom är The Communist necessity och Continuity and rupture. Man behöver inte hålla med om allt (jag har vissa tvivel om den västliga maoismens förmåga att få massomfattning exempelvis) för att finna en del intressanta och användbara tankar här.

Socialism eller barbari, samt några gamla historier

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders’ blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde

Det må vara höst i Sverige, men någonstans ifrån kan våren komma!

Det kan vara så att kapitalismen står på gravens rand men inte har vett att kliva ner, utan i stället håller sig kvar i ett allt mer förfallet, parasitärt och ondsint skick. Tänk på sveakungen Aun (eller Ane) ‘den gamle’ som Snorre Sturlasson berättade om i sina Norska kungasagor: Aun blev gammal men offrade sina söner till Oden, den ene efter den andre, för att få leva ännu längre. Till slut var han så skröplig att han bara kunde få i sig mjölk, och dog när folket inte ville vara med om att den siste sonen skulle offras. – Möjligen kan man se detta positivt: till slut säger folket ifrån! Aun (och det ruttna systemet) faller.

Dessa reflexioner fick jag efter att ha läst denna bloggpost av den indiska ekonomen Jayathi Ghoshdär en bok just om kapitalismens eventuella slut diskuteras. Man kan också tänka på frasen ”socialism eller barbari” som brukar tillskrivas Rosa Luxemburg, men som möjligen har rötterna längre bak, till Friedrich Engels. Kommunismens seger är inte garanterad.

Den tunga frågan som boken ställer är om kapitalismen i sitt ruttnande slutstadium kan avvecklas snabbt och någorlunda snyggt, eller om den kommer att leva kvar som parasit under kanske århundranden framåt. Anledningen till detta (som vi kan kalla ‘barbari’) skulle vara att kapitalismen har varit så segerrik att allt tungt motstånd krossats, den mesta oppositionen i form av arbetarpartier och fack är borta Kapitalismen segrar ihjäl sig – men vägrar ändå att dö därför att den starka motkraften saknas.

Jag funderade på om detta är en situation som är mycket koncentrerad på den förvirrade situationen i de gamla industristaterna idag. På många håll därutanför ser vi såväl vital kapitalism som vitala socialistiska rörelser.

Kapitalismen började ju som ett löfte för framtiden, men sedan hände något. Kapitalet blev en kraft som ställde sig utanför och ovanför samhället. Här kommer jag att tänka på en ruskig historia som jag läste i barndomen och bara minns fragmentariskt. Eventuellt var det något av Sinbad sjöfararens äventyr, men jag är inte säker. Det var en sjöman (?) som hamnade på en ö och där träffade på en stackare som kröp på marken och bad om hjälp. Den hjälpsamme mannen lyfte upp varelsen på ryggen och bar iväg med honom. Men sen visade det sig att den jäkeln inte ville kliva av och hotade att strypa sin hjälpare! Skelettrester på marken visade att det här var inte första gången detta hände. Hjälpsamma personer fick plikta med sitt liv. Hur bäraren löste situationen minns jag inte, men vi kan ju ta det som en fingervisning om att den parasitära överklassen kan störtas från sin fina plats på proletariatets rygg.

Kapitalism, rasism – samband?

Klotter på Söder mälarstrand i Stockholm

Är det riktigt att ”kapitalism skapar rasism”? Jag har inget bra svar på frågan, men påståendet måste betyda att kapitalismen uppstod först och rasismen senare. (Och, det bör tilläggas: för att frågan skall vara meningsfull måste vi ha bra definitioner på ‘kapitalism’ och ‘rasism’.) Skulle exempelvis den transatlantiska slavhandeln ha uppstått i en kapitalistisk situation, inte under feodalism som man skulle kunna tro? Var slavstaterna i USA inte senfeodala utan snarare råkapitalistiska?

Här är en tips på en podd från tidskriften Clarté där bland annat dessa frågor diskuteras. Enligt presentationen: ”I detta avsnitt av ClartéPodden föreläser Benny Andersson om historieforskningen om kapitalismens framväxt.” Intressant. Går vi med på att England var kapitalistiskt redan på 1500-talet?

Och till slut ett lästips (på norska) om Tyskland.  Är Sahra Wagenknecht månne den ledare av god kaliber som den europeiska vänstern väntar på (eller åtminstone borde vänta på)?

Fuskbygge?

‘Bygget’ är de spretiga kvistarna invid stammen

Åsynen av ett ringduvebo i hörnet av Rosenlundsgatan och Ringvägen i morse fick mig att reflektera över tillståndet i samtidens bostadsbyggande över huvud taget. Är det möjligen så att de som smäller upp hus för bostadsrättsföreningar har lärt sig av ringduvorna? Inte bygga för evigheten. Upp med ett snålt och uselt hopsatt hus (”skokartong med kakel på insidan” var det någon som kallade det) och sedan smita med förtjänsten innan kåken måste totalrenoveras om några tiotal år.

Nåja, ringduvan gör så gott den kan där den petar ihop några kvistar till ett rede. Notera på bilden hur glest det dessutom är mellan kvistarna: man ser himlen rakt igenom. Ofta går bona sönder och äggen ramlar ut. (Och hur hälsosam är egentligen boendemiljön för små duvungar i just det där gathörnet?) Nu kan  duvorna lägga tre omgångar ägg under säsongen, och ur den synpunkten är det kanske bra att det blir ett rejält spill – det är ju ändå ingen brist på feta ringduvor! Men om liknande slarvteknik används i hus som antas inhysa människor under många år framöver ..?

Om man dessutom lägger till att folk lockas till bostadsrätter med utsikten av låga avgifter framöver blir läget ännu värre. Är det så att de nya husen är av den kvaliten att det kommer att behövas stora reparationer om bara några år så måste det till ordentliga avsättningar för reparationskontot redan idag – när huset börjar falla sönder är det för sent. Men de som jobbar med reparationer verkar ha framtiden för sig!

I och för sig: det här visar att kapitalismen fungerar enligt sin egen logik. Byggs det hyreshus så byggs de förmodligen för att kunna ge intäkter många år framöver – stabilt alltså. Men när det handlar om bostadsrättsföreningar där byggherren bara skall ta in pengar för sin del och sedan kan slänga över framtida kostnader och problem till gröngölingarna i föreningen …

Ekman rättar till diskussionen

En intressant artikel om kapitalistisk verklighet och kapitalistisk ideologi hittar man här.  Kajsa Ekman går in på den stora skillnaden mellan nyliberal ideologi/propaganda och hur den verkliga kapitalismen ser ut.

Budskapet i nyliberalismen går i själva verket rakt emot den faktiska utvecklingen i de kapitalistiska samhällena. Vi har till exempel inte rört oss mot en friare marknad. Vad som snarare kännetecknar de senaste trettio åren är sammanslagningar av företag, stark tendens till monopolbildningar inom många sektorer och framväxten av gigantiska, multinationella korporationer.

Inte heller har marknaden frigjort sig från staten: tvärtom ser vi en marknad som i högsta grad är beroende av staten. … De modeller som gjort Tyskland, USA och Kina så framgångsrika bygger alla på statlig hjälp till kapitalet.

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten.

Och det påminner ju mycket om vad jag citerade från en kanadensisk doktor i filosofi för ett tag sedan, angående skillnaden mellan den verkligt existerande kapitalismen och dess ideologi! Även Friedrich Engels kallade någonstans ideologi för ‘falskt medvetande’, och det verkar stämma väldigt bra på nyliberalismen. Om nyliberalism är den nutida kapitalismens ideologi ligger den väldigt illa till så fort någon börjar ropa att kejsaren är naken. Gapet mellan tanke och verklig värld växer, och det märks naturligtvis. Inte undra på att överheten ängslas och vill veta vad alla säger, och att nyliberalerna i kommentarsfälten låter alltmer desperata och verklighetsfrämmande. Det måste vara jobbigt att ha minst nio tiondelar av mänskligheten som potentiell fiende!

För att ta det från en marxistisk synvinkel: samhällets produktiva bas har ändrats så mycket att det inte går att bygga en trovärdig kapitalistisk ideologisk överbyggnad på basen.

Sista hoppet just för ‘de allra rikaste’?

Nu skrämmer Svenskan läsarna igen, med en bild av självaste doktor Marx, samt en artikel om att hans namn skulle vara på ‘allas’ läppar i Davos!

Nå, de rika tycks känna viss oro över hur världen utvecklas. Förhållandet mellan verklig och ‘utopisk’ kapitalism, och att framgångsrika kapitalister måste förstå Marx samtidigt som de producerar en falsk ideologi, handlar bloggposten nedan om. Det är en fri översättning och förkortning av en artikel som maoisten och filosofen Josh Moufawad-Paul har publicerat på sin blogg. Den är rätt lång men har nyttiga tankar som kan föras vidare. Det gäller inte bara ultraliberala knasbollar med en vision av ‘ren’ kapitalism som skriver sina trista kommentarer på nätet när det gäller ekonomi, utan faktiskt även den politiska eliten i Sverige som förefaller väldigt handfallen vad det gäller exempelvis industripolitik. Men är det ren oskicklighet, eller handlar det i själva verket om en medveten politik som bara ‘råkar’ få allt större problem med verkligheten? 

En tolkning ur marxistiskt perspektiv skulle kunna se ut så här: Verkligheten driver bort från den kapitalistiska utopin och närmar sig istället den kommunistiska – som då inte längre är utopisk utan praktiskt möjlig att genomföra. Förändringens motor är samhällets produktivkrafter som skapar nya möjligheter. Diskussionen/kampen om möjligheterna förs i samhällets överbyggnad.

Ordet över till doktor Moufawad-Paul (JMF) i Toronto, Canada:

Framgångsrika kapitalister måste på någon nivå fatta Marx’ vetenskapliga analys av kapitalismen. Det betyder inte nödvändigtvis att de måste läsa Kapitalet men att de som Marx gjorde måste förstå kärnlogiken i systemet där de är den styrande klassen. Och även om vi ibland kommer att möta kapitalister som studerar Kapitalet och andra marxister är den genomsnittlige kapitalisten som verkligen är framgångsrik framgångsrik eftersom hen greppar den grundläggande logiken som beskrevs av Marx. Det är viktigt att erkänna detta faktum och finna tillfällen där det uppvisas, eftersom det visar att Marx’ förståelse av detta produktionssätt var riktigt men från den andra sidan – den härskande klassen, förstår med kuslig precision exakt logiken för sin framgång och vad den måste göra för att hålla kvar sin övermakt. Omvänt, eftersom Kapitalet avsågs vara en handbok för det revolutionära omstörtandet av kapitalismen måste vi förstå vad som måste göras för att utplåna denna hegemoni.
Samtidigt skapar kapitalismen nödvändigtvis en ideologisk bild som förkastar den vetenskapliga analysen av sin kärnlogik. Trots det faktum att den framgångsrike kapitalisten åtminstone omedvetet måste fatta arbetsvärdeläran och allt som är byggt på denna vetenskapliga teori för att förbli framgångsrik är det också nödvändigt att utveckla berättelser och diskurser som döljer detta faktum. Detta är inte berättelser och diskurser som kommer att vara användbara för en framgångsrik kapitalist – för om de följdes skulle de inte hjälpa den förhoppningsfulle kapitalisten att bevara sig själv som kapitalist – men de är delar av en allmän ideologi som är betydelsefull genom att den medför ett allmänt förnuftigt accepterande av kapitalismens bildspel, sättet på vilket kapitalismen skulle vilja att samhället uppfattar den i stort.
Ta till exempel libertianism av Ayn Rand-sorten (så kallade ”objektivism” fast den är allt annat än objektiv) som är sjukligt populär bland förhoppningsfulla individer som för det mesta misslyckas med att bli framgångsrika kapitalister. Här har vi ett perfekt exempel på kapitalistiskt delirium, när en ”föreställd kapitalism” (för att använda Samir Amins term) får stå i stället för ”verkligen existerande kapitalism”. Den förstnämnda är sättet på vilket kapitalismen skulle finnas som kapitalism om den bara var en akademisk övning och en utopisk föreställning. Den senare är vad kapitalism verkligen är. Den senare producerar den första som en ideologi för att berättiga sin existens, men ingen verkligt framgångsrik kapitalist, som har lyckats länge nog för att befästa sig i den härskande klassen, tror på detta delirium. De skulle kunna skicka ut denna dröm som en gemensam fantasi bland massorna eftersom det är i deras intresse, men de vägrar att gå vilse i dess logik eftersom de vet att tron på dess utopiska process betyder att förlora de processer ur sikte som konkret tillåter dem att fortsätta som kapitalister.
(En sidoanmärkning: varje Ayn Rand-älskande libertian jag [JMF] någonsin har känt har aldrig varit framgångsrik kapitalist. När de inte är missanpassade universitetsstudenter som hatar sina vänster-professorer är de avhoppare från universitetet som har misslyckats att bli kapitalister. De kommer naturligtvis att klaga att de skulle ha lyckats om kapitalismen kunde bli verklig kapitalism. Det vill säga den utopiska kapitalism som finns i deras delirium – men detta är bara bevis på deras idealism: de vill ha en fantasi, en hopsnickrad version av den verkliga världens kapitalism som är ungefär lika logiskt möjlig som det förlorade Lemuria. Precis som Engels kritiserade de utopiska socialisterna för att de inte var vetenskapliga skulle de framgångsrika kapitalisterna kunna kritisera sina libertianska motparter av samma skäl.)
Det är därför alla världens Milton Friedman, fastän de är värdefulla ideologer åt kapitalismen, aldrig skulle lyckas som verkliga kapitalister. Om de försökte tillämpa sina para-matematiska modeller i den verkliga världen för att lyckas som kapitalister snarare än akademiska apparatchiks skulle de sjunka ner i fattigdom. Ibland har de tillräckligt inflytande för att lura andra förhoppningsfulla kapitalister in i sin fantasi och därmed förstöra dem när krisen bryter ut, men i övrigt är vad de främjar ett delirium som de borgare som uthärdat krisen har föga intresse att medvetet följa.
[Här drar JMF ett exempel om en VD som verkligen var Ayn Rand-fantast och lyckades förstöra bolaget genom att förneka arbetsvärdeläran, hävda att teknologi producerar värde och att själviskhet skapar rationalitet. På tal om para-matematiska modeller, se min tidigare bloggpost om ‘formeln som dödade Wall Street.]
Att bara hålla fast vid ren kapitalistisk ideologi gör ingen till kapitalist.
Kapitalistpressen har inga svårigheter att fira den mest rabiate kapitalisten, även om de i själva verket inte förstår kapitalism, och sedan skälla ner denne
Inte ens en vetenskaplig förståelse av kapitalismen skulle vara nog för att bli en av de få priviligierade utsugarna (detta är när allt kommer omkring mycket som ett lotteri) och dessa sorgliga små individualister dömdes alltid att misslyckas. Jag känner inte till en enda Randroid som var framgångsrik utsugare.
De kan först och främst inte lista ut hur man tjänar på utsugning eftersom de inte förstår utsugning. Tendensen är att följa sin idol till fattigdom och överberoende av socialhjälp medan de gör struntklagomålet att de inte skulle ha sjunkit så lågt om inte deras kapitalistiska utopia hade fungerat riktigt från början. Det faktum att de är oförmögna att tänka igenom frågan om vem som skulle genomdriva deras utopi om de hatar staten – liksom den besläktade och obekväma frågan om vem som skulle vägra att acceptera er utopi och således tvinga dem att begära en stat redan från början – är bara ytterligare ett bevis för deras bokstavliga idealism.
Sådana tragikomiska libertianska figurer uppvisar sin utopism genom att alltid hänvisa till en kapitalism som aldrig har funnits. Medan de hånar kommunister för deras påhittade teori-som-inte-fungerar-i-verkligheten (och därmed inte förstår att de flesta kommunister anser att denna berättelse om ‘sann kommunism’ i själva verket är smörja), visar de på höjden av utopiskt självbedrägeri. Till skillnad mot kommunism, som är ett klasslöst samhälle vid socialismens horisont och således aldrig kanske aldrig förverkligas finns kapitalismen verkligen i den verkliga världen och fungerar i enlighet med verkliga processer. Den arbetar ganska bra enligt dessa processer, och att föreslå något annat är att föreställa sig en påhittad kapitalism, att gömma den från sina allmänna lagar. Och ändå gillar genomsnittslibertianen att prata om någon ‘ren kapitalism’ som aldrig har existerat sedan kapitalismens rosa gryning, och således måste vi undra vad det är för produktionssätt de uppfinner. Det faktum att kapitalismen aldrig skulle fungera utan en stat, utan en militärapparat för att genomdriva sina lagar – det vill säga utan arbetare som tvingas till arbete för att skapa all samhällelig rikedom – är sidsteppat genom hänvisningar till någon sorts platonisk marknad. Så vad exakt är denna fantasikapitalism om den inte är den verkliga världens kapitalism? Ideologin hos de kapitalister i den verkliga världen som exakt vet vad som krävs för att hålla dem vid makten: staten, arbetare som tvingas till exploativa förhållanden, och kanske till och med ett gäng missledda och misslyckade kapitalister för att babbla om mytologin om en fantasikapitalism!
Verkliga kapitalister, som erkänner vikten av propaganda som främjar fantasivärlden är framgångsrika eftersom de på något plan förstår just vad som krävs för att bli framgångsrik – de förstår kärnlogiken i sitt älskade system.
När allt kommer omkring så förstår alla framgångsrika kapitalister att någon sorts statligt förtryck är nödvändigt – varför skulle folkets flertal godta rå kapitalistisk utsugning till att börja med? Hur i h-e kan du frambringa alla värden som krävs för modern kapitalism utan dessa mängder av arbetare som du föraktar som du lurar att arbeta för dig? Bara för att de bestämmer sig för att göra det för att de tycker att du är lysande? Ja, kanske, men någon mekanism för hegemoni måste fungera för att få dem att tänka på det sättet – detta är förmodligen varför så många samvetsgranna och framgångsrika kapitalister läser Gramsci!
Således visar varje framgångsrik kapitalist betydelsen av den historiska materialismen eftersom hen, för att lyckas, måste lyda den logik som Marx avtäckte i Kapitalet. Och ändå är denna logik självförstörande eftersom den också förklarar den motsättning som dessa framgångsrika kapitalister måste använda tid och kraft för att tysta, dölja och aktivt undertrycka: det faktum att medan kapitalister behöver arbetare för att vara kapitalister så behöver arbetarna inte kapitalister.

Sista hoppet för de allra rikaste verkar vara att ljuga ihop en finurlig historia om hur bra deras kapitalism är, men göra det med en knölpåk bakom ryggen som extra säkerhet!

Läsarbrev: De närmaste åren – den sista vänstervågen

Författaren och översättaren Ulf Modin arbetade i DDR på 1980-talet och numera är bosatt i Finland. Han har skickat ett brev med synpunkter av intresse. Det är ganska långt, så jag har delat upp det på två avsnitt. Här kommer det första. (Notera bland annat den goda analysen av säkerhetspolisen som finns i näst sista stycket!) Det ‘vänsterförbund’ som nämns antar jag avse den finska motsvarigheten till svenska vänsterpartiet. ‘Taistoister’ var folk som var organiserade i det gamla sovjettrogna kommunistpartiet, uppkallade efter vice partiordföranden Taisto Sinisalo. ‘Samlingspartiet’ är det gamla finska högerpartiet som bytt namn, finska moderaterna alltså.

Enligt uppgift i Aftonbladet är en svensk nyöversättning av Kapitalet I på väg ut. Vi går mot en ny vänstervåg, som kan bli den sista. Sedan 1966-68 lever vi i Sverige och Finland i en förrevolutionär tidsålder. En sådan kännetecknas i tur och ordning av intelligentians avfall, feministiska rörelser och till slut hyllas homosexualiteten. Studentupproret 1968 betecknade intelligentians avfall från den härskande klassen och strax därpå kom den feministiska rörelsen, som dock är en parentes, eftersom feministerna inte tar ställning för det socialt nya, det vill säga inte vänder kampen mot kapitalismen och blir därför tandlösa. Därför får de sådant utrymme. Det sista stadiet i en förrevolutionär situation är hyllandet av de homosexuella. Homorörelsen började under början av 1970-talet som en rättmätig protest mot att människor diskriminerades för sin sexuella läggning, men i dag är pridefestivalerna i Stockholm uttryck för en dekadens som bärs upp av polisen, armén, kyrkan och storbolagen. Det enda de är intresserade av är enligt seriösa homosexuella att festa.

Kapitalet : första boken. Kapitalets produktionsprocess (inbunden)

Förrevolutionära perioder karakteriseras av att den härskande klassen ruttnar uppifrån och ned. Den drar i fallet med sig alla som inte förstår varför samhället befinner sig i kris. Först ruttnar hjärnan och till sist könsorganet. Männen kan inte sova och blir sedan impotenta. Därför spelar man klassisk musik på nattradion och de sexuella perversionerna frodas. På det samhälleliga planet tar kvinnorna ledningen i hemmet och politiken. Vi övergår från patriarkat till matriarkat. I alla sammanhang är det i sista hand någon som bestämmer. Två personer kan inte bestämma ”lika mycket”. Vad som tidigare har hindrat kvinnor från att avancera är männens större fysiska styrka. Nu avtar emellertid kroppsarbetet och det intellektuella arbetet blir ledande. Kvinnor är mer begåvade än män (det gäller generellt men inte i det enskilda fallet), också om de producerar färre genier. Varför deras begåvning nu kan komma fram.
En förrevolutionär epok varar mellan 30 och 60 år. Samhället utvecklas dock i dag fortare än tidigare, eftersom kommunikationerna är så mycket snabbare än man hittills har vågat drömma om. Tidigare förrevolutionära epoker har varit exempelvis Frankrike 1730-1789, Vormärz i Tyskland 1815-1848, Kina 1912-1948 och Ryssland 1861-1905. Folkdemokratiernas skapande efter 1945 var bara en följd av Röda arméns expansion under kriget. Också fastän arbetarna i Europa radikaliserades var de inte i stånd att bära upp något nytt samhälle. Under 1960-talet gjordes upp planer för att modernisera det ekonomiska systemet i DDR, Polen och Tjeckoslovakien, men det misslyckades på grund av Sovjetunionens motstånd. Följden skulle dock ha blivit att östblocket föll sönder i nationella enheter och inte längre kunde visa upp en enad front mot väst. Därför gick ryssarnas och östtyskarnas arméer in i Tjeckoslovakien 1968.
Nu står vi inför en stor vänstervåg som kan bli den sista. Vänstervågen från 1990-talet knäcktes av borgerskapet som förde fram feministerna och de homosexuella, som svar på ungdomens radikalisering. Samhället avpolitiserades och personaliserades medvetet från högsta ort. Man har lärt sig av 1970-talet. Deras ammunition är nu emellertid slut och deras återstående försvar är fascismen. Till att börja med går nyliberalerna (samlingspartiet) och den demokratiska arbetarrörelsen ihop. Sedan får vi se vad som händer.

Ni som har givit upp kan ju titta på vad som händer i och utom Sverige och Finland. Kapitalet befinner sig i en kris som det själv inte kan lösa. Vad som gäller är att kunna producera en möjlig modell av ett socialistiskt produktionssätt. Det kan receptiva begåvningar inte göra, eftersom de inte kan producera ny kunskap, bara kommentera och lära ut gammal. Såvitt jag vet är alla Finlands erkända ekonomer receptiva och inte kreativa begåvningar. Kreativa människor, som inte är erkända, föraktas av ekonomer, fastän de själva inte kan skapa något nytt. Alla har vi våra tio bästa år, sade tidningskungen Rupert Murdochs mamma till sin son. Våra erkända ekonomer hade sina bästa år 1966-1976. Sedan dess har de teoretiskt vuxit som korumpan: nedåt. Det hindrar inte, att de är auktoriteter inte bara i vänsterförbundet utan också i många media, exempelvis i svenska Yle. När nyliberalismen kom, kunde de inte skapa något alternativ.

De kreativa skapar däremot ny kunskap, eftersom de kan lägga ihop två och två. Utpräglat stora receptiva talanger är professorerna Jan-Otto Andersson och Johan Willner i Åbo (före detta taistoiter). Två kreativa erkända begåvningar var professorerna Matti Viikari (marxist och historiker) och G H von Wright (konservativ och filosof). Den senare lyckades nå toppen och hålla sig kvar, trots att han motarbetades av liberaler och socialdemokrater (de normala). Matti Viikari orkade inte leva. Det är ensamt på toppen. Vis blir olycklig? Kreativa vetenskapsmän har en starkt pessimistisk ådra. Vänstern kan inte gå fram innan vi har ett alternativ till kapitalismen och nyliberalismen. Därför befinner vi oss i kris.

Nyöversättningen av Kapitalet är gjord av den 1998 avlidne svenske kommunisten och socialläkaren John Takman och hans son överläkaren Jonte Takman. John sade, att hans son har kontakter med udda människor som är före sin tid. Nu finner de tiden mogen att ge ut verket. Som den göteborgske författaren John Lapidus säger, torde vågen komma omkring 2017. Staten är tvungen att lita på sina egna framtidsforskare, som naturligtvis inte kan säga att vi går mot världsrevolutionen. Säkerhetspolisen som består av normalbegåvningar måste lita på oss udda för att kunna skåda in i framtiden. Själva ser de ingenting. Det är därför vi är övervakade.

För övrigt har substantivet reform erhållit en ny innebörd, sedan det övertogs av våra nya makthavare. Tidigare betydde ordet en förändring från något sämre till något bättre. I dag genomför man en ”reform” för att kunna göra någonting bättre till någonting sämre. Det gäller att vara medveten om hur makten försöker att påverka vårt medvetande via makten över språket.
Kanske den sista vänstervågen – det låter hoppfullt, om det innebär att vågen blir framgångsrik!

Kapitalism och krig

Slutklämmen på den här artikeln är inte så upplyftande:

Capital, historically speaking, has not hesitated to impose costly transformations, often culminating in what Rosa Luxembourg termed “corrective wars.” The need for warfare is not limited to the need for Keynesian demand management, but goes deeper than that. In order to ensure that the misery of the masses of the exploited and the oppressed will not be turned against a systemic movement, capital diverts attention to violence based on ethnicity, religion, color, and nationality.

The ongoing local wars in Syria, the Iraq invasion (part of the so-called “war on terror”), the ethnic violence in sub-Saharan Africa, … the list could be continued. What is cut and dry is that capitalism has now entered a conjuncture where it cannot govern the global economy without resorting to wars.

Om man skrämmer folk kan de gå med på både det ena och det andra